tag:blogger.com,1999:blog-29184750874482922622024-03-19T05:12:13.089+01:00FlyktlinjerHär publiceras tankar om (kultur)vetenskapens roll i samhället, och reflektioner över vardagen såväl utifrån kulturella som kunskapsteoretiska perspektiv. De första tio åren uppdaterades bloggen dagligen, men sedan 2021 publiceras en post i veckan, på söndagar. Alla åsikter som uttrycks är mina. Flyktlinjer är helt fristående från min anställning som lektor.Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.comBlogger4712125tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-84672167735124479972024-03-17T08:33:00.003+01:002024-03-17T08:33:31.517+01:00Långtidsminnets pedagogik<p>När lärarnas och forskarnas makt över arbetet på högskolan minskar i takt med att New Public Management får allt större genomslag blir den högre utbildningen allt mer produktionsorienterad, och kvalitet anses handla om att hålla produktionen av nyckeltal på en hög och jämn nivå, vilket gör att kunskapen som vi har om vad kunskap är och hur lärande fungerar, liksom undervisningens pedagogiska principer, sätts ur spel. När makten över arbetets utförande flyttas till linjens chefer nedvärderas lärarnas och forskarnas unika kompetenser och erfarenheter eftersom de uppfattas som utförare av tjänsten forskning och undervisning. Därmed förändras kulturen på högskolan, och när annat än kunskap av högsta möjliga kvalitet står i centrum påverkas synen på hur och när man ska arrangera tentor, vilket den här bloggposten handlar om. </p><p>Ifall proven ska kunna visa vad man faktiskt vet måste det ha gått tid mellan inlärningen och kontrollen av kunskaperna. Kunskap är nämligen inte det man kan upprepa, särskilt inte om det bara gått en kort tid innan man memorerat uppgifterna. Först när insikterna, inte bara arkiverats i långtidsminnet utan dessutom organiserats och klassificerats på ett sätt som gör det möjligt att längre fram kombinera äldre och nya insikter, är det relevant att tala om det man lärt sig som kunskap. Kunskap är ingen produkt och den mänskliga hjärnan är ingen dator med en hårddisk varifrån olika uppgifter som matats in i den kan plockas fram. För att ett prov ska kunna sägas vara ett test på vad man verkligen vet och dessutom förstår räcker det inte att med hjälp av närminnen plocka fram uppgifterna man memorerat, särskilt inte om provet ges bara några dagar eller veckor efter att man läst kurslitteraturen och lyssnat på föreläsningarna.</p><p>Eftersom kunskap blir kunskap först när den placerats i ett sammanhang och särskilt som vetande för att vara aktuellt och relevant ständigt behöver modifieras och ibland raderas i ljuset av ny kunskap, räcker det inte att man som student utvecklar en studieteknik som bygger på närminnet. Anledningen till det är att det är först när kunskapen tagit sig in i långtidsminnet som det är meningsfullt att tala om den som ett resultat av lärande. Det är först när man kan använda kunskapen praktiskt i andra sammanhang än i de där man tillägnat sig den som det blir möjligt för någon annan att avgöra vad man faktiskt vet och förstår. Kunskapslogik är väsensskilt från den produktionslogik som nu styr det akademiska arbetet. För att kontrollera produktionen av mätbara resultat räcker det att studenterna använder närminnet, men eftersom skattebetalarnas investering i högre utbildning handlar om att tillgodoser samhällets långsiktiga behov av användbar kunskap av högsta kvalitet är det sättet, både att studera och bedriva undervisning helt förkastligt. Om lärarnas uppgift blir att kontrollera att studenterna minns vad som står i böckerna som lästes nyligen eller det som behandlades på de senaste föreläsningarna, handlar deras arbete inte om att skapa förutsättningar för lärande, och studierna som studenterna ägnar sig åt kan inte sägas vara högre. Det krävs mycket mer av både lärarna och studenterna på högskolan för att verksamheten som bedrivs där ska kunna sägas vara akademisk. </p><p>Förståelsen för skillnaden mellan kort- och långtidsminnet och för det faktum att den mänskliga kognitionen präglas av ett snabbt och ett långsamt system för bearbetning av information, liksom respekten för att lärande är en icke-linjär process, är helt avgörande för det ska gå att värna högskolans akademiska kvaliteter. Korttidsminnet är bara en första station på vägen mot insikt, det är där som information och fakta först tas emot och granskas, men det är först när insikterna lagrats i långtidsminnet som det är relevant att säga att man lärt sig något. Och det är inte förrän man kan använda det man lärt sig för att förstå nya problem i nya sammanhang som det går att tala om resultatet av studierna i termer av kunskap. Bedriver man studier på högskolan krävs det dock mer av en för att den examen man får när man får efter tre eller fyra år ska kunna sägas vara akademisk, vilket kräver att man har utvecklat en analytisk förmåga som kan användas för att granska egna insikter och andras påståenden kritiskt. Och det tar tid, tid som idag inte finns eftersom tid är pengar och pengar anses vara viktigare än kunskap.</p><p>Om tentorna som används på högskolan bygger på korttidsminnet och det som Daniel Kahneman kallar system 1 kommer kunskapskvaliteten oundvikligen att bli lidande, men eftersom det är det enda sättet som det går att examinera på ett sätt som både leder till nyckeltal som går att kontrollera och följa upp och som är möjligt att regelstyrda på ett sätt som är juridiskt hållbart är det så som lärarna tvingas arbeta. Det leder i sin tur till att det växer fram en administrativ apparat som ständigt växer och som kräver fler och fler chefer, vilket gör att lärarnas makt över arbetet med att förvalta högskolans kunskapsarv och värde dess akademiska kvaliteter minskar. Kunskap och lärande går inte att styra eller kontrollera, det fungerar bara med fakta. Och därför befinner vi oss nu där vi är, med en högskola där landets högst utbildade betraktas som vilka handläggare som helst, vilket gör att studenterna betraktar sig och agerar som kunder. När betygen inte lever upp till förväntningarna klagar man på litteraturen, föreläsningarna samt lärarna och deras uppgifter, istället för att agera som studenter och reflektera över sin studieteknik.</p><p>Fakta kan man memorera och lagra i korttidsminnet tills det är dags att tenta, men om det är det enda som kontrolleras av lärarna leder det till ytinlärning och risken är att man glömmer det man memorerat så fort man kommer till nästa kurs, vilket inte är förenligt med högre studier. För att kunna utveckla kunskap måste långtidsminnet aktiveras och den kritiskt, analytiska förmågan praktiseras. För att lyckas med det krävs tålamod och tid samt inte minst ett rikt överflöd av texter, och dessutom en öppenhet för möjligheten att misslyckas. Pedagogikerna som jag skrivit om tidigare här på bloggen hänger alltså ihop och utgör varandras ömsesidiga förutsättningar. Examensarbetet som avslutar utbildningen är inte en inlämning bland andra, den är kronan på verket, det är där man visar vad man vet och kan, och för att det ska kunna leva upp till examensmålen måste långtidsminnet och den kritiskt, analytiska förmågan användas.</p>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-83741466242513560442024-03-10T09:50:00.000+01:002024-03-10T09:50:26.802+01:00Misslyckandets pedagogik<p>Vet man inte var gränsen för sin egen förmåga går och om man inte är bekväm med att befinna sig i närheten av den går det inte att lära sig svåra saker och utvecklas som människa. Lärande handlar om att tillägna sig ny kunskap, vilket man bara kan göra lyfta sig över sina nuvarande begränsningar. Detta är en helt avgörande aspekt av högre utbildning som det talas på tok för lite om. Idag anses hög genomströmning, alltså att så många som möjligt klarar sig, vara ett tecken på kvalitet på högskolan, vilket är en tanke som går på tvärs mot allt vi vet om lärande och kunskapsutveckling. Om lärare tvingas skapa uppgifter som så många som möjligt klarar och om nivån för godkänt är så låg att det inte krävs något särskilt av studenterna för att nå upp till dem, kan studierna som bedrivs på universitetet inte sägas vara högre. Det kanske känns bra i stunden att slippa göra en omtenta, men i det långa loppet är det förödande för kvaliteten i ens eget lärande. Insikt om och förståelse för var ens egen gräns går är en viktig framgångsfaktor i högre studier. Är man som student rädd för att misslyckas kommer man inte att kunna lyckas. </p><p>Ett alternativt sätt att uttrycka sig skulle kunna vara att säga att om man inte misslyckas någon gång kommer man inte att kunna utvecklas och växa som människa. Det finns naturligtvis inget självändamål att bli underkänd, men så länge man drar lärdom av misslyckandena och inte skyller dem på någon annan handlar det inte om misslyckande i den mening som vanligtvis läggs i ordet. Det går att se det som ett slags pedagogik. Stannar man upp och tänker efter är det självklart att det fungerar så här. De som kämpar med att lära sig göra trick på sin skateboard har inga problem att försöka igen, och igen och igen. Ju svårare det är och ju längre tid det tar, desto större blir tillfredsställelsen när man äntligen lyckas. Samma med dataspelande. Det som gör att människor stannar kvar i spelen är det faktum att man inte lyckas på första försöket. För att andra ska kunna bli imponerade av ens förmåga krävs att det är svårt, och är det svårt kan man aldrig räkna med att lyckas utan hårt arbete och ihärdiga försök. Varför skulle utbildning fungera annorlunda, givet att det är kunskap som är målet? </p><p>Om man kommer till universitetet för att utveckla insikter och förmågor som man ännu inte äger vore det märkligt om man inte misslyckades någon gång. Kan man bara förmå sig själv att inte se eventuella misslyckanden som ett problem, och så länge man drivs av intresse och en vilja att veta, alltså så länge det är kunskap och förståelse man söker, är man på rätt väg. Framgång i högre studier handlar i hög grad om vilken inställning man har. Ser man utbildning som en transportsträcka som man vill ta sig genom så fort som möjligt blir det så klart jobbigt att misslyckas, men om drivkraften i studierna är kunskap kan det mycket väl bli så att man lär sig mer av en missad tenta än tentorna man klarar. </p><p>En viktig förutsättning för nå framgång i studier på högskolan är att man inte ser svårigheter som ett problem, för det ska vara svårt att studera. Lärare som ställer så pass höga krav att man har svårt att leva upp till dem gör det inte för att vara taskiga, tvärtom. För att utbildningarna som ges på högskolan även i fortsättningen ska kunna sägas vara högre, och det behöver de vara för att värdet av examensbevisen inte ska devalveras, behöver både lärare och studenter förstå och försvara de kvaliteter som gör att studierna upplevs vara svåra. På högskolan är svårt ett positivt ord, något man som student behöver lära sig uppskatta. Om det vore lätt att studera skulle vem som helst klara av det och då förlorar den examen man söte sig till högskolan för att få sitt värde. </p><p>Intuitivt känns det kanske som ett problem att misslyckas och man önskar sig kanske att det ska vara lätt att studera, men jag hoppas att jag lyckats visa att det inte stämmer. Kan man bara förmå sig att tänka tvärtom och utveckla en annan inställning till misslyckanden och svårigheter kommer upplevelsen, både av orden och studierna att förändras. Kan man göra sig vän med svårigheterna och lära sig dra lärdom av misslyckandena kommer tiden som student att bli intressantare och därmed roligare, och då kan det mycket väl bli så att man inte misslyckas. Bara genom att fokusera mer på det man klarat av, än på sin oro över alla svåra utmaningar som ligger framför en, ökar chansen att lyckas. Och tillfredsställelsen över att lyckas kan leda till att söker sig till svårare och svårare uppgifter eftersom man vill uppleva den känslan igen. Samma med nervositet, det är en känsla man kan lära sig hantera och kanske till och med älska eftersom den är ett kvitto på att uppgiften man står inför betyder något för en på riktigt.</p>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-84754781279935772012024-03-03T08:24:00.000+01:002024-03-03T08:24:42.282+01:00Vad är ett examensarbete?