Snälla Björklund, lyssna på minnesforskningen, och lär

Läser en artikel om minnet och ny forskning om hjärnan. Fylls av tankar. Fortsätter på det spår jag började på i förra bloggposten. Tänker vidare kring utbildning, kunskapen och vägar som leder i riktning mot en bättre skola. Så mycket är så väldigt fel i dagens samhälle. Inte för att det var bättre förr, utan för att konsekvenserna av det vi gör idag inte leder i den riktning vi, eller kanske snarare ansvariga politiker säger att vi ska röra oss. Det vi gör idag leder tvärt om i motsatt riktning, bort från det vi säger oss önska och det vi kämpar för. Så är eller blir det inte för att vi saknar kunskaper, utan för att vi inte lyssnar på forskningen. För att vi har en utbildningsminister som konsekvent väljer kartan och sin egen bild, om någon har invändningar. Verkligheten SKA anpassas efter kartan, så ser dagens skolpolitik ut. Det är en dålig väg att vandra, av så många olika skäl. Här ska jag reflektera över ett sådant, hämtat från Pontus Wasling, som intervjuas i dagens SvD. Han säger:

Minnen är vår identitet, vår livsberättelse, våra rötter i tillvaron. Men deras viktigaste funktion är egentligen att blicka framåt. Hjärnan är ett rastlöst organ som hela tiden vill räkna ut vad som ska hända härnäst. Förmågan att ständigt måla upp möjliga framtidsscenarier har gjort människan framgångsrik som art. Beräkningarna bygger på våra tidigare erfarenheter.

Jag brukar upprepa tanken om att framtiden är öppen. Här finns skälet till det. Vi vet att det är så, men våra hjärnor spelar oss ständigt spratt. Detta är inget som går att ändra på, hjärnan kan vi inte jobba mot. Men med kunskap om hur hjärnan fungerar kan vi lära oss hantera den på bästa sätt. Att upprepa insikter som hjärnan har konsekvent svårt att ta in är ett sådant sätt.

Hjärnan är en retrofuturist, skriver neurologen Pontus Wasling i sin nya bok ”Minnet – fram och tillbaka” (Volante). Till vardags forskar han om minnets minsta beståndsdelar och möter patienter med hjärnskador, både medfödda och förvärvade. Hans bok är en samling personligt skrivna populärvetenskapliga texter om nyare hjärnforskning och intressanta fall från förr som illustrerar hur minnet fungerar.

– För att skapa framtidsbilder använder vi de minnen vi präglat in. Vi kommer bäst ihåg de mest njutningsfulla ögonblicken eller de mest smärtsamma. Starka känslor präglar minnet mer.

Därför minns vi tågresorna när tåget stod stilla länge, ventilationen var trasig, toaletterna stängda och det varken fanns vatten eller mat. ”Jag ska aldrig ta tåget igen”, tänker vi när vi ska fatta beslut om nästa resa fast vi har åkt tåg som fungerade utmärkt många gånger. De mindre spektakulära resorna minns vi inte alls.

Insikt om hur hjärnan fungerar kan och bör användas i skolan. För att värna kunskapen och det kritiska tänkandet. Idag försöker vi istället utgå från kartan och så anpassar vi verkligheten efter det, vilket följande passage i intervjun visar. Och det skall förstår i ljuset av Björklunds strävan att skapa konkurrens genom att minska antalet platser och genom att höja antagningskraven. Detta skapar stress, och: "Lite stress kan vara bra för minnet, för mycket är förödande."

–En student berättade hur hon stod vid en bankomat när en bil krockade bakom henne. Hon blev jätterädd och koden försvann ur hennes minne. Hon kunde inte ens prägla in samma kod igen.

Varje gång vi återkallar ett minne så bygger vi om det. Minnena ändras efter våra behov just nu. Dessutom tycks vi måla en allt vackrare bild av det förflutna.

– Vi har en självförbättrande funktion i hjärnan. Vi tonar ned de dåliga betygen och tänker oftare på den första kyssen, minns bara den sköna klara fjälluften, inte det hemska skoskavet.

En skola där konkurrensen är mördande, resurserna minskande och där effektivitet, en ständigt ökande effektivitet, är vad man tvingar på lärare och elever/studenter, det är en skola som från hjärnans perspektiv fungerar som den där tågresan som man aldrig vill göra igen. Det är en skola som tvingar fram fokus på form, betyg och hastighet. En skola som man vill vara så kort tid i som möjligt. En skola är alla, både rektorer, lärare och elever/studenter bara bryr sig om sig själva. För det driver kvalitet, enligt den karta nuvarande utbildningsminister orienterar sig efter. Den skola vi håller på att bygga är en skola som aktiverar hjärnans självförbrännande funktioner. Och i värsta fall kan det bli så att ju mer tid man visas i skolan, desto mindre lär man sig. Men det kan väl ändå inte vara skälet till att landets högre utbildningsprogram ska effektiviseras och studenternas tid i utbildning minskas?

Vår språkliga och dominanta vänstra hjärnhalva är en tvångsmässig berättare. Den gillar inte att det saknas en förklaring till vad vi gör och försöker hitta ett orsakssammanhang till det som händer oss även om det inte finns något. Den har svårt att acceptera att den automatiska intuitionen styr oss så mycket (även kallat ”System 1”, bland annat av Nobelpristagaren Daniel Kahneman i boken ”Tänka, snabbt och långsamt” ). Vår vänstra hjärnhalva vill att det logiska jaget bestämmer (även kallat System 2, som kräver ansträngning och eftertanke).

–Vi vill så gärna skapa en mening med vad som händer, få det att hänga ihop med andra delar av vår livshistoria. Berättelser sätter sig allra bäst. Minnesmästarna gör korta berättelser och scener av torra data.

Vi har lätt att fastna i tankar på det förflutna. Eller i drömmar om eller farhågor inför framtiden. Ungefär hälften av vår vakna tid, 47 procent enligt en ny studie, dagdrömmer vi. På natten spelar drömmarna upp våra minnen.

Håller vi på att bygga en skola vars fundament utgörs av dagdrömmar? I mina mest pessimistiska stunder kan jag få för mig det. Och jag vill så förtvivlat gärna se meningen med och tanken bakom reformerna. Men jag hittar den inte. Under tiden mal Björklund på, han har fastnat i det förflutna. Den förhatliga flumskola som jag fostrades i. Den vill han förgöra genom att drömma om en framtid. Fast drömmarna är så starka och tron så övertygande att kartan allt för lätt förväxlas med verkligheten. Allt i enlighet med den senaste forskningen om hjärnan, den man borde lyssna på istället för att i handling och med emfas visa att man väljer att inte lyssna på. Kartan gäller oavsett var forskarna säger, för sådana är reglerna. Så är det bestämt, av makten. Foucault, någon? Vägrar tro att jag är ensam om att se. Kom igen. Tillsammans är vi starka. En annan skola är möjlig, om vi vill. Vi vet att vi kan.

Den vandrande tanken är den rastlösa hjärnans grundläge. Dagdrömmeriet drar igång när vi pendlar, arbetar, diskar – när vi har det lite småtråkigt, helt enkelt. Men när vi har sex, ägnar oss åt en sport eller ett jobb som uppslukar oss eller umgås med vänner, är vi fokuserade i nuet.

–Man mår bäst av att leva i nuet, visar forskningen. En vandrande tanke är en olycklig tanke, säger Pontus Wasling.

När koncentrationen ger vika spelas det upp små kortfilmer i våra huvuden, från stormiga dramer till skräckfilmer, komedier och erotikrullar. Mitt under mötet eller bussresan börjar du tänka på nästa semester eller att det inte står rätt till i relationen med en kompis. I bästa fall befinner du dig i ett kreativt läge. Då kan insikten kännas som en blixt från en klar himmel, men tankarna som kommer är sällan nya. De har sina rötter i våra minnen och knyts ihop när olika delar av hjärnan kommunicerar med varandra.

Återkommer ofta till mellanrummens betydelse. Här ovan finns ett av skälen. Det är i pauser och mellanrum som kunskapen bearbetas, när vi gör annat. När vi kan ock får lyfta blicken. När det finns tid att andas och tänka efter. Begrunda, testa och när det får ta tid. Det är där och då den viktiga, riktiga kunskapen växer fram. Därför är detta något som skolan måste ta hänsyn till. Nedskärningar, stress och effektiviseringar leder i helt fel riktning och lämnar fältet fritt för hjärnas destruktiva sidor. 

Det finns studier som säger att flitiga dagdrömmare är mer kreativa än andra, förutsatt att man inte helt tappar fotfästet i nuet. Nackdelen är att vi ofta ältar negativa tankar som felaktiga beslut, pinsamheter och misslyckanden. Rädsla och oro har starkt inflytande på vårt beslutsfattande.

–Många beslut baseras på rädsla. Det är den viktigaste känslan inför framtiden. Vi är rädda att göra bort oss eller ta fel beslut. Därför fegar vi ur.

 ”Förlustaversion” kallas detta fenomen. Man vet vad man har, men inte vad man får. Obehagskänslan att förlora tio kronor är starkare än glädjen att vinna lika mycket, skulle man kunna säga lite förenklat.

Därför fegar vi ur, för att vi är rädda. Därför är rädsla och osäkerhet, stress och konkurrens bildningens värsta fiender. Och därför ska det vara saker som skolan bekämpar, inte något man tvingas anpassa sig till. Om skolans mål är kunskap, och den bilden verkar alla vara överens om. Då är det hög tid att vi börjar lyssna på dem som har kunskap, dem som vet. Alla vi som läst, lärt och som har många års forskning och erfarenhet i ryggen när vi talar, som kan backa upp det vi säger med stöd från verkligheten. Jag är docent, men själva titeln är totalt ointressant. Det är för kunskapen jag finns och verkar inom akademin. Det är viljan att veta och förstå som driver mig. Inte någon jakt på status eller karriär. Inte formen. Innehållet och glädjen i att få lära, det är vad som ger mitt liv mening. Därför är det med förfäran jag ser på medan allt det jag tror på monteras ner, i en rasande fart. Det gör mig rädd och ledsen.

Man kan grovt dela in minnet i två sorter. ”Jag vet att-minnen” har högre status och prioriteras i skolan och i frågesporter. Men de tysta ”jag vet hur-minnena”, som vanor och mer komplexa kunskaper, styr oss desto mer. Däribland finns muskelminnena (cykla och köra bil till exempel). Men även tankemönster är invanda.

–De tysta ”jag vet hur-minnena” är mest fascinerande, tycker jag. Vi tänker inte på dem som minnen utan mer som färdigheter, säger Pontus Wasling.

Det tar lång tid att nöta in de minnena. Ofta minst 10000 timmar. Man behöver en bra lärare eller någon annan mentor som gör att man hela tiden förbättras. Kritik och positiv feedback är a och o. En skicklig schackspelare ser direkt vad som är en väg framåt utan att tänka tio drag framåt.

– De har en känsla för uppställningen, var det finns svagheter. Som journalist har man säkert en känsla för vilket upplägg på en artikel som fungerar och inte, säger Pontus Wasling.

På ungefär samma sätt känner Zlatan när det är läge för mål. Som läkare kan man öva upp en känsla för hur allvarliga en patients symtom är.

– I början måste man gå igenom alla labbsvar och tänka efter. Som erfaren doktor kan man på en minut avgöra om patienten ska läggas in eller inte.

Idag bygger vi en skola som bara erkänner och främjar "jag vet att", för det är så kartan ser ut. Information är skolan mål. Att så effektivt som möjligt mata eleverna med information som går att kontrollera är utbildningens uppgift. Så ser uppdraget ut, kanske inte på pappret, men i praktiken är det detta som begärs av oss som arbetar med utbildning. Oroväckande nog. "Jag vet hur-minnen", dessa måste värnas, speciellt som de är tysta och svåra att upptäcka i larmet som nuvarande utbildningspolitik (medvetet) skapar.

10 000 timmar. Tänker vidare på det. Tänk om man kunde ta fasta på det. Tänk om vi hade en skol- och utbildningspolitik som utgick från den insikten. 10 000 timmar. Tänk om det var den tid lärare och elev, i varje stadium av som utbildning hade till sitt förfogande. Tänk om vi kunde få fylla 10 000 timmar med så meningsfullt innehåll som möjligt. Det skulle innebära 1250 arbetsdagar, a åtta timmar. Det blir 250 veckors heltidsstudier. Tolv och en halv termin, eller sex år. Inser att när jag var student kunde man ta studiemedel i 12 terminen, vilket jag gjorde. Och jag fyllde dem med så mycket innehåll det bara gick. Olika kurser. Den ena gav den andra. Sedan, efter sex år som student, gick jag vidare till nästa nivå. Forskarutbildningen. Där stannade jag också, på grund av arbetslöshet i mitten, på grund av brist på finansiering, i sex år. Och jag inser att det tog mig drygt sex år att växa in i Lektorsrollen också. 10 000 timmar. Det ligger mycket i det. För jag är inte unik. Gör inte min själv till norm. Jag ser bara att det som fungerade för mig finner stöd i forskning om hjärnan.

Detta med 10 000 borde man ha i åtanke när man talar om att effektivisering och att kortare tid i utbildning är viktigt för Sveriges framtid. Var finns forskningen som stödjer den politiken? Var finns forskningen som motsäger detta? Jag undrar, var, var, var?! Lyssna, alla ni som säger er veta vad som ska hända. Ni som hävdar att framtiden går att räkna på och förutse. Lyssna på vad forskningen om hjärnan säger.

–Försök att inte hela tiden fastna i framtiden. Vi mår bäst av att vara här och nu. Problemet är att vår rastlösa hjärna inte är anpassad för mindfulness. Att skaffa en ny tankemässig vana är inte lätt, men det går med ihärdig träning. Börja med att bjuda in goda vänner till en middag och var i nuet. Det är en bra form av medveten närvaro.

Om det är en bättre skola vi vill ha, som ger bättre kunskaper, då bör vi göra just det. Börja med att bjuda in. Inkludera, lyssna mer och leva i nuet. Framtiden, kommer och den blir vad vi gör den till. Den skapas här och nu. Och det finns inga genvägar. Att lära nytt kräver ihärdig träning, över tid. Tillit, trygghet och marginaler. Får vi inte misslyckas kommer vi aldrig att lyckas. Inget av det jag skrivit om här är nytt. Jag vet, men eftersom det aldrig räcker att veta att. Eftersom det krävs att man också vet hur, måste kunskaper upprepas. Och insikter spridas.