Diskursens ordning: Läsanvisningar

Den teoretiker som jag genom åren i akademin funnit mest användbar, och som gett min flest uppslag att arbeta med för att förstå den värld jag lever i, är Michel Foucault. Sammantaget är det nog så. Det var med honom allt började. Och fortfarande upptäcker jag nya sidor och aspekter av hans texter. Dessutom återfinner jag hos många av dem jag läser just nu, rötter och tanketrådar från Foucault. Han är ständigt aktuell, och en teoretiker som vi är långt ifrån färdig med. Om ni frågar mig!

Hans tankar om kunskap, subjekt och makt kan sägas vara den fasta punkt som hela min vetenskapliga produktion utgår från och kan förstås i relation till, även om jag idag övergett en del av premisserna. Därför vill jag här, och i en serie bloggposter göra en närläsning av hans bok Diskursens ordning, från 1970 (som utkom på svenska 1993, på Brutus Östlings förlag). Boken är en översättning av Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France.

Boken finns med i en lång rad akademikers referenslistor, framförallt inom ämnet kulturvetenskap, även om det är osäkert hur många som faktiskt har läst verket i original. När man tar del av och sätter sig in i receptionen av denne inflytelserika filosof blir det tyvärr uppenbart. Det finns vidare en utbredd förståelse, både bland hans beundrare och efterföljare och bland hans motståndare, om hur han skall läsas och vad han menar egentligen. Men då detta inte är platsen för polemik, utan för samtal, vill jag påpeka att jag inte vill att min läsning skall uppfattas som bättre än någon annan.

Jag skall försöka visa i detalj hur jag har arbetat med att försöka förstå texten, och om jag redogör för vad jag anser att den säger till mig, då tror jag att läsaren enklare kommer att kunna bilda sig en egen uppfattning om dess innehåll. Det är nämligen mycket fruktbarare och intressantare att samtala med någon som själv har läst och jobbat med texten som diskuteras än med en som upprepar andras tankar och synpunkter. De mest rabiata motståndarna som finns inom akademin är nämligen de som inte själva har någon uppfattning utan bara upprepar andras åsikter och synpunkter.

Diskursens ordning är en bok som har omtalas som en av de svåraste böcker man kan läsa. Och visst är boken svår, men den är inte oöverstigligt svår och den omfattar dessutom inte mer än 56 sidor. Den förtjänar att läsas i original (åtminstone i översättning, för det måste erkännas att jag inte behärskar franska), just eftersom diskurs idag är ett så pass urvattnat begrepp att det i princip kan betyda vad som helst. När ett begrepp används på det sättet som diskurs gör idag har det förlorat sin relevans. Ibland översätts det rakt av med ”talet om”, andra gånger fungerar det som synonym för språk. Ibland påstås det vara ett ontologiskt begrepp, ett uttalande om världens vara, ibland en epistemologisk teori om hur man kan se på kunskap. Självklart innebär alla definitioner av begrepp konsekvenser för användningen av dem, för utfallet av det vetenskapliga arbete som bedrivs med hjälp av begreppen. Diskurs som synonym för språk, menar jag och skall försöka visa, är en hänsynslös förenkling av Foucaults begrepp diskurs.

Vad Foucault gör i föreläsningen är dels att beskriva och kritiskt granska tillblivelseprocessen ur vilken det västerländska tänkandet framsprungit, dels presentera ett antal konstruktiva förslag på hur man kan arbeta för att bryta med premisserna för det som brukar benämnas det moderna projektet.

Motivet för att dekonstruera premisserna för samhället och tänkandet om det samma är väldigt enkelt, för så som den vetenskapliga verksamheten är organiserad idag underblåser den tendenserna till makt som redan finns där utan att man behöver göra något. Vetenskapen kämpar för att vara höljd över varje misstanke, och just det gör den perfekt för utövande av härskartekniker. Foucault uppmanar därför alla som sysslar med vetenskap att släppa taget om tankarna och acceptera att dessa alltid uppstår och förändras inom ramen för sammanhang som aldrig uteslutande består av människor.

Den gängse uppfattningen – såväl ute i samhället bland ”vanligt folk” som inom delar av akademin – är att vetenskapen är resultatet av en lång mänsklig utvecklingsprocess mot en allt större och mer förfinad, sann kunskap om världen, samhället och verkligheten. Otvivelaktigt åtnjuter vetenskapen, hur man än definierar begreppet, mycket hög trovärdighet och respekt i samhället, (oftast med rätta, bör påpekas). Men eftersom det innebär makt varje gång ett fenomen tillskrivs något sådant har alla, både vetenskapare och allmänheten en skyldighet att förhålla sig skeptiska till allt som hävdas i namn av vetenskap. Det är den kanske viktigaste lärdomen som jag har fått av min läsning av Diskursens ordning.

Foucaults förklaring till vetenskapens höga anseende går lite förenklat ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och det moderna subjektet har uppstått) finns ett begär efter sanning och en utbredd övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjlig att förklara. Eftersom detta är ett felaktigt antagande, hur spritt det än är, ägnar Foucault en stor del av föreläsningen åt att förklara hur dessa övertygelser kommit att bli så omhuldade. Filosofin, till exempel, präglas av en vilja att veta. För vetandets egen skull, vilket implicerar att det är möjligt att nå kunskap, om något. Sådana förgivettaganden bör man fundera över. Speciellt när det gäller frågor som har med kultur att göra. Frågor rörande kultur har per definition inga entydiga svar och att använda forskningen för att söka efter sådana kan till och med vara skadligt eftersom man som forskare då tar makten över och bestämmer innebörder i sådant som per definition är obestämbart.

Foucault visar att det är av yttersta vikt att reflektera noga över på vilka sätt den fråga man vill utforska är möjlig att besvara samt hur man kan leverera ett svar som inte i onödan låser fast det som undersökts. Vidare bör man göra sig medveten om att vetenskapligt sökande efter kunskap är ett sätt att förstå världen, men inte det enda. Och att vetenskap är en verksamhet styrd av socialt upprätthållna konventioner som dessutom, i kraft av sitt goda rykte och höga anseende, besitter en ansenlig grad av makt och inflytande. Tyvärr kringskärs allt för ofta möjligheterna till detta av vetenskapsvärldens starkt prestationsinriktade och konkurrensutsatta klimat. Eftersom det i dagens hypersnabba, globala och ständigt uppkopplade värld finns allt färre tillfällen till kritisk eftertanke och fördjupad, förutsättningslös debatt riskerar man att hamna i en situation där den vetenskapliga infrastrukturen, mer än forskarnas kritiska tänkande, kontrollerar vad som blir god vetenskap.

Foucaults storhet, om man frågar mig, ligger i hans ödmjuka inställning till sin egen person och i hans strävan efter att alltid sätta läsaren i fokus. Ett exempel på detta finner man i förordet till boken The Order of Things.

This foreword should perhaps be headed “Directions for use”. Not because I feel that the reader cannot be trusted – he is, of course, free to make what he will of the book he has been kind enough to read. What right have I, then, to suggest that is should be used in one way rather than another? When I was writing it there were many things that were not clear to me: some of these seemed too obvious, others too obscure. So I said to myself: this is how my ideal reader would have approached my book, if my intentions had been clearer and my project more ready to take form.

Det blir även mitt förord till fortsättningen av denna serie bloggposter.