Låt mig börja med att säga att jag inte skriver denna bloggpost för att jag vill arbeta mindre. Mitt argument för sex timmars arbetsdag handlar om kvaliteten i utförandet, och om folkhälsan. Tempot på arbetsmarknaden är idag så högt och kraven på prestation så pass höga att åtta timmars arbetsdag blivit en belastning för både företagen och samhället. Det ligger i både arbetstagarnas och arbetsgivarnas intresse att sänka arbetstiden, både av ekonomiska skäl och ur kvalitetshänseende. För hundra år sedan när normen om åtta timmars arbetsdag drevs igenom såg samhället och arbetslivet helt annorlunda ut. Arbetsgivarna har pressat fram enorma effektivitetsvinster ur arbetstagarna, och nu är det dags att fördela dessa mer rättvist. Inte minst eftersom samhällsvinsten med en sådan reform potentiellt är mycket stor.
Det finns bara fördelar med sex timmars arbetsdag så det är obegripligt att politikerna inte använder det som ett sätt att locka väljare. Löften om minskad invandring, sänkt skatt, ny kärnkraft och stöd till flygindustrin gynnar de som redan är privilegierade, och de blir rikare men samtidigt färre. För att kunna bygga ett tryggt samhälle där fler mår bättre och känner tillförsikt inför framtiden behöver klyftorna minskas och den generella tryggheten samt möjligheterna att värna hälsan öka, vilket sex timmars arbetsdag skulle leda till. En arbetstidsreform är motsatsen till den populism som nu förpestar samhällsklimatet och bidrar till problemen som antas kunna lösas med mer populism. Sex timmars arbetsdag är inget paradigmskifte, det är snarare en anpassning till verkligheten.
Om alla arbetade mindre skulle det innebära att fler delar på den gemensamma bördan. Både möjligheten att återhämta sig och chansen att fokusera på kvaliteten i arbetets utförande skulle öka, vilket skulle leda till minskad stress, ökad hälsa och bättre kvalitet. Att hålla fast vid åtta timmar är en kollektiv galenskap som drabbar alla, både de som har en anställning och de som saknar en, samt arbetsgivarna. Mycket talar även för att aktieägarna skulle tjäna på en sådan reform eftersom den ökade fritiden och skapar fler möjligheter att konsumera, vilket höjer tillväxten. Och när fler både är i arbete samtidigt som sjukskrivningarna minskar och folkhälsan ökar effektiviseras samhällsförvaltningen.
Kunskapen skulle kunna värnas på ett helt annat sätt än idag om möjligheten till fritid ökade generellt eftersom fler därmed skulle kunna läsa mer och samtala med varandra oftare. Tiden och möjligheten att tänka efter och reflektera över såväl problem som möjliga lösningar skulle öka. Föräldrar skulle lättare kunna hjälpa sina barn med läxorna. På det sättet skulle fler kunna ta klokare beslut. Dumheten, kortsyntheten och egoismen skulle få svårare att dominera det offentliga samtalet på det sätt som är fallet idag. Demokratin skulle stärkas eftersom populistiska politiker skulle få svårare att framställa sin politik som den bästa. Fler skulle dessutom kunna röra sig ute i samhället tillsammans med andra och på det sättet gjuta liv i de offentliga miljöer där kriminella idag kan agera under radarn och bidra till känslan av otrygghet. Möjligheten att se varandra i ögonen skulle öka när fler orkar lyfta blicken från telefonerna som idag har allt lättare att dra till sig allas uppmärksamhet efter som allt fler följer minsta motståndets lag, av den enkla anledningen att de inte orkar göra något annat.
Vi rör oss idag snabbt in i en återvändsgränd, vilket är en utveckling som skulle kunna vändas genom att möjligheterna till eftertanke ökade och stressen i vardagen minskade. När frågan om sex timmars arbetsdag kommer upp brukar rationalitetens försvarare avfärda idén med hänvisning till priset, som om det vore ett objektivt mått. Det är det inte, priser är lika mycket (om inte mer) psykologi som ekonomi. Det kanske känns som vi inte har råd, men det har inte hindrat oss tidigare, så varför skulle det göra det nu. På samma sätt som ständigt ökande bränslepriser blir vardag och höjd ränta är något alla anpassar sig till även om man klagar, är priset på arbete inte objektivt eller något slags naturlag. Dessutom handlar det ju inte bara om vad det kostar, utan lika mycket om vad vi får. Och samhällsvinsten i form av sänkta vårdkostnader, klokare och mer långsiktig hållbara beslut, samt inte minst en ökad kollektiv känsla av livskvalitet, är både ekonomiskt och socialt en vinst. Det faktum att det gick att tjäna pengar på att köpa arbetskraft när skatten var högre och effektiviteten mindre, talar för att olyckskorparna bygger motståndet mer på irrationella känslor än fakta och förnuft.
Så, vad väntar vi på? Vill vi så kan vi tillsammans rösta igenom en arbetstidsreform som skulle gynna alla i hela samhället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar