torsdag 13 oktober 2011

Tänker subjekt som ett slags objekt

Behöver bringa reda i frågan om vilka konsekvenser som humanismens fixering vid subjektet ger upphov till, och tänker därför högt för att få syn på mina egna tankar. Kommentarer tas emot tacksamt. Här ges inga svar, det handlar mer om att lägga ut ett antal pusselbitar som möjligen skulle kunna formas till ett svar, längre fram. Nåväl, frågan är vilka konsekvenser fixeringen vid subjektet i dess västerländskt humanistiska definition får för tänkandet om människan, universum och kunskap.

Utgångspunkten för resonemanget är ett slags spekulativ realism som jag förstår och använder som verktyg i strävan bort från en antropocentrisk världsbild. Det är det viktiga i det följande resonemanget, tanken att allt och följaktligen även människan är något som behöver tänkas bort från förståelsen av världen. Kants tal om tinget i sig, och tinget för mig, är antropocentrisk eftersom han intresserar sig för människans möjligheter att nå kunskap om världen.

I någon mening är det ju även vad jag gör, intresserar mig för frågan om kunskap om världen och jag gör det i egenskap av människa, men utgångspunkten är inte mitt mänskliga vara. Vad jag strävar efter är verktyg för förutsättningslöst sökande av kunskap om världen, och med kunskap menar jag vetskap om hur "det" är och fungerar. Och i det arbetet har jag kommit till insikt om att humanismens bild av subjektet ofta står i vägen för vidare kunskapssökande. Jag söker alltså efter en posthumanistisk förståelse av världen och människan, och en sådan tycker jag mig ha funnit i hos dem som arbetar med objektorienterad ontologi (ooo) och tanken jag vill testa här är subjektet som ett slags objekt.

Lyssnade tidigare idag på ett gammalt Filosofiska Rummet, där fysikern Ulf Danielsson diskuterade med filosofen Lars Gustavsson, om just kunskap om världen och hur mycket den relaterar till och begränsas av människan (dels själva begreppet människa men även den mänskliga biologin som sådan). Där identifierade man även en intressant skillnad mellan biologin och fysiken och konstaterade att det hände något med biologin som vetenskap när man kastade gud ut ur skapelsen. Samma skulle man behöva göra inom fysiken, om det var de eniga Danielsson och Gustavsson. Föreställningen om en yttersta princip (som kan liknas vid Gud och som möjligen skulle kunna förklara varför många fysiker är religiösa men få biologer), om den övergavs skulle en rad möjligheter öppna sig vad gäller förståelsen av världen.

Vad jag vill visa på med ovanstående resonemang är hur allt tänkande styrs av försanthållanden utan vilka vetenskapligt arbete är lika meningslöst som att tala ett språk som bara jag behärskar. Det är alltså inte förgivettagandet i sig som är problemet med humanismens subjekt, det är att det uppfattas som en förutsättning och inte som en hypotes, ett verktyg för tänkandet, om vad det innebär att leva i världen och samhället som människa. Problemet är att subjektet ställer sig mellan mig och förståelsen av världen. Subjektet bryter sig in i samtal och styr utfallet av diskussioner på ett högst olyckligt sätt. Subjektet kan alltså sägas vara ett objekt.

Posthumanism ser jag som ett förutsättningslöst sökande efter kunskap om människan, och det är en tanketradition som övergett humanismens antropocentriska världsbild. Det är en uppsättning verktyg för att förstå världen på nya och mer användbara sätt. Objektorienterad ontologi är, i alla fall som jag läser och förstår den, en posthumanistisk tanketradition där man tänker objekt, istället för ting i sig eller ting för mig. Objekt är vad världen består av, menar man, och dessa kan se väldigt olika ut. Google, till exempel, kan tänkas i termer av objekt (vilket Marcus Nilsson gör här, och det var för övrigt i kommentarsfältet till just den diskussionen som jag kom att tänka på subjektet som ett slags objekt).

Humanismens uppfattning om, eller snarare odiskutabla förgivettagande rörande, subjektet i dess västerländska tappning, skulle kunna förstås som ett objekt. Michael Foucault har, i The order of things (länken går till en utmärkt introduktion till boken), visat att denna uppfattning om och syn på människan är en artefakt, skapad av humanvetenskaperna i dess sökande efter kunskap vilken fördes i kamp mot kyrkans hegemoni över vetandet om människan. Föreställningen om ett mer eller mindre autonomt subjekt är alltså något som skapats, som har en historia och som finns och påverkar världen och dess blivande. Ett objekt?

Subjektet, om det förstås som ett objekt, lever sitt eget liv. Det tränger sig på och påverkar vad som blir möjligt att tänka och hur man ska se på världen. Och därför behöver vi göra oss av med denna föreställning om vi vill arbeta förutsättningslöst och för att få en bättre förståelse för världen som vi lever i. Detta kan ooo hjälpa oss med. Det är ett verktyg för tänkandet, och som sådant också ett objekt? Men i så fall ett objekt medvetet som sitt eget objektskap.

Låt oss se hur objektet humanistisk subjektivitet påverkar tänkandet, om människan och om världen. Den mest uppenbara konsekvensen som jag ser är att det är ett objekt som har en fantastisk förmåga att göra sig själv osynlig. Subjekt finns och verkar överallt utan att upptäckas, och det är härigenom ett otroligt kraftfullt, närmast magiskt objekt. Som alla objekt är det dynamiskt föränderligt. Subjektet agerar och tar sig olika uttryck beroende på vilket sammanhang det ingår och verkar i. Det en sammansatt helhet bestående av olika delkomponenter som tillsammans agerar i världen och som gör skillnad, som just subjekt. Ett objekt alltså, som finns, som verkar och som gör skillnad på en hel massa olika sätt.

Även inom den posthumanistiska tanketraditionen dyker subjektet upp, vilket bara visar på dess kraftfullhet och förmåga att påverka. Subjektet finns alldeles oavsett människan. Det är med andra ord inte en egenskap som uppstår relationellt. Dualismen subjekt objekt är som sagt upplöst, den finns inte längre som problem. Wittgensten ler nog i sin himmel eftersom ooo inte löst objekt-subjekt-dualismen, utan upplöst problemet. Objektorienterad ontologi skulle kunna sägas ha rensat det prisma genom vilket vi ser världen från en irriterande fläck. Jag ser den filosofin som en teknik för att kunna jobba mer förutsättningslöst när jag söker kunskap. Det mitt sätt operationalisera tankarna, mitt sätt att använda dem i mitt vetenskapliga arbete. Objektorienterad ontologi är ett användbart verktyg som fördjupar min förståelse av världen. Den hjälper mig att vända och vrida på fenomen jag stöter på och frågor jag har.

Att anklaga den som inte ser det objektet som subjektet utgör är lite som att anklaga den som inte ser mönstret i de bilder som var populära för ganska många år sedan nu, som innan man lärt sig fokusera rätt bara bestod av en massa prickar. Men rätt som det var, när man knäckt koden och riktade blicken på rätt sätt mot prickarna så var den bara där, bilden som fram till dess varit gömd (men som alltså funnits där hela tiden). Lite är det så även med posthumanismen, prehumanismen eller neohumanismen, och med allt annat. Den finns där som ett slags objekt. Det gäller bara att lära sig se detta, att integrera den förståelsen i sitt arbete med att förstå världen. Och när man gjort det, lärt sig se, då kan man börja använda verktyget. Men bara, och först då.

Här befinner jag mig just nu i tänkandet kring och i arbetet med att förstå ooo. Som sagt, kommentera gärna. Känn er välkomna att hjälpa mig identifiera luckorna i resonemanget ovan. Jag tänker som sagt högt kring detta, med hjälp av de kunskaper och tankar om ooo som jag just nu förfogar över och tycker mig förstå. Och jag reser inga anspråk på att ha förstått, undervisar inte.

Människan är inte ett subjekt, hon är ett objekt. Med en sådan förståelse öppnar sig en rad möjligheter, men tankar om dessa får jag be att återkomma till. Nu är det dags att fixa mat till familjen.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vill komma med några naiva frågor och även klä mina rädslor/fördomar i ord. Jag tycker mig ha funderat mycket kring subjekt-objekt-relationen och då även kring de teorier som format mig och jag förstår till stor del varför rädslorna har uppstått, subjekt-objekt-relationen upptar mig en hel del just nu. Jag tycker mig förstå mycket av det som skrivs här men ibland utmanar det mig verkligen, med erfarenheten från ”mina sammanhang”, inte åkerinäringen nu utan från skolan, vetenskapandets och lärandets värld (typ), får jag inte alltid ihop det. Om vi anser oss ha upplöst subjekt-objekt relationen, varför fortsätter vi att använda oss av begreppet objekt? Är inte objektet och objektifieringen ett tankeredskap som bär på väldigt mycket positivistisktradition, det är förmodligen därför jag känner ett motstånd. Fast å andra sidan är det kanske det som utmanar mig, och det skulle ju kunna vara en mening med det… men ändå… Det här ”förtingligandet”/reification som Lukás tar upp, som jag precis har börjat läsa om, finns det med i utformandet av OOO? Jag tänker mig inte Lukás begrepp exakt som han använder det, dit har jag inte kommit ännu, utan förtingligande som något vi kan samtal kring. Jag kände det direkt när jag började läsa om Lukás, att det var ett bra begrepp för att spegla min ”rädsla”/fördom för att objektbegreppet blir det begrepp som används. Varför inte benämna med ett annat ord? Jag tror att jag ser subjektet som objekt men jag förstår inte riktigt varför begreppsanvändningen ”slår över mot” objektifieringen (?)… Får inte heller ihop det med neohumanism (?), får känslan av att det leder till dehumanism. Öppen för att försöka förstå, jag tycker faktiskt att jag börjar förstå ännu lite till medan jag skriver, är ju med på en hel del vad humanismen har spelat för roll för vårt utformande av världen men samtidigt finns ovan nämnda ”rädslor” kvar… Inser ju även att jag just nu lever med dem ”gamla texterna” i den samtida filosofin det lilla jag kan fokusera *pust*… och att OOO är ”nytt”, mycket vatten har passerat under broarna. Även känner jag att den spekulativa realismen som jag hittar tillsammans med OOO blir väldigt jobbig för mig, betänk att jag delvis är skolad i psykologisk tradition…. Samtidigt säger jag inte; ”Nähä, det här går jag inte med på!!” för jag måste säga att processen med subjekt-objekt-relationen till stor del varit frustrerande tidigare men nu börjar den faktiskt bli kul, fast tanken slår mig att OOO därför skulle kunna vara ganska så egoistisk och intellektualiserande – på ett exklusivt och exkluderande sätt - och mina rädslor/fördomar finns kvar… Puh… jobbigt att skriva om mina rädslor här… men nu är det gjort! Vad bra! Trevlig helg! Hälsningar Marie B

Eddy sa...

Bra att få ur sig sina rädslor Marie! Att lägga upp dem för beskådan, att vända och vrida på dem. Det är som ny kunskap uppstår, tänker jag. Och en sund skepcis är viktg. Ingen tjänar på att det skapas nya religioner. Jag tycker det låter som du är inne i en kreativ process, som att du låter dig utmanas av ooo. Och det kan väl bara vara positivt. Inget att vara rädd för. Betänk att det handlar om verktyg, inte om verkligheten. Som jag ser det är objekt ett konstruktivt verktyg som hjälper mig att inse min egen, som subjekt betraktat, litenhet. Jag är ett objekt för andra människor, lika mycket som tingen runt mig kan sägas vara subjekt för sig själva. Det är själva förutsättandet av att människans upplevelser av världen är bättre och mer värda eller väsesskilda från resten av allt som befolkar världen, som är problematisk. Detta är som jag förstår det ett tankeproblemsom kan vill komma åt, och ooo är ett sätt att göra det på. Enda sättet att kopmma vidare är att erkänna och att jobba med sina rädslor. Lycka till med det fortsatta arbetet Marie, och trevlig helg!

Anonym sa...

Tack för uppmuntran. Jo, det är så, bland annat, som Flyktlinjer kan vara ett verktyg tänker jag. Jag har verkligen utmanat rädslor här och fått tillbaka känslan av sammanhang, även här har jag utforskat subjekt-objekt-relationen. Jag tycker mig ha fått syn på att det du skriver om, jag har utmanat subjektet och vill gärna fortsätta med det och eftersom jag har så svårt med det tillhör jag säkert de som skulle ha mest nytta av OOO, eller hur? Jag har svårt att föreställa mig att jag fullt ut ska komma att se andra människor eller mig själv som objekt, fast på sätt och vis har jag nog också börjat längta dit... ju... Over and out, kort och koncist för att vara Marie B! Ha de´!

Eddy sa...

Tack själv Marie! Bara en kort kommentar, om subjekt som objekt. Jag tänker nog inte att man i vardagen bör se sina medmänniskor som objekt, det är mer ett verkyg för att förstå världen. En strategi att närma sig och förstå det sammanhang man lever och verkar i. Vet inte om det gör det lättare att bli av med en del av rädslan?

Anonym sa...

Hej igen! Jo men helt klart. När jag skrev förra kommentaren började jag fundera i de banorna, att det skulle kunna vara det som är en av de rädslor jag har. Jag kom på att jag hade samma svårighet när jag läste Kung Alkohol och då började läsa en del av Latour och aktörsbegreppet. Det var verkligen superspännande och, som sagt tidigare vill jag minnas, så kände jag mig hemma och väldigt glad men samtidigt alldeles vilsen av det. När du nu skrev här att det inte var så det är tänkt, som objekt i vardagen, så kom jag också att tänka på ett samtal jag hade för någon vecka sedan, angående det här med att "bli pedagog igen”, där jag uttryckte en oro över att jag skulle behandla någon jag möter i en lärande situation som ett "objekt". Ungefär så blev min reflektion när vi pratade om en specifik situation där jag hade upplevt att jag blev bemött som en student som inte förstår någonting. Helt klart att denna vardagsnära reflektion följer med mig in i detta samtal och jag känner mig helt klart fortsatt utmanad av det verktyg du erbjuder här. Känns lite löjligt att ge uttryck för den känslan för jag har ju träffat dig och har väldigt svårt att tänka mig att du skulle mena att vi med OOO skulle börja bemöta människor som objekt och dessutom är det inte heller det du ger uttryck för på Flyktlinjer men på något sätt känns det ändå bra att du skrev det. Det var liksom huvudet på spiken och jag känner att jag kom över ett litet hinder… Läser vidare fast jag är ganska trött på att sitta ensam framför datorn och böckerna… skönt då att ha fått en glimt av jag inte är själv - inte ett subjekt eller en individ. Det begrepp och den text jag har hjälp av just precis nu (förutom Flyktlinjer)handlar om Omnividen, ”The construction of the concept The omnividual”. Väldigt spännande och kanske min väg till att förstå subjekt-objekt-relationen ytterligare… och någon gång i framtiden kanske också OOO. Tack! Vad bra det känns! Marie B

Eddy sa...

Tacksam för att du vågar skriva som du gör Marie, för jag tror ju att du sätter ord på något viktigt. Det du känner tror jag många bär på, men vågar inte uttrycka. Eller så avfärdar man teorierna, alldeles för tidigt och på helt felaktiga grunder. Det är så som kunskap och makt hänger ihop, tänker jag. Den som tänker som majoriteten är i sanningen och väl där får man makt. Foucault är aktuell fortfarande, i allra högsta grad. Nu drar jag till Spanien! Allt gott!

Anonym sa...

Spanien... det låter fint. Ha det riktigt gott!

Foucault, lustigt att du tog upp honom.Så klart inte konstigt eftersom han absolut har en plats här men lustigt med anledning av att jag precis läste några rader om honom i Ann Heberleins bok. Den låg framme när jag var hos en vän, hade dagen innan sett Ann på Skavlan, dessutom tänkt flera gånger att jag skulle läsa något av henne. Jag bara slog upp boken på måfå och läste där, på stående fot, att hon inte gillar Foucault (!), och hans syn på vansinnet (ungefär)... Läste några rader till innan jag slog ihop boken och samtidigt sa; "Hon gillar inte Foucault, vad konstigt". "Du ska få låna den och några böcker till av mig..." sa min vän och så fortsatte vi med att förbereda oss för lördagskvällens aktivitet. Kom att tänka på den stunden nu och att det definitiv är ett spår för mig att följa, dags att ta på psykologiglasögonen igen... det vågar jag nu. Skriver jag och går och tar ner APA-manualen från bokhyllan... enligt den är mitt skrivsätt inget vidare men jag tror att jag någon gång kommer att förlika mig med det. Jag känner ett litet sting av sorg när jag bläddrar i den men den är inte överväldigande och jag uppfylls inte heller av hopplöshet och litenhet som så många gånger förr.

Alltid på väg! Res väl! /Marie