Även om mitt bidrag var blygsamt var jag som doktorand med och byggde upp den svenska mansforskningen. Min avhandling handlade om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen, och teorin jag arbetade med var (förutom kultur och klass) genus i allmänhet och maskulinitet i synnerhet. Intresset för kulturella uttryck för manlighet väcktes under en etnologisk kurs i kvinnohistoria och feministisk teori där jag läste en artikel av Lars Jalmert som handlade om mansforskning som var ett nytt forskningsområde. Artikeln väckte en massa tankar hos mig och där någonstans väcktes mitt forskningsintresse. Så när jag några år senare fick frågan om jag som etnolog ville delta i en studie av lastbilschaufförer, som ju är ett mansdominerat yrke, föll det sig naturligt att välja maskulinitet som en av ingångarna.
Under några år i slutet av 1990-talet åkte jag på många konferenser och gick på seminarier samt läste böcker som handlade om män och manlighet. Ämnet var nytt och tillsammans med några äldre forskare från olika ämnen bröt vi ny mark. Kanske just eftersom ämnet var nytt och vi prövade oss fram tillsammans var det enormt lärorikt och jag fick utlopp för min kreativitet. Det var en lycklig tid, men när jag disputerat ville jag vidga mina vyer och inte fastna i ett fack, så jag bytte inriktning och ägnade mig åt (kulturella aspekter på) alkohol och droger istället. Även om jag inte skrivit om maskulinitet har dock intresset för ämnet hållit i sig.
Maskulinitetsforskningen som jag var en del av runt millennieskiftet var en dynamisk, mångvetenskaplig disciplin. Jag tyckte då och jag tycker fortfarande att det var synd att genus blev ett eget forskningsämne, en egen vetenskaplig disciplin, med allt vad det innebär. Jag ser det snarare som ett kritiskt perspektiv som behövs i alla ämnen. Kunskap om och förståelse för kulturella uttryck för manlighet ser jag som nyckeln till förståelse för samtiden. Genusvetenskap handlar om hur samhället ser på och värderar olika sätt att tänka och agera som människa, vilket är ett ämne som rör alla. Feminismens kunskapsbidrag är insikten om att män som personer och uttrycken för manlighet värderas högre än kvinnor och det kvinnor gör.
Genetiskt är skillnaden mellan oss människor väldigt liten, men kulturellt spelar ytliga olikheter en stor roll. Och eftersom män och manlighet värderas högre är det viktigt att studera dels hur manlighet tar sig uttryck, dels konsekvenserna av manlighetens inflytande över mänsklighetens utveckling. Demokratin idag utsatt för många olika allvarliga hot, och tittar man på ledarna med totalitära ambitioner är det uppenbart att genus är en allt annat än obetydlig aspekt av samtidskulturen och dagspolitiken. Det är män som sitter i toppen för diktaturerna som idag hotar det öppna demokratiska kunskapssamhället. Det är män som skjuter varandra när de kriminella gängen "löser" sina konflikter och det är män som kräver hårdare straff för att "lösa" problemet med växande kriminalitet. Som alltid finns det undantag och därför är det så viktigt att förstå att manlighet är ett kulturellt uttryck, inte ett biologiskt faktum.
Låt oss titta på vad det är män fokuserar på och vad som förknippas med manlighet idag. Att vara stark och överlägsen alla är ett uttryck för maskulinitet. Titta på Putin, Netanyahu, Trump och en sådan som Andrew Tate. Deras lösning på alla problem är enkel och entydig: Våld. Att Greta Thunberg får så mycket uppmärksamhet handlar delvis om att den här typen av män provoceras av att en kvinna anmäler avvikande åsikt, och det faktum att hon hänvisar till vetenskap är minst lika provocerande. Manlighet (i alla fall om tankefiguren dras till sin spets) handlar nämligen i hög grad om suveränitet, så den som vågar utmana männen som lyckats ta sig till toppen måste enligt manlighetens logik bekämpas. Totalitära ledare utgör ett hot mot mänskligheten eftersom de inte skyr några som helst medel för att behålla sin makt. Länder där man låter sig förföras av ledare med totalitära ambitioner är därför dömda till undergång.
Det finns en anledning till att man talar om toxisk maskulinitet. Titta bara på vad män gör, och nu talar jag om generella tendenser i samtiden, inte om enskilda män, så snälla, kom inte med invändningar på temat "inte alla män". Jag är själv man och det är just för att jag inte känner igen mig i manuskriptet som ämnet maskulinitet intresserar mig.
Jag hävdar inte med bestämdhet att nedanstående uppräkning uteslutande är tecken på manlighet, eller att det bara är män som agerar så, men min erfarenhet är att det framförallt är män som slår sig för bröstet och visar att de kan dricka och äta mycket. Det är män som köper vräkiga bilar, gigantiska båtar och som drömmer om att flyga privatjet och bo i palats. Det är huvudsakligen män som tävlar med andra män om vem som har högst lön. Och det är män som utsätter sig för fara för att bevisa att de är just män. Hur ser vi på förmågan att och intresset för att ta ansvar, arbeta långsiktigt för allas bästa, är det manligt? Och det faktum att investeringar i underhåll, vård, skola och trygghet inte prioriteras idag, är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att det inte handlar om idealiseringen av män och manlighet?
Talet om den enda vägen och sökandet efter slutgiltiga lösningar bygger på en manlig logik, och en förkrossande majoritet av de som förespråkar hårdare straff och fler vapen är män. Och vi vet att det nästan uteslutande är män som tar till våld, både mot varandra och kvinnor. Därför borde maskulinitet vara ett ämne som intresserar fler, eller åtminstone en fråga som borde vara med på agendan. Många män brukar säga att de är realister, men att ifrågasätta världens samlade klimatforskare för att deras vetenskapliga resultat strider mot hur det känns och det man vill, är motsatsen till realism. Att dessa saker inte får större uppmärksamhet idag och att manlighetens negativa sidor inte diskuteras mer, är en av grundorsakerna till de växande problemen som förr eller senare måste lösas av alla oss som lever på jorden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar