Det har aldrig varit en ambition, men när jag blickar bakåt går det upp för mig att min livsstrategi alltid varit att inte ha någon strategi. Och det sättet att tänka och agera har jag genom åren av studier och egen forskning kommit fram till är klokt. Att vara strategisk handlar nämligen om att sätta upp mål och sedan försöka agera så smart som möjligt för att nå dessa, vilket inte är särskilt intelligent eftersom vi lever i en värld som inte bara förändras snabbt utan dessutom icke-linjärt. Det sättet att tänka leder dessutom till att ens fokus i livet inte bara riktas bort från det som är här och nu, man blir dessutom självcentrerad. Och när allt fler både har tunnelseende och är egoister ökar både den kulturella förändringstakten och konkurrensen, vilket leder till att alla får det svårare att lyckas.
Första gången jag fick frågan: Vad har du för publiceringsstrategi, minns jag inte. Men jag kommer ihåg min reaktion. Vad är det för fråga? Vad spelar det för roll VAR jag som forskare publicerar resultaten av min forskning?! Hur hamnade vi där och hur kunde landets högst utbildade och mest meriterade människor – som ansvarar för kunskapsutvecklingen i vårt land och framtida generationers behov av vetande som håller hög kvalitet – få för sig att den vetenskapliga formen är viktigare än innehållet. För mig som kulturvetare är förändringen intressant att studera, men för mig som forskare är den fullkomligt förödande.
Tvingas man vara strateg är det inte vetenskap man ägnar sig åt. Sökandet efter kunskap handlar inte om att först identifiera luckor i den växande och allt mer vildvuxna djungeln av vetenskapliga publikationer och sedan fylla dessa, vare sig det behövs eller ej. Och om bara den som knäckt publiceringskoden (det vill säga lärt sig skriva på ett sätt som gör att de som granskar texten blir nöjda) räknas som forskare förändras innebörden i det vetenskapliga hantverket. Den som jagar pengar för att kunna producera fler artiklar har sin lojalitet någon annanstans än hos skattebetalarna som investerar i forskningen och den högre utbildningen för kunskapens skull, inte för att hålla igång ett system som allt snabbare och mer effektivt producerar tomhet, samtidigt som ägarna till förlagen som ger ut tidskrifterna skrattar hela vägen till banken.
Jag har länge anat vart Högskolesverige är på väg, men när jag förlorade jobbet blev det uppenbart för mig att forskarkollegiet förlorat makten över definitionen av begreppen kunskap och akademisk kvalitet. Idag är det cheferna, som allt oftare rekryteras från näringslivet, som kontrollerar utvecklingen. Och deras prioriteringar leder till att högskolan inte längre fostrar forskare, utan strateger och karriärister, vilket leder till att avakademiseringen av högskolan accelererar. Det växande antalet chefer reducerar – medvetet eller omedvetet – landets högst utbildade till lydiga redskap för ledningens strävan efter måluppfyllelse. Här under våren, med perspektiv till mitt liv som anställd forskare, har jag kommit till insikt om att det, även om jag hade fått behålla jobbet, bara var en tidsfråga innan jag skulle tvingas välja mellan tryggheten som bor i en fast anställning med hög lön och tillfredsställelsen i att vara fri att fortsätta bedriva den grundforskning om kultur som jag utbildats för.
Det som jag valt att fokusera på och engagera mig för – skapandet av relevant och viktig kunskap samt värnandet av den akademiska kvaliteten – blir i en kulturell miljö där man förväntas tänka strategiskt och tvingas vara resultatorienterad, ett problem, särskilt om man som jag är öppet kritisk till besluten som leder till en allt tydligare avakademisering av högskolan. Paradoxalt nog (för mig som etnolog i alla fall) är det kulturen som vuxit fram i den akademiska världen som får mig att framstå som en motståndare till högskolan och ett hot mot kunskapen. Vetskapen om att det är det fiktiva behovet av fler chefer, allt mer utvecklade och intrikata system för kvalitetssäkring och en snabbt ökande administration som är det verkliga hotet är en klen tröst eftersom det är jag som individ som pekas ut som problemet.
Anledningen till att jag avstod från att skaffa mig en publiceringsstrategi och valde att inte söka några forskningsmedel i konkurrens är att jag insåg att den forskning jag vill bedriva gick att utföra parallellt med undervisningen. Jag trodde naivt nog att det skulle uppskattas, men tvingades den hårda vägen inse att det sättet att tänka och agera istället upplevdes som ett hot mot mina chefers mål och strategier. Där och när lojalitet med makten värderas högre än kunskapskompetens, forskningserfarenhet och omsorg om högskolans akademiska kvaliteter, kommer en sån som jag att betraktas som en anomali, trots att jag inget hellre vill än att göra vad jag kan för att kunskaperna och kompetenserna som jag skaffat mig på skattebetalarnas bekostnad ska komma samhället till godo.
Ett viktigt resultat av min forskning är insikten att känslor ofta övertrumfar intellektet (vilket i efterhand används för att förklara varför det var rationellt att agera som man gjorde) och att kulturen har en inneboende tendens att äta strategier till frukost. Men eftersom den typen av vetenskapliga resultat indirekt utmanar strategernas tänkande och chefernas makt spelar det ingen roll hur relevant och värdefull kunskapen kan sägas vara. När känslorna tar över och andra intressen än strävan efter kunskap dikterar villkoren kommer man att skjuta på budbäraren istället för att reflektera över budskapet.
Tanken på att måluppfyllelse är enda sättet att bli lycklig är en villfarelse eftersom lyckan inte ligger i uppfyllda önskningar, utan i tillgång till en mångfald av möjligheter. Och jag har därför bestämt mig för att jag under resten av mitt liv ska fortsätta att vägra tänka och agera som en strateg. Jag kommer så länge jag kan att söka kunskap och förståelse, inte pengar eller publikationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar