torsdag 18 april 2019

Problemdiskussioner och skrivarmödor

Blev lite ställd av responsen jag fick på min kommentar på ett uppsatsmanus. Jag skrev att argumentationen för undersökningen behövde utvecklas och fick då frågan om jag kunde utveckla och förklara vad jag menade; vad betyder argumentera? Vad svarar man på det, tänkte jag. Är det ordet som är svårt eller är det innebörden i begreppet? Dagens studenter har av någon outgrundlig anledning kommit att fostras till att tro att egna åsikter per definition alltid är subjektiva, och man tror att allt som står i böcker och artiklar är objektivt. Trots att det står i läromålen att studenterna ska kunna visa prov på självständigt, kritiskt tänkande, vet många inte vad det innebär att argumentera. Och kan man inte argumentera kan man heller inte värdera argument. Följaktligen lever man i en värld där allt är antingen rätt eller fel, sant eller falskt. Plötsligt förstår jag samhällsdebatten och den växande efterfrågan på populism i politiken. Frågan är med andra ord viktig, och så här tänker jag ifråga om argumentation och formuleringen av en fungerande problemdiskussion.

Problemdiskussionen i uppsatsen är den plats där man som författare övertygar läsaren om att undersökningen man vill genomföra är relevant och att resultaten som undersökningen kan leda till (man varken kan eller ska utlova något) är viktiga och behövs. Argumentationen handlar om att visa prov på kritisk självständighet och om att inte ta något för givet. Att påstå att någon annan menar eller hävdar si eller så är inte att argumentera, men man kan hämta stöd i sin argumentation från andras studier. Det finns inte ett sätt att bygga upp en argumentation och ingen annan kan göra det åt någon annan, bara den som ska genomföra arbetet kan veta varför man anser att undersökningen är viktig. Och detta måste man kunna visa för att läsaren ska kunna förstå syftet (vad som ska undersökas), och för att kunna avgöra relevansen i/med den teoretiska referensramen och de metodval som gjorts. Hela uppsatsen är en helhet som måste hänga ihop, och allt utgår från syftet.

Syftet måste vara undersökningsbart och det tänkta resultatet måste vara möjligt att falsifiera, annars blir undersökningen inte vetenskaplig. Det är även viktigt att anpassa kunskapsanspråken till förutsättningarna, som i ett examensarbete handlar om 10 veckors heltidsarbete. Frågor som kan besvaras med Ja/Nej fungerar sällan och är inte förenliga med en kvalitativ metod. Självständig, kritisk och objektiv blir undersökningen om den är transparent presenterad och väl argumenterad för. Argumentation handlar inte om åsikter utan om tydlighet och förankring av tankar. Det handlar om att vända och vrida på sina utgångspunkter och förvissa sig om att man belyst frågan från så många olika håll som möjligt. Läsaren får inte sväva i ovisshet om vad som är vad och på vilka grunder påståendena som förs fram vilar.

Jag tror att en delförklaring till bristande förståelse för vad argumentation innebär står att finna i språket och skrivandet. Idag finns sällan tid att läsa eftertänksamt och alla är ute i sista stund. På sådana premisser går det inte att skriva väl, och det går heller inte att utforma en väl genomtänkt argumentation. Att skriva uppsats handlar liksom allt författande om att ständigt revidera sin text. Inte ens när uppsatsen är klar och godkänd kommer den att att vara invändningsfri och perfekt. Ingen text är det, så detta måste man vara medveten om och inte se som något problem. Det går inte att skriva en argumentation utan att läsa den kritiskt, ända ner på detaljnivå. Oklara syftningar och stavfel kan ibland ändra hela textens innebörd. Och det är bara författaren som vet vad hen menar. Det tar tid att skriva och texten måste både läsas noga många gånger och skrivas om kontinuerligt. Om jag som lärare/handledare säger till studenterna att de måste "jobba med språket" betyder det att HELA texten måste gås igenom noga, det betyder inte att det räcker att ändra några slarvfel här och där. Och samma gäller argumentationen, den skriver man inte bara ner. Det krävs eftertänksamhet och tid att läsa kritiskt. Först måste man veta vad man själv menar och varför man väljer att inta den ståndpunkten i frågan, sedan måste man söka stöd för åsikten. Och därefter måste tankarna formuleras i ord som en läsare som inte känner en kan förstå. Det är omöjligt utan kontinuerlig revidering.

Jag sitter just nu och skriver på en lärobok som ska ges ut på Studentlitteratur till hösten, och den texten har skrivits om många gånger redan och jag vet att den måste skrivas om flera gånger till, och ändå vet jag att jag kommer att få kritik på den slutgiltiga versionen. Det är så livet och vardagen ser ut och fungerar för oss författare, och det är lika för alla som vill få sina texter godkända, publicerade och lästa.

Inga kommentarer: