Vem väntar vid sin mila idag?

Att vänta är inte alltid problematiskt. Det som inte är värt att vänta på kanske ändå inte betyder något på riktigt. Vissa saker måste man vänta på, och då tänker jag inte bara på den där sufflén som oundvikligen sjunker ihop och blir till pannkaka om gästerna inte har tålamod att vänta eller tror att de är viktigare än maten som bjuds. Vi lever i ett samhälle och en kultur som ser väntan som ett problem, allt ska gå fort och effektivt; mål ska nås på kortast möjliga tid. Även utbildning ses som en meningslös transportsträcka på vägen mot en välbetald anställning. Det mål- och kvalitetssäkras, effektiviseras, leds och tvingas fram resultat. Ju mer och snabbare desto bättre är mottot för dagen.

Ingen väntar likt Dan Andersson ensam vid en stockeld i veckor för att passa på en kolarmila i skogen. Det var hans och många andras arbete, att vänta och övervaka en process vars resultat inte bara var värdefullt utan även uppenbarligen värt att vänta på. Väntan var på den tiden oundviklig och vad arbetarna gjorde under tiden de väntade brydde man sig inte om. Dan Andersson skapade sina högt älskade och odödliga dikter som talar till oss än idag och som minner om en svunnen tid där det fanns tid att tänka tankar till slut. Jag vill inte idealisera fattigdomen och livet i kojan i skogen var säkert slitsamt, men frågan är om det trots allt ändå inte var bättre då. Stressen var i alla fall mindre, och stress är ett allvarligt hot mot samhället av en rad olika skäl; dels leder stress till sjukdom, dels till minskad tid för eftertanke, analys och reflektion över olika alternativ.

Stressen går ut över upplevelsen av att vi som lever idag på många sätt har det mycket bättre än pigorna som mjölkade för hand och männen som levde långa tider ensamma och isolerade ute i skogen. Idag finns ingen tid att ta in livets föränderlighet och naturens skiftningar. Medan vi är fullt upptagna av att få livspusslet att gå ihop och otåligt väntar på att lägenheten som vi köpt i konkurrens ska öka i värde och börsen ska gå upp så att vi kan sätta lite guldkant på tillvaron förändras klimatet och utsätter vi oss själva och livet på jorden för risker som ingen i sin vildaste fantasi kunde förställa sig på Dan Anderssons tid.

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida -
den käraste, den käraste, med ögon blå.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge; sa man när jag var liten. Idag har synen på väntan som sagt förändrats. Idag scrollar många vidare till nästa profil på Tinder, det finns säkert någon ännu bättre längre ner i listan, som passar ännu bättre in i den livsstil jag valt och de mål jag satt upp för mig. Att vänta på någon och drömma om hen, att längta efter den man älskar, ses som ett onödigt inslag i livet. Omedelbar behovstillfredsställelse är dagens melodi. Och så skrivs det också få odödliga klassiker om naturen och livets gåtfullhet.

Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma,
och jag drömde om ett skälvande, gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest älskade komma
genom skogen, över hedarne en snötung natt.

Det man verkligen väntat på ökar i värde, just för att man väntat och längtat och gjort sig föreställningar om den eller det. När jag var liten sparade jag i ett år för att kunna köpa en kamera och en bandspelare, som jag sedan hade glädje av under lång tid och som jag fortfarande minns. Just eftersom det tog tid att spara ihop till sakerna jag åtrådde och eftersom det inte kom nya modeller varje år eller ännu snabbare, ökade värdet på varan och känslan av tillfredställelse höll i sig längre. Stavmixern jag köpte till mig själv på Claes Olsson innan jul och ännu inte hunnit plocka upp såg jag härom dagen att man nu reade ut. Jag bryr mig inte egentligen, men nog gör det något med känslan. Upplevelsen solkas och det går på sikt även ut över företaget som så uppenbart bara bryr sig om sin egen vinst.

Glatt ville jag min drömda på händerna bära
genom snåren dit bort där min koja står,
och höja ett jublande rop mot den kära:
"Välkommen du, som väntats i ensamma år."

Värdet av det man väntat på och kämpat för att nå eller få, ökar med svårigheten, mödan och tiden det tar att nå målet. En utbildning som effektiviserats och som kröns med en examen som fås närmast som en formalitet eftersom högskolans krav på genomströmning gör att utbildningens strömlinjeformats genom att hinder slätats ut och väntetider minimerats, en examen som inte anses värd att vänta på; vad är den ens värd?

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunga och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida -
den käraste, den käraste, med ögon blå.

Tänk om hon inte kommer? Det verkligt värdefulla är det som det inte finns några garantier för, och då gäller det att vägen mot målet är mödan värd. Dan Andersson fick uppleva naturens skiftningar och mystik och han hade tid att tänka och drömma och fundera på vad som verkligen betyder något och vad som är klokt att åtrå idag, imorgon och på längre sikt. Jag hinner inte ens åka på resan jag bokat innan jag översköljs med erbjudanden om nya resmål, billigare hotell och "smartare" betalningslösningar.

Fler borde vänta vid en mila, eller i alla fall ta sig tid att stanna upp och tänka efter. Målet med livet är inget man vill nå och tiden går långsammare när man har tråkigt, när man väntar. Kreativitet som anses vara så värdefullt främjas av väntan, marginaler och tid att vänta. Vad sysslar vi med egentligen, vad väntar vi på. Vi har allt att vinna på att sluta stressa och börja vänta. Det fina är att vi kan stanna upp och börja vänta redan idag, det är inget vi behöver vänta på att göra, tvärtom.