Världen och samhället framskrider logiskt, stringent och dess tillblivelse styrs och regleras av lagar och regler. Privat såväl som offentligt. Världen är rättvis, och jobbar man bara på i enlighet med på de på förhand uppgjorda och tydligt kommunicerade reglerna, får man lön för mödan, förr eller senare.
Det är så vi vill att det ska vara. Det är så det borde vara. Men är det så det är? Och vem vänder man sig till om det inte är så? Svaret på frågorna och sanningen är att, nej, det är inte så det är! Regler är redundanta utanpåverk och kringås alltid, om det ligger i linje med maktens önskningar. Det finns ingen att vända sig till för att skipa sann rättvisa (till skillnad från den pseudorättvisa som till exempel Obama skipade här i veckan).
Makten kommer alltid först, alltid. Utan undantag är det så att makten föregår subjekten eller vad det nu är man väljer att försöka förstå. Och reglerna kommer efter. Inte ens världens förment mäktigaste man föregår sitt ämbete. Obama har ingen makt, men presidentpositionen har det och det är den som agerar. Obama är lika hjälplös som någon av oss andra.
Samma med Reinfeldt. Och med alla andra positioner i samhället. Redundanta. Makt är vad det handlar om, naken och ren makt. Och den har inget med människorna att göra. De är alltid maktlösa i förhållande till makten, som föregår dem. Alla, utan undantag är härigenom redundanta, i relation till makten. Makten finns och verkar i sammanhangen, i mellanrummen mellan aktörerna. Den lever sitt eget liv, och ger upphov till effekter som går långt utanför människornas i sammanhanget futtiga förmåga till agens.
Maktens verkan utövas på kropparna, och kan drabba vem som helst. Beroende på sammanhang. Den som mobbas (ett lite mer vardagsnära exempel) förstår ytterst sällan vad det är som drabbar honom eller henne. Plötsligt och utan förvarning konfronteras mobboffret bara av maktens effekt. Det är så makten verkar. Och den som mobbar vet på samma sätt och i enlighet med samma logik, lika lite om vad det är som sker egentligen. Makten verkar i och genom kroppar, och den utövas på kroppar. Att det skulle handla om glasögon, hårfärg, fula kläder eller annat, vilket är vad man brukar tala om när barn utsatts. Eller att det skulle handla om hur man talar, tanker eller vad man gör, vem man älskar eller vilket kön man iscensätter, vilket är vad som brukar anföras som skäl om det handlar om vuxna. Det stämmer inte. Det handlar om makt, uteslutande om makt.
Makten finns och verkar i alla sammanhang, alla är offer för den oavsett på vilken sidan man befinner sig. Först kommer effekten, sedan kommer förklaringen. Och det sker alltid i den ordningen, alltid! När det som sker har hänt skapas förklaringen till det inträffade. Sanningen har inget med detta att göra. Vad som hände egentligen är ovidkommande. Makten kräver underkastelse, av såväl offer som förövare. Paradoxalt nog är det så att makten kräver mer lydnad från den som är förövare, verkställare eller möjliggörare, än av den som är utsatt. Det är en klen trös för offret.
Att bli utsatt för maktens rena kraft och verkan är ett tecken på att man betyder något. Den mobbade kan så klart aldrig inse det, och ska (i den bästa av världar) så klart inte behöva det heller. Men det är så det är. Ett hot är ett hot, oavsett hur bräcklig den som uppfattas som det än är. Och makten kräver lydnad. Rättning i leden. Underkastelse!
Kulturvetenskap handlar om det, om att lära sig se förbi subjekten, förbi kulturens yta. Om att se och förstå makten. Om att hitta förklaringar till och strategier för att lindra, maktens oundvikliga verkan. Det betyder inte att kulturvetarna står utanför makten. Den finns där och verkar på samma sätt som överallt annars.
Att se är att förstå, men det gör inte lidandet lättare att bära.
4 kommentarer:
"Paradoxalt nog är det så att makten kräver mer lydnad från den som är förövare, verkställare eller möjliggörare, än av den som är utsatt."
Hur menar du Eddy? Varför krävs det mer lydnad från förövare och medlöpare? Låter som att de är större offer vilket de kanske också är.
Det var en mycket intressant bloggpost. Fick tankarna att snurra rejält. Du skrev också:
"Att bli utsatt för maktens rena kraft och verkan är ett tecken på att man betyder något."
Antar att du här menar att man alltså (utan att vara medveten om det) utmanar makten och att ens betydelse ligger just däri att man utgör ett hot.
Enormt klargörande! Har aldrig varit utsatt för mobbning som barn eller ung men under senaste tioårsperioden upplevt märkliga ting i sociala situationer jag inte riktigt förstått. Har blivit så vimmelkantig och luddig i huvudet att jag funderat på att ringa ambulans redan första veckan på ny arbetsplats för att människor uppträtt så illa just mot mig fastän det varit svårt att ta på vad som var fel.
Har också fått rak information på två olika jobb redan första timmen, uttalanden som "Du ska inte tro att du har något att komma med här" och "Du bara låtsas vara intresserad av det här jobbet, lägg ned för det är ju bara en trygg anställning det handlar om." Och tonen i dessa ord sedan och snokandet och smygandet bakom ryggen, jag häpnade! En chef var ursinnig efter några veckor för "att jag dolde något" och han "inte räknat ut vad det var". Han stod ibland bakom dörren och trodde jag inte visste det. Fattade noll vad han snackade om! Han verkade paranoid utan dess like.
Och detta är bara några av många märkliga exempel. Visst har jag hört av vänner som påpekat detta om att jag kunnat upplevas som ett hot men har bara viftat bort det då jag ju alltid tyckt att jag tvärtom måste ha framstått som en välvillig idiot som inte vakar på sina intressen. Måste nog omvärdera det. Goda intentioner och fokus på arbetsuppgifterna kanske trots allt hotar någon. Och denna någon är Makten. Då verkar ju makt mest vara av ondo. Så har jag aldrig sett på makt. Makten kräver också alltså mer lydnad av sina utövare än offren. Förstår inte just det där. Förklara gärna! Men detta var enormt intressant, tack för det! :)
Eva
Än en gång tack Eva, för snälla ord, frågor och uppmuntran. Om makt tänker jag som så att det handlar om lydnad, och ju mer makt man "har" desto mer lydnad tvingas man skjuta till. Makten ser därför ut som ett privilegium, men är det bara delvis och i det korta loppet. Makt korrumperar och ju mer makt desto mindre verklig frihet. Den som kontrolleras upplevs som ett hot, och bevakas av rädsla. Kanske finns det inget hoppfullt i den tanken, men den ger perspektiv och nyanserar upplevelsen av hopplöshet som man lätt drabbas av som offer. Vi behöver verkligen uppmärksamma och tala om detta i dagens samhälle där allt och alla kontrolleras mer och mer.
Tack för det här svaret (och för alla andra svar, läser dem alla och tar till mig mer än du kan ana). Det har rullats upp en räcka händelser ur livet förr och nu som fått mig att inse att "maktfrågan" är central.
Jag tror också att vissa människor är mer benägna att kämpa med just makten, antingen som utövare av den i första hand eller som offer för den. (Vad jag menar här skulle ta för mycket tid i anspråk att förklara så jag lämnar det.) Har tidigare aldrig benämnt det som makt utan tänkt mig det hela som en fråga om platstagande, tidtagande och inflytande i en situation eller relation och främst via språket. Har tänkt på det som att välja att finnas/bli till, bli synlig eller att inte bli till och därmed osynlig.Ser ju nu tydligt att det självklart handlar om makt. Men makt mer ur en enskilds perspektiv, gentemot omvärlden och vice versa. Att se det på gruppnivå, på samhällsnivå, så långt har jag hittills inte sträckt det tänket fastän det ju borde ha varit enkelt att se.
Men förstår fortfarande inte vad du menar att makten kräver mer lydnad av förövaren. Makten korrumperar ja, men kräver mer lydnad? Menar du att personer med makt blir beroende av den och på så sätt avkrävs lydnad som t ex en alkoholberoende blir en lydig slav under sin herre alkoholen? Eller menar du kanske det som jag kan uppleva som gärna brukar tungan och ofta upplever tvånget eller kravet på lydnad när jag inser att tiga vore bättre än tala i ett visst läge, att detta med makten i talet ökar ansvaret inför att bruka den rätt?
Eva
Jo, det är så jag tänker om makt, att den som är i den tvingas förhålla sig till den och blir som ett slags slav under den. Makt är inget någon har, den är alltid given. Därför blir den lätt beroendeframkallande.
Skicka en kommentar