<p>Om studierna på högskolan inte förändrar en som människa, alltså om man inte tillägnar sig nya, avancerade kunskaper och färdigheter, och om dessa inte påverkar dels ens syn på världen och livet, dels ens möjligheter att ta kontroll över tillvaron, är det svårt att hävda att man genomgått en <i>högre</i> utbildning. En viktig förutsättning för att det ska kunna bli så är att studierna leder till att man tillägnar sig kunskap. Och för att kunna gör det krävs inte bara att man arbetar hårt och målmedvetet, man måste även utrusta sig med tålamod och anamma en syn på studierna som bygger på tanken att det är vägen mot examensarbetet och vidare efter det som är målet. Kunskap är som kondition eller muskler, i hög grad en färskvara, därför handlar studier inte om det man producerar utan om insikterna man skaffar sig och förmågorna man utvecklar, och kvaliteten står i direkt relation till den tid man lägger ner i arbetet som krävs för att kunna skapa underlaget som bedöms och som ligger till grund för betygen man får.</p><p>Eftersom examensarbetet är ett sätt att visa <i>allt</i> man lärt sig under utbildningen, både ifråga om kunskaper, färdigheter och förmågor samt förhållningssätt, är det problematiskt att för det första betrakta det arbetet som vilken inlämning som helst, och för det andra att vänta till sista terminen innan man börjar tänka på och förbereda sig inför arbetet. För att öka chansen att resultatet ska bli så bra så bra som möjligt är det en god idé att se examensarbetet som en <i>integrerad</i> del av utbildningen som helhet. Även om ingen förväntar sig att man lägger mer tid på arbetet än de 400 timmar som den avslutande kursen (på de flesta av dagens utbildningsprogram) omfattar är det ett slags mästarbrev, alltså ett intyg på vilka kunskaper man har. Börjar man tänka på och planera för examensarbetet redan under det första året och om man tar sina studier på allvar, det vill säga anammar en kunskapsorienterad inställning till allt man läser och det som sägs av lärarna under hela tiden som student, kommer examensarbetet dels inte att uppfattas som en skrämmande sista, gigantisk arbetsuppgift innan man blir fri från studietidens "krav", dels kommer det att upplevas mer som ett slags repetition, vilket leder till att arbetet uppfattas mindre skrämmande och stressande. Därigenom ökar chansen dramatiskt att resultatet blir bra. Tanken är inte att man ska lära sig något nytt under utbildningens sista termin, där och då förväntas man visa vad man har lärt sig och att man kan göra något eget av kunskaperna och kompetenserna man förvärvat under studietiden. Nyckeln till framgång är att betrakta examensarbetet, inte som det sista man gör som student, utan den första uppgiften i ett långt och framgångsrikt arbetsliv.</p><p>Tålamod är med andra ord en av de allra viktigaste egenskaperna man behöver ha eller utrusta sig med som student. Är man otålig, vilket många är idag eftersom samhället ser ut som det gör, kanske det blir lättare att motivera sig genom att påminna sig om det gamla ordspråket; lätt fånget, lätt förgånget. Ett annat klokt talesätt är: Man får vad man betalar för. No pain, no gain, brukar man också säga. Alla förstår att man inte kan bygga upp en smidig och muskulös kropp utan att ägna timmar, dagar och år i gymmet, och samma gäller kunskaperna man bygger upp. Det som inte är värt att vänta på är ofta inte värt något, skulle man också kunna säga. Förstår man det är det å andra sidan egentligen bara att vara närvarande i nuet, göra det man ska varje dag och sedan låta tiden göra jobbet åt en. Kan man bara förmå sig själv att inse det återstår sedan bara att vänta på att det enträgna arbete man utför dag för dag ska bära frukt. Den där frukten är dock ingen belöning för ett väl utfört arbete, utan ett slags ränta på insatt kapital. Kunskap är avkastningen av arbetet och när den investeras i den fortsatta verksamheten växer man som människa, och det är något man förhoppningsvis vill göra resten av livet.</p><p>Tålamod är liksom överflöd ett slags pedagogik, det går åtminstone att se det så. Det är den enda pedagogik man behöver om det är kunskap man söker. Poängen med att se tålamod som en pedagogik är att verkligheten som kunskapen ytterst handlar om ständigt förändras, och då måste även kunskapen förändras, annars är det inte kunskap längre. Förstår man det inser man att kunskap aldrig kan vara ett mål, utan att det handlar om en dynamisk process som aldrig tar slut. Utan tid och tålamod, ingen kunskap, skulle man kunna säga. Ett sätt att se på bildning är att det handlar om det som finns kvar när man glömt det man lärt sig, och det är en bra tanke att ha med sig in i studierna. För att examensarbete ska kunna bli bra som möjligt behöver man aktivera både sitt närminne, sitt långtidsminne, och sin kreativa förmåga. Högskolestudier handlar om generiska kunskaper och förmågor som utvecklas successivt, inte om mål som ska nås, vilka kan brytas ner i delmål. Examensarbetet är möjligen slutet på en fas i livet, men det är samtidigt början på nästa.</p>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-71745257408849360682024-02-25T08:59:00.000+01:002024-02-25T08:59:06.295+01:00Överflödets pedagogik<p>På samma sätt som livet är här och nu, varenda sekund av våra liv, utgör lärandet en integrerad del av livet som helhet. Är man bara intresserad av kunskap, vilket man är om man söker sig till universitetet – varför skulle man annars vara där? – får man lärandet på köpet om man bara lyssnar uppmärksamt och läser kurslitteraturen. Lärandet är dock inte avgränsat till föreläsningarna, seminarierna eller tiden man ägnar åt läsning, det är en del av livet. Förstår man det och lär sig rikta sin uppmärksamhet mot det man önskar sig kommer man att utvecklas som människa. Även om det finns kursmål och kriterier för att bli godkänd är det inte lärarna som bestämmer vad man ska lära sig. Ingen kan kontrollera någon annans lärande. Detta är fakta, det är så här det fungerar. En del studenter känner sig kontrollerade, men det är ett val de gör. Många vill ha tydliga regler att följa, vilket är ett sätt att underordna sig någon annans vilja. Ointresset för demokratin och drömmen om en diktator som "befriar" medborgarna från politikernas käbbel bygger på samma längtan. Att ta ansvar är jobbigt, men det är enda sättet att skaffa sig kunskap och utvecklas som människa.</p><p>Sökandet efter genvägar skulle jag säga är ett av mänsklighetens största kognitiva misstag. Jag möter exempel på dessa saker hela tiden i min vardag som lektor. För varje år som går tvingas jag lägga mer och mer tid på annat än att skapa förutsättningar för studenternas lärande, och mitt eget medvetna sökande efter kunskap får jag ägna mig åt på fritiden. Arbetet som både forskare och lärare handlar idag allt tydligare om att skapa system för kontroll av produktionen av på förhand bestämda saker, och kvalitet i den akademiska världen anses handla om att så effektivt som möjligt nå mål. Det går på tvärs mot allt jag lärt mig om kunskap. Frihet och tillit är det fundament som akademin vilar på av den enkla anledningen att det är enda sättet att skapa ny kunskap.</p><p>Jag ska inte förlora mig i tankarna om problemen i den akademiska världen idag. Här ska det istället handla om det jag valt att kalla överflödets pedagogik som är motsatsen till att söka genvägar och något helt annat än att vara målfokuserad och effektiv i sitt sökande efter kunskap, vilket jag ser som förutsättningen för att man som student ska kunna få ut mesta möjliga av sin tid på högskolan. Det handlar om ett sätt att se på lärande som liknar evolutionen och som liksom den bygger på två principer eller parametrar. 1, Utkastande av möjligheter. 2, En begränsad miljö. Liksom livet utvecklas lärandet i mellanrummet mellan överflödet av möjligheter (läroböcker, föreläsningar och allt annat som kan leda till kunskap) och den begränsade miljön (dygnets 24 timmar och individens kognitiva förutsättningar) som tvingar fram ett urval, vilket gör att de bäst lämpade och mest användbara möjligheterna till lärande överlever på övrigas bekostnad.</p><p>Letar man efter genvägar och vill ha tydliga instruktioner – försöker man studera strategiskt genom att leta efter synergieffekter som gör att man behöver göra och läsa så lite som möjligt utan att missa tentor och få underkänt på uppgifterna som man måste klara för att få en examen – går det ut över kvaliteten i lärandet, och kunskaperna man skaffar sig blir mindre användbara. Vill man att ens utbildning ska bli en värdefull investering för framtiden måste man tänka tvärtom och inse att det är vägen som är målet. Ju mer innehåll man kan fylla tiden som student med, desto mer och bättre kunskaper kommer man att kunna tillägna sig. Kunskap finns i överflöd överallt, kan man bara lära sig förstå det, öppna ögonen och utrusta sig med tålamod är det den enda pedagogik man behöver. Lärandet går av sig själv och kunskapen utvecklas successivt.</p><p>I grund och botten handlar det om att göra tvärtemot vad intuitionen och det sunda förnuftet säger. Istället för att söka genvägar och försöka vara så effektiv som möjligt, tänk så här istället: Börja med det viktigaste. Se till att få tillräckligt med sömn, ta dig tid att underhålla dina muskler och din kondition, och tänk på att äta näringsrik mat i lagom mängd. Och umgås med vänner och studiekamrater. Om man delar in dygnet i tre delar kan man ägna åtta timmar åt att sova, åtta timmar åt att träna, äta och vara social. Därmed har man åtta timmar över till studier – förutsatt givetvis att man inte jobbar, vilket många anser sig behöva. Ska man jobba parallellt med studier skulle jag rekommendera att man gör det på deltid, alternativt att man läser på halvfart. Och att man ser det som en del av sitt sociala liv. Åtta timmar, fem dagar i veckan, innebär 40 timmar att fylla med meningsfullt innehåll. Kan man bara komma bort från målfokuseringen och fixeringen vid deadlines ökar chansen att man inte känner sig stressad, vilket är en viktig förutsättning för att man ska kunna minnas det man lär sig.</p><p>Genom att först och främst rikta fokus mot förutsättningarna för sitt lärande, alltså sömnen, avsaknaden av stress och träningen samt mathållningen och det sociala, kommer man att kunna vara närvarande i sina studier. Överflödets pedagogik handlar dock om att se hela livet och all vaken tid samt sömnen som möjligheter till lärande. Har man en god och grundad uppfattning om vad man är intresserad av kommer man att vara uppmärksam på det som leder till sådan kunskap, och den finns överallt. Därför är det inte slöseri att läsa skönlitteratur, gå på bio, kolla på TV eller surfa på nätet. Bara man inte gör det för att man är rastlös eller för att komma bort från studierna. Fyller man livet med meningsfullt innehåll spelar det ingen roll vad man gör, man kan vila i insikten om att man kommer att lära sig saker om det man är intresserad av. Genom att läsa och göra annat parallellt med studierna kommer lärandet att vara en integrerad del av ens liv, och därmed kommer det att kännas med meningsfullt, vilket gör det roligare.</p><p>Överflödets pedagogik bygger på att man gör vägen fram till målet, och att man låter sina intressen guida en genom livet samtidigt som man är uppmärksam på det som händer och närvarande i det man gör, oavsett vad det är. Fokuserar man på att sova när man gör det blir sömnen bättre. Tänker man på vad man äter får man den näring kroppen behöver. Tar man sig tid att träna och umgås med andra människor får man både stimulans och möjlighet att ta del av andras klokskap och kommer att kunna skaffa sig perspektiv på kunskaperna man har. Allt det där hjälper en att vara närmande i studierna. Och ser man till att även läsa annat kommer kunskapen att placeras i en kontext vilket gör det lättare att både minnas det man lär sig och förstå kunskapen. På det sättet bliv vägen mot examen en spännande resa, och det fina är att resan fortsätter även efter utbildningen, ut på arbetsmarknaden och under resten av livet.</p>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-15316865991470300442024-02-18T08:34:00.000+01:002024-02-18T08:34:58.638+01:00Att läsandet av böcker går ner är ingen liten sakSkrivande är en fascinerande verksamhet, tycker jag. Kanske beror det på att det är en förmåga jag som dyslektiker fått kämpa så mycket för att förvärva? Att jag idag får möjlighet att skriva böcker och bli utgiven är något jag är gränslöst tacksam för. Fast mest tacksam är jag över att resultatet av mitt kreativa arbete uppskattas, att jag blir läst och att mina tankar kan betyda något för någon annan. Genom åren har jag läst så mycket, av så många kloka forskare, filosofer och författare, så att jag nu själv kan och får skriva texter som andra läser är lite svårt att ta in.<div><br /></div><div>För mig är skrivandet ett sätt att få utlopp för kreativiteten som ständigt pockar på uppmärksamhet och som jag behöver få utlopp för. Det är inte så att jag har huvudet fullt av färdiga tankar som jag sedan bara skriver ner; författande är för mig en <i>skapande</i> verksamhet. Det är när jag ser orden och tankarna som jag förstår dem och när jag läser det jag skriver som jag inser vad som behöver ändras för att en läsare ska kunna förstå vad jag menar. Och det är helt avgörande för läsupplevelsen att det är så. När jag tar del av andras texter är det bara de som talar till mig, texter som engagerat författaren själv och som inte följer någon allt för uppenbar mall, som ger mig något. Därför oroar det mig att allt mer att skrivande idag kommit att handla om produktion och prestation, för det går ut över läsupplevelsen.<div><br /></div><div>När jag tar del av rapporter som handlar om hur läsandet bland befolkningen sjunker blir jag bedrövad, men inte särskilt förvånad. Sorgen jag känner handlar delvis om mig själv och mina möjligheter att få fortsätta skriva, men framförallt om samhället, demokratin och kunskapen. Förmågan att läsa, alltså kompetensen (men även tiden som finns att, och förståelsen för betydelsen av att kunna) försjunka i långa texter under längre tid för att på det sättet avkoda dess många olika betydelser, står i direkt relation till befolkningens generella intellektuella förmågan. Kunskap och intellektuell förmåga kräver tid och möda, det är intet man bara har. Därför är det ingen liten sak att läsandet går ner. Läsarna är inte bara fler än författarna, de är också förutsättningen för att författarna ska kunna fortsätta skriva böcker och andra texter. </div><div><br /></div><div>Det handlar inte om tycke och smak. Läsande är inte (bara) ett sätt att förströ sig, det handlar om en för lärandet och kunskapsutvecklingen, och således även för demokratin, essentiell förmåga. Att läsa är att lära, och kunskap utvecklas när tankar sprids mellan människor som förhåller sig aktivt till det som skrivs. Undervisning handlar inte om att överföra fakta utan om att skapa förutsättningar för lärande och om att hjälpa elever och studenter att bygga upp en egen förståelse för det man är intresserad av. Utan förmågan att läsa går det inte att lära. Och idag handlar skolan tragiskt nog allt mindre om lärande och allt mer och allt tydligare för varje år som går om produktion av resultat. Talet om bra och dåliga SKOLOR är ett tecken på det, liksom betygsinflationen och blivande studenters sjunkande förkunskaper. </div><div><br /></div><div>När färre anser sig ha tid eller väljer att inte läsa tryckta böcker påverkas skolan och den högre utbildningen negativt eftersom lärarna därmed får svårare att undervisa. Att låta eleverna googla fram uppgifter på egen hand har väldigt lite med LÄRANDE att göra. Och att bara lyssna leder till ytlig inlärning. I en verklig kunskapsskola kan och ska ingen lärare ersätta läsandet, och det finns heller inga smarta pedagogiska metoder som effektiviserar lärandet. Skolans uppgift är inte att producera mätbara resultat, och när skolor konkurrerar med varandra om vilken skola som har bäst resultat är det förödande för alt vad lärande och kunskapskvalitet heter. Undervisning kan liknas vid guidade turer i en terräng som eleverna och studenterna stiftat bekantskap med via olika typer av texter. Lärarna går före och pekar ut sevärdheterna och visar på lämpliga leder, men upplevelsen av och känslan för landskapet går bara att skaffa sig genom att röra sig i terrängen, vilket kräver övning och ansträngning. Tid är den avgörande faktorn här, liksom insikten om och respekten för det faktum att det inte finns några genvägar! </div><div><br /></div><div>Om elever i skolan inte läser går det ut över deras intellektuella förmågor, och kan de inte läsa kommer de aldrig att kunna bli studenter. Och om föräldrarna inte läser blir det svårt att inspirera barnen att göra det. Tragiskt nog är det i den riktningen vi rör oss allt snabbare idag. Det är vanskligt att uttala sig om när förändringen inleddes, men något hände definitivt med läsningen när människor slutade prenumerera på och läsa papperstidningar. Och den nedåtgående rörelsen tog definitivt fart när forskare även inom humaniora och samhällsvetenskap övergav den tryckta boken som medium för förmedling av forskningsresultat och började producera artiklar på engelska i vetenskapliga journaler. De akademiska bokförlagen förlorade därmed på kort tid både författare och bokköpare, vilket ledde till att utbudet av välskrivna texter om komplexa ämnen minskade drastiskt. Och när forskarna slutade skriva böcker slutade många av dem även läsa böcker och därmed försvann en stor del av kundunderlaget, vilket gick ut över lönsamheten som aldrig varit särskilt god i mindre akademiskt inriktade förlag. Böcker som kräver något av läsaren, som inte ger den omedelbara tillfredställelse som en feel-good- bok eller en deckare gör, har av naturliga skäl svårt att bli kioskvältare. De flesta akademiska förlag drivs av den anledningen av passionerade eldsjälar. </div><div><br /></div><div>Förlagshusen som ger ut akademiska journaler däremot är några av världens mest lönsamma företag, vilket inte är så konstigt eftersom författarna inte bara arbetar gratis, de betalar dessutom höga avgifter för att få publicera artiklarna, som sedan betalas för av skattebetalarna eftersom universitetsbiblioteken måste prenumerera på tidskrifterna som blir fler och fler för varje år. Det ges fortfarande ut böcker, men d ansedda förlagens böcker kan cyniskt nog kosta uppemot 4000 kronor, vilket är en fantasisumma. Det sägs att marknaden ser till att alla varor och tjänster får sitt rätta pris, men ingen som inte måste köper en bok som kostar så mycket, det gör bara bibliotek (och studenter som får böckerna uppsatta på kursernas litteraturlistor), alltså är det ytterst skattebetalarna som göder förlagshusens aktieägare. Jag blir bedrövad när jag tänker på att en majoritet av alla artiklar som skrivs på engelska inte blir lästa, vilket inte är så konstigt eftersom det inte primärt är därför de skrivs. Texterna som dagens forskare skriver, skrivs för att få publikationer, som ett led i meriteringen och för att hävda sig i konkurrensen om nyckeltal. </div><div><div><br /></div><div>Eftersom artiklarna är hårt mallade handlar forskares skrivande idag inte särskilt mycket om skapande verksamhet. Fokus i dagens akademiska skrivande riktas mot form och handlar om produktion, vilket går ut över både innehållet och läsandet. Utvecklingen påverkar inte bara den allmänna förmågan att läsa i samhället, det svenska språket blir dessutom lidande. Lägg därtill en allt mer aggressiv digitalisering som drivs på av människans djupt kända önskan om att finna genvägar till det man önskar sig, och det blir uppenbart hur svårt det är att vända utvecklingen, vilket behövs för att kunna återupprätta kunskapssamhället.</div><div><br /></div><div>Vill vi även i framtiden ha tillgång till kunskap, vilket är en förutsättning för att vi ska kunna få kloka politiker och ansvarstagande företag som ser längre än till nästa mandatperiod eller kvartalsrapport, måste läsandet öka generellt. Det spelar roll vad tiden, som är det enda vi människor har, används till. Om lärare och forskare läser mindre och stressar mellan protokollförda möten allt mer, om tiden som ägnas åt skapande verksamhet minskar och produktionen av nyckeltal ökar, går det ut över den intellektuella förmågan. Och om allmänheten läser mindre och tittar på TicToc mer kommer den generella läsförmågan att utarmas. Sammantaget är den här utvecklingen förödande för kunskapskvaliteten i vårt land. Bildning hålls fortfarande högt, men bara så länge man inte behöver betala för eller lägga ner tid på att tillägna sig den.</div><div><br /></div><div>Det finns ingen enkel lösning på den här typen av problem, men det är på inget sätt svårt att bryta den onda cirkeln. Om fler ägnar mer tid åt att läsa tryckta böcker istället för att låta sig uppslukas av korta klipp eller bingekonsumtion av TV-serier på nätet skulle det med tiden leda till en positiv förändring av den enkla och självklara anledningen att det spelar roll vad man lägger tid på. Vi blir inte bara vad vi äter, kulturen vi väljer att konsumera påverkar oss och vår intellektuella förmåga lika mycket eller mer än maten vi stoppar i oss. En viktig förutsättning för att att kunna äta hälsosam mat på ett ett som faktiskt främjar hälsa är dessutom dels att man inte är stressad, dels att man har kunskap om och är intresserad av näringslära. Utan kunskap blir det svårt att ta kloka beslut och utan förmåga att läsa blir det svårt att lära och utveckla kunskap. För att kunna förstå den här typen av samband krävs paradoxalt nog kunskap, viket gör det svårt att arbeta för en förändring. Eftersom grogrunden för populistisk poltik och efterfrågan på auktoritära ledare bygger på den okunskap och det ointresse som minskat läsande oundvikligen leder till är tecknen på minskat läsande inget vi kan ta lätt på. </div><div><br /></div><div>Jag menar att det är en stor och avgörande skillnad mellan den typen av läsande som krävs för att kunna få ut något av en abstrakt och krävande text med litterära kvaliteter, och den läsförmåga som krävs för att konsumera nyhetsartiklar eller korta inlägg på sociala nätverk. Artiklar vars innehåll går att sammanfatta i några tydliga punkter är något helt annat än en monografi som går på djupet och placerar ämnet för undersökningen i en kontext. Där, i den insikten, är en bra plats att börja arbetet med förändringen som måste till för att kunna återupprätta kunskapssamhället. Förstår man att det inte finns några genvägar till kunskap och inser man att kvaliteten i lärandet är avhängig tiden man lägger på läsning, blir det lättare att få gehör för och hitta sätt att organisera skolan och den högre utbildningen på sätt som inte bygger på den förrädiska men fatala lockelsen som drömmen om genvägar och effektivisering innebär. </div><div><br /></div><div>Överger vi inte New Public Management, alltså slutar betrakta skolan och den högre utbildningen som produktionsföretag, kommer den nedåtgående rörelsen att fortsätta. Marknaden kan och kommer aldrig att lösa problemet med minskat läsande, den bryr sig bara om att tillgodose efterfråga. Och efterfrågan på litterärt högtstående texter kan av naturliga skäl aldrig mäta sig med efterfrågan på mer lättillgängliga texter, vilken den aggressiva marknadsföringen av ljudböcker är ett tydligt tecken på. Att till och med fysiska bokhandlare lockar med rabatter på tryckta böcker om man tar emot en gratisprenumeration på en ljudbokstjänst borde vara en alarmklocka. Att lyssna är något HELT annat än att LÄSA. Böcker som skrivs på spekulation, för att locka konsumenter genom att anpassa sig efter vad som för tillfället är gångbart och genom att bjuda så lite motstånd som möjligt, går att producera på löpande band. Troligen är det bara en tidsfråga innan den typen av texter kan skrivas av algoritmer. Det är framförallt sådana böcker som blir ljudböcker vars innehåll konsumeras medan man gör annat. </div><div><br /></div><div>Litterära storverk, böcker som med tiden blir klassiker, är resultatet av nytänkande och skapande. Sådana texter kräver något av läsaren; tid, fokus och förmåga att förstå abstrakta resonemang. Och det krävs ännu mer av författaren, men om allt fler köper allt färre sådana böcker blir det svårt för författarna att skapa sådana texter. Vad jag försöker illustrera här är att och hur språk och intellektuell förmåga är kollektiva egenskaper som bygger på och utvecklas i samspel. Läsarna är fler än författarna och deras makt är därför större. Ett samhälle där majoriteten saknar förmågan att läsa är ett samhälle där förmågan att tänka och ta kloka beslut saknas, och där fungerar inte demokratin. </div></div></div>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com11tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-18116370035295697722024-02-11T09:02:00.002+01:002024-02-11T09:02:42.391+01:00Finns det plats för litterära upplevelser i dagens högskola?Följande tankar växte ursprungligen fram under en session på den företagsekonomiska konferensen FEKIS som anordnades i höstas, på Handelshögskolan i Stockholm. Titeln för paneldiskussionen var: Är kurs litteratur? Undervisning som upplevelse. Och mina tankar bygger vidare på tankarna som lyftes av paneldeltagarna – Pierre Gulliet de Monthoux, Jenny Helin, Matilda Dahl, Maria Grafström, Anna Jonsson, Tinni Ernsjöö Rappe – som inledde samtalet med orden: Länge leve kurslitteraturen! Läsning och litteratur.<div> <br /><div>Ämnet ligger mig mycket varmt om hjärtat. Trotts eller kanske just därför att jag är dyslektiker spelar läsningen (och skrivandet) en helt central roll i mitt liv. Frågan är dock större än så. Personligen tror nog att jag kommer att kunna hitta böcker att läsa så länge jag lever, men läsning handlar om så mycket mer än personliga upplevelser. Graden av läsning och intresse för läsande och litteratur i ett samhälle, alltså läsandets och litteraturens andel av kulturen som helhet – den sammanlagda tid som befolkningen lägger på läsning – står i direkt relation till befolkningens som helhet intellektuella kapacitet. Därför är det faktum att läsandet går ner ingen liten sak, det är ett samtidsfenomen som angår oss alla. Kunskapen och dess kvalitet står i direkt relation till förmågan att läsa, som i sin tur hänger ihop med intresset för läsning. <br /><br />Just nu arbetar jag med en bok om akademisk kvalitet och en av utgångspunkterna för resonemangen där är att (inte bara) den högre utbildningen behöver bli mer bildningsinriktad, det vill säga placera in i kunskapen i en kontext och ge studenterna perspektiv på kursinnehållet. Idag handlar undervisning, som jag skrev om i en tidigare bloggpost, alldeles för mycket om effektiv överföring av fakta. Dagens studenter lär sig minnas och upprepa det som står i böckerna, vilket man kan göra utan att läsa. Läsande handlar nämligen om att konsumera text, om att förlora sig i böcker. Att läsa PowerPoints, notiser och inlägg på sociala nätverk har mycket lite med läsning att göra. Läsning handlar om att aktivera långtidsminnet. Organiseringen av dagens högre utbildning bygger allt mer och allt tydligare på korttidsminnet. </div><div><br /></div><div>När kunskap reduceras till en fråga om rätt eller fel framstår tillvarons inneboende komplexitet som ett problem och det inte finns utrymme för nyanser, vilket leder till att allt fler med tiden förstår allt mindre. Och det banar väg för totalitära ledare och den enda vägens poltik. Boken om akademisk kvalitet skriver jag för att bearbeta oron över vart vi är på väg och för att kanalisera frustrationen över att så få verkar förstå och bry sig om utarmningen och avakademiseringen av den högre utbildningen. Frågan angår alla, så problemet borde engagera fler. Sessionen på FEKIS fyllde mig med hopp och jag fick inte bara med mig tips på intressanta läroböcker, tanken på den lärobok jag nu står i begrepp att skriva och som förhoppningsvis blir klar och utgiven någon gång under nästa år väcktes också under panelsamtalet. Fast jag kämpar mot uppgivenheten för det känns som ett slags Moment 22 att försöka främja läsande med hjälp av en bok. Det är ju där problemet ligger; man saknar inte det man inte vet att man går miste om. Har man aldrig läst en bok och aldrig fått en läsupplevelse förstår man inte vad den läsande delen av befolkningen talar om, och när den andelen blir mindre blir det ännu svårare att övertyga människor om värdet med böcker och läsning.<br /><br />En sak som diskuterades i panelen är ifall läroböckerna ska informera om korrekt fakta, eller provocera och mana till eftertanke? Jag är en varm vän av det senare eftersom jag är övertygad om att det är enda sättet att fostra självständiga, analytiskt drivna, studenter som dels kan hantera komplexa problem och öppna frågor utan givna svar, dels förstår och respekterar demokratin. Om undervisningen på högskolan inte fostrar till kritiskt tänkande är den inte högre. Och kompetensen att läsa och tolka längre och abstrakta texter är helt avgörande. Utan den förmågan blir det omöjligt att bilda sig en välgrundad uppfattning om vad man anser och sedan både förklara och försvara det man bestämt sig för, samtidigt som man är öppen för att tänka om i mötet med bättre argument. Vill man få en inblick i hur ett samhälle ser du där dessa förmågor saknas kan man glänta på dörren till det som tidigare hette Twitter, eller lyssna på någon av partiledardebatterna på TV. Tragiskt nog anses det inte finnas tid för den typen av intellektuell fostran i dagens utbildningssystem. Eftersom det är svårt att på ett objektivt sätt utvärdera den typen av lärandemål bortrationaliseras litteraturen och konsten att tänka och samtala om kunskap, vilket lett till att kompetensen att göra kvalificerade bedömningar betraktas med misstänksamhet. Därifrån stupar det brant utför.<div><br /><div>Två annorlunda läroböcker presenterades. Den första, <i>Hemkomstens ekonomi, </i>kände jag inte till men jag har äntligen kommit mig för att beställa den, för den verkar mycket intressant. Den andra boken, <i>En berättelse om organisering</i>, har jag använt i min undervisning. Tyvärr plockades den av oklara anledningar bort när jag inte längre var kursansvarig. Själv tyckte jag att den var mycket bra, för den placerade kunskapen om olika aspekter av organisering i en kontext. Innehållet förmedlades med hjälp av en skönlitterär berättelse. Båda böckerna bygger på tanken om att vetenskap är ett slags berättande, och i panelen talades det om berättelsens kraft. Utvecklingen som tydligt går mot mot allt mer pedagogiska och instruerande läroböcker oroar mig, för den typen av böcker främjar inte utvecklingen av kompetensen att läsa. I mina egna läroböcker försöker jag få studenterna att tänka själva, och berättande är en bra strategi för att uppnå det. Jag ser det som ett sätt att göra något konstruktivt av insikten om, och det faktum att, människan inte är en logisk maskin, utan en irrationell kulturvarelse. Dagens linjära, effektiva och superpedagogiska läroböcker och de allt mer målstyrda kursuppläggen handlar om överföring av fakta, inte om främjande av bildning, vilket är förödande för arbetet med att bygga upp förståelse för kunskap. Båda dessa böcker bjuder motstånd mot det, och det är fantastiskt, men om studenterna inte läser böcker spelar det naturligtvis ingen roll hur bra de är.</div><div><br /></div><div>I panelsen diskuterades om kurslitteratur ska vara ett slags instruktionsbok, eller fungera som inspirationsbok. Jag menar att det senare är helt avgörande och jag betraktar mina egna läroböcker som guideböcker, som reskamrater. Jag vill väcka lusten att lära och inspirera studenter till att höja sina ambitioner. Jag tror på överflödets pedagogik och hävdar med bestämdhet att lärande är en analog verksamhet. Som lärare talar jag inte om hur det är, jag ger studenterna verktyg att tänka själva med. Jag menar att det är resan som är målet, och att den viktigaste kunskapen är den som uppstår <i>mellan</i> studenten och det studenten läser, och <i>mellan</i> studenterna som studerar, liksom <i>mellan</i> lärarna som undervisar. Och inte minst <i>mellan</i> kunskapen i sig och den föränderliga verkligheten som den ytterst handlar om. Min bok om akademisk kvalitet som bör bli klar här i vår och förhoppningsvis blir utgiven, är ett brandtal för just dessa saker. Kvalitet i den akademiska världen handlar inte om att överföra fakta så effektivt som möjligt, utan att skapa förutsättningar för studenternas eget lärande. Boken om mellanrummen, som jag arbetat med i många år och nu äntligen insett hur jag ska skriva, handlar om kultur som liksom kunskapen uppstår och förändras relationellt. Den är tänkt att knyta ihop mina tankar om hur kunskap och kultur hänger ihop. När jag påbörjade arbetet med den boken oroade jag mig över min egen intellektuella förmåga för det kändes som jag tagit mig vatten över huvudet, men idag oroar jag mig för om boken överhuvudtaget kommer att (kunna) läsas. Det säger något om hur snabbt kulturen (som boken handlar om) förändrats.<br /><br />Handelshögskolans litteraturprojekt talade man om. Det hånas av vissa, men jag tycker det är ett fantastiskt initiativ eftersom det bygger på tanken att kunskap uppstår ur överflöd och bäst förstår som ett slags resonans (eller det är i alla fall så som jag ser på saken). På Handelshögskolan läser studenterna inte skönlitteratur <i>istället</i> för kurslitteratur, läsecirklarna ligger nämligen utanför ordinarie undervisning. Tyvärr är det idag bara där, med den typen av högpresterande och motiverade studenter som det är möjligt. Men förhoppningsvis kan de studenterna visa vägen och inspirera andra. Projektet bygger på tanken att läsande är en kompetens, en kommunikativ förmåga. Seminarier om skönlitterära böcker kan på ett helt annat sätt än seminarier om pedagogiska läroböcker utvecklas till öppna processer utan mål, men med riktning, som drivs av kraften i nyfikenheten och lusten att lära genom att uttrycka egna tankar och lyssna på andras. Genom att delta i den typen av seminarier får studenterna chans att utveckla kompetensen att veta tillsammans som Sverker Sörlin skriver om i sin bok om bildning. Den kompetensen råder det skriande brist på i dagens samhälle där dialog ersatts med monolog.</div><div><br /></div><div>Bildning och samtalskompetens är mänskliga egenskaper som behövs för att kunna bjuda motstånd mot den allt större risken att AI tar över. Seminarier om skönlitterära böcker kan och får inte vara av karaktären läxförhör, det får inte handla om att komma fram till några svar. För att kunna förstå komplexa problem måste man bygga upp förmågan att hantera dissensus. Litteraturseminarierna på Handels fokuserar på moraliska dilemman, som man arbetar med för att belysa problemen och för att utveckla kompetensen att lyssna, tolka och driva egna kritiska resonemang. Det är den vägen vi behöver gå om vi även framöver vill ha en högre AKADEMISK utbildning för det kan vi bara få genom att fokusera på generiska kompetenser. Överföring av fakta har inget med studier att göra. Lanseringen av ChatGPT har gjort det uppenbart hur svarsorienterade våra utbildningar är idag. Tyvärr "löser" vi det problemet idag genom att utveckla system för att jaga forskare, istället för att värna kunskapen och uppvärdera förmågan att läsa och skriva. Istället för att bygga upp våra mänskliga förmågor bidrar vi alltså till normaliseringen av digitaliseringen som tvingar oss att betrakta den unikt mänskliga som ett problem istället för en förutsättning för lärande och kunskapsutveckling.</div><div><br /></div><div>En aspekt att tänka på och något att arrangera seminarier om: Vilka <i>känslor</i> ger läsningen av olika typer av kurslitteratur, och annan litteratur, upphov till? Och hur talar man om sina egna känslor tillsammans med människor som har andra känslor? Idag blandas allt oftare kunskap ihop med känslor, vilket ger upphov till hätska debatter. Den utvecklingen behöver brytas och högskolan är en lämplig plats att börja det arbetet på, men då måste tanken på att högskolan (och grundskolan) producerar mätbara resultat överges. Kurslitteratur kan ses som form, fokuserat på att nå mål, vilket jag tänker på i termer av frekvens. Då handlar läsningen och undervisningen om att överföra fakta så effektivt som möjligt. Frekvens och resonans använder jag som metaforer för två sätt att se på utbildning. Frekvenstänkandet dominerar idag, antingen som en effekt av eller orsak till strävan efter effektivisering och målfokusering av den högre utbildningen. Resonanstänkandet bygger på det som jag efterlyser och talar om i termer av överflödets pedagogik där läsande i sig är lika viktigt som det man läser. </div><div><br /></div><div>Kurslitteratur kan också ses som innehåll, och då handlar det om att skapa resonans. För att främja lärande menar jag att fokus behöver riktas mot det som händer mellan. Eftersom det är där som kunskapen uppstår och utvecklas är det dit både studenter och lärare behöver rikta sina blickar. Vetenskapens form (akribi) är förhållandevis lätt, medan innehållet är svårt. Formen går att kontrollera, men för att kunna förstå och utveckla kunskap behövs förmåga att läsa, tolka, samtala om innehållet. Mediets makt över budskapet behöver uppmärksammas. För att kunna värna kunskapen och främja LÄRANDE behöver vi bråka med formen och testa olika typer av böcker i undervisningen. Det fins ingen best practice och den enda vägen leder alltid fel. Filosofi är ett slags konst, talades det om i panelen. Tyvärr håller filosofin idag på att utvecklas till en vetenskap bland andra, som fokuserar på svaret i bestämd form singular, vilket omformar samhället och underminerar grunden för kunskapen. När den högre utbildningen pressas neråt i vetandets hierarki, vilket förskjutningen av fokus, från bildning till fakta i praktiken innebär, offras kunskapen och förståelsen för komplexitet i samhället som helhet. </div><div><br /></div><div>Högre utbildning måste handla mycket mer om att bryta upp, och bryta mönster. Högre studier kan bara bli höga om undervisningen handlar att tvinga fram nya tankar och om arbetet som utförs på universitetet främjar utvecklingen av förmågan att upptäcka nya aspekter av det kända. Sökandet efter den perfekta läroboken är motsatsen till det. Jag har egen erfarenhet av att dåliga läroböcker ofta kan vara mer lärorika än bra. Kanske ska vi ha dåliga läroböcker som studenterna får jämföra med böcker de tycker är bra – och sedan diskutera skillnaden och argumentera för sin smak och sina åsikter om vad man anser är bra? För att värna högskolans akademiska kvaliteter behövs tid, tid att stanna upp och stanna kvar i olika typer av problem, tid att skaffa sig olika perspektiv på det man anser sig veta och tycker är bra.</div></div></div><div><br /></div><div>Ovanstående tankar är som sagt ingen sammanfattning av paneldiskussionen, tvärtom. Veckans bloggpost är resultatet av resonans. Jag skriver inte om samtalet som utspelade sig mellan panelisterna utan snarare med, vilket också är tanken och den pedagogiska idén med boken om Nietzsche som är korrekturläst, satt och inom kort skickas till tryck. Där tar jag mig frihet att skriva med litterära ambitioner. Jag vill väcka lusen att läsa och kanske även skriva själv, och hoppas att omslagets fantasifulla bild (som jag är så nöjd med och tacksam för) kan få någon att öppna boken. Mer än så kan jag inte göra, mer än så kan ingen göra. Den kollektiva förmågan att läsa och diskutera litteratur står och faller med individernas intresse och engagemang.</div><div><br /></div><div><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjL0eM8u8x_2fZNGDMiTcFoBH2BOhP8B5gtsRPgtayxe4zuyAPde4YUNI7KmfrJKFWhnep4W0VCNKehqVjL66jtjLUneQJiI7dhzaa5ZF3uqD0Ot5445OytQEfXtkk8DfdfrgYGg3NEPNGlxUFgYWHb3GioeeofjpS9cIf_O7bwh7RlouLog9qDPpVJTQg/s1270/OMSLAG_eddynehls_nietzsche.jpeg" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em; text-align: center;"><img border="0" data-original-height="1270" data-original-width="839" height="400" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjL0eM8u8x_2fZNGDMiTcFoBH2BOhP8B5gtsRPgtayxe4zuyAPde4YUNI7KmfrJKFWhnep4W0VCNKehqVjL66jtjLUneQJiI7dhzaa5ZF3uqD0Ot5445OytQEfXtkk8DfdfrgYGg3NEPNGlxUFgYWHb3GioeeofjpS9cIf_O7bwh7RlouLog9qDPpVJTQg/w264-h400/OMSLAG_eddynehls_nietzsche.jpeg" width="264" /></a></div><div><br /></div></div>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-51738701166704230382024-02-04T08:52:00.002+01:002024-02-04T08:52:29.222+01:00Varför uppfattas den som kritiserar som smartare än den som berömmer?<p>Vi lever i ett bedömnings- och utvärderingssamhälle där allt och alla granskas och betygssätts hela tiden. Idag finns till och med professionella bedömare som på konsultbasis utvärderar olika uppdrag. Som docent får jag ibland uppdrag att granska artiklar och underlaget som sökande till olika tjänster åberopar, och genom åren har jag recenserat en rad böcker. Periodvis har jag reflekterat en del kring hur olika typer av respons uppfattas och hur olika människor griper sig an uppdraget att granska och fälla omdömen om saker de läst, sett eller upplevt, och det som intresserar mig är dels hur olika människor bedömer och vad de lägger vikt vid, dels hur olika typer av omdömen uppfattas.</p><p>Att bli bedömd och ta emot kritik på något man arbetat med kan vara jobbigt eftersom man lämnar ut sig när man publicerar något, särskilt om man lagt ner mycket arbete i det som bedöms eller om man identifierar sig med texten eller vad det nu är som recenseras. Jag har suttit med studenter som börjat gråta när jag gett dem kommentarer på sina texter, vilket fått mig att inse att jag som dyslektiker tidigt i livet tvingades inse att texterna jag skriver inte är en del av mig. Den insikten är jag tacksam för eftersom de två viktigaste böckerna jag skrivit, avhandlingen och boken som gjorde mig till docent – som jag är stolta över och som båda fortfarande läses – fick kritik av recensenterna. Jag tyckte då och tycker fortfarande att kritiken mot de två böckerna var orättvis, men jag har aldrig tagit den personligt. Även om jag fortfarande efter alla år irriterar mig på att författarna till recensionerna hakar upp sig på detaljer, fokuserar på oväsentligheter eller missförstår mina intentioner, vet jag och accepterar att det är böckerna som recenseras, inte jag. Kritiken på min bok om alkohol och droger, att den inte var en kvantitativ studie, rann av mig för det var uppenbart att professorn som riktade kritiken mot boken talade mer om sin syn på vetenskap än om den text jag skrivit. Det är så som spelreglerna ser ut och det är bara att acceptera.</p><p>Studenter som opponerar på varandras arbeten brukar ha svårt att vara kritiska, och om de är det vill de gärna luta sig mot något eller någon. Anvisningar, till exempel, som man utgår från och jämför arbetet med för att på det sättet slippa ta ansvar för det man säger. Ofta får man som seminarieledare höra att arbetet är så bra att det inte finns något att kritisera, vilket är ett annat sätt att undvika att ta ansvar. För att få studenterna att förstå problemet med båda sätten att opponera brukar jag säga att vem som helst kan peka på olikheter mellan anvisningarna och texten som ska granskas, och att det är hur enkelt som helst att berömma, man kan till och med göra det utan att ha läst. Och det är det helt centrala i alla bedömningar, att den som läser och bedömer faktiskt granskar det man läst eller sett och att kritiken handlar om verket som bedöms. </p><p>En <i>kritisk</i> granskning, särskilt i den akademiska världen, måste alltid bygga på goda argument, och den som för fram kritiken måste ta ansvar för vad man säger och förklara hur man menar. Syftet med kritiska granskningar av vetenskapliga texter är att hjälpa författaren att förbättra texten, eller att bedöma innehållet för att det ska betygsättas. När jag skrev om recensionerna av mina första böcker ovan märkte jag hur jobbigt det fortfarande är att känna sig missförstådd, så missförstå nu inte det jag skriver; jag är tacksam för all kritik jag fått genom åren. Beröm hjälper ingen att bli bättre, och det är syftet med kritiska granskningar av work in progress. När jag recenserar böcker tänker jag dock på att uppdraget handlar om att ta ställning till ett färdigt verk och att man som recensent måste visa författaren respekt, för när boken är färdig går det inte att ändra något. Där handlar det även om att hjälpa potentiella läsare att bilda sig en uppfattning om en bok man inte läst. </p><p>Att kritisera är något annat än att vara kritisk, och den skillnaden är viktig att beakta. Kritik bygger ofta på känslor eller åsikter medan kritiska granskningar måste vara väl förankrade i goda, alltså kontrollerbara, argument. Och så länge bedömningen handlar om det som bedöms (inte om upphovspersonen) och om den bara är respektfullt presenterad måste man som författare respektera det som sägs, oavsett hur besviken man är. Alla vill få beröm, men det är något man måste förtjäna. Dessutom handlar både kritiska och positiva omdömen om texten, inte om den som skrivit den. </p><p>På sociala nätverk brukar många hissa eller dissa böcker de läst och filmer de sett, och den typen av utlåtanden är intressanta på många sätt eftersom de säger så mycket om den som fäller dem. Eller det går naturligtvis aldrig att veta säkert hur någon annan tänker eller fungerar, men man kan i alla fall reflektera över hur olika personer framställer sig själva genom att skriva som de gör, vilket naturligtvis även gäller mig själv. Många verkar tro att man kan skriva vad som helst på nätet och säger därför en massa saker som de aldrig skulle drömma om att säga direkt till någon. Det är ett djupt problematiskt samtidsfenomen, men jag lämnar det. Här handlar det om hur olika sätt att skriva påverkar synen på den som kritiserar, och om det märkliga fenomenet att den som är kritisk uppfattas vara smartare än den som är positiv.</p><p>Jag har lagt märke till att den som dissar en film eller bok på sociala nätverk sällan motiverar sin kritik. Och uttrycker man sig gillande om något kan det omdömet ofta utsättas för kritik, för att man uppskattar något man borde ogilla. Det är som om kritikerna seglar över alla oss andra, som om de ser ner på oss. De vet liksom bättre, vilket jag ställer mig allt mer frågande till. Jag ser det snarare som att kritikerna utnyttjar skammen som alla människor känner när de avslöjas för egen vinnings skull. Den som aldrig är nöjd signalerar något slags upphöjd smak, men jag tänker att det snarare kan tolkas som uttryck för dåligt självförtroende, som ett sätt att slippa ställas till svars för det man säger. Vad är poängen att tala om för andra att man <i>inte</i> tycker det eller detta är bra? Varför inte bara vara tyst? Jag tror vi skulle få ett bättre samhälle om vi fokuserade mer på det som är bra, om fler, oftare, talade om vad de tycker om, istället för allt som de ogillar.</p><p>Om jag ska försöka sammanfatta vad det är jag vill säga så handlar det om betydelsen av goda argument och om vikten av att ta ansvar för vad och varför man säger det man säger, oavsett om det är positivt eller negativt. Att okritiskt ta för givet att den som kritiserar är smartare än den som berömmer bidrar inte till ett konstruktivt samtalsklimat, tvärtom. Jag tror att vi får ett bättre samhälle om fler fokuserar mer på det de tycker om än det de ogillar. Om fler är öppna med och skriver om det de vill berömma och möter det de ogillar med tystnad skulle det inte finnas lika mycket utrymme för mobbare och fler skulle våga säga vad de tycker och dela sina texter och tankar.</p>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-13131702166474989752024-01-28T08:49:00.000+01:002024-01-28T08:49:05.213+01:00Vem förundras i dagens högskolevärld?<p>När jag sent omsider, efter några år i ett själsdödande arbetsliv, hittade till universitet var det som att komma till ett hem jag inte visste fanns, och efter några år när jag insett dels vad kunskap är, dels att jag kanske skulle kunna bidra till kunskapsutvecklingen i vårt land, fylldes jag av förundran. Jag är fortfarande enormt tacksam för att jag får arbeta med forskning och undervisning, för att jag än så länge kan arrangera mitt liv på ett sätt så att jag är i kunskapen under merparten av min vakna tid. Tyvärr känner jag mig allt mer ensam. För varje år som går blir människorna som jag kan dela mitt kunskapsintresse och min förundran inför lärandets pendlingar mellan hopp och förtvivlan färre och färre och det finns allt mindre plats för sökande efter kunskap i mitt arbete. När jag var doktorand var kunskapssökandet en gemensam angelägenhet för hela kollegiet även om alla arbetade på sina egna monografier. Idag skriver doktorander artiklar tillsammans med sina handledare, med individuell meritering i fokus. </p><p>Det känns ibland som om det är viktigare att ha en doktorand än att vara en, för bland meriterade forskare är det huggsexa om doktoranderna som anställs. Jag är inte intresserad av att kriga för att få någon att handleda och jag menar dessutom att det är förödande för kunskapen och dess utveckling att doktorander används som något slags akademiska grovarbetare, som belönas med en fin titel för sitt arbete med artiklarna som handledaren använder i sin meritering. Inte ens efter disputationen får de nybakade doktorerna åtnjuta den akademiska frihet som är förutsättningen för lärande och utveckling av ny kunskap, för de anställs i ett post-dock projekt där målet och metoden redan är bestämd och allt bara handlar om att hålla igång produktionen. Jakten på tomma nyckeltal som både enskilda, avdelningar, institutioner och högskolor tvingas fokusera på för att inte halka efter i den mördande konkurrensen leder till ett slags kollektivt tunnelseende. Idag handlar undervisning och forskning om ekonomi, inte som ett medel utan som ett mål i sig, och då finns varken tid eller förståelse för betydelsen av att man som forskare och student måste kunna stanna upp och tänka efter. Det är nämligen förutsättningen för att det ska vara möjligt att både lära nytt och lära om. Samt inte minst för att man ska kunna känna förundran, vilket är den enda belöning man som kunskapsintresserad människa behöver.</p><p>Om kunskap betraktas som synonym med fakta, vilket jag skrev om i förra veckans bloggpost, alltså som en fråga om antingen rätt eller fel, växer det fram en krass syn på vetande. Och då förlorar forskningen sin status och forskarnas inflytande över kunskapen går förlorad – eftersom forskningens uppgift i ett sådant sammanhang handlar om att producera resultat som är antingen godkända eller underkända, inte om att skapa kunskap och bygga upp förståelse. Därmed får politiker, lobbyister, företagsledare och andra makt över vetenskapen och dess utövare, vilket leder till att de börjar (kunna) hävda att de har rätt och alla andra har fel. Detta leder vidare till att det idag inte längre finns plats för samtal med kunskapen och lärandet i centrum, idag förgiftas samhällsklimatet av en ständigt pågående debatt som både polariserar och fördummar. I avsaknad av såväl förståelse som respekt för kunskap nedgraderas forskarna till ett slags välbetalda foodorabud som levererar evidens till maktens företrädare. Och eftersom kunskap inte längre betyder något söker politikerna inte längre efter stöd för sin ideologiska övertygelse, dagens politiker håller sig med lojala anhängare som betraktar politiken som ett spel där det enda som betyder något är att man sätter sina motståndare på plats, arbetet med demokratin har utvecklats till ett slags underhållning där kommentatorerna allt mer låter som fotbollsexperter, inför och efter en match. Problemen som dagens syn på utbildning och den bristande respekten för kunskapens väsen leder till att det som brukar kallas någonannanismen – som handlar om att ansvariga politiker skyller på andra partier när de får kritik, alternativt på invandrare som det tragiskt nog är en hållning som premieras av väljarna – upphöjs till norm. Eller också förnekas problemen och inkompetensen som gör att man inte ser eller förstå alla inkonsekvenser som präglar dagspolitiken viftas bort som fake news, vilket blivit möjligt eftersom kunskapen inte betyder något längre. Att Donald Trump är på väg att bli USAs nästa president är ett symptom på den underliggande sjukdom som bottnar i bristande respekt för det faktum att kunskap inte går att äga eller kontrollera och som gör att oförmågan att förundras inför vetandets fantastiska möjligheter växer. Trump är den största egoisten, i det ekonomiskt sett mäktigaste landet på jorden, därför framstår han som den bästa ledaren i anhängarnas okritiska ögon. Mot dessa krafter har forskningen ingenting att sätta emot, dumheten vinner alltid i alla sammanhang där respekten för kunskapen saknas.</p><p>Hur vi hamnade här går inte att uttala sig om med säkerhet, och det gör det naturligtvis inte enklare att arbeta för en förändring. Samtidigt spelar det ingen roll för det som hänt har hänt och det enda som betyder något är vad vi gör idag, med sikte på framtiden. NPM riktar dock fokus mot mätbara resultat och ekonomiseringen av högskolan tvingar fram effektiviseringar, och juridifieringen ger sken av objektivitet, vilket är olika uttryck för människan fåfänga längtan efter kontroll och säkerhet, vilket leder till avförtrollning av den akademiska världen och det i sin tur gör att det inte finns något att förundras över. Digitaliseringen som NPM banar väg för – eftersom den i ekonomernas balansräkningar framstår som ett både rationellt och önskvärt inslag (av det enkla skälet att produktionen av nyckeltal som kan växlas in i pengar på det sättet kan hållas uppe) – bygger på en människofientlig logik som gör att högskolan successivt förvandlas till en steril och kall plats där allt fler känner sig allt mindre hemma och där lärandets vedermödor betraktas som ett oönskat hinder på studenternas väg mot en hägrande examen och för linjeorganisationens allt mer mekaniserade och själsdödande produktionen av resultat. </p><p>AI är bra på att producera resultat och kan effektivt plocka fram fakta, men den kan inte skapa eller utveckla <i>kunskap.</i> Fascinationen inför det som ChatGPT kan åstadkomma är motsatsen till den förundran som jag tänker på, den är ett slags motsvarighet till dansen kring guldkalven som möter Moses i Bibeln när han kommer ner från berget med budorden. Jag tror inte på Gud, men den förundran som troende känner inför det heliga menar jag att vi behöver bygga upp förståelse för eftersom kunskap fungerar som ett slags högre makt. Och tacksamheten som idag betraktas som ett tecken på svaghet behöver vi verkligen mer av i vardagen, om vi inte ska riskera att hamna i klorna på giriga, egoistiska makthavare som med hjälp av okritiska, lojala anhängare utnyttjar allmänhetens okunskap och medborgarnas ointresse och bristande respekt för demokratins många dilemman för sina egna (ekonomiska) syften.</p><p>Som jag brukar säga, det går så länge det går. Sen går det inte längre, och då kommer den oundvikliga baksmällan.</p>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-73962129669661179792024-01-21T08:48:00.000+01:002024-01-21T08:48:16.755+01:00Det finns inga faktakunskaper<p>När jag hör begreppet faktakunskap skär det i mig, för den tanken, det begreppet, går på tvärs mot allt jag lärt mig om kunskap och lärande. Att blanda samman fakta och kunskap är djupt olyckligt menar jag och även om jag tycker mig förstå varför man gör det är det min fasta övertygelse att begreppet faktakunskap inte kan bidra med något positivt i skolans värld. Faktakunskap används som jag förstår det av dem som är kritiska till det som kallas postmodern pedagogik, som ett sätt att försvara riktiga kunskaper mot flum, vilket är lovvärt och oproblematiskt i sig. Men hela resonemanget bygger på en rad missuppfattningar, dels om vad postmodernism är, dels om hur kunskap och lärande fungerar. Lärande handlar som jag ser det inte om att memorera och upprepa fakta. Skolans uppdrag och det som borde stå i fokus för hela utbildningssystemet, liksom forskningen, är <i>kunskap</i>, punkt. Och kunskapsutveckling handlar om att bygga upp förståelse både för det man vill veta något om och kunskapen i sig, samt längre upp i systemet även om det man inte vet och det som inte går att veta något om. Det finns olika typer av kunskap, men fakta är något annat, så blandar man samman dessa saker gör man eleverna en otjänst som får konsekvenser, inte bara för deras lärande i grundskolan utan även för studierna på högskolan. Fast vad värre är, tanken på att det finns något som heter faktakunskap påverkar även kunskapssynen i hela samhället och även uppfattningen om vad vetenskap är och vad forskning handlar om. Det är alltså ingen liten sak.</p><p>Lärande handlar som sagt inte om att memorera kontrollerade uppgifter och undervisning går därför inte ut på att överföra fakta. Problemet med sammanblandningen fakta och kunskap är att den underblåser villfarelsen att utbildning går att effektivisera. När lärare i sin vällovliga kamp för en skola värd namnet anammar den synen på sitt yrke gör de alltså både sig själva, eleverna och kunskapen som man vill värna en otjänst. Jag är också kritisk till att det vuxit fram en syn på lärande och undervisning som går ut på att eleverna själva ska söka kunskap på nätet, vilket reducerar läraryrket till ett slags handledare. Det synen på utbildning hänger samman med uppfattningen att källkritik är viktigt, och så blir det så klart när eleverna tvingas ut på nätet som är fyllt av tveksamma sajter som ger sken av att vara pålitliga. En av kunskapens utmärkande drag är att dess kvalitet aldrig kan garanteras, och just därför är det så olyckligt att blanda samman fakta och kunskap. Ska man lära sig något kommer det aldrig an på vem som påstår vad eller varifrån man hämtar uppgifterna från. Kunskap finns överallt och för att tillägna sig den krävs en utvecklad förmåga till analytiskt och kritiskt tänkande, och om skolan inte kan hjälpa eleverna att bygga upp en utvecklad förståelse för det kommer de aldrig att kunna lära sig något på riktigt. Fakta är kunskapens minsta beståndsdel, skulle man kunna säga. Men utan förståelse för, dels hur delarna hänger ihop, dels hur den komplexa helheten förhåller sig till verkligheten, samt inte minst om och när man måste överge internaliserade övertygelse eftersom de inte stämmer längre, går det inte att tala om resultatet av lärandet i termer av kunskap. </p><p>Istället för att gå till storms mot en halmgubbe -- vilket jag menar att den så kallade postmoderna pedagogiken förvandlats till i den allmänna debatten -- bör man försvara det man tror på. Att kritisera något som det saknas både forskningsstöd och kunskapsteoretiska argument för är kontraproduktivt. Kritiken mot postmodernismen är förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land eftersom det man kritiserar inte existerar, i alla fall inte på det sätt som kritikerna tror. Det finns bra och dålig pedagogik, men uppdelningen mellan olika läger som kritiken bygger på finner inget stöd i vetenskapen även om det verkar finnas en hel del lärare som har en märklig syn på kunskap och lärande. Ska kunskapen kunna försvaras kan och får inte debatten om skolan urarta i den typen av pajkastning som praktiseras på de nätet idag. Kunskapen måste vara i centrum både i skolan och i diskussionerna om hur man skapar förutsättningar för det lärande som är skolans uppgift. </p><p>Det finns inte ett enda rätt sätt, men så här tänker jag om och menar att utbildningssystemet borde vara organiserat: Undervisning i de lägre stadierna lägger grunden för och handlar i hög grad om att memorera sådana insikter om världen och verkligheten som det råder konsensus om, vilket jag tror är vad de som talar om faktakunskaper tänker på. För att skolan inte ska göra eleverna en björntjänst måste man dock förr eller senare bygga upp en förståelse för, dels att kunskap är en komplex och föränderlig storhet, dels vad det innebär att lära, vilket är något annat än att memorera fakta och kontrollera källan som uppgifter man tar till sig kommer från. Var man ska börja arbeta med elevernas kritiska medvetenhet och kompetensen att bedöma vad som är bra och användbar kunskap kan man naturligtvis diskutera. Men att ställa det ena mot det andra leder inte till förståelse, tvärtom. Därför menar jag att kritiken mot den så kallade postmoderna pedagogiken är kontraproduktiv. </p><p>Jag är en varm vän av bildning eftersom det handlar om lärande för livet, inte för proven, tentorna och den examen som många ser som slutpunkten på en utbildning. Betygen i grundskolan öppnar dörren till gymnasiet, som öppnar dörren till universitetet. Och en högskoleexamen är början på det livslånga lärande som jag menar att alla som lever i ett kunskapssamhälle har ett ansvar att ägna sig åt. Tanken på att skolans uppgift är att se till att eleverna memorerar en bestämd uppsättning pålitliga fakta, så snabbt och effektivt som möjligt, är närmast antitesen till bildning som bygger på överflöd; ju mer desto bättre. Det är lite som att lova någon att de ska få lära sig att bygga ett hus men sedan bara tillhandahålla tegelstenarna virket. Kunskap handlar om både delarna, det som håller dem samman och om byggandet. Och bildning, skulle man kunna säga, handlar om förståelse för olika byggnadsstilar och deras historia samt hur man renoverar huset i relation till både förändrade klimatförhållanden och behoven hos dem som lever i det.</p><p>Grunden för bildning är de analoga förmågorna att läsa och skriva, det vill säga kompetens att både ta till sig andras tankar om olika aspekter av världen vi lever i och kunna förklara vad man anser sig veta för någon annan, samt inte minst förmågan att försvara sina insikter och byta ut dessa när man möter argument som talar mot det man tidigare ansågs sig veta. Hela utbildningssystemets uppgift är att skapa förutsättningar för denna dynamiska process. Först måste man lära sig grunderna, sen bygga upp förståelse för vikten av och utveckla förmåga att tänka kritiskt. Och slutligen behöver man lära sig hur man skapar ny kunskap. Ju äldre man blir desto viktigare är det dessutom att utveckla kompetens att avlära sådan som man tidigare lärt sig men som av olika anledningar blivit obsolet. Talet om faktakunskaper utgör ett hinder för bildningen eftersom den kunskapssynen jämställer lärande med memorering och upprepning av fakta, vilket jämställer människors lärande med digitala verktygs sätt att ta till sig och leverera svar. Jag är kritiskt till kritiken mot postmoderna pedagogik eftersom den bygger på samma binära logik som datorerna och därför riskerar att bana väg för ytterligare nedskärningar och mer digitalisering, vilket vore förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land.</p>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-22224583304179340602024-01-14T10:01:00.000+01:002024-01-14T10:01:25.744+01:00Influencersamhället är en tom värld<p>Tecknen blir allt fler och pekar allt tydligare på att vi tillsammans skapat ett samhälle där människovärdet mäts i hur många följare man har, eller egentligen hur mycket uppmärksamhet och digital trafik man kan dra till sina plattformar. Den som syns och hörs får makt och logiken genomsyrar hela samtidskulturen. I politiken talar man om anhängare istället för om väljare, vilket kan ses som ett harmlöst ordbyte men det är i själva verket ett slags paradigmskifte. Väljare är nämligen aktiva subjekt som tar informerade beslut om vilka som de anser vara bäst att leda landet de lever i. Anhängare är precis som följare på nätet och aktieägare ansiktslösa möjliggörare som politikerna behöver och kämpar om för att driva igenom sin egen politik, ofta en politik som gynnar dem själva och deras vänner. I det samhälle vi lever i idag utgår inte makten från folket, allt har vänts på ända och idag är det ett litet fåtal vinnare i en evig kamp om uppmärksamhet som dikterar villkoren för resten. Konkurrensen om uppmärksamheten är mördande och den tuggar i sig allt som kommer i dess väg: kunskapen, anständigheten, långsiktigheten och hållbarheten.</p><p>Problemet är att följare genererar följare enligt samma logik som uppmärksamhet leder till mer uppmärksamhet, och mer pengar gör att rikedom växer snabbare. Tron på meritokratin är stark eftersom den som blivit framgångsrik vill tro att det handlar om kompetens, och visst, många influensers har unika kvaliteter, men sanningen är att det också går att nå en position i rådande system genom manipulation och tur. Den som har många följare får uppmärksamhet och uppmärksamheten genererar som sagt fler följare, och den utvecklingen är långt ifrån så dynamisk som den verkar eftersom ägarna, alltså den lilla klick av ett fåtal män som äger techbolagen, tjänar på starka och tydliga trafikflöden. Av samma skäl finns det inga incitament att rensa upp bland bluffkontona som bara blir fler och fler för varje dag som går. Försök avsluta ett konto på något av de sociala nätverken så märker du hur svårt det är, och mycket talar för att anledningen till det är att ägarna ska kunna peka på ett stadigt växande antal användare. Antalet potentiella följare blir alltså fler och fler, för även konton vars ägare har dött finns kvar, vilket garanterar evig tillväxt. Det enda som verkligen växer är dock tomheten, både inom och mellan oss människor som är dömda att leva våra liv i kropparna och den fysiska värld vi fötts i.</p><p>Den vars nätpersona lyckas attrahera många följare blir oundvikligen livegen eftersom algoritmerna avgör vad som ger uppmärksamhet och deras följare, vars lojalitet är flyktig, bestämmer deras öde. Makten och inflytandet som positionen som framgångsrik influerare innebär är strikt villkorad och när man väl etablerat sig och blivit känd har man ytterst små möjligheter att förändras, i alla fall i en riktning man styr över själv. Det är lätt att förblindas av pengarna som framgångsrika influerare drar in, men ytterst få blir ekonomiskt oberoende och därför tvingas i princip alla som lyckas bli någon på sociala nätverk att sälja sin själ till djävulen, särskilt om man identifierar sig med och bygger sin självkänsla på reaktionerna på det man skriver där. Jag är av den anledningen oändligt tacksam för att jag aldrig tjänat pengar på mitt bloggande, för att jag tidigt insåg hur lätt det är att fångas av antalet klick. Från en dag till en annan kan nämligen antalet besök på sidan minska med hälften när nätföretagen ändrar sina algoritmer. När det hände mig fick jag en tankeställare och tvingades reflektera över varför och för vem jag skriver. </p><p>Det tog över ett halvår efter att algoritmen -- som jag insåg styrt mitt liv långt mer än jag kunnat ana -- ändrats innan jag hittade fram till det förhållningssätt till skrivandet här på Flyktlinjer som jag har idag. Att jag slutade blogga varje dag hänger delvis ihop med att trafikflödet ändrades, men efter 10 år började även inspirationen tryta. Jag skriver fortfarande varje dag med nu riktar jag min kreativa energi mer till böcker som är tänkta att tryckas på papper, vilket är ett mer långsiktig medium. Jag har alltid skrivit för min egen skull och för att skrivandet ger mitt liv mening, men efter att jag insåg hur lätt det är att ens tänkande och agerande påverkas av själlösa algoritmer som programmerats för att driva trafik i en speciell riktning, vilket genererar ekonomisk vinst till ägarna av företagen som kontrollerar plattformarna där en allt större del av allt fler människors sociala liv idag utspelar sig, har jag tvingat mig själv att bortse från hur stor spridning mina inlägg får. Att skriva böcker är ofta ensamt, men får man en bok utgiven och den blir läst upprättas en helt annan typ av relation mellan författaren och läsaren. Responsen är inte lika direkt, men den har en helt annat varaktighet och är inte alls lika flyktig. Man kan naturligtvis skriva även böcker för att försöka bli rik och få uppmärksamhet, men det kräver enormt mycket mer av en för att nå ryktbarhet på det sättet. En annan anledning till att bokskrivande är så tilltalande är att man har kontroll över sitt liv och den man är, vilket gör att även om man refuseras gång på gång utvecklas man fortfarande som människa och man bygger även upp motståndskraft mot nätets förföriska lockelser.</p><p>Jag är tacksam för att jag insett vilken makt algoritmerna har över vårt tänkande och våra liv långt innan generativ AI lanserades på bred front, för nu går utvecklingen svindlande fort. Tomheten växer närmast exponentiellt och i takt med det ökar människors fascination för vad datorer kan åstadkomma på område efter område, vilket oroar mer än det krigshot som regeringen talar om. Allt fler jobb försvinner som en konsekvens av effektiviseringar som drivs fram av allt aggressivare krav på snabb ekonomisk avkastning, vilket driver på teknikutvecklingen. Det som oroar är att så många människor passivt accepterar vågen av digitalisering som påverkar våra liv allt mer på alt fler olika sätt och betraktar den som ett slags naturlag trots att den utvecklingen liksom all annan utveckling i mänsklighetens historia drivs av människors önskningar och handlingar. Den som uttrycker oro över det som händer avfärdas med ett skratt och en insinuant hänvisning till ludditerna som gick till storms mot maskinerna i den tidiga industrialismen. "Det har alltid dykt upp nya jobb", säger man lugnande. Men vilka jobb är det man tänker på? De nya företag som startas idag kräver allt färre anställda, och när allt mer av försäljningen sker på nätet konkurrerar allt fler företag på samma marknad där några få storbolag dominerar och dikterar villkoren. Den entreprenör som har tur kan bli uppköpt, men det innebär långt ifrån alltid att jobben blir kvar. När allt fler tillbringar allt mer tid på nätet återstår snart bara möjligheten att bli influencer, men det är en bransch som per definition bara har plats för ett fåtal aktörer som dominerar marknaden. En del satsar på att bli proffs i någon idrott för att på det sättet bli ekonomiskt oberoende, men det är lika svårt att lyckas där som på nätet eftersom utrymmet i toppen är strikt begränsat.</p><p>Den väg vi slagit in på leder bort från demokrati, öppenhet, gemenskap, välstånd och fred. Istället ökar oron och misstänksamheten i allt fler samhällen i takt med att klyftorna växer, vilket gör att de som lyckas barrikaderar sig bakom höga murar. När alla ser sig som och måste agera som entreprenörer, alltså när den individuella lyckan och välståndet inte längre bygger på hårt och målmedvetet arbete samt sparande under många år, blir alla konkurrenter om följarna. De yrken som finns kvar är lågbetalda serviceyrken, vilket allt fler yrken omvandlas till. Idag ses lärare och även forskare som utförare av allt mer standardiserade tjänster, vilket oundvikligen leder till att makten som techbolagens ägare har över samhällsutvecklingen stärks ytterligare. De som lyckas på nätet blir ekonomiskt oberoende innan de fyllt 25, alla andra ses som misslyckade och tvingas av logiken som driver utvecklingen att ta på sig skulden för misslyckandet. </p><p>Inget gott kan komma ur denna utveckling, det är en kulturell återvändsgränd.</p>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-67037771072321460192024-01-07T09:36:00.000+01:002024-01-07T09:36:08.728+01:00Det allt mer omänskliga produktionssamhället<p>Maskiner är fantastiska på att producera saker och processorkraften i dagens datorer gör dem överlägsna på logik, snabba beräkningar och analyser av enorma mängder data. Att vara människa är något helt annat, något väsensskilt, och det är just <i>det</i> som gör oss till dem vi är. Det faktum att allt fler idag jämför sig allt oftare och i allt fler sammanhang med datorer är därför galenskap. Det är en tävling som människan aldrig kan vinna, vilket många insett och därför kämpar mot den uppgivenhet som känslan av att berövas tron på framtiden ger. Många fascineras av den generativa AI som nu blir allt skickligare på att utföra saker som på ett kusligt sätt liknar det som tidigare bara människor kunde göra. Själv blir jag bara beklämd, för vad är det man fascineras av? En maskin som skapats av människor för att ersätta människor?! AI utgör ett hot säger andra, och vi måste lära oss förstå och anpassa oss efter den nya verklighet vi lever i. Jag är inte naiv, jag tror inte att det går att återvända till hur det var, men den makt algoritmerna har över oss människor och våra liv är den makt vi ger dem!</p><p>Jag läste nyligen en bok om utvecklingen av AI och den avslutades med en spännande genomgång och analys av den tävling i Go som spelades 2015, där dataprogrammet AlphaGo vann över världens bästa Go-spelare. Det var beklämmande läsning, för den fick mig att tänka på ett psykologiexperiment jag såg på TV för många år sedan, där man lät människor spela Monopol med alternativa regler. Experimentet handlade om att man ville undersöka hur människor reagerar på ojämlikhet. En av spelarna fick klara fördelar, jag tror hen fick dubbelt så mycket pengar vid varje passering, och detta visste alla. Det skrämmande var att när man intervjuade spelarna efteråt om upplevelsen och bad dem förklara hur det gick och varför, var det ingen som reagerade på orättvisan, både vinnaren och förlorarna accepterade förutsättningarna. Världens samlade Go-experter reagerade på liknande sätt när de följde och analyserade partierna mellan Go-mästaren och algoritmen. De bortsåg från skillnaden i processorkraft och behovet av sömn och vila, och fascinerades av algoritmens förmåga att göra innovativa drag som ingen mänsklig spelare skulle göra. Hela poängen med spel som schack och Go är att MÄNNISKOR möter andra människor! Att AlphaGo spelade som den gjorde har naturligtvis att göra med att den programmerats att vinna och att den har fått möjlighet att spela fler spel mot sig själv för att utveckla sin förmåga än som spelats i mänsklighetens historia. Det tragiska är att den mänskliga mästaren slutade spela ett år efter att han förlorat mot datorn. Spelet hade förlorat sin mening för honom. Är det dit vi vill? Frågan är viktig, för det är dit vår fascination för generativ AI tar oss, förr eller senare.</p><p>Det är ingen slump att allt fler idag bränner ut sig på löpande band eftersom de tävlar med andra människor om att försöka stärka sina positioner på en arbetsmarknad där alla är dömda att förlora i det långa loppet. Digitaliseringen och robotiseringen i kombination med juridifiering och framförallt en allt mer aggressiv ekonomisering på område efter område tar inte bara allt fler av våra jobb (en hel del av dem var inte människovärdiga, så det i sig är oproblematiskt), vi är på god väg att avskaffa oss själva genom att jämföra det unikt mänskliga med olika typer av maskiner och idealbilder omöjliga att vinna över eller mäta sig med. Utvecklingen drivs av den djupt mänskliga övertygelsen om att jag som individ klarar mig, tron på att jag är bättre än majoriteten. Sanningen är att ingen människa är bättre än och kan slå algoritmerna som liksom AlphaGo är skapade för en enda uppgift, dessutom tävlar människorna på algoritmernas och datorernas spelhalva, efter "deras" regler. Och likt Monopolspelarna i exemplet ovan tar vi på oss skulden för att vi förlorar istället för att protestera mot de orättvisa reglerna och det riggade spelet.</p><p>Högskolan var redan innan ChatGPT introducerades förändrad, från att vara en kollegialt styrd institution där bildning värderades högt och kunskap var målet till bli en allt mer resultatorienterad, linjeorganisation där forskarna och lärarna reducerats till maktlösa utförare av ledningens order och produktionsmål. Trots att vi vet att skolan och den högre utbildningen inte handlar om att generera vinst eller producera resultat och även om forskning inte handlar om hur mycket pengar man drar in eller hur många artiklar man skriver eller citeringar man lyckas få, är det just det och bara det som räknas i dagens utbildningssystem. I mördande konkurrens med varandra tävlar alltså allt fler lärare och forskare om vem som ska förlora sist mot de algoritmer, datorer och maskiner som vi själva skapar för att vara bättre än oss på specifika uppgifter. Och denna destruktiva utveckling drivs av det huvudlösa "argumentet": Det är så här det är och vi måste acceptera utvecklingen. Ekonomi är en stark kraft, men den är ingen naturlag. Vill vi så går det både att vända klimatförändringarna och skapa ett mänskligare samhälle, men det är omöjligt utan kunskap och förståelse och respekt för det som är unikt mänskligt. Maskinerna kommer aldrig att kunna tävla med oss och kommer inte att vinna av egen kraft, det är vi själva som gör det med eller mot varandra.