Människans intelligens. Hur smart är den?

Hur går det till när man plötsligt står med en vara i handen som man inte tänkte köpa, och ändå köper den? Hur kommer det sig att man faller till föga för telefonförsäljaren som man bestämt sig för att bara avvisa? Varför får man idag, i kassan när man handlar, frågan: var det bra så (även man tydligt beställt en kopp kaffe och står med jämna pengar i handen)? Det är en av mänsklighetens största gåtor. Jag vägrar tro att jag är ensam om att ha gjort denna typ av erfarenheter.

Vad är det som händer där och då, och varför fungerar reklam? En tanke är att det handlar om dumhet eller tillfällig sinnesförvirring, att man luras att köpa, eller att man övertygas av någon annans agument att göra det. Men den teorin håller inte. Det är att göra det för enkelt för sig. Dumhet är ovanligt i den mänskliga populationen, det är undantaget. Majoriteten av befolkningen i ett givet samhälle har i princip likvärdig intellektuell förmåga. En del av problemen, och en delförklaring till fenomenen, är att människan är långt ifrån så rationell som hen vill vara, och att den egna förmågan konsekvent underskattas. En annan aspekt som bör beaktas är att det finns en kulturell tendens idag att dels uppmärksamma individen, dels att adressera hen som rationell varelse. Förklaringen till att det blir som det blir ovan går ut på att det kan sägas vara en konsekvens av rådande subjektssyn och kulturella föreställningar om hur begreppet människa ska definieras.

Med en annan förståelse för vad det innebär att vara människa skulle en väldigt massa problem av typen ovan, enklare kunna hitta sin lösning. Det är temat för dagens bloggpost. Inom kulturvetenskapen är den frågan, frågan om människoblivandet central. Vad är en människa? Det är en bra beskrivning av humanioras forskningsområde. Ibland (även av uttalade humanister) glöms emellertid detta bort, att det handlar om en fråga som ska besvaras och inte en sann utsaga, en utgångspunkt att försvara gentemot mörkrets makter (läs, tekniker, ekonomer och andra som finns och verkar i det häradet och som kämpar om resureser och inflytande i akademin). Innebörden i begreppet människa är på inget sätt givet. Det är aldrig och kan inte vara, en förklaring. Begreppet människa är den yttersta uppgiften inom all humanistisk forskning.

Tyvärr slarvas det lite för ofta med detta, även inom humaniora. Väldigt mycket forskning utgår från och försvarar en på förhand given definition av begreppet människa, som går ut på att hen är just rationell. Humaniora som bedrivs på sådana premisser handlar inte om forskning, om att förutsättningslöst söka svar, på frågan om vad det innebär att vara och leva som människa. Humaniora, om den bedrivs med sådana utgångspunkter, blir ett slags resande av ett äreminne över mänsklighetens förträfflighet. Humaniora har då förlorat kontakten med den levda verklighet som man säger sig vara intresserad av. Om detta missförstånd kan rättas till, då finns det hopp. Humaniora bär utan någon som helst tvekan på en stor potential, men för att denna ska kunna frigöras behöver man arbeta mer förutsättningslöst. Ingen sanning får någonsin försvaras. Sanningar är aldrig resultatet av forskning. Det är istället vad forskning handlar om, att undersöka allt som hålls för sant.

En sådan sanning. Ett oprobematiserat påstående som finns, lever och påverkar vardagen för alla som lever i ett västerländskt samhälle, är att människan kännetecknas av sin rationalitet och överlägsna kognitiva förmåga. Kognitionsforskning handlar om det, att undersöka den mänskliga intelligensen och tankeförmågan. Det förutsätter att en sådan finns. Kan man verkligen förutsätta detta? Är det ställt bortom varje rimligt tvivel? Nej, det visar inte minst exemplen ovan. Missförstå mig inte här. Visst har människan förmågor och självklart kan hon utföra fantastiska saker, det är bara det att bilden är mer komplex än så. Människan är inte bara intelligent, och hon är det långt ifrån alltid. Visst kan och bör människans tankeförmåga och intelligens undersökas, men den måste undersökas förutsättningslöst. Fantastisk, intelligent, sanning är inga universella begrepp, det är relativa egenskaper som bara kan bedömmas utfrån det aktuella sammanhang de ingår i.

Att kunna bygga världens högsta hus, det är fantastiskt, ända tills någon kör in i det med ett flygplan. Då blir förmågan iställen en belastning och förvandlas i ett slag till ett problem. Atombomben, say no more. Överallt är det sammanhanget som bestämmer värdet. Bara i relation till konsekvenserna går det att uttala sig om och bedömma människans förmågor.

Kultur är ett slags sammanhang. Och det är kultur jag undersöker, eftersom där finns en hel del svar på frågan: Vad är en människa? Där finns inte alla svar, men det är där jag är utbildad för att leta. Och den forskning jag och många andra kulturvetare bedriver bidrar med pusselbitar till arbetet med att undersöka den för mänsklighetens långsiktiga överlevnad och samhällets hållbarhet centrala frågan. Vem är vi egentligen, och hur fungerar människan? Exempel på saker och fenomen att undersökas saknas inte (se t.ex. här, här, här, här och här)

Ett försök att skissa på ett slags provisoriskt svar på de inledande frågorna, med utgångspunkt i resonemanget ovan, kan vara att sätta parentes kring intelligensen. Den kan och bör som sagt inte förutsättas. Människan är inte synonym med språk/kultur, hon är också biologi. Och biologin styrs av andra mekanismer, av affektion. Det är en stark kraft, mer ursprunglig, än intelligensen. Affektionen tar därför over så fort människan tappar fokus. Rationalitet kräver koncentration och inte så lite kraft för att hålla affektionen stången. Därför kommer vi ofta ut ur affären med saker vi inte tänkte köpa. Därför säger vi ja när vi vill säga nej, och därför tar vi en bulle till kaffet (eller en öl istället för kaffe). Det betyder inte att vi inte är intelligenta, bara att vi inte är lika smarta som vi tror. Det betyder att affektion ofta vinner över rationaliteten.

Förstår vi detta, då ökar verkningsgraden av den rationella förmågan väsentligt. Ödmjukhet mina vänner, det är vad det handlar om. Ingen gillar någon som är övertygad om sin egen förträfflighet, och det är inte för inte som högmod räknas till en av dödsynderna.