Jag minns inte speciellt mycket från de sista månaderna på Ribjers. Men det jag minns är till övervägande del positivt, och de minnena kommer jag att bära med mig, för alltid även om jag inte var i stånd att uppskatta det då. Kafferaster under tidiga morgontimmar då solens första strålar speglade sig i fönstren på husen mittemot, eller samtal mellan Johan och mig ute på lastkajen i den uppgående solens ljus. Overkliga möten med missbrukare och utslagna som då och då knackade på dörren och ville ha lite sällskap och kanske köpa ett bröd eller en bulle. Det minns jag med värme.
Första gången jag överraskades av att det stod någon i bageriet var dock inte kul. Plötsligt stod det en tatuerad amfetaminhög och tydligt oberäknelig kille innan för dörren i bageriet. Hur han kommit in visste vi inte och det påminde oss om att vi nog borde skaffa tydligare rutiner för hur vi låste dörren. När jag tittade upp från arbetet och våra blickar möttes frågade han med omotiverat hög stämma och tydliga ryckningar i kroppen om han kunde få köpa en bulle.
– Visst, sa jag och gick och hämtade en kanelbulle från en plåt ute i affären.
– Vad kostar den, sa han när jag kom tillbaka. Jag blev överrumplad av hans fråga, att han ville betala. I förvirringen hade jag tänkt ge honom bullen.
– Jag ska kolla, sa jag och vände åter ut i butiken, men i hastigheten tittade jag på fel prislista och tog alldeles för mycket betalt, märkte jag sedan.
Men han tyckte priset var okej och stannade sedan en lång stund och berättade om sina minnen från sjön och ett kaotiskt arbetsliv som han nu lämnat. Det blev ytterligare en nyttig påminnelse för mig om att man inte kan döma någon efter första intrycket. Lodisarna på torget var oftast snälla och det var så gott som alltid kul och intressant när de kom in till oss för att tala bort en stund under tidiga morgontimmar då det bara var vi och dem som var vakna.
Ett annat fint minne som etsat sig fast är när jag en tidig lördagsmorgon, efter avslutat arbete, kom åkande över Älvsborgsbron på väg mot en närbutik i Guldheden där jag skulle leverera bröd på vägen hem. Solen hade just börjat värma upp staden och hela Göteborgs södra älvstrand var insvept i dimma. Uppe från Älvsborgsbron såg jag därför bara några enstaka höga byggnader och Masthuggskyrkan som stack upp ur dimman. Sjömanshustrun såg därför ut att stå på en klipphäll vid havet. Jag rös av välbehag av den fina vyn som jag aldrig hade orkat ta mig upp för att titta på om jag inte jobbat med det jag gjorde. Sådana minnen är angenäma att tänka på idag, men det var knappast värt priset jag fick betala för att få uppleva dem. Jag hade mer än gärna bytt ut dem mot en lyckligare ungdomstid och inledning av mitt arbetsliv, men nu är det som det är. Man får ta det goda med det onda.
När värmen kom på allvar och de spirande löven äntligen spred en skir grönska i naturen isolerade jag mig ännu mer. Jag åkte allt oftare och på allt längre turer i bilen, planlöst körande omkring bland förorterna med mina, nyss inhandlade skivor som jag nu bara köpte utan att lyssna på.
Jag räknade dagarna tills jag skulle kunna säga upp mig. Ännu visste inte Johan att jag tänkte säga upp mig. Det var min hemlighet och den ville jag hålla för mig själv så länge det bara var möjligt, vilket kändes ganska konstigt eftersom Johan öppnade sig för mig genom att tidigt avslöja att han skulle bli pappa. Han förstod mig väl. När jag var hängig och nere ägde han en enastående förmåga att få mig på bättre humör. Vi jobbade på och lärde känna varandra utan och innan, inte bara som kompisar utan också som arbetskamrater. Vi behövde sällan tala om hur jobbet skulle läggas upp. Det gav sig naturligt, liksom vem som skulle utföra de olika momenten. Vi hade flytet och det var väl en salig tur att jag inte hamnade där direkt efter Petterssons. För då hade kanske beslutet att lämna bagerivärlden förhalats tills det var för sent att sadla om.
Det var egentligen bara den ständiga övertiden som irriterade mig. Klas som nu var fullkomligt odräglig kunde få mig att koka av irritation när han demonstrativt kom till bageriet och totalt struntade i oss. Han stannade bara när han skulle överlämna kuverten med lönebesked och den svarta övertiden i, sedan gick han, ofta utan ett ord. Det var något jag aldrig kunde vänja mig vid och det störde mig. Att gå till ett jobb man inte gillar är en sak, men att samtidigt få det kört upp rakt i ansiktet att chefen inte bryr sig och inte uppskattar det man gör, det sårade mig djupt och hade nog knäckt mig om jag inte visste att jag skulle sluta. Det var ju inte vårt fel att bagerivärlden inte var den guldkalv som ägarna trodde.
måndag 31 oktober 2011
Ökad kunskap är bara en liten del av lösningen på problemet!
Läser en intressant debattartikel i DN idag, om ett förslag på hur antibiotikaanvändningen ska minskas. Och som vanligt är lösningen: Mer information! Tron på informationens undergörande förändringskraft är stor. Snart sagt alla problem anses kunna lösas av/med information. Men är det verkligen så? Frågan är otroligt viktig, den rör mänsklighetens långsiktiga överlevnad och har bärighet även på klimatfrågan. Men här gäller det alltså anibiotikaanvändningen.
Allt fler bakteriestammar utvecklar motståndskraft mot antibiotika och vanliga sjukdomar blir allt svårare att behandla. En orsak är vår överanvändning av antibiotika. Användningen driver utvecklingen av bakteriernas motståndskraft – resistensen – och hotar patientsäkerheten i hela vården. Vad hjälper en ny lever eller njure om patienten kort därpå avlider av en infektion orsakad av resistenta bakterier? Detta inträffade nyligen vid ett utbrott på en transplantationsavdelning i tyska Essen. Fem nytransplanterade patienter dog.Inget att leka med alltså. Men är det mer eller bättre information är är lösningen? Nej, det kan inte vara lösningen. Det finns bara en lösning på problemet, och det är att användningen av antibiotika begränsas radikalt. Och information har aldrig förändrat en grupp människors beteende, radikalt. Grupper agerar och reagerar inte som enskilda individer, gruppen eller kulturer är emergenta storheter. Fenomen som finns och verkar på en annan skalnivå.
Först när den insikten, den informationen, når läkarvetenskapen. Först när politiker, tekniker, ekonomer, eller för att uttrycka det i klartext. Först när mänskligheten insett detta basala faktum, att människan är en kulturell varelse. Först då kan arbetet med att lösa problem som uppstår på en kulturell nivå ta sin början.
Det går inte att lösa kulturellt relaterade problem med individbaserade lösningar, vilket ökad informationsspridning är ett exempel på. Problemet ligger inte på den skalnivån, problemet ligger på gruppnivå. Följaktligen behöver lösningen vara anpassad till den. Mer information till individer kan aldrig förändra kulturen, av lätt förklarliga skäl. Kultur består av oändligt mycket mer än tal/text (= information).
I dagens SvD finns ett exempel, bland oändligt många, som indikerar vilka svårigheterna är och varför information inte kan vara lösningen.
När man blandar socker och fett, som i en kanelbulle, blir suget lika starkt som av kokain. Efter hundratals affärsmiddagar tvingades industrimannen Sören Gyll förra året transplantera sin lever. Nu varnar han andra för att gå i sockerfällan. Läkemedelsindustrin använde kunskapen för att utforma det hittills mest effektiva bantningspillret. Ändå erkänner inte myndigheterna att man kan bli beroende av godis och skräpmat.Människan har en kropp, med en egen agenda. Och när det gäller hälsofrågan så är det inte information som saknas, det är handfasta verktyg att arbeta med för att tvinga kroppen att lyda det goda råd som samhället formligen svämmar över av. Samma gäller för klimatfrågan. Det är inte information som saknas, det är bättre verktyg och ökad handlingskraft som krävs för att någon förändring skall kunna komma till stånd.
Denna fundamentala kunskap om människan, den finns och den utvecklas kontinuerligt inom humaniora. Alltså, hade man engagerat en kulturvetare i forskningsprojektet, i politiken, då hade frågan angripits på ett annat och mer kostnadseffektivt och hållbart sätt. Det kanske mest frustrerande är att den kunskapen finns inom akademin, och bland politikerna. Men den används inte. Inte för att den inte behövs, utan för att det skulle innebära att man fick tänka om. Och det är jobbigt. Lika jobbigt som att byta ut kanebullen mot frukt, även om man vet att det är skadligt att äta kanelbulle.
Detta är ingen nyhet för kulturvetaren, men det gör inte saken mindre frustrerande. Tvärt om, för om det nu vore information det kom an på, varför lyssnar så få på kunskaperna och insikterna som vi kulturvetare har? Jag säger det igen: Det är inte mer information som behövs, det är en annan syn på subjektet. En annan förståelse för vad det innebär att vara en människa. (Den som är intresserad av att ta del av dessa tankar kan med fördel botanisera under fliken Posthumanism, här på Flyktlinjer).
Som avslutning kan jag inte låta bli att dessutom peka på hur de viktigaste forskningsresultaten kommer fram:
Det var en ren slump som gjorde att forskarna upptäckte att socker och fett kan orsaka beroende.Alla vet att det är på detta sätt. Ändå vill Vetenskapsrådet att ansökningarna om forskningsmedel skall innehålla information om exakt varje mått och steg som forskaren skall ta i det projekt man söker pengar för. Man får i princip bara medel om man på förhand kan redogöra för vad man ska komma fram till.
–När vi undersökte drogberoende i djurförsök brukade vi använda en kontrollgrupp som fick mat eftersom vi trodde att det skulle ge ett neutralt resultat att jämföra med, säger Sara Ward, professor vid Templeuniversitetet i Philadelphia och en av USA:s ledande beroendeforskare.
Men resultaten stämde inte och snart insåg forskarna att mat som var söt och fet var starkt beroendeframkallande i sig.
Hur var det nu? Är det mer information vi behöver, eller en helt annan förståelse?
söndag 30 oktober 2011
Ett långsamt farväl till bageriyrket XVI
Vissa dagar orkade jag helt enkelt inte med att sitta i bilen. Då gav jag mig ut på planlösa vandringar i skogarna runt Kortedala och genom Lärjeåns dalgång. Minnesbilderna är vaga och det mesta flyter ihop i ett töcken av ögonblicksbilder från omklädningsrum, skivaffärer, ändlösa bilresor och promenader. Allt detta sammanblandat med känslor av oro, rastlöshet och spänd förväntan.
Jag köpte en eller flera skivor så gott som varje dag för att mildra vad jag nu insåg var någon form av livskris. Mest blev det svart depressiv musik med existentiella texter. Till exempel Ulf Dagebys platta som kom den våren och som jag tog till mitt hjärta, trots att jag inte kunde lyssna på den utan att känna mig obehaglig till mods. Men som sagt, det kunde varit värre, det gäller att jämföra. Jag hade i alla fall inte fått någon dödsdom riktad mot mig, som Salman Rusdie. Behövde vara för mig själv för att samla tankarna och komma till insikt om vad jag ville med mitt liv. Men det får man inte göra ostraffat, det tycker omgivningen är konstigt, onormalt och då kan de mest oväntade saker inträffa.
En dag i slutet av april. En av årets första riktigt fina vårdagar, ringde min far till bageriet och frågade om vi inte kunde åka ut till Långedrag och äta en bit mat när jag sovit färdigt. Han kom och hämtade mig hemma i Kortedala och vi åkte i hans bil sakta ut mot Långedrag och havet. Som två affärsbekanta talade vi först trevande om allmänt världsliga saker, men jag märkte snart att han inte bjudit ut mig för att tala om trivialiteter. Han var märkbart nervös och det var bitvis ganska tyst i bilen ut mot kusten.
Solen sken ute och det var varmt. Vi parkerade bilen och vandrade sedan upp mot Långedrags värdshus. Efter en stunds letande hittade vi ett ledigt bord med utsikt över vattnet och båtarna som började komma i havet. Vi satte oss och pappa berättade vår familjs historia genom att påminna mig om att det var hans farfars bror som startat och ägt Långedrags värdshus någon gång före andra världskriget. Det var ett oproblematiskt samtalsämne och det penetrerades i detalj, uppenbart för att vinna tid, för efter en stunds tystnad frågade han hur jag hade det egentligen. Han sa att familjen var oroliga för mig. Jag hörde aldrig av mig. Det var svårt att tala med honom om dessa saker, hade alltid varit det. Vi talade helt enkelt inte om känslor i vår familj. Under hela tiden i skolan i Förortsidyllen hade jag aldrig kunnat prata med någon om mina upplevelser, hur jag kände det. Absolut inte med mina föräldrar. Det fanns inte på kartan. De gånger situationen i skolan berördes viftades upplevelserna bort och förklarades med någon populärpsykologisk teori som fick mig att släta över saken och lagra minnena djupt där inne, där de nu allt mer pockade på uppmärksamhet. Så även om jag värmdes av omtanken och kände att jag älskade honom kunde jag inte förmå mig att öppna mig där och då. Jag svarade undvikande och kände mig obekväm. Ville ha min depression i fred. Den var min ensak och det skulle den förbli bestämde jag. Hade aldrig haft en tanke på att det skulle kunna märkas på mig att jag mådde dåligt. Det var ett hårt slag att inse det. Dittills hade jag trott att jag hade kontroll över svackan jag befann mig i. Men det kanske inte var så säkert längre.
Pappa bytte ämne och försökte föra in samtalet på glada saker och det hela utvecklade sig till en ganska absurd situation. Det framgick tydligt att det var mamma som hade beordrat fram samtalet för att lindra sin oro över att jag skulle gå ner mig. Nu var uppdraget utfört, och jag visste att de visste att jag visste att de brydde sig om mig. Gott så. Men jag ville klara mig själv. Detta var inget någon skulle kunna hjälpa mig med.
När vi ätit färdigt gick vi ut och vandrade på bryggorna. Där låg det rika folkets båtar på rad. Det var overkligt att gå där på bryggan och tala om trivialiteter i det tillstånd jag befann mig. Miljön utstrålade flärd och rikedom, sorglöshet och framgång och jag kände mig som en besökare från en annan planet som fått tillstånd att en kort stund betrakta den fina världen. Vi talade hela tiden förbi varandra. Inga budskap gick fram. Men ändå kände jag att han brydde sig om mig och jag ville inte såra honom genom att säga som det verkligen var. Han skulle ändå aldrig förstå och det skulle bara bli fel och på något sätt hade vi ju ändå löst saken efter bästa förmåga. Han hade själv inte haft det så lätt under sin uppväxt.
Efter två timmar satt vi i bilen igen och åkte mot Kortedala, än en gång under tystnad. Det var plågsamt men ändå på något skruvat sätt skönt.
Jag köpte en eller flera skivor så gott som varje dag för att mildra vad jag nu insåg var någon form av livskris. Mest blev det svart depressiv musik med existentiella texter. Till exempel Ulf Dagebys platta som kom den våren och som jag tog till mitt hjärta, trots att jag inte kunde lyssna på den utan att känna mig obehaglig till mods. Men som sagt, det kunde varit värre, det gäller att jämföra. Jag hade i alla fall inte fått någon dödsdom riktad mot mig, som Salman Rusdie. Behövde vara för mig själv för att samla tankarna och komma till insikt om vad jag ville med mitt liv. Men det får man inte göra ostraffat, det tycker omgivningen är konstigt, onormalt och då kan de mest oväntade saker inträffa.
En dag i slutet av april. En av årets första riktigt fina vårdagar, ringde min far till bageriet och frågade om vi inte kunde åka ut till Långedrag och äta en bit mat när jag sovit färdigt. Han kom och hämtade mig hemma i Kortedala och vi åkte i hans bil sakta ut mot Långedrag och havet. Som två affärsbekanta talade vi först trevande om allmänt världsliga saker, men jag märkte snart att han inte bjudit ut mig för att tala om trivialiteter. Han var märkbart nervös och det var bitvis ganska tyst i bilen ut mot kusten.
Solen sken ute och det var varmt. Vi parkerade bilen och vandrade sedan upp mot Långedrags värdshus. Efter en stunds letande hittade vi ett ledigt bord med utsikt över vattnet och båtarna som började komma i havet. Vi satte oss och pappa berättade vår familjs historia genom att påminna mig om att det var hans farfars bror som startat och ägt Långedrags värdshus någon gång före andra världskriget. Det var ett oproblematiskt samtalsämne och det penetrerades i detalj, uppenbart för att vinna tid, för efter en stunds tystnad frågade han hur jag hade det egentligen. Han sa att familjen var oroliga för mig. Jag hörde aldrig av mig. Det var svårt att tala med honom om dessa saker, hade alltid varit det. Vi talade helt enkelt inte om känslor i vår familj. Under hela tiden i skolan i Förortsidyllen hade jag aldrig kunnat prata med någon om mina upplevelser, hur jag kände det. Absolut inte med mina föräldrar. Det fanns inte på kartan. De gånger situationen i skolan berördes viftades upplevelserna bort och förklarades med någon populärpsykologisk teori som fick mig att släta över saken och lagra minnena djupt där inne, där de nu allt mer pockade på uppmärksamhet. Så även om jag värmdes av omtanken och kände att jag älskade honom kunde jag inte förmå mig att öppna mig där och då. Jag svarade undvikande och kände mig obekväm. Ville ha min depression i fred. Den var min ensak och det skulle den förbli bestämde jag. Hade aldrig haft en tanke på att det skulle kunna märkas på mig att jag mådde dåligt. Det var ett hårt slag att inse det. Dittills hade jag trott att jag hade kontroll över svackan jag befann mig i. Men det kanske inte var så säkert längre.
Pappa bytte ämne och försökte föra in samtalet på glada saker och det hela utvecklade sig till en ganska absurd situation. Det framgick tydligt att det var mamma som hade beordrat fram samtalet för att lindra sin oro över att jag skulle gå ner mig. Nu var uppdraget utfört, och jag visste att de visste att jag visste att de brydde sig om mig. Gott så. Men jag ville klara mig själv. Detta var inget någon skulle kunna hjälpa mig med.
När vi ätit färdigt gick vi ut och vandrade på bryggorna. Där låg det rika folkets båtar på rad. Det var overkligt att gå där på bryggan och tala om trivialiteter i det tillstånd jag befann mig. Miljön utstrålade flärd och rikedom, sorglöshet och framgång och jag kände mig som en besökare från en annan planet som fått tillstånd att en kort stund betrakta den fina världen. Vi talade hela tiden förbi varandra. Inga budskap gick fram. Men ändå kände jag att han brydde sig om mig och jag ville inte såra honom genom att säga som det verkligen var. Han skulle ändå aldrig förstå och det skulle bara bli fel och på något sätt hade vi ju ändå löst saken efter bästa förmåga. Han hade själv inte haft det så lätt under sin uppväxt.
Efter två timmar satt vi i bilen igen och åkte mot Kortedala, än en gång under tystnad. Det var plågsamt men ändå på något skruvat sätt skönt.
Kritik, ansvar och långsiktig hållbarhet
Ett kort inlägg, på språng. Kan inte låta bli att reagera när jag läser dagens tidning. "Vem ska ta ansvaret för de stora bristerna i säkerheten ...", står det i SvD. Är det verkligen någon som ska ta ansvar, är det någons avsked som krävs? Blir världen bättre om någon får bära hundhuvudet för att allt inte fungerade perfekt under ett tragiskt och exceptionellt dygn i Norge? Jag tror inte det!
Tänkandet som leder fram till syndabockslösningen är primitivt och bygger inte på forskning och beprövad erfarenhet. Det är dessutom kontraproduktivt, för det skulle bara leda till ännu fler fallskärmar och komplicerade beslutsgångar. Alla vet att det blir fel ibland, hur bra system man än har, speciellt när situationen är ovanlig och extrem. Ingen kan därför ta ansvar. Alla kan och bör däremot dra lärdom av och utarbeta rutiner efter den kunskap man fått. Och det arbetet blir oändligt mycket bättre om ansvariga slipper riskera avsked. Ingen, utom möjligen Anders Behring Breivik bär ansvar. Men alla är drabbade, alla kan lära.
Det är vad livet här på jorden går ut på, gör erfarenheter, lär, och gå vidare. Först när många människor ser detta kan mänskligheten ta steget till nästa nivå. Men där är vi inte ännu. Det märker man om man läser vidare i Svd.
Först hittar jag en krönika av Andreas Cervenka, om problemen i baksektorn. En analys på temat ansvar, där fokus ligger på framtiden istället för på ett fåtal individer som antas ha makt över den högst komplexa process som pengasystemen utgör. Faktum är att ingen har ansvar, bara mer eller mindre inflytande över nyckelbeslut. Analysen är klok och innehåller följande ord:
Vad göra? Förutom en rad åtgärder varav en del redan är på gång, som exempelvis högre kapitalkrav, har Andrew Haldane också ett annat och förbluffande enkelt förslag: Ändra hur banker mäts och hur chefslöner sätts från dagens fokusering på kapitalets avkastning, return on equity eller ROE på fikonspråk, till ROA, return on assets, vilket betyder avkastning på samtliga tillgångar. Något som speglar riskerna väsentligt bättre och inte belönar skuldsättning på samma sätt. Om vd-lönerna hade satts efter denna måttstock hade USA:s mäktigaste bankdirektörer fått se sin lön stiga från 2,8 miljoner dollar 1989 till 3,4 miljoner dollar 2007.Detta är en lösning där ingen av bankernas chefer förlorar arbetet. De tvingas istället att ta sitt ansvar genom att stanna kvar och jobba på lösningen av de problem de varit delaktiga i skapandet av. Det är vad ansvar handlar om, inte att avgå!
Och lite längre fram i tidningen finns ett annat exempel där samma ansvarstänkande borde vara det självklara. Tågtrafiken. Kommer de förberedelser och insatser som utförts (eller inte?!) att räcka för att klara vintern? Det är en öppen fråga ...
De senaste två åren har statistiken över tågens punktlighet sjunkit kraftigt. Under åren 2005-2009 låg punktligheten på runt 90 procent, men 2010 och 2011 nådde den bara upp i 83 respektive 84 procent. Det är de lägsta siffrorna som uppmäts sedan 1997 och längre tillbaka går inte Trafikverkets statistik.Artikeln ställer SJs nysatsningar på SJ3000, mot tågpendlares upplevelser av vardagen. Skillnaden är markant. Pendlarna talar om hemska upplevelser:
– När det kommer ett kort tåg blir folk tokiga. En gång ramlade en man i entrén, men folk bara fortsatte gå och klev över honom för att få sittplats.SJs representant talar om vilka satsningar man gjort, och om företagets visioner:
– Det är lätt att glömma att det är underbart att resa med tåg, börjar han.Petter Essén berättar att SJ frågat sina passagerare vilken information de vill ha ombord på tåget. Utifrån svaren har SJ tagit fram informationsskärmar som satts upp i SJ 3000. Den som har dator kommer kunna få mer information om resan och till och med hyra film. Men det stannar inte där. Petter Essén har stora planer för infotainment. I framtiden kommer det erbjudas dataspel. Han ser framför sig hur resenärerna utmanar varandra.
– Kanske första klass mot andra klass, förslår han. Innan Petter Essén återigen upprepar att det ska vara underbart att resa med SJ nämner han ännu en vision – en interaktiv vinprovning med miniatyrflaskor från bistron.Så länge som samhällets toppar och företagens ledningar lever i helt olika världar, och så länge frågan om vad ansvar är och hur problem skall hanteras, så länge kommer samhällets långsiktiga hållbarhet att förhalas. Det finns inga enkla lösningar!
Ett starkt lärosäte, vad innebär det?
Ser att Jan Björklund har skrivit en debattartikel i DN, om högskolan, som fått svar från högskolorna samlade i Lärosäten Syd. Björklunds poäng är att studentkullarna minskar framöver och att det kommer att innebära ökad konkurrens om studenter att utbilda. Lärosäten Syd kontrar med att presentera sin modell för samverkan mellan lärosäten.
Jag kommer precis från Baskien, där jag varit under veckan, på inbjudan av IMH i Elgoibar. Högskolan Väst, Trollhättan, var inbjuden dit, och jag var en av delegaterna. Vi var inbjudna av IMH som är ett tekniskt universitet med visioner, vilka Björklund och Högskolesverige har mycket att lära av. Inbjudna var även andra universitet i Europa, från Österrike, Italien, Frankrike, Danmark och Tyskland. Den gemensamma nämnaren var att samtliga universitet och delegater på olika sätt arbetar med Arbetsintegrerat lärande, Co-op och så vidare.
Upprinnelsen till inbjudan var att man på IHM ville utveckla sina metoder och ta tänkandet till nästa nivå. Arrangemanget var långt ifrån ett rent samverkansprojekt, initierat av lärosätet. Konferensen/sammankomsten bekostades av den Baskiska regeringen. Mat, hyra, resor, allt betalades av den Baskiska regeringen. Och man bidrog inte bara med pengar, man bjöd oss dessutom till parlamentet, och på middag på kvällen på en av de finaste restaurangerna i San Sebastian. På konferensens sista dag deltog även Utbildningsministern och en rad ministrar (alla med PhD, kan tilläggas).
Inbjudan var med andra ord ett viktigt inslag i den Baskiska utbildningspolitiken. Samverkan, inte bara inom landet, utan även i Europa. Och, det viktigaste av allt, samverkan mellan olika samhällssektorer. Samverkan mellan utbildning, arbetsliv och samhällen/länder. I Baskien tror man uppenbarligen på samhällsnyttan med högre utbildning.
Samproduktion av kunskap, det är vad som bygger samhällen, välstånd och bara så kan långsiktig hållbarhet skapas. Kunskap, utbildning och lärande är vidare inget man stökar över och blir klar med tidigt i livet, det är ett livslångt projekt. Lärande är den process som samhället byggs upp, av, i och genom. Samhället och lärandet är två sidor av samma sak!
Åk till Baskien Björklund, där finns mycket att lära!
Jag kommer precis från Baskien, där jag varit under veckan, på inbjudan av IMH i Elgoibar. Högskolan Väst, Trollhättan, var inbjuden dit, och jag var en av delegaterna. Vi var inbjudna av IMH som är ett tekniskt universitet med visioner, vilka Björklund och Högskolesverige har mycket att lära av. Inbjudna var även andra universitet i Europa, från Österrike, Italien, Frankrike, Danmark och Tyskland. Den gemensamma nämnaren var att samtliga universitet och delegater på olika sätt arbetar med Arbetsintegrerat lärande, Co-op och så vidare.
Upprinnelsen till inbjudan var att man på IHM ville utveckla sina metoder och ta tänkandet till nästa nivå. Arrangemanget var långt ifrån ett rent samverkansprojekt, initierat av lärosätet. Konferensen/sammankomsten bekostades av den Baskiska regeringen. Mat, hyra, resor, allt betalades av den Baskiska regeringen. Och man bidrog inte bara med pengar, man bjöd oss dessutom till parlamentet, och på middag på kvällen på en av de finaste restaurangerna i San Sebastian. På konferensens sista dag deltog även Utbildningsministern och en rad ministrar (alla med PhD, kan tilläggas).
Inbjudan var med andra ord ett viktigt inslag i den Baskiska utbildningspolitiken. Samverkan, inte bara inom landet, utan även i Europa. Och, det viktigaste av allt, samverkan mellan olika samhällssektorer. Samverkan mellan utbildning, arbetsliv och samhällen/länder. I Baskien tror man uppenbarligen på samhällsnyttan med högre utbildning.
Samproduktion av kunskap, det är vad som bygger samhällen, välstånd och bara så kan långsiktig hållbarhet skapas. Kunskap, utbildning och lärande är vidare inget man stökar över och blir klar med tidigt i livet, det är ett livslångt projekt. Lärande är den process som samhället byggs upp, av, i och genom. Samhället och lärandet är två sidor av samma sak!
Åk till Baskien Björklund, där finns mycket att lära!
 |
| Trappan till parlementet |
 |
| Glasmålning med Baskiens 80 stadsvapen |
 |
| Stolt historia |
 |
| Utbildningsministern och andra ministrar |
 |
| Parlamentet |
 |
| San Sebastians hamn |
 |
| Förrätt på middagen |
 |
| Lamm, mmmmmmört! |
 |
| Österrike, Italien och Sverige |
 |
| Vår hjälte! |
 |
| Lyssnande politiker! |
 |
| Här finns visioner, tankar och en vilja att satsa |
 |
| Lämnar vackra Deba |
 |
| Bilbaos flygplats |
lördag 29 oktober 2011
Ett långsamt farväl till bageriyrket XV
En dag lite senare på våren var det marknad på torget. Det var en fredag. Då började jag klockan två på natten och jobbade sedan fram till fem på eftermiddagen. Eftersom det var min lördag, vi jobbade varannan helg ensam i bageriet, åkte jag utmattad av alla tunga lyft och stressen direkt hem och la mig för att försöka återhämta mig något. Men redan halv tolv på kvällen fick jag gå upp igen, och arbetet på lördagen slutade inte förrän elva på förmiddagen. Det var troligen det längsta passet jag jobbade under min karriär i bagerivärlden.
Annars kände jag mig trots allt tillfreds med livet, där i början av våren. För kom jag bara till jobbet så fungerade jag som människa och Johan och jag trivdes bra med varandra. Fikastunderna i den uppgående solens ljus kan jag fortfarande minnas med välbehag, liksom våra varma mackor till frukosten klockan åtta. Då hämtade vi skinka, ost och tomater, senap och annat gott som vi tog från kökets kyl, värmde det i salamandergrillen, och åt med välbehag till en kopp kaffe och morgontidningen som alltid gav oss något att diskutera.
Det naturliga ljuset som lyste in i lokalen genom fönstret fyllde mig med visst hopp även om själva arbetet som sådant var in till döden tråkigt. Och inte blev det roligare när våra arbetsgivare efter ett tag förlorade intresset för verksamheten. Vi märkte detta när deras attityd gentemot oss förändrades. Kanske beroende på att de började inse att man inte kunde tälja guld från ett litet bageri, att det inte var den mjölkko som de trodde. Tyvärr gick deras grusade förväntningar på snabba pengar ut över oss. Löneutbetalningarna strulade varje gång och den svarta övertiden knorrades det ganska mycket om. Detta bekom mig inte egentligen, jag hade bestämt mig. Nu var det bara en tidsfråga innan det var över.
När våren kom till Göteborg och solen sken började jag därför utnyttja brödbilen lite mer än det var tänkt. Och så en dag gjorde jag det jag så länge hade funderat på. Först levererade jag bröd och några bakelser på centralens restaurang och sedan körde jag bort förbi GP-huset och fortsatte till Odinsplatsen där jag parkerade brödbilen. Med dunkande hjärta och pirr i kroppen vandrade jag så tillbaka längs den hårt trafikerade gatan några hundra meter, till Odinsskolan och Östra vuxengymnasiet var beläget. Den asfalterade skolgården var full med studenter och jag kände det som alla tittade på mig, att hela jag utstrålade ovana, osäkerhet och att det var uppenbart att jag inte hörde hemma där. Minnen från skolårens raster bubblade upp för mitt inre. Men jag trängde undan allt det där och kämpade mig fram genom massan av folk, till expeditionen.
Där bakom en disk i ett trångt utrymme bakom en dörr till vänster i änden av korridoren, strax innan trappan upp i huset, stod två kvinnor som i tur och ordning hjälpte dem som väntade på sin tur. Några killar var uppenbarligen hemma i gården för de skojade friskt med tjejerna som genast var med på noterna. Sedan var det två tystlåtna tjejer som ville få hjälp att fylla i några blanketter. Därefter var det min tur och jag framförde tyst mitt ärende.
– Jag funderar på att börja studera, sa jag. Hur gör man?
– Jamen det kan jag hjälpa dig med ser du, inga problem. Kom med in på mitt kontor så kan vi tala lite mer ostört, sa hon. Och jag kände mig lite bättre till mods. Det var inte en konstig fråga trots allt.
– Jag har ingen aning vad jag vill läsa, men jag har insett att jag nog behöver komplettera och förbättra mina gymnasiebetyg, sa jag tveksamt.
– Jag kan hjälpa dig att lägga upp en plan, med olika gymnasieämnen. Vill du läsa halvtid eller heltid.
– Ingen aning, sa jag, men det är nog heltid jag är inne på. Jag tänkte sluta på mitt jobb. Jag tänkte ta studielån också … Går det att få hjälp att fylla i en sådan blankett också?
– Visst, självklart. Det är därför vi finns här, sa hon till min glädje.
Och så, tio minuter senare, stod jag utanför på den nu tömda skolgården, lycklig och strålande av glädje över att äntligen ha tagit en riktigt steg i rätt riktning. När vi hade fyllt i blanketterna kände jag en sådan tacksamhet över att ha fått hjälp att jag tog henne i hand, även om hon tittade konstigt på mig och besvärad räckte över blanketten. Det var uppenbarligen inte så som vanliga blivande studenter agerade, men för mig var det en stor stund i livet.
På vägen hem stannade jag till på SKF i Gamlestaden och gick upp till min pappa. Jag ville berätta för någon omgående, vad jag gjort. Och så ville jag försäkra mig om att föräldrarna stod bakom mig. Ännu hade jag inte riktigt frigjort mig från deras grepp kände jag. Det insåg jag när jag lämnade kontoret, och det förvånade mig. Men det stärkte mig å andra sidan ännu mer i tron på att uppsägning och studier var rätta vägen att gå. Ingen tvekan om att de skulle stödja mig så gott de kunde, men jag såg ingen entusiasm i min fars ögon när jag lade fram beslutet. Det kändes som att de gett upp hoppet om mig och att de lät mig göra mina egna misstag. Visst var det bra att läsa, men studielånen och detta att säga upp sitt fasta jobb. Var det så klokt, sa de inte. Men det kändes som det var det de tänkte. Nu är det upp till mig att bevisa att jag duger något till, och jag gör ju detta för mig själv, tänkte jag emellertid i bilen på väg genom rondellerna upp mot Kortedala.
Nu skulle jag bara säga upp mig. Men det tänkte jag inte göra förrän i slutet av maj. Fram till semestern hade jag bestämt att jag skulle hålla ut i bageriet. Sedan fick det vara nog. Till min förvåning råkade jag, efter att beslutet var taget, ut för en motreaktion. Istället för som på Petterssons och David Bagare, där jag kände mig glad och upprymd och nästan började trivas på riktigt anfölls jag nu av en fundamental trötthet, känslor av meningslöshet och tomhet. Varför hade jag slösat bort alla år? Sådana tankar grumlade glädjen över att jag nu äntligen gjort slag i saken och lytt mannens på spårvagnen uppmaning, att jag hade förmått mig själv att handla i enlighet med insikterna som förmedlades på mötet i Kallebäck, helt enkelt att jag för första gången i livet hade tillskansat mig en plats vid rodret där jag styrde det skepp som var jag genom tillvarons ocean. Uppe på kommandobryggan kunde jag visserligen njuta av den friska västanvinden i ansiktet, men samtidigt spred skeppets förfallna avlopp en unken stank av ruttnande sopor.
Uppenbarligen är det så att man får precis så mycket skit som man kan hantera. När det akuta hotet mot min personlighet undanröjts, i och med att jag beslutat mig för att lämna bageriets återvändsgränd för att söka mig fram längs en annan väg, var det som allt annat som på grund av upptagenheten med att överleva hade blivit eftersatt eller helt enkelt bara stuvats undan på tillvarons Att-göralista, nu pockade på uppmärksamhet. Jag sov allt mindre och var ständigt trött. Lugnet inombords av det fattade beslutet förbyttes till apati. Jag brydde mig inte längre om något.
Missnöjet med Klas och hans ständiga försök att lura oss på pengar växte och ledde till att jag i desperation och för att få tillfälle att tänka körde allt mer och allt längre turer med brödbilen. Efter jobbet, nästan varje dag, ägnade jag timmar åt att köra planlöst omkring i Göteborg och dess förorter. Jag ville hämnas på något sätt genom att låta så mycket bensin som möjligt gå åt. På vägen hem till Kortedala tog jag ständigt nya vägar. Ibland över Kärra och Angeredsbron. Andra dagar utforskades Gårdsten, och Lövgärdet med sin futuristiskt sovjetinspirerade sjuttiotalsarkitektur. Planlöst körde jag runt, runt och lät tankarna under tiden flyga som de ville. En dag tog jag en sväng upp vid Strömmensberg och utforskade området runt Härlanda. Ibland åkte jag ut till Backa och drömde mig tillbaka till de lyckliga dagarna i slutet jag gymnasietiden då Tina och jag var nyförälskade och hade det mysigt i vårt lilla hyresrum. Jag fick se mycket som jag aldrig förut haft tillfälle eller intresse att utforska. En gång åkte jag till Trollhättan bara för att det var långt och kostade mycket bensin och väl där lekte jag på allvar med tanken att bara fortsätta 45 upp genom landet, förbi Säffle upp till Sunne och sedan bara köra på; Malung, Mora, Orsa, Sveg, Östersund. Den vägen hade vi åkt, grabbgänget och jag, den där sanslösa skidsemestern då livet fortfarande lekte och framtiden kändes ljus. Men nu drömde jag om att bara fortsätta, uppåt genom landet. Längs inlandsbanan till Strömsund, Dorotea, Vilhelmina, Storuman. Uppåt, uppåt, bort från all jävla skit, förbi Sorsele, Arvidsjaur, Jokkmokk och Malmberget. Där skulle jag ta det lite lugnare, för då var jag nära platsen som så många gånger figurerat i fantasin. Vittangi, det låter exotiskt. Och ända sedan jag blev krigsplacerad där har jag drömt om att åka dit. Varför inte ta chansen nu? Vad hade jag att förlora? Men så blev det naturligtvis inte. Istället vände jag vid torget och körde tillbaka mot Göteborg, Kortedala och tristessen och allt det där som måste tas om hand.
Pliktkänslan tog överhanden och tur är väl det, för om jag hade levt ut planen hade det naturligtvis slutat på ett helt annat sätt än det nu gjorde. Men fortfarande förvånar det mig att ingen ifrågasatte bensinkostnaderna. Det var bara att tanka en eller två gånger i veckan på kredit på macken vid torget.
Annars kände jag mig trots allt tillfreds med livet, där i början av våren. För kom jag bara till jobbet så fungerade jag som människa och Johan och jag trivdes bra med varandra. Fikastunderna i den uppgående solens ljus kan jag fortfarande minnas med välbehag, liksom våra varma mackor till frukosten klockan åtta. Då hämtade vi skinka, ost och tomater, senap och annat gott som vi tog från kökets kyl, värmde det i salamandergrillen, och åt med välbehag till en kopp kaffe och morgontidningen som alltid gav oss något att diskutera.
Det naturliga ljuset som lyste in i lokalen genom fönstret fyllde mig med visst hopp även om själva arbetet som sådant var in till döden tråkigt. Och inte blev det roligare när våra arbetsgivare efter ett tag förlorade intresset för verksamheten. Vi märkte detta när deras attityd gentemot oss förändrades. Kanske beroende på att de började inse att man inte kunde tälja guld från ett litet bageri, att det inte var den mjölkko som de trodde. Tyvärr gick deras grusade förväntningar på snabba pengar ut över oss. Löneutbetalningarna strulade varje gång och den svarta övertiden knorrades det ganska mycket om. Detta bekom mig inte egentligen, jag hade bestämt mig. Nu var det bara en tidsfråga innan det var över.
När våren kom till Göteborg och solen sken började jag därför utnyttja brödbilen lite mer än det var tänkt. Och så en dag gjorde jag det jag så länge hade funderat på. Först levererade jag bröd och några bakelser på centralens restaurang och sedan körde jag bort förbi GP-huset och fortsatte till Odinsplatsen där jag parkerade brödbilen. Med dunkande hjärta och pirr i kroppen vandrade jag så tillbaka längs den hårt trafikerade gatan några hundra meter, till Odinsskolan och Östra vuxengymnasiet var beläget. Den asfalterade skolgården var full med studenter och jag kände det som alla tittade på mig, att hela jag utstrålade ovana, osäkerhet och att det var uppenbart att jag inte hörde hemma där. Minnen från skolårens raster bubblade upp för mitt inre. Men jag trängde undan allt det där och kämpade mig fram genom massan av folk, till expeditionen.
Där bakom en disk i ett trångt utrymme bakom en dörr till vänster i änden av korridoren, strax innan trappan upp i huset, stod två kvinnor som i tur och ordning hjälpte dem som väntade på sin tur. Några killar var uppenbarligen hemma i gården för de skojade friskt med tjejerna som genast var med på noterna. Sedan var det två tystlåtna tjejer som ville få hjälp att fylla i några blanketter. Därefter var det min tur och jag framförde tyst mitt ärende.
– Jag funderar på att börja studera, sa jag. Hur gör man?
– Jamen det kan jag hjälpa dig med ser du, inga problem. Kom med in på mitt kontor så kan vi tala lite mer ostört, sa hon. Och jag kände mig lite bättre till mods. Det var inte en konstig fråga trots allt.
– Jag har ingen aning vad jag vill läsa, men jag har insett att jag nog behöver komplettera och förbättra mina gymnasiebetyg, sa jag tveksamt.
– Jag kan hjälpa dig att lägga upp en plan, med olika gymnasieämnen. Vill du läsa halvtid eller heltid.
– Ingen aning, sa jag, men det är nog heltid jag är inne på. Jag tänkte sluta på mitt jobb. Jag tänkte ta studielån också … Går det att få hjälp att fylla i en sådan blankett också?
– Visst, självklart. Det är därför vi finns här, sa hon till min glädje.
Och så, tio minuter senare, stod jag utanför på den nu tömda skolgården, lycklig och strålande av glädje över att äntligen ha tagit en riktigt steg i rätt riktning. När vi hade fyllt i blanketterna kände jag en sådan tacksamhet över att ha fått hjälp att jag tog henne i hand, även om hon tittade konstigt på mig och besvärad räckte över blanketten. Det var uppenbarligen inte så som vanliga blivande studenter agerade, men för mig var det en stor stund i livet.
På vägen hem stannade jag till på SKF i Gamlestaden och gick upp till min pappa. Jag ville berätta för någon omgående, vad jag gjort. Och så ville jag försäkra mig om att föräldrarna stod bakom mig. Ännu hade jag inte riktigt frigjort mig från deras grepp kände jag. Det insåg jag när jag lämnade kontoret, och det förvånade mig. Men det stärkte mig å andra sidan ännu mer i tron på att uppsägning och studier var rätta vägen att gå. Ingen tvekan om att de skulle stödja mig så gott de kunde, men jag såg ingen entusiasm i min fars ögon när jag lade fram beslutet. Det kändes som att de gett upp hoppet om mig och att de lät mig göra mina egna misstag. Visst var det bra att läsa, men studielånen och detta att säga upp sitt fasta jobb. Var det så klokt, sa de inte. Men det kändes som det var det de tänkte. Nu är det upp till mig att bevisa att jag duger något till, och jag gör ju detta för mig själv, tänkte jag emellertid i bilen på väg genom rondellerna upp mot Kortedala.
Nu skulle jag bara säga upp mig. Men det tänkte jag inte göra förrän i slutet av maj. Fram till semestern hade jag bestämt att jag skulle hålla ut i bageriet. Sedan fick det vara nog. Till min förvåning råkade jag, efter att beslutet var taget, ut för en motreaktion. Istället för som på Petterssons och David Bagare, där jag kände mig glad och upprymd och nästan började trivas på riktigt anfölls jag nu av en fundamental trötthet, känslor av meningslöshet och tomhet. Varför hade jag slösat bort alla år? Sådana tankar grumlade glädjen över att jag nu äntligen gjort slag i saken och lytt mannens på spårvagnen uppmaning, att jag hade förmått mig själv att handla i enlighet med insikterna som förmedlades på mötet i Kallebäck, helt enkelt att jag för första gången i livet hade tillskansat mig en plats vid rodret där jag styrde det skepp som var jag genom tillvarons ocean. Uppe på kommandobryggan kunde jag visserligen njuta av den friska västanvinden i ansiktet, men samtidigt spred skeppets förfallna avlopp en unken stank av ruttnande sopor.
Uppenbarligen är det så att man får precis så mycket skit som man kan hantera. När det akuta hotet mot min personlighet undanröjts, i och med att jag beslutat mig för att lämna bageriets återvändsgränd för att söka mig fram längs en annan väg, var det som allt annat som på grund av upptagenheten med att överleva hade blivit eftersatt eller helt enkelt bara stuvats undan på tillvarons Att-göralista, nu pockade på uppmärksamhet. Jag sov allt mindre och var ständigt trött. Lugnet inombords av det fattade beslutet förbyttes till apati. Jag brydde mig inte längre om något.
Missnöjet med Klas och hans ständiga försök att lura oss på pengar växte och ledde till att jag i desperation och för att få tillfälle att tänka körde allt mer och allt längre turer med brödbilen. Efter jobbet, nästan varje dag, ägnade jag timmar åt att köra planlöst omkring i Göteborg och dess förorter. Jag ville hämnas på något sätt genom att låta så mycket bensin som möjligt gå åt. På vägen hem till Kortedala tog jag ständigt nya vägar. Ibland över Kärra och Angeredsbron. Andra dagar utforskades Gårdsten, och Lövgärdet med sin futuristiskt sovjetinspirerade sjuttiotalsarkitektur. Planlöst körde jag runt, runt och lät tankarna under tiden flyga som de ville. En dag tog jag en sväng upp vid Strömmensberg och utforskade området runt Härlanda. Ibland åkte jag ut till Backa och drömde mig tillbaka till de lyckliga dagarna i slutet jag gymnasietiden då Tina och jag var nyförälskade och hade det mysigt i vårt lilla hyresrum. Jag fick se mycket som jag aldrig förut haft tillfälle eller intresse att utforska. En gång åkte jag till Trollhättan bara för att det var långt och kostade mycket bensin och väl där lekte jag på allvar med tanken att bara fortsätta 45 upp genom landet, förbi Säffle upp till Sunne och sedan bara köra på; Malung, Mora, Orsa, Sveg, Östersund. Den vägen hade vi åkt, grabbgänget och jag, den där sanslösa skidsemestern då livet fortfarande lekte och framtiden kändes ljus. Men nu drömde jag om att bara fortsätta, uppåt genom landet. Längs inlandsbanan till Strömsund, Dorotea, Vilhelmina, Storuman. Uppåt, uppåt, bort från all jävla skit, förbi Sorsele, Arvidsjaur, Jokkmokk och Malmberget. Där skulle jag ta det lite lugnare, för då var jag nära platsen som så många gånger figurerat i fantasin. Vittangi, det låter exotiskt. Och ända sedan jag blev krigsplacerad där har jag drömt om att åka dit. Varför inte ta chansen nu? Vad hade jag att förlora? Men så blev det naturligtvis inte. Istället vände jag vid torget och körde tillbaka mot Göteborg, Kortedala och tristessen och allt det där som måste tas om hand.
Pliktkänslan tog överhanden och tur är väl det, för om jag hade levt ut planen hade det naturligtvis slutat på ett helt annat sätt än det nu gjorde. Men fortfarande förvånar det mig att ingen ifrågasatte bensinkostnaderna. Det var bara att tanka en eller två gånger i veckan på kredit på macken vid torget.
Några generella regler för vetenskapliga texter
Uppsatser som studenter skriver, artiklar och böcker som forskare skriver kan tyckas vara helt olika typer av texter men inget är mer fel. Alla texter som skrivs inom akademin, oavsett om det är av studenter eller forskare är ett slags redovisning av ett självständigt arbete. Och för att något skall kunna betraktas som självständigt finns det några generella krav som måste uppfyllas. Om det tänkte jag skriva lite, för att reflektera över det vetenskapliga hantverket som jag tyvärr håller på att urvattnas idag. Framförallt är det si och så med förmågan till kritiskt tänkande, även högt upp i den vetenskapliga hierarkin. Tyvärr riskerar den utvecklingen att accelerera om man gör allvar av hoten som finns mot kulturvetenskapliga utbildningar som inte kan uppvisa den kortsiktigt lösamma ekonom som premieras inom nuvarande system.
Det första kravet på ett vetenskapligt arbete är att läsaren hela tiden måste kunna se och förstå hur författaren kommit fram till det man nu kommer fram till, och det gäller samma oavsett vad man kommer fram till eller vill säga. Kravet på transparens är viktigt. För att uppfylla transparenskravet krävs att det framgår av texten vad det är man ska undersöka (detta formuleras i ett syfte). Det är viktigt, och det måste skrivas fram och presenteras så klart och tydligt som man bara kan. Sedan måste man berätta vilka utgångspunkter man har, vilka verktyg man använt och vilken världsbild man anammat (det kan ta sig olika uttryck, men det handlar i grund om botten om teori). För att läsaren ska kunna förstå hur man tänker och vad man tagit fasta på i sin analys av det material man samlat in måste man veta hur man som författare tänker. Vilken metod och vilket material man skriver om måste också redogöras för på något sätt. Fast innan man som läsare tar del av någons undersökning vill man även veta vad forskaren läst och studerat innan själva undersökningen påbörjades och under tiden som arbetet utförts. Och denna den sista punkten verkar vara den svåraste, för det blir antingen en uppräkning av lite mer eller mindre slumpvis böcker, eller också en redogörelse för arbeten med vars upphovsman man vill hålla sig väl med. Lika illa vilket som.
Utmärkande för den vetenskapliga forsknings- och skrivprocessen är att inget sker eller finns där av en slump. Det betyder att alla mått och steg, varje beslut som tagits under arbetets gång och som lett fram till slutresultatet ska redogöras för i texten. Det är detta som gör uppsatsen/artikeln vetenskaplig. Det är detta som är innebörden i transparensen. "Dont jump to conclusions" säger Bruno Latour, och det är viktigt. Viktigt är också att göra sig medveten om att det inte finns några helt igenom egna tankar. Vill man bli en bra forskare måste man överge alla sådana uppfattningar. I princip allt går att redogöra för. Har man en bra tanke eller är man övertygad om något, fundera då först på om du verkligen kommit på den själv eller om du läst den i en bok. Är det en läsefrukt, ange källan och ge den som tänkte tanken kredit för hans eller hennes arbete. Om man är övertygad om att man kommit på tanken själv, motivera då varför den är bra, relevant eller varför den hör hemma i uppsatsen/artikeln. Transparens är A och O.
Viktiga frågor att ha i bakhuvudet under arbetet blir då: Varför valde jag det syfte jag valde, och varför är det så himla bra? Till vad är det bra? Och håll dig sedan till syftet, eller ändra det i slutversionen av texten så att arbetet hänger ihop. Samma med metod och teori, varför är valet av metod det bästa för att uppfylla syftet? Varför valdes den teori som valdes? Även tolkningar man gör kan och bör motiveras på samma sätt, med egna ord. Vad ser jag i det material som samlats in? Hur ser argumenten ut för de tankar jag utgår från? Och så vidare …
Som läsaren förhoppningsvis märker finns det i princip inget slut på raden av frågor. Tänk därför på att det absolut viktigaste för bedömningen av ett vetenskapligt arbete eller en uppsats är hur väl det går att förstå varför och hur man kommer fram till det man kommer fram till (det gäller för övrigt bloggande, och därför tar jag tacksamt emot invändningar och påpekanden om luckor i resonemangen, för jag vill vara konsekvent). Eftersom det går att välja nästan vilket syfte som helst, och vilken metod och teori som helst, och eftersom det finns hur mycket skrivet om hur många ämnen som helst, är det centralt för bedömningen av arbetet att forskningsprocessen är öppet redogjord för och att resultatet presenteras med väl genomtänkta argument.
Det finns inte ett enda sätt att skriva en uppsats på! Bara olika och mer eller mindre bra sätt. Det finns lika många sätt att skriva och utföra vetenskap på som det finns forskare, och det förklarar samtidigt att man under utbildningen till forskare många gånger kommer att få höra olika saker från olika lärare. Därför kan det inte nog påpekas hur viktigt det är att man, om man vill göra på ett speciellt sätt, argumentera för detta. Om man har hittat på ett genialt sätt att skriva på, förklara först och främst att man gjort det, och sedan också hur man gjort, varför man gjorde så, vad det går ut på, och varför man anser det vara bra. Här brister det, på alla nivåer. Likriktningen är påfallande och massproduktionen av artiklar befäster den utvecklingen, men formen har inget med vetenskapligheten att göra. Ingenting alls! Vilket naturligtvis inte betyder att man inte måste anpassa sig efter gällande normer om man vill göra karriär.
Det leder osökt vidare till frågan om handledare och examinator eller refereegranskare. Ofta märker man som lärare, när man läser utvärderingarna efter uppsatskurserna att studenterna missuppfattar detta. Därför bör följande poängteras, vilket delvis torde ha framgått ovan. Alla lärare och forskare har sitt eget sätt att se på vetenskap, och alla tänker kring och föredrar olika sätt som en uppsats kan utformas på. Vidare har alla olika saker som man ser som viktigare än andra, och det påverkar givetvis handlederiet eller den hjälp man får från kollegor under arbetets gång. Inom studentgrupperna talar man av förklarliga skäl med varandra och oundvikligen kommer man då att få höra olika rykten om vad olika lärare har sagt. Men det är bara att vänja sig! Det kan inte nog påpekas att det finns inte ett sätt att skriva eller arbeta på, bara olika sätt. Hör man olika saker, välj ett av dem och argumentera väl för det valet. Det är så man jobbar och tänker vetenskapligt. Transparens, igen. Och självständighet.
Handledaren eller vem man nu har vänt sig till för att få hjälp, måste man förutsätta, vill en väl och hjälper till så gott det går under arbetets gång. Han eller hon ger tips och läser text. Men det är alltid den som skriver uppsatsen som står bakom och skall försvara arbetet. Texten är helt igenom författarens. Vid examinationen eller när texten hamnat hos externa granskare, när arbete ska försvaras inför en opponent, då varken får eller kan man skylla på handledaren eller någon annan. Det är detta som är innebörden i självständigheten, att man skriver och arbetar efter eget huvud, på gott och ont. Som författare står man helt och hållet bakom den text man väljer att lägga fram. Handledaren har inget som helst ansvar för texten. Det betyder att om den är bra, då får man själv ta åt sig hela äran (och givetvis tvärt om, ifall den inte blir bra). Därför är det så oerhört viktigt att man som författare argumenterar väl, och inte slänger in saker för att någon annan sagt det, eller för att det står i någon manual eller dylikt. Fråga handledaren eller den som ger goda råd om du av någon anledning känner dig osäker. Det är mycket bättre än att bara mekaniskt göra som han eller hon föreslår. Ett bra sätt att tänka kring handledarens anmärkningar kan vara att det, eller detta, uppenbarligen inte fungerar. Men tänk samtidigt på att handledarens förslag just bara är förslag på hur man kan fixa problemet i texten. Och ibland kan det bli så att man gör en ändring på handledarens inrådan, och nästa gång får man ändå anmärkning på just det. Orsaken kan då vara antingen att man missuppfattat handledaren eller att texten ändrat karaktär och därför passar det inte längre att skriva si eller så. Handledaren eller granskaren bedömer alltid helheten och den text som föreligger. Och handledaren finns som ett stöd, inte som någon polis. Uppsatsen är ett självständigt examensarbete som visar vad man kan och behärskar.
Det leder oss över till examinatorn. Policyn på de flesta högskolor är att handledaren inte formellt godkänner de studenter han eller hon handleder. Det gör en examinator, det vill säga en extern granskare som inte varit delaktig i processen. Handledaren blir oundvikligen part i målet, färgas väldigt mycket av att befinna sig i den skapandeprocess som uppsatsförfattandet utgör. Därför blir det omöjligt för handledaren att betygsätta arbetet. Som handledare kanske man ser att studenten gjort enorma framsteg, från den första versionen till den sista, och då tycker man att den uppsatsen självklart ska få VG. Men som examinator läser man på ett helt annat sätt. Examinatorn ställs inför ett fullbordat faktum, slutresultatet. Den text som sedan blir offentlig. Examinatorn läser därför uppsatsen med helt nya ögon. Hans eller hennes uppgift är inte komma med synpunkter på texten utan att bedöma ifall det är just ett självständigt arbete där arbetsgången är transparent och där syftet verkligen uppfylls.
För att få betyget godkänt krävs att man har ett syfte som är genomförbart, att man valt en metod som passar till syftet och att det finns någon form av teoretisk utgångspunkt i uppsatsen och att man läst in sig på området samt att man genomför arbetet och presenterar det på ett sätt som fungerar. Uppfyller man dessa kriterier får man godkänt. För att få väl godkänt krävs det ganska mycket mer. Det räcker alltså inte med att handledaren är nöjd och att examinatorn säger att det är bra. VG får man om alla momenten i arbetet håller hög klass. Det krävs alltså ett relevant och genomförbart syfte (som uppfylls i uppsatsen), en bra och rimlig metod som presenteras med väl underbyggda argument, en välfunnen teori som förklaras på ett bra sätt (och som sedan används i analysen), en ambitiös genomgång av tidigare forskning och en väldisponerad presentation av arbetet.
Avslutningsvis kan det vara på sin plats att poängtera att betygssättning i hög rad är subjektivt. Men när vi lärare anser att en student kommer nära de krav som finns ute i samhället då sätter vi VG, annars blir det G. Detta görs för studenternas skull och bedömningen skall vara lika transparent som allt annat vetenskapligt arbete. Godtycke hör inte hemma inom vetenskapen!
Svårare än så är det inte (sic) att skriva eller arbeta vetenskapligt!
Det första kravet på ett vetenskapligt arbete är att läsaren hela tiden måste kunna se och förstå hur författaren kommit fram till det man nu kommer fram till, och det gäller samma oavsett vad man kommer fram till eller vill säga. Kravet på transparens är viktigt. För att uppfylla transparenskravet krävs att det framgår av texten vad det är man ska undersöka (detta formuleras i ett syfte). Det är viktigt, och det måste skrivas fram och presenteras så klart och tydligt som man bara kan. Sedan måste man berätta vilka utgångspunkter man har, vilka verktyg man använt och vilken världsbild man anammat (det kan ta sig olika uttryck, men det handlar i grund om botten om teori). För att läsaren ska kunna förstå hur man tänker och vad man tagit fasta på i sin analys av det material man samlat in måste man veta hur man som författare tänker. Vilken metod och vilket material man skriver om måste också redogöras för på något sätt. Fast innan man som läsare tar del av någons undersökning vill man även veta vad forskaren läst och studerat innan själva undersökningen påbörjades och under tiden som arbetet utförts. Och denna den sista punkten verkar vara den svåraste, för det blir antingen en uppräkning av lite mer eller mindre slumpvis böcker, eller också en redogörelse för arbeten med vars upphovsman man vill hålla sig väl med. Lika illa vilket som.
Utmärkande för den vetenskapliga forsknings- och skrivprocessen är att inget sker eller finns där av en slump. Det betyder att alla mått och steg, varje beslut som tagits under arbetets gång och som lett fram till slutresultatet ska redogöras för i texten. Det är detta som gör uppsatsen/artikeln vetenskaplig. Det är detta som är innebörden i transparensen. "Dont jump to conclusions" säger Bruno Latour, och det är viktigt. Viktigt är också att göra sig medveten om att det inte finns några helt igenom egna tankar. Vill man bli en bra forskare måste man överge alla sådana uppfattningar. I princip allt går att redogöra för. Har man en bra tanke eller är man övertygad om något, fundera då först på om du verkligen kommit på den själv eller om du läst den i en bok. Är det en läsefrukt, ange källan och ge den som tänkte tanken kredit för hans eller hennes arbete. Om man är övertygad om att man kommit på tanken själv, motivera då varför den är bra, relevant eller varför den hör hemma i uppsatsen/artikeln. Transparens är A och O.
Viktiga frågor att ha i bakhuvudet under arbetet blir då: Varför valde jag det syfte jag valde, och varför är det så himla bra? Till vad är det bra? Och håll dig sedan till syftet, eller ändra det i slutversionen av texten så att arbetet hänger ihop. Samma med metod och teori, varför är valet av metod det bästa för att uppfylla syftet? Varför valdes den teori som valdes? Även tolkningar man gör kan och bör motiveras på samma sätt, med egna ord. Vad ser jag i det material som samlats in? Hur ser argumenten ut för de tankar jag utgår från? Och så vidare …
Som läsaren förhoppningsvis märker finns det i princip inget slut på raden av frågor. Tänk därför på att det absolut viktigaste för bedömningen av ett vetenskapligt arbete eller en uppsats är hur väl det går att förstå varför och hur man kommer fram till det man kommer fram till (det gäller för övrigt bloggande, och därför tar jag tacksamt emot invändningar och påpekanden om luckor i resonemangen, för jag vill vara konsekvent). Eftersom det går att välja nästan vilket syfte som helst, och vilken metod och teori som helst, och eftersom det finns hur mycket skrivet om hur många ämnen som helst, är det centralt för bedömningen av arbetet att forskningsprocessen är öppet redogjord för och att resultatet presenteras med väl genomtänkta argument.
Det finns inte ett enda sätt att skriva en uppsats på! Bara olika och mer eller mindre bra sätt. Det finns lika många sätt att skriva och utföra vetenskap på som det finns forskare, och det förklarar samtidigt att man under utbildningen till forskare många gånger kommer att få höra olika saker från olika lärare. Därför kan det inte nog påpekas hur viktigt det är att man, om man vill göra på ett speciellt sätt, argumentera för detta. Om man har hittat på ett genialt sätt att skriva på, förklara först och främst att man gjort det, och sedan också hur man gjort, varför man gjorde så, vad det går ut på, och varför man anser det vara bra. Här brister det, på alla nivåer. Likriktningen är påfallande och massproduktionen av artiklar befäster den utvecklingen, men formen har inget med vetenskapligheten att göra. Ingenting alls! Vilket naturligtvis inte betyder att man inte måste anpassa sig efter gällande normer om man vill göra karriär.
Det leder osökt vidare till frågan om handledare och examinator eller refereegranskare. Ofta märker man som lärare, när man läser utvärderingarna efter uppsatskurserna att studenterna missuppfattar detta. Därför bör följande poängteras, vilket delvis torde ha framgått ovan. Alla lärare och forskare har sitt eget sätt att se på vetenskap, och alla tänker kring och föredrar olika sätt som en uppsats kan utformas på. Vidare har alla olika saker som man ser som viktigare än andra, och det påverkar givetvis handlederiet eller den hjälp man får från kollegor under arbetets gång. Inom studentgrupperna talar man av förklarliga skäl med varandra och oundvikligen kommer man då att få höra olika rykten om vad olika lärare har sagt. Men det är bara att vänja sig! Det kan inte nog påpekas att det finns inte ett sätt att skriva eller arbeta på, bara olika sätt. Hör man olika saker, välj ett av dem och argumentera väl för det valet. Det är så man jobbar och tänker vetenskapligt. Transparens, igen. Och självständighet.
Handledaren eller vem man nu har vänt sig till för att få hjälp, måste man förutsätta, vill en väl och hjälper till så gott det går under arbetets gång. Han eller hon ger tips och läser text. Men det är alltid den som skriver uppsatsen som står bakom och skall försvara arbetet. Texten är helt igenom författarens. Vid examinationen eller när texten hamnat hos externa granskare, när arbete ska försvaras inför en opponent, då varken får eller kan man skylla på handledaren eller någon annan. Det är detta som är innebörden i självständigheten, att man skriver och arbetar efter eget huvud, på gott och ont. Som författare står man helt och hållet bakom den text man väljer att lägga fram. Handledaren har inget som helst ansvar för texten. Det betyder att om den är bra, då får man själv ta åt sig hela äran (och givetvis tvärt om, ifall den inte blir bra). Därför är det så oerhört viktigt att man som författare argumenterar väl, och inte slänger in saker för att någon annan sagt det, eller för att det står i någon manual eller dylikt. Fråga handledaren eller den som ger goda råd om du av någon anledning känner dig osäker. Det är mycket bättre än att bara mekaniskt göra som han eller hon föreslår. Ett bra sätt att tänka kring handledarens anmärkningar kan vara att det, eller detta, uppenbarligen inte fungerar. Men tänk samtidigt på att handledarens förslag just bara är förslag på hur man kan fixa problemet i texten. Och ibland kan det bli så att man gör en ändring på handledarens inrådan, och nästa gång får man ändå anmärkning på just det. Orsaken kan då vara antingen att man missuppfattat handledaren eller att texten ändrat karaktär och därför passar det inte längre att skriva si eller så. Handledaren eller granskaren bedömer alltid helheten och den text som föreligger. Och handledaren finns som ett stöd, inte som någon polis. Uppsatsen är ett självständigt examensarbete som visar vad man kan och behärskar.
Det leder oss över till examinatorn. Policyn på de flesta högskolor är att handledaren inte formellt godkänner de studenter han eller hon handleder. Det gör en examinator, det vill säga en extern granskare som inte varit delaktig i processen. Handledaren blir oundvikligen part i målet, färgas väldigt mycket av att befinna sig i den skapandeprocess som uppsatsförfattandet utgör. Därför blir det omöjligt för handledaren att betygsätta arbetet. Som handledare kanske man ser att studenten gjort enorma framsteg, från den första versionen till den sista, och då tycker man att den uppsatsen självklart ska få VG. Men som examinator läser man på ett helt annat sätt. Examinatorn ställs inför ett fullbordat faktum, slutresultatet. Den text som sedan blir offentlig. Examinatorn läser därför uppsatsen med helt nya ögon. Hans eller hennes uppgift är inte komma med synpunkter på texten utan att bedöma ifall det är just ett självständigt arbete där arbetsgången är transparent och där syftet verkligen uppfylls.
För att få betyget godkänt krävs att man har ett syfte som är genomförbart, att man valt en metod som passar till syftet och att det finns någon form av teoretisk utgångspunkt i uppsatsen och att man läst in sig på området samt att man genomför arbetet och presenterar det på ett sätt som fungerar. Uppfyller man dessa kriterier får man godkänt. För att få väl godkänt krävs det ganska mycket mer. Det räcker alltså inte med att handledaren är nöjd och att examinatorn säger att det är bra. VG får man om alla momenten i arbetet håller hög klass. Det krävs alltså ett relevant och genomförbart syfte (som uppfylls i uppsatsen), en bra och rimlig metod som presenteras med väl underbyggda argument, en välfunnen teori som förklaras på ett bra sätt (och som sedan används i analysen), en ambitiös genomgång av tidigare forskning och en väldisponerad presentation av arbetet.
Avslutningsvis kan det vara på sin plats att poängtera att betygssättning i hög rad är subjektivt. Men när vi lärare anser att en student kommer nära de krav som finns ute i samhället då sätter vi VG, annars blir det G. Detta görs för studenternas skull och bedömningen skall vara lika transparent som allt annat vetenskapligt arbete. Godtycke hör inte hemma inom vetenskapen!
Svårare än så är det inte (sic) att skriva eller arbeta vetenskapligt!
fredag 28 oktober 2011
Tävla med, eller mot maskiner? Det är den stora och viktiga frågan.
Läser International Herald Tribune på planet till Dusseldorf. Fastnar särskilt för en artikel med titeln: Workers lag in race with machines, om konsekvenser på arbetsmarknaden av den snabba teknologiska utvecklingen. Forskarna som undersökt detta är inte riktigt överens. Resulterar effektiviseringarna i nedskärningar av personal, eller underlättar de arbetet för de anställda. Är maskinerna ett hot eller en möjlighet?
Frågan är otroligt viktig och av avgörande betydelse för samhället. Dock inte av de skäl som anförs i artikeln. Frågan är inte om maskinerna är ett hot i sig, eller ej. Konsekvenserna av dem ser vi redan, och de är av mer omvälvande art än man tror om man inte äger förmågan att se till sammanhanget som helhet. Och den förmågan är viktig, om än ofta bortglömd eller ansedd som oviktig. Men utan fokus på helheten kommer inga långsiktigt hållbara lösningar att kunna skapas.
Ser man bara till enskilda sektorer eller segment av arbetsmarknaden riskerar man att göra effektiviseringar som får oväntat negativa konsekvenser. Genom att dela upp och bryta ner arbetslivet i hanterbara bitar underlättas den ekonomiska styrningen av organisationen, om det råder ingen som helst tvekan. Och införandet av ny teknik som tar över moment och uppgifter underlättas för arbetstagaren. Dessa båda tendenser och inslag är oproblematiska, tagna var för sig. Ser man som inslag i och delar av en helhet blir bilden dock en annan. Men för att se den och för att kunna analysera konsekvenserna av hela processen krävs ett analytiskt helhetsgrepp.
För det första måste man förstå att det är en avgörande skillnad mellan komplexa system och komplicerade. Lever man med övertygelsen att världen och arbetsmarknaden är komplicerad, då är det logiskt att sätta upp mål och sedan bryta ner dessa i delmål, vilka kan följas upp och utvärderas i trygg förvissning om att alla får det bättre. Men om man försöker lösa komplexa problem på samma sätt, då uppstår problem. Komplexa problem går inte att bryta ner i delproblem, utan måste hanteras och kan bara lösas, hela tiden med helheten i fokus.
Det är svårt, brukar man säga, att hantera komplexa processer. Och det är sant. Men just därför är det viktigt att man inte förenklar och tar genvägar. För det gör bara att man skjuter problemen framför sig. Förr eller senare, och när man minst anar det, kommer problemen ikapp en. Och då måste man hantera dem i realtid, vilket är förenat med stora kostnader. Bättre då att i ett tidigt skede förbereda sig på att det är svårt, vilket det är. Men det är inte omöjligt! Och det finns kompetens för att hantera komplexa problem.
Kulturvetenskapen har under lång tid utvecklat och byggt upp sådan kompetens som kan användas för att hantera sådana komplexa problem som införandet av ny teknik och ekonomiska effektiviseringar ger upphov till. Som kulturvetare är det med fasa jag läser om hur man tänker kring och hanterar problemen som teknologin resulterar i, speciellt om införandet relateras till krav på ekonomiska effektiviseringar.
Ser man till helheten blir det uppenbart att det som utifrån ett avgränsat perspektiv ser ut att vara gott och bra, det får omfattande konsekvenser för samhället. Vad jag ser i samhället idag är alldeles för mycket teknik för teknikens skull och ekonomiska effektiviseringar som införs av ekonomiska skäl. Resultatet av att man hanterar ett komplext problem som om det vore komplicerat, blir att man lyfter arbetsföra och kompetenta människor ut ur arbetsmarknaden. Kostnaden för detta skjuts över på det allmänna, som i sin tur i och genom processen förlorar pengar. Detta är inte långsiktigt hållbart, inte med mer än att vi erkänner följande konsekvenser som bra och önskvärda.
En budget i balans, ekonomiska effektiviseringar och införande av ny teknik är inte ont i sig. Men sätten man väljer att disponera vinsterna ger upphov till olika konsekvenser, och dessa kan sägas vara onda eller goda. Allt beror på vilket samhälle man vill ha. Idag fokuseras på budget i balans, vilket oftast innebär åtstramningar och favorisering av ny teknik på bekostnad av satsningar på personalen.
Frågan, vad är ett samhälle, och till vad ska det användas, blir viktiga. Bara genom att börja arbetet där, på den abstraktionsnivån och i den änden kan man uppnå långsiktig hållbarhet. Bara genom att betrakta samhället som det komplexa sammanhang det är, och bara genom att fokusera på helheten kommer långsiktig hållbarhet att kunna uppnås. För utan en generell plan som utsatts för en grundlig konsekvensanalys går det att släppa lös ekonomer och ingenjörer. Idag är det ingenjörer och ekonomer som har tolkningsföreträde framför humanister och politiker. Dessa yrkesgrupper har gått från att vara medel för det allmännas bästa till att bli mål för sina egna syften.
Teknik för teknikens roll, och ekonomisk vinst för vinstens skull, det är så det ser ut idag. Utan plan för vad man ska göra med vinsten i tid och pengar, kommer människorna att vara förlorare. Inte jag dock, bara de andra. Bara dem som inte har nog med kunskaper, mod, ork eller som helt enkelt inte kan anpassa sig, bara dessa individer kommer att råka illa ut i, med och av rådande tänkande. Detta blir den oundvikliga konsekvensen av att man idag inte förstår skillnaden mellan ett komplext och ett komplicerat problem.
Budget i balans är viktigt, ingen tvekan om det. Men vilka är de långsiktiga målen man vill uppnå med hjälp av budgeten? Det är den avgörande frågan. Först när den är löst, i god demokratisk anda. Först när många olika konsekvenser av budgeten utretts, först då har det blivit dags att kalla in ekonomerna, teknikerna och ingenjörerna. Där och då behöver vi dem, men först när vi vet vad vi vill uppnå med överskottet av tid och pengar.
Det är elementära kulturvetenskapliga kunskaper som här presenteras och sätts i verket. Kortsiktigt kan det tyckas som det smakar mer än det kostar att ta till sig ett sådant tänkande, men betänk då att förr eller senare visar sig konsekvenserna av ekonomiseringen och den tekniska utvecklingen. Vem som då är vinnare eller förlorare, det är mycket svårt att avgöra. Framtiden skapas här och nu, i och genom våra samlade handlingar.
Tänk efter, före! Gör om, gör rätt! Och framför allt, använd den kompetens som finns i samhället och lyssna på dem som har något att säga. Lyssna inte bara på dem som säger det du vill höra.
Frågan är otroligt viktig och av avgörande betydelse för samhället. Dock inte av de skäl som anförs i artikeln. Frågan är inte om maskinerna är ett hot i sig, eller ej. Konsekvenserna av dem ser vi redan, och de är av mer omvälvande art än man tror om man inte äger förmågan att se till sammanhanget som helhet. Och den förmågan är viktig, om än ofta bortglömd eller ansedd som oviktig. Men utan fokus på helheten kommer inga långsiktigt hållbara lösningar att kunna skapas.
Ser man bara till enskilda sektorer eller segment av arbetsmarknaden riskerar man att göra effektiviseringar som får oväntat negativa konsekvenser. Genom att dela upp och bryta ner arbetslivet i hanterbara bitar underlättas den ekonomiska styrningen av organisationen, om det råder ingen som helst tvekan. Och införandet av ny teknik som tar över moment och uppgifter underlättas för arbetstagaren. Dessa båda tendenser och inslag är oproblematiska, tagna var för sig. Ser man som inslag i och delar av en helhet blir bilden dock en annan. Men för att se den och för att kunna analysera konsekvenserna av hela processen krävs ett analytiskt helhetsgrepp.
För det första måste man förstå att det är en avgörande skillnad mellan komplexa system och komplicerade. Lever man med övertygelsen att världen och arbetsmarknaden är komplicerad, då är det logiskt att sätta upp mål och sedan bryta ner dessa i delmål, vilka kan följas upp och utvärderas i trygg förvissning om att alla får det bättre. Men om man försöker lösa komplexa problem på samma sätt, då uppstår problem. Komplexa problem går inte att bryta ner i delproblem, utan måste hanteras och kan bara lösas, hela tiden med helheten i fokus.
Det är svårt, brukar man säga, att hantera komplexa processer. Och det är sant. Men just därför är det viktigt att man inte förenklar och tar genvägar. För det gör bara att man skjuter problemen framför sig. Förr eller senare, och när man minst anar det, kommer problemen ikapp en. Och då måste man hantera dem i realtid, vilket är förenat med stora kostnader. Bättre då att i ett tidigt skede förbereda sig på att det är svårt, vilket det är. Men det är inte omöjligt! Och det finns kompetens för att hantera komplexa problem.
Kulturvetenskapen har under lång tid utvecklat och byggt upp sådan kompetens som kan användas för att hantera sådana komplexa problem som införandet av ny teknik och ekonomiska effektiviseringar ger upphov till. Som kulturvetare är det med fasa jag läser om hur man tänker kring och hanterar problemen som teknologin resulterar i, speciellt om införandet relateras till krav på ekonomiska effektiviseringar.
Ser man till helheten blir det uppenbart att det som utifrån ett avgränsat perspektiv ser ut att vara gott och bra, det får omfattande konsekvenser för samhället. Vad jag ser i samhället idag är alldeles för mycket teknik för teknikens skull och ekonomiska effektiviseringar som införs av ekonomiska skäl. Resultatet av att man hanterar ett komplext problem som om det vore komplicerat, blir att man lyfter arbetsföra och kompetenta människor ut ur arbetsmarknaden. Kostnaden för detta skjuts över på det allmänna, som i sin tur i och genom processen förlorar pengar. Detta är inte långsiktigt hållbart, inte med mer än att vi erkänner följande konsekvenser som bra och önskvärda.
En budget i balans, ekonomiska effektiviseringar och införande av ny teknik är inte ont i sig. Men sätten man väljer att disponera vinsterna ger upphov till olika konsekvenser, och dessa kan sägas vara onda eller goda. Allt beror på vilket samhälle man vill ha. Idag fokuseras på budget i balans, vilket oftast innebär åtstramningar och favorisering av ny teknik på bekostnad av satsningar på personalen.
Frågan, vad är ett samhälle, och till vad ska det användas, blir viktiga. Bara genom att börja arbetet där, på den abstraktionsnivån och i den änden kan man uppnå långsiktig hållbarhet. Bara genom att betrakta samhället som det komplexa sammanhang det är, och bara genom att fokusera på helheten kommer långsiktig hållbarhet att kunna uppnås. För utan en generell plan som utsatts för en grundlig konsekvensanalys går det att släppa lös ekonomer och ingenjörer. Idag är det ingenjörer och ekonomer som har tolkningsföreträde framför humanister och politiker. Dessa yrkesgrupper har gått från att vara medel för det allmännas bästa till att bli mål för sina egna syften.
Teknik för teknikens roll, och ekonomisk vinst för vinstens skull, det är så det ser ut idag. Utan plan för vad man ska göra med vinsten i tid och pengar, kommer människorna att vara förlorare. Inte jag dock, bara de andra. Bara dem som inte har nog med kunskaper, mod, ork eller som helt enkelt inte kan anpassa sig, bara dessa individer kommer att råka illa ut i, med och av rådande tänkande. Detta blir den oundvikliga konsekvensen av att man idag inte förstår skillnaden mellan ett komplext och ett komplicerat problem.
Budget i balans är viktigt, ingen tvekan om det. Men vilka är de långsiktiga målen man vill uppnå med hjälp av budgeten? Det är den avgörande frågan. Först när den är löst, i god demokratisk anda. Först när många olika konsekvenser av budgeten utretts, först då har det blivit dags att kalla in ekonomerna, teknikerna och ingenjörerna. Där och då behöver vi dem, men först när vi vet vad vi vill uppnå med överskottet av tid och pengar.
Det är elementära kulturvetenskapliga kunskaper som här presenteras och sätts i verket. Kortsiktigt kan det tyckas som det smakar mer än det kostar att ta till sig ett sådant tänkande, men betänk då att förr eller senare visar sig konsekvenserna av ekonomiseringen och den tekniska utvecklingen. Vem som då är vinnare eller förlorare, det är mycket svårt att avgöra. Framtiden skapas här och nu, i och genom våra samlade handlingar.
Tänk efter, före! Gör om, gör rätt! Och framför allt, använd den kompetens som finns i samhället och lyssna på dem som har något att säga. Lyssna inte bara på dem som säger det du vill höra.
Ett långsamt farväl till bageriyrket XIV
Min ambition, när beslutet väl slagit rot och fått mogna ytterligare, var att klara mig kvar till sommaren då jag skulle försöka sluta. Så fort det bara var möjligt under våren skulle jag kolla vilka möjligheter det fanns att börja studera. Komvux hade jag läst om och det skulle kunna vara en bra början för mig. Till min stora glädje märkte jag att allt gick mycket lättare nu.
Johan och jag trivdes bra ihop och tiden på Ribjers blev på det stora hela taget lycklig, även om mitt övriga sociala liv krympt till ett minimum. Delvis berodde det på att jag nu delade upp sömnen i två perioder. Först några timmar efter jobbet och sedan några timmar på kvällen och natten innan. De enda timmarna jag var någorlunda vaken på var de jag tillbringade i bageriet. Men väl där hade vi det alltså bra. Lyssnade på radion, snackade musik, filosoferade om livet och rekapitulerade minnen från bageriskolan. Det var också ett mycket mer omväxlande jobb än något av mina tidigare. Har var jag med och gjorde allt, från alla de vanligaste bröden och frallorna, varianterna av kaffe- och wienerbröd, kransar och bullar till tårtor, mjuka kakor, småbröd och maräng.
När vi kom på morgonen bakade vi först det beställda matbrödet, sedan gjorde vi tårtor och bakelser och slutligen tillverkades kaffebrödet och wienerdegen som ställdes i frysen. Dagarna avslutades med att vi bakade mjuka kakor, småbröd och annat som fattades i butiken. Och sedan när vi plockat ihop och ställt i kylen det som skulle bakas dagen efter kunde jag äntligen ta brödbilen hem och hade jag tur var det inget som skulle levereras på vägen. På Ribjers lärde jag mig alltså behärska ett komplett hembagerisortiment. Men även där förvandlades snart nyhetens behag till rutin.
Den våren renoverades Vårväderstorget och det fick till följd att råttorna stördes och flyttade från sina vanliga bon under torget för att söka sig lugn, ro och mat. Och vad passade bättre än att flytta in i ett bageri, när det nu fanns ett tillgängligt? På Pettersons var det måsarna som förstörde morgnarna. På Ribjers var det råttorna och frågan är om det inte var snäppet värre. En morgon när jag kom först till bageriet och låste upp dörren satt en råtta där inne och tittade på mig. Det gick kalla kårar längs ryggen på mig av det välkomnandet, men frågan är nog vem av oss som blev räddast för råttan kilade omgående i väg in under kylen. Det var otäckt att vara ensam i samma rum som de där krypen när de bråkade och skrek som små barn ovanför jäsrummet. Fortfarande ryser jag vid tanken på dem.
Annars rullade februari och mars på utan att något annat hände än att mitt missnöje gradvis ökade. En märklig händelse inträffade dock när jag låg hemma i sängen en kväll och som vanligt förbannade tillvarons futtighet. Det ringde på telefonen och jag tänkte som vanligt låta bli att svara. Men efter några signaler lyfte jag trots allt luren. Rösten i andra ändan var så där avlägset bekant att jag bara vagt kunde känna igen den. Det var Camilla, från min gamla högstadieklass och när detta faktum gick upp för mig började det pulsera i tinningen och jag svettades under armarna. Märkligt hur något sådant kan påverka en så snabbt. Insikten om vem jag talade med rev naturligtvis upp minnen från förr, minnen som jag inte hade tänkt på alls sedan skolan. Hon och två andra tjejer från klassen ringde runt, sa hon, för att höra om det fanns intresse för en återträff i början av sommaren. De tyckte att det skulle vara så kul att träffa alla gamla klasskamrater igen. Jag ljög och sa att jag tyckte det samma och lovade att jag skulle komma om det blev något. Camilla skulle höra av sig senare sa hon. När hon frågade vad jag sysslade med trasslade jag in mig i en alldeles för lång och omständlig förklaring som gick ut på att jag jobbade som bagare nu, men som också innehöll en redogörelse över att jag hade bestämt mig för att sluta nu till sommaren. Samtalet blev kort och avslutades med en ömsesidig önskan om att det skulle bli av, och en försäkran om att det skulle bli kul.
Sådana saker är lätta att säga på telefon. Men när jag lagt på luren kände jag mig, om det nu var möjligt, ännu mer misslyckad än jag gjorde innan, och dessutom fick jag nu tampas med alla bortträngda minnen från skolan som bubblade upp. Ville jag gå? Visst hade jag ibland tänkt på hur det skulle vara att träffa den gamla klassen igen, och nog kände jag mig bra mycket säkrare på mig själv nu än då. Jag var accepterad på arbetet och bland mina vänner och den ständiga vaksamheten hade mattats, men jag blev med ens osäker på hur mycket värde den känslan skulle ha i ett möte med de gamla skolkamraterna. Hur skulle jag reagera när och om jag träffade dem?
Den kvällen var det svårt att sova. Tankarna snurrade och när jag äntligen somnade drömde jag mardrömmar, och till råga på allt vaknade jag med ett ryck av att telefonen ringde. Klockan var då halv tre och Johan stod på jobbet och undrade var jag var. Fullständigt chockad insåg jag att jag hade försovit mig. Det var första gången på väldigt många år. ”Lugna ner dig”, sa jag i telefon. ”Jag har bara försovit mig. Jag kommer genast”. Det bekom mig inte, vilket för mig bevisar hur lågt jag sjunkit. Det enda som störde mig var att vi skulle få ett helvete på jobbet den natten och dagen när den förlorade tiden skulle tas igen.
Johan och jag trivdes bra ihop och tiden på Ribjers blev på det stora hela taget lycklig, även om mitt övriga sociala liv krympt till ett minimum. Delvis berodde det på att jag nu delade upp sömnen i två perioder. Först några timmar efter jobbet och sedan några timmar på kvällen och natten innan. De enda timmarna jag var någorlunda vaken på var de jag tillbringade i bageriet. Men väl där hade vi det alltså bra. Lyssnade på radion, snackade musik, filosoferade om livet och rekapitulerade minnen från bageriskolan. Det var också ett mycket mer omväxlande jobb än något av mina tidigare. Har var jag med och gjorde allt, från alla de vanligaste bröden och frallorna, varianterna av kaffe- och wienerbröd, kransar och bullar till tårtor, mjuka kakor, småbröd och maräng.
När vi kom på morgonen bakade vi först det beställda matbrödet, sedan gjorde vi tårtor och bakelser och slutligen tillverkades kaffebrödet och wienerdegen som ställdes i frysen. Dagarna avslutades med att vi bakade mjuka kakor, småbröd och annat som fattades i butiken. Och sedan när vi plockat ihop och ställt i kylen det som skulle bakas dagen efter kunde jag äntligen ta brödbilen hem och hade jag tur var det inget som skulle levereras på vägen. På Ribjers lärde jag mig alltså behärska ett komplett hembagerisortiment. Men även där förvandlades snart nyhetens behag till rutin.
Den våren renoverades Vårväderstorget och det fick till följd att råttorna stördes och flyttade från sina vanliga bon under torget för att söka sig lugn, ro och mat. Och vad passade bättre än att flytta in i ett bageri, när det nu fanns ett tillgängligt? På Pettersons var det måsarna som förstörde morgnarna. På Ribjers var det råttorna och frågan är om det inte var snäppet värre. En morgon när jag kom först till bageriet och låste upp dörren satt en råtta där inne och tittade på mig. Det gick kalla kårar längs ryggen på mig av det välkomnandet, men frågan är nog vem av oss som blev räddast för råttan kilade omgående i väg in under kylen. Det var otäckt att vara ensam i samma rum som de där krypen när de bråkade och skrek som små barn ovanför jäsrummet. Fortfarande ryser jag vid tanken på dem.
Annars rullade februari och mars på utan att något annat hände än att mitt missnöje gradvis ökade. En märklig händelse inträffade dock när jag låg hemma i sängen en kväll och som vanligt förbannade tillvarons futtighet. Det ringde på telefonen och jag tänkte som vanligt låta bli att svara. Men efter några signaler lyfte jag trots allt luren. Rösten i andra ändan var så där avlägset bekant att jag bara vagt kunde känna igen den. Det var Camilla, från min gamla högstadieklass och när detta faktum gick upp för mig började det pulsera i tinningen och jag svettades under armarna. Märkligt hur något sådant kan påverka en så snabbt. Insikten om vem jag talade med rev naturligtvis upp minnen från förr, minnen som jag inte hade tänkt på alls sedan skolan. Hon och två andra tjejer från klassen ringde runt, sa hon, för att höra om det fanns intresse för en återträff i början av sommaren. De tyckte att det skulle vara så kul att träffa alla gamla klasskamrater igen. Jag ljög och sa att jag tyckte det samma och lovade att jag skulle komma om det blev något. Camilla skulle höra av sig senare sa hon. När hon frågade vad jag sysslade med trasslade jag in mig i en alldeles för lång och omständlig förklaring som gick ut på att jag jobbade som bagare nu, men som också innehöll en redogörelse över att jag hade bestämt mig för att sluta nu till sommaren. Samtalet blev kort och avslutades med en ömsesidig önskan om att det skulle bli av, och en försäkran om att det skulle bli kul.
Sådana saker är lätta att säga på telefon. Men när jag lagt på luren kände jag mig, om det nu var möjligt, ännu mer misslyckad än jag gjorde innan, och dessutom fick jag nu tampas med alla bortträngda minnen från skolan som bubblade upp. Ville jag gå? Visst hade jag ibland tänkt på hur det skulle vara att träffa den gamla klassen igen, och nog kände jag mig bra mycket säkrare på mig själv nu än då. Jag var accepterad på arbetet och bland mina vänner och den ständiga vaksamheten hade mattats, men jag blev med ens osäker på hur mycket värde den känslan skulle ha i ett möte med de gamla skolkamraterna. Hur skulle jag reagera när och om jag träffade dem?
Den kvällen var det svårt att sova. Tankarna snurrade och när jag äntligen somnade drömde jag mardrömmar, och till råga på allt vaknade jag med ett ryck av att telefonen ringde. Klockan var då halv tre och Johan stod på jobbet och undrade var jag var. Fullständigt chockad insåg jag att jag hade försovit mig. Det var första gången på väldigt många år. ”Lugna ner dig”, sa jag i telefon. ”Jag har bara försovit mig. Jag kommer genast”. Det bekom mig inte, vilket för mig bevisar hur lågt jag sjunkit. Det enda som störde mig var att vi skulle få ett helvete på jobbet den natten och dagen när den förlorade tiden skulle tas igen.
En annan vetenskap eller akademi är möjlig. Detta är min vision!
Vetenskap är bra. En viktig och samhällbyggande verksamhet. Vetenskap är den ädlaste av mänskliga verksamheter. Vetenskapen härbärgerar sanningen, endast sanningen och inget annat än sanningen. Vetenskapen är höjd över människans futtighet. Vetenskapen ger oss svar på våra frågor. Kort sagt vetenskap är det högsta goda. Vi vill i alla fall att det ska vara så. Men jag kan berätta att det inte stämmer.
Om man bara lyssnar på högtidstalen och uteslutande tar del av resultaten så som de presenteras i de ansedda tidsskrifterna, då kan man emellertid få för sig att vetenskapen är just så värderingsfri och ädel som den vill framstå som. Men den är inte det. Den kan inte vara det. Vetenskap bedrivs av människor, för människor och därför kan den som verksamhet inte höja sig över dem som utför arbetet inom den. Och eftersom det är människor som befolkar akademin kommer vetenskapen, på gott och på ont att präglas av allt det som kännetecknar människan. Allt? Ja, självklart. Inte bara ädla och vackra egenskaper som värderingsfritt sökande efter sanning, samarbetsvilja och ren kärlek till vishet. Inom vetenskapen finns naturligtvis även inslag av missunnsamhet och maktkamp.
Det är viktigt att acceptera detta, att förstå att det inte är ett problem som måste lösas utan själva förutsättningen för verksamheten som sådan. Accepterandet av dessa inslag är ett nödvändigt moment i arbetet med att optimera vetenskapen som verksamhet. Insikten behövs för att kunna se igenom och rätt värdera utfallet. Tror man att vetenskapen är lika ädel som den vill framstå som, då blir man utlämnad och sårbar. Och det tjänar ingen på.
Otroligt mycket står på spel inom vetenskapen och den som lyckas där vinner ära och berömmelse. Glömmer man det kan man få för sig att allt som sägs i namn av vetenskap är sant och riktigt. Vi lever nu inte i den bästa av världar. Därför behöver allt som sägs och tas för sant alltid synas i sömmarna. Inte av misstänksamhet, utan av omsorg om det allmännas bästa. Oftast, men långt ifrån alltid, är det som presenteras som vetenskap sant och riktigt. Men det säger sig självt att den som ägnat hela sitt liv åt att söka svaret på en fråga, och som genom sitt arbete nått berömmelse och rikedom, har allt att vinna på att motarbeta eller ifrågasätta den som riktar kritik mot hans eller hennes arbete. Det ligger i sakens natur.
Den vars identitet och liv är sammankopplat med resultatet av det arbete man utför, vilket är vanligt. Nobelpriset går inte till upptäckten som sådan utan till maximalt tre av dem som anses ligga bakom upptäckten. Kunskap förkroppsligas härigenom, och det händer något i den processen. Kunskapens renhet befläckas och det förs in andra moment och drivkrafter i verksamheten. Om jag men inte du erkänns som upphovsman till något, och om det finns ett pris på 10 miljoner och därtill ära kopplat till erkännandet. Och om jag har möjlighet att misskreditera dig, då kommer sanningen, den rena, att vara förlorare. Självklart är det så. Något annat vore märkligt.
Som sagt, detta är inte ett problem. Det är utgångspunkten. Om det kunde erkännas skulle en annan akademi vara möjlig. En akademi där sökandet efter sanningen står i centrum. Men för att denna vision skall förverkligas krävs några viktiga tankemanövrer.
En annan syn på begreppet människa är nödvändig. Humanismens idealiserade bild av människan är djupt missvisande. Människan är unik och fantastisk, ingen tvekan om det. Men så fantastisk som hon själv anser sig vara är hon inte. Först när den insikten sjunkit in och präglar tänkandet inom vetenskapen kan förändringsarbetet ta sin början. Först när människan plockats ner från sin piedestal kan arbetet med att bygga en ny akademi inledas, till allas fromma.
Erkännandet av att sanning och visshet är nära sammankopplat med makt, att makt och kunskap är två sidor av samma sak. Det är en annan viktig insikt som behöver medvetandegöras och bilda utgångspunkt för arbetet inom akademin och framförallt för bedömningen av vetenskapens resultat.
Viktigast av allt är dock erkännandet av att vetenskap är en verksamhet som liksom alla andra verksamheter drivs framåt av en hel massa, ofta motstridiga, drivkrafter. Det ligger i sakens natur och om det kunde betraktas som en förutsättning istället för ett problem, då skulle många av problemen som finns inom akademin kunna hanteras bättre än vad som är fallet idag.
Vad jag ser ett behov av och vill verka för är en annan akademi och syn på vetenskap och sanning. Denna nya sköna akademi är dock inte väsensskild från akademin vi har idag. Det mesta skulle vara sig likt. Bara några av premisserna, några avgörande utgångspunkter skulle förändras. Och dessa små men avgörande skillnader skulle göra hela skillnaden.
Det som skiljer dagens akademi från den akademi jag har i åtanke, vilket framgår ovan, är ett litet steg för människorna som utför det vetenskapliga arbetet, men ett avgörande steg för vetenskapen och för mänskligheten.
Om man bara lyssnar på högtidstalen och uteslutande tar del av resultaten så som de presenteras i de ansedda tidsskrifterna, då kan man emellertid få för sig att vetenskapen är just så värderingsfri och ädel som den vill framstå som. Men den är inte det. Den kan inte vara det. Vetenskap bedrivs av människor, för människor och därför kan den som verksamhet inte höja sig över dem som utför arbetet inom den. Och eftersom det är människor som befolkar akademin kommer vetenskapen, på gott och på ont att präglas av allt det som kännetecknar människan. Allt? Ja, självklart. Inte bara ädla och vackra egenskaper som värderingsfritt sökande efter sanning, samarbetsvilja och ren kärlek till vishet. Inom vetenskapen finns naturligtvis även inslag av missunnsamhet och maktkamp.
Det är viktigt att acceptera detta, att förstå att det inte är ett problem som måste lösas utan själva förutsättningen för verksamheten som sådan. Accepterandet av dessa inslag är ett nödvändigt moment i arbetet med att optimera vetenskapen som verksamhet. Insikten behövs för att kunna se igenom och rätt värdera utfallet. Tror man att vetenskapen är lika ädel som den vill framstå som, då blir man utlämnad och sårbar. Och det tjänar ingen på.
Otroligt mycket står på spel inom vetenskapen och den som lyckas där vinner ära och berömmelse. Glömmer man det kan man få för sig att allt som sägs i namn av vetenskap är sant och riktigt. Vi lever nu inte i den bästa av världar. Därför behöver allt som sägs och tas för sant alltid synas i sömmarna. Inte av misstänksamhet, utan av omsorg om det allmännas bästa. Oftast, men långt ifrån alltid, är det som presenteras som vetenskap sant och riktigt. Men det säger sig självt att den som ägnat hela sitt liv åt att söka svaret på en fråga, och som genom sitt arbete nått berömmelse och rikedom, har allt att vinna på att motarbeta eller ifrågasätta den som riktar kritik mot hans eller hennes arbete. Det ligger i sakens natur.
Den vars identitet och liv är sammankopplat med resultatet av det arbete man utför, vilket är vanligt. Nobelpriset går inte till upptäckten som sådan utan till maximalt tre av dem som anses ligga bakom upptäckten. Kunskap förkroppsligas härigenom, och det händer något i den processen. Kunskapens renhet befläckas och det förs in andra moment och drivkrafter i verksamheten. Om jag men inte du erkänns som upphovsman till något, och om det finns ett pris på 10 miljoner och därtill ära kopplat till erkännandet. Och om jag har möjlighet att misskreditera dig, då kommer sanningen, den rena, att vara förlorare. Självklart är det så. Något annat vore märkligt.
Som sagt, detta är inte ett problem. Det är utgångspunkten. Om det kunde erkännas skulle en annan akademi vara möjlig. En akademi där sökandet efter sanningen står i centrum. Men för att denna vision skall förverkligas krävs några viktiga tankemanövrer.
En annan syn på begreppet människa är nödvändig. Humanismens idealiserade bild av människan är djupt missvisande. Människan är unik och fantastisk, ingen tvekan om det. Men så fantastisk som hon själv anser sig vara är hon inte. Först när den insikten sjunkit in och präglar tänkandet inom vetenskapen kan förändringsarbetet ta sin början. Först när människan plockats ner från sin piedestal kan arbetet med att bygga en ny akademi inledas, till allas fromma.
Erkännandet av att sanning och visshet är nära sammankopplat med makt, att makt och kunskap är två sidor av samma sak. Det är en annan viktig insikt som behöver medvetandegöras och bilda utgångspunkt för arbetet inom akademin och framförallt för bedömningen av vetenskapens resultat.
Viktigast av allt är dock erkännandet av att vetenskap är en verksamhet som liksom alla andra verksamheter drivs framåt av en hel massa, ofta motstridiga, drivkrafter. Det ligger i sakens natur och om det kunde betraktas som en förutsättning istället för ett problem, då skulle många av problemen som finns inom akademin kunna hanteras bättre än vad som är fallet idag.
Vad jag ser ett behov av och vill verka för är en annan akademi och syn på vetenskap och sanning. Denna nya sköna akademi är dock inte väsensskild från akademin vi har idag. Det mesta skulle vara sig likt. Bara några av premisserna, några avgörande utgångspunkter skulle förändras. Och dessa små men avgörande skillnader skulle göra hela skillnaden.
Det som skiljer dagens akademi från den akademi jag har i åtanke, vilket framgår ovan, är ett litet steg för människorna som utför det vetenskapliga arbetet, men ett avgörande steg för vetenskapen och för mänskligheten.
torsdag 27 oktober 2011
Mutriku. Vilken vacker stad, i Baskien, vid Atlanten!
Igår bjöds vi på en guidad rundtur i en av städerna här i området, i Baskien, vid Atlantkusten. Vackert, det är bara förnamnet. Jag tar med mig minnen härifrån, outplånliga minnen. Fint, och inspirerande!Ikväll gör vi San Sebastian!
Bilder av arbetsintegrerat lärande i Baskien
 |
| Himlen inspirerar! |
 |
| En snabb titt upp, sedan iväg med buss. |
 |
| På plats! |
 |
| Diskussionen kan starta ... |
 |
| Vår värd Ixaka. Bättre väd är svår att tänka sig! |
 |
| Fina omgivningar ... |
 |
| ... avancerade maskiner |
 |
| intresserade besökare. |
 |
| Museum på campus |
 |
| Intressanta maskiner |
 |
| God mat |
 |
| Ost, till frukost, lunch och middag. |
 |
| och skinka. |
 |
| Arbetslunch! |
 |
| Sverige, Italien, Tyskland, Österrike, Danmark och Spanien/Baskien, samlade på en plats. That's Work Integrated Learning! |
Ett långsamt farväl till bageriyrket XIII
Klockan halv två, natten till måndagen, stod jag utanför huset i Kortedala och väntade på Johan som var vänlig nog att komma och hämta mig med brödbilen som alltså skulle bli min ”firmabil.” Han var till min stora glädje och tacksamhet punktlig och vi åkte sedan under tystnad ner förbi Jehovas och macken, Länkhuset och brandstationen. Sedan tog vi Burmabacken. Nere i Gamlestaden tog vi av till höger ner mot slakthuset och fortsatte sedan bort genom industriområdet och ut på 45an. Tingstadstunneln passerades i rasande tempo. Vi var ensamma på vägen. Vid Backa tog vi av och körde lite senare förbi Vågmästarplatsen och därefter upp mot Vårvärderstorget där min nya arbetsplats, Ribjers var belägen.
Känslan av oro växte i kroppen ju mer vi närmade oss. Skulle jag orka lära mig ännu ett nytt ställe? Hur skulle det gå att jobba med Johan egentligen, vi var ju trots allt ganska olika? När vi steg ur bilen var det kallt och stjärnklart, tyst och mörkt. Alla utom vi sov, kändes det som. Klockan var tio i två på natten och så mycket visste jag, att detta var den mest underliga tid jag någonsin jobbat på. Inte direkt ett nattjobb, och samtidigt alldeles för tidigt för att anses vara morgon. Februari var bara någon vecka gammal. Nytt jobb nya utmaningar.
Johan öppnade dörren och visade mig ner till omklädningsrummet som låg i källaren. Han klädde snabbt om och stack upp för att förbereda degarna, och för att sätta igång jäsen. Där i ensamheten kom vemodet över mig. Det senaste halvåret hade jag utsatt mig för lite för mycket som var nytt och osäkert. Trött och tyngd av vetskapen om att jag än en gång skulle vara novis och behöva fråga om allt, gick jag upp till Johan. Han höll på att lägga upp barkisdegen på bordet, som här bestod av en nätt och hanterligt liten hög på cirka femton kilo, alltså en deg gjord på fem liter vatten. Kontrasten till David Bagare kunde inte vara större. Här stod vi två bagare med en pytteliten deg som vägdes upp för hand, i en liten trång lokal. Samtidigt som det var tungt mentalt var det mysigt, måste jag tillstå. Jag hade börjat min resa på ett ställe där man gjorde degar på fem till tio liter, och sedan bytt till ett ställe med degar på fyrtio till femtio liter, och nu stod jag i ett bageri där degarna var på två till fem liter. Cirkeln var sluten, eller vart skulle resan ta mig?.
Här fanns endast en ugn och degarna jäste ett litet primitivt rum med plats för fyra vagnar. Där var det ångande varmt och fuktigt som under ett sommarregn. Det visade sig att man fick hälla vatten i ett hål i golvet och där nere låg värmeslingor som fick vattnet att koka. Luftfuktigheten var så nära 100 % man kan komma och det var varmt som i helvetet. Det var kanske den största skillnaden mellan Ribjers och David. Där hade vi rena högteknologiska jäsrum där luften höll exakt 80 % fuktighet och temperaturen pendlade mellan 35 och 40 grader.
Det var svårt i början att anpassa sig till den primitiva standarden, nästan svårare faktiskt än omställningen från Petterssons till David. Samtidigt var det kul och omväxlande. Jag hade aldrig arbetat på detta sätt. Här var tanken att vi skulle sköta allt från brödbak till tårttillverkning. Inga limprullare eller livsfarliga uppvägare hade vi till vår hjälp. Johan och jag slog upp och vägde allt för hand. Som den bagerigesäll jag nu en gång är, mitt diplom hänger fortfarande i hallen där hemma, kunde jag nöjt konstatera att detta det var ett riktigt bageri. Johan och jag kämpade på med degarna, och hade kul under tiden. Mycket att tala om och goda minnen att rekapitulera. På radion spelades stjärnornas musik och önsketimmen, som jag återupptäckte. Det var ju underbar musik som spelades på natten, det hade jag lärt mig under den första vändan på David Bagare. Delvis var det faktiskt nattradion som fick mig att stå ut med den galne tysken.
Johan och jag tog vår första kafferast, sittandes vid det lilla bageribordet mitt i lokalen, två timmar senare när alla matbröd stod i jäsrummet och vi var tvungna att vänta på att kaffebrödet skulle bli klart i ugnen. Då upptäckte jag att bageriet faktiskt låg i en lokal där man kunde se dagsljuset. Äntligen, som jag hade längtat. Nu var det ju för sent. Det gjorde varken från eller till.
Ugnen stod precis innanför lastrumsdörren och efter ugnen, åt vänster längs väggen stod en kyl, och efter den en kombinerad degkörare/vispare och inne i hörnet en lite större degkörare. På motsatta sidan, längs väggen till köksavdelningen som skilde bageriet från butiken och serveringen, var ett bord som på natten fungerade som bakbord och senare på morgonen förvandlades till konditoriavdelning. Längs kortsidan av lokalen, mellan maskinerna och konditoravdelningen stod det bageribord där vi jobbade mest. Efter ugnen åt andra hållet, på motsvarande kortsida, ledde trappan ner till källaren. Sedan mitt emot bageribordet låg jäsrummet, och efter det kylrummet som vi delade med köket. Bortom kylen, väldigt opraktiskt och irriterande placerad mitt i en gång där det senare på dagen var ett herrans spring, fanns det det bord där vi penslade färdigjästa wienerbröd, bullar, kransar och annat, med äggstrykning och lade på mandel, socker och vaniljkräm, samt efter bakningen smetade kristyr på wienrbröden.
Hela bagerilokalen var ungefär lika stor som själva tillverkningssvdelningen på Petterssons där jag, Mia, Lasse och Verner jobbade. Och hela stället, inklusive bageriet, köket, butiken och serveringen, var stort som halva David Bagare.
Tillverkningen sköttes av Johan och mig efter ett minst sagt komplicerat logistiskt system som det skulle ta mig lång tid att förstå. Men det visste jag naturligtvis inget om då när vi satt och fikade och jag svepte med blicken över den lokal där jag skulle tillbringa huvuddelen av min vakna tid framöver. Plötsligt, bara så där, kom ett lugn över mig. Vid bageribordet den första morgonen bestämde mig för att detta skulle bli det sista bageriet jag jobbade på. Insikten om att det jag sökte och ville få ut av livet inte finns i bagerivärlden träffade mig som en blixt från en klar himmel. Insikten gjorde mig lugn inombords. Återigen tog resan som i turbulensen på David Bagare kommit av sig lite, sakta fart igen.
På Petterssons hade jag trots allt funnit mig relativt väl tillrätta, åtminstone under det första året. Jag såg nog en framtid där, och jag umgicks ett tag på allvar med tanken på att en dag skaffa ett eget bageri. Vid ett tillfälle hade jag till och med ett bageri på gång. Men affären föll på att banken inte trodde på mina kalkyler, och tur var väl det. För nu satt jag alltså där och började äntligen på allvar känna mig redo att avsluta bageridelen av livet.
När beslutet väl sjunkit in kunde jag koncentrera mig på umgänget med Johan igen. Han pysslade redan med det färdigjästa brödet och plockade in och ut saker ur ugnen. Han var den naturliga ledaren och jag följde och stöttade honom.
Känslan av oro växte i kroppen ju mer vi närmade oss. Skulle jag orka lära mig ännu ett nytt ställe? Hur skulle det gå att jobba med Johan egentligen, vi var ju trots allt ganska olika? När vi steg ur bilen var det kallt och stjärnklart, tyst och mörkt. Alla utom vi sov, kändes det som. Klockan var tio i två på natten och så mycket visste jag, att detta var den mest underliga tid jag någonsin jobbat på. Inte direkt ett nattjobb, och samtidigt alldeles för tidigt för att anses vara morgon. Februari var bara någon vecka gammal. Nytt jobb nya utmaningar.
Johan öppnade dörren och visade mig ner till omklädningsrummet som låg i källaren. Han klädde snabbt om och stack upp för att förbereda degarna, och för att sätta igång jäsen. Där i ensamheten kom vemodet över mig. Det senaste halvåret hade jag utsatt mig för lite för mycket som var nytt och osäkert. Trött och tyngd av vetskapen om att jag än en gång skulle vara novis och behöva fråga om allt, gick jag upp till Johan. Han höll på att lägga upp barkisdegen på bordet, som här bestod av en nätt och hanterligt liten hög på cirka femton kilo, alltså en deg gjord på fem liter vatten. Kontrasten till David Bagare kunde inte vara större. Här stod vi två bagare med en pytteliten deg som vägdes upp för hand, i en liten trång lokal. Samtidigt som det var tungt mentalt var det mysigt, måste jag tillstå. Jag hade börjat min resa på ett ställe där man gjorde degar på fem till tio liter, och sedan bytt till ett ställe med degar på fyrtio till femtio liter, och nu stod jag i ett bageri där degarna var på två till fem liter. Cirkeln var sluten, eller vart skulle resan ta mig?.
Här fanns endast en ugn och degarna jäste ett litet primitivt rum med plats för fyra vagnar. Där var det ångande varmt och fuktigt som under ett sommarregn. Det visade sig att man fick hälla vatten i ett hål i golvet och där nere låg värmeslingor som fick vattnet att koka. Luftfuktigheten var så nära 100 % man kan komma och det var varmt som i helvetet. Det var kanske den största skillnaden mellan Ribjers och David. Där hade vi rena högteknologiska jäsrum där luften höll exakt 80 % fuktighet och temperaturen pendlade mellan 35 och 40 grader.
Det var svårt i början att anpassa sig till den primitiva standarden, nästan svårare faktiskt än omställningen från Petterssons till David. Samtidigt var det kul och omväxlande. Jag hade aldrig arbetat på detta sätt. Här var tanken att vi skulle sköta allt från brödbak till tårttillverkning. Inga limprullare eller livsfarliga uppvägare hade vi till vår hjälp. Johan och jag slog upp och vägde allt för hand. Som den bagerigesäll jag nu en gång är, mitt diplom hänger fortfarande i hallen där hemma, kunde jag nöjt konstatera att detta det var ett riktigt bageri. Johan och jag kämpade på med degarna, och hade kul under tiden. Mycket att tala om och goda minnen att rekapitulera. På radion spelades stjärnornas musik och önsketimmen, som jag återupptäckte. Det var ju underbar musik som spelades på natten, det hade jag lärt mig under den första vändan på David Bagare. Delvis var det faktiskt nattradion som fick mig att stå ut med den galne tysken.
Johan och jag tog vår första kafferast, sittandes vid det lilla bageribordet mitt i lokalen, två timmar senare när alla matbröd stod i jäsrummet och vi var tvungna att vänta på att kaffebrödet skulle bli klart i ugnen. Då upptäckte jag att bageriet faktiskt låg i en lokal där man kunde se dagsljuset. Äntligen, som jag hade längtat. Nu var det ju för sent. Det gjorde varken från eller till.
Ugnen stod precis innanför lastrumsdörren och efter ugnen, åt vänster längs väggen stod en kyl, och efter den en kombinerad degkörare/vispare och inne i hörnet en lite större degkörare. På motsatta sidan, längs väggen till köksavdelningen som skilde bageriet från butiken och serveringen, var ett bord som på natten fungerade som bakbord och senare på morgonen förvandlades till konditoriavdelning. Längs kortsidan av lokalen, mellan maskinerna och konditoravdelningen stod det bageribord där vi jobbade mest. Efter ugnen åt andra hållet, på motsvarande kortsida, ledde trappan ner till källaren. Sedan mitt emot bageribordet låg jäsrummet, och efter det kylrummet som vi delade med köket. Bortom kylen, väldigt opraktiskt och irriterande placerad mitt i en gång där det senare på dagen var ett herrans spring, fanns det det bord där vi penslade färdigjästa wienerbröd, bullar, kransar och annat, med äggstrykning och lade på mandel, socker och vaniljkräm, samt efter bakningen smetade kristyr på wienrbröden.
Hela bagerilokalen var ungefär lika stor som själva tillverkningssvdelningen på Petterssons där jag, Mia, Lasse och Verner jobbade. Och hela stället, inklusive bageriet, köket, butiken och serveringen, var stort som halva David Bagare.
Tillverkningen sköttes av Johan och mig efter ett minst sagt komplicerat logistiskt system som det skulle ta mig lång tid att förstå. Men det visste jag naturligtvis inget om då när vi satt och fikade och jag svepte med blicken över den lokal där jag skulle tillbringa huvuddelen av min vakna tid framöver. Plötsligt, bara så där, kom ett lugn över mig. Vid bageribordet den första morgonen bestämde mig för att detta skulle bli det sista bageriet jag jobbade på. Insikten om att det jag sökte och ville få ut av livet inte finns i bagerivärlden träffade mig som en blixt från en klar himmel. Insikten gjorde mig lugn inombords. Återigen tog resan som i turbulensen på David Bagare kommit av sig lite, sakta fart igen.
På Petterssons hade jag trots allt funnit mig relativt väl tillrätta, åtminstone under det första året. Jag såg nog en framtid där, och jag umgicks ett tag på allvar med tanken på att en dag skaffa ett eget bageri. Vid ett tillfälle hade jag till och med ett bageri på gång. Men affären föll på att banken inte trodde på mina kalkyler, och tur var väl det. För nu satt jag alltså där och började äntligen på allvar känna mig redo att avsluta bageridelen av livet.
När beslutet väl sjunkit in kunde jag koncentrera mig på umgänget med Johan igen. Han pysslade redan med det färdigjästa brödet och plockade in och ut saker ur ugnen. Han var den naturliga ledaren och jag följde och stöttade honom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)