</p>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-61268509089337202792023-12-31T10:55:00.004+01:002023-12-31T10:55:43.016+01:00Gott Nytt År!<p>Tror många är upptagna med annat idag men vill ändå skriva något, dels för att önska gott nytt år, dels för att det är söndag och för att jag vill hålla igång bloggandet. </p><p>Sista dagen på året är en tid för reflektion och framåtblickande, och just i år känns det tydligare än någonsin som jag står inför ett vägskäl. Under året som gått har jag lyckats ta vara på möjligheterna, som trots allt alltid finns där på ett eller annat sätt, bättre än tidigare och har kunnat växla upp skrivandet, vilket resulterat i att jag nästa år kommer ut med (minst) två nya böcker och ett antologikapitel. Delvis är det frukter av de tio åren då jag uppdaterade bloggen dagligen.</p><p>Hur glad och tacksam jag än är över böckerna som blir publicerade och texterna som blir lästa är och förblir det möjligheten att få utlopp för min kreativitet i skrivandet och skapandet av texter som är den viktigaste drivkraften, det som ger mitt liv mening. Det kanske kommer en dag då jag tröttnar, men det känns inte så, för jag tillåter mig inte att skriva av tvång. Jag ser inte skrivandet som en prestation och betraktar det inte som ett sätt att producera några resultat. Det är inte alltid förknippat med ren lust, och ofta är det motigt, men så är det ju livet i stort, och det tröttnar man inte på.</p><p>Planen för nästa års skrivande, förutom fortsatt bloggande, är att gå igenom manuset till boken om akademisk kvalitet ordentligt en sista gång och sedan skicka det till nya förlag. Jag är naturligtvis part i målet, men ämnet borde angå alla och jag tror jag har något viktigt att säga. Jag har en idé till en ny lärobok som jag väldigt gärna vill skriva, men om den slår an en ton på förlaget vet jag ännu inte. Under hösten påbörjade jag ett bokprojekt på temat ledarskap och det har jag bestämt mig för att jobba med även om förslaget refuserats. Det som gör att jag kunde repa mod trots att förlaget inte nappade på idén är att det var tänkt att bli en lärobok, och det har jag insett att det inte är. Vi får se vad jag kommer att kunna göra av det, men utan kontrakt är jag fri att låta skrivandet ta mig dit jag hamnar. Och så ska jag fortsätta arbetet med manuset till boken om mellanrummen, mitt bidrag till kulturforskningen, som jag hållit på med sedan strax efter att jag blev docent, 2011. Där finns ingen deadline och blir den boken någonsin klar vet jag det först när jag sitter där med ett manus som fångar mig som läsare. Det känns bra att veta att jag har projekt där jag kan få utlopp för min kreativitet och lust att skriva. </p><p>Högen med böcker som ska läsas växer så även om tiden som finns för skrivande minskat på ett oroväckande sätt på senare år måste jag få tid även för det, annars blir det svårt att leva upp till mina egna krav på det som är min huvudsakliga arbetsuppgift på jobbet, att undervisningen håller hög klass. Finns det varken tid för läsande i tjänsten som lärare på högskolan eller förståelse för läsandets betydelse för kvaliteten i verksamheten förvandlas universitet till ett förlängt gymnasium, vilket är förödande för kunskapsutvecklingen.</p><p>Även om själva skrivandet framförallt skänker mig glädje och ger mitt liv mening är möjligheten att med hjälp av orden och språket kunna vara med och påverka samhällsutvecklingen också en viktig drivkraft för mig. </p><p>Nu ska jag ut på en promenad, sen ska vi laga mat och därefter ägnad kvällen åt musik och bubbel i väntan på tolvslaget och inringningen av det nya året!</p><p>Gott Nytt År önskar jag alla, men alldeles särskilt dig som hittat hit och som läser det jag skriver!</p>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-11598856311213010452023-12-26T15:41:00.002+01:002023-12-26T15:41:29.686+01:00Medveten närvaro<p>Det finns många hälsogurus där ute och jag har läst en hel del böcker i den genren, inte så mycket för att få svar, mer för att ämnet intresserar mig på en hel massa olika sätt och för att jag vet att kunskap är något annat än information. Vetande uppstår mellan och kräver en annan läsning än sökandet efter svar. Böcker om hälsa som inte bygger på författarens egna studier kritiseras ofta, många gånger med rätta. Att påstå saker om kroppen och vad den behöver eller vad som är skadligt för den förpliktigar. Samtidigt tycker jag att man som läsare har ett ansvar, både för vad man läser, hur man läser och vad man gör av innehållet i texterna. Vetenskapligt korrekta böcker om hälsa är nästan alltid dödstrista och landar i att lagom är bäst, vilket är ett värdelöst råd som dessutom inte stämmer eftersom innebörden i begreppet lagom förändras hela tiden. Kunskapen jag har om hälsa bygger på allt jag läst och lärt, och på egen erfarenhet av att testa olika råd. Jag tror inte någon sitter inne med några definitiva svar eftersom hälsa är ett högst komplext begrepp, men jag känner mig friskare nu och mår bättre än för 10 år sedan.</p><p>Allt man stoppar i sig spelar roll och det man väljer bort, liksom när och hur man sover samt hur mycket stress man utsätter kroppen för, får konsekvenser. Det är en bra sammanfattning av vad jag lärt mig. Den viktigaste lärdomen jag gjort och det jag skulle vilja dela med mig av är följande:</p><p>Medveten närvaro främjas av andningen. Och jag andas genom näsan, även när jag sover. Så fort jag känner stressen byggas upp fokuserar jag på att andras in och andas ut, inget annat. Ett andetag i taget. Allt fokus riktas mot magens rörelser. Djupa in och utandningar. På det sättet står jag idag ut med meningslösa möten och kan finna ro i kaosets mitt. Det låter kanske märkligt, men för mig fungerar det. Redan efter några dagars fokus på andningen genom näsan märkte jag skillnad, och fortfarande efter två år gör jag framsteg och får gjort mer med mindre ansträngning och på kortare tid.</p><p>Här under hösten har jag haft mer än någonsin att göra, men med fokus på andningen har jag sällan känt mig stressad. Jag fick mig dog en tankeställare när jag vaknade på natten till juldagen av en mage som var i olag. Hela dagen igår tillbringade jag i soffan, helt utslagen. Jag insåg då, eller valde att tolka tecknen på det sättet, att kroppen nog sa ifrån och krävde inaktivitet och vila. Det blev en påminnelse om att meditation och andningstekniker inte är ett substitut för vila och återhämtning. </p><p>Det viktigaste jag lärt mig är att det inte finns några genvägar till hälsa och lycka, men kan man bara vara närvarande här och nu blir vägen till själva målet. Och har man bara tålamod, vilket man får av att vara närvarande, blir det oftast bättre med tiden. Om man bara lyssnar på sin egen kropp och intresserar sig för kunskapen som finns där ute, inte för oss människor att upptäcka i något slags ren form, utan som ett resultat av läsande, lyssnande och kritisk analys av olika tankar.</p><p>God fortsättning på julen!</p>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-60534194905889959822023-12-24T08:51:00.000+01:002023-12-24T08:51:03.258+01:00God Jul!<p>Söndag är sedan två år tillbaka bloggdag, men idag är det julafton och då tar jag ledigt. Men jag vill ändå publicera en liten hälsning och önska alla trogna läsare en riktigt fin jul! Kanske blir det en post här i veckan, för nästa söndag är det nu nyårsafton. Vi får se.</p><p>Min ambition är att vara helt ledig under de röda dagarna och sedan bara gör det jag måste resten av veckan. För att orka fram till semestern i det allt mer pressade arbetslivet är det helt avgörande att göra något annat, att skaffa sig perspektiv. Jag ska gå igenom ett bokmanus i lugn och ro och ägna resten av tiden åt att läsa. Och så ska jag promenera och försöka sova ut ordentligt.</p><p>Ute i världen rasar krig och här hemma känns det mer osäkert än någonsin under mitt liv, vilket känns viktigt att påminna sig om och försöka ta in. Jag tycker inte man ska behöva ha dåligt samvete för att man har det bra, men att känna tacksamhet är verkligen på sin plats.</p><p>Nu ska jag gå upp och dricka kaffe och så ska barnbarnen få var sin julklapp. Återkommer med nya tankar inom kort, kanske det blir något slags årskrönika nästa vecka, vi får se. Avslutar med ett citat från Nietzsche, som boken jag ska gå igenom här i veckan handlar om.</p><h1 style="text-align: left;"><blockquote>I want to learn more and more to see as beautiful what is necessary in things; then I shall be one of those who make things beautiful. Amor fati: let that be my love henceforth! I do not want to wage war against what is ugly. I do not want to accuse; I do not even want to accuse those who accuse. Looking away shall be my only negation. And all in all and on the whole: some day I wish to be only a Yes-sayer.</blockquote></h1>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com7tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-18339401057402775272023-12-17T08:34:00.001+01:002023-12-17T08:34:08.574+01:00Varför är klimatmöten med världens ledare dömda att misslyckas?<p>Här i veckan avslutades COP28 där världens ledare under några veckor frotterat sig med varandra i Dubai för att diskutera och försöka lösa problemen som riskerar att leda till att jorden blir obeboelig. Till slut enades man även denna gång om ett beslut. Det råder lite delade meningar om avtalet men det spelar ingen roll eftersom klimatförändringarna och dess konsekvenser är ett så pass komplext och omfattande problem att det aldrig kommer att lösas genom att världens ledare enas om skrivningarna i en text. Vad vi har att göra med är ett problem vars grund måste upplösas för att mänskligheten och livet på jorden ska kunna börja känna något slags hopp, och där är vi inte på långa vägar. Vi är inte ens i närheten av något slags vändning. Eftersom problemen bygger på samma logik som många av lösningarna som diskuteras idag krävs att man tänker om och tänker helt nytt. Min ambition här är inte att presentera en lösning, för det finns ingen, det som krävs är som sagt nytänkande och att alla i den rika delen av världen förändrar sina levnadsvanor. Jag ska försöka förklara varför jag menar att nuvarande arbetssätt är dömt att misslyckas.</p><p>Bara det faktum att majoriteten av världens ledare är äldre män som kommer att vara döda och begravda långt innan besluten, om de ens kommer att genomföras, fått någon verkan, borde mana till eftertanke, särskilt som vi sett hur det gått med efterföljandet av tidigare beslut. Efter mötet i Paris sades det att temperaturökningen skulle stanna vid 1.5 grader, men den gränsen passerades redan i år. Ett av demokratins svagheter är att den står och faller med väljarnas kunskaper om och intresse för vad som krävs för att det sättet att styra ett land ska fungera, och kunskaperna sjunker stadigt, liksom intresset för demokratin och viljan att acceptera några andra förändringar än de som drabbar andra. Väljarna vill ha ledare som lovar saker de vill höra, och nästa år kan kunskapsrelativisten och klimatförnekaren Donald Trump mycket väl bli president för USA. Orban som i princip avskaffat demokratin i Ungern odlar sina personliga kontakter med Putin utan att folket bryr sig nämnvärt. Och Argentina röstade nyligen fram en populistisk ledare som naturligtvis inte har för avsikt att följa några avtal som inte gynnar honom själv. Det finns absolut positiva tecken, men problemet är att folkvalda ledare som faktiskt genomför reformerna som behöver genomföras ofta röstas bort i nästa val, och den långsiktiga trenden i land efter land är att högerpopulismen vinner mark; för att det känns bättre med en stark ledare än med demokratiskt "tjafs".</p><p>Den viktigaste anledningen till att nuvarande sätt att adressera problemen, som skapats av en kombination av människors önskningar och banbrytande innovationer, är att det krävs kunskap och inte minst respekt för forskningens resultat för att vända utvecklingen. Och det som utmärker kunskapen är dels att ingen äger den, dels att den måste överges i samma stund som den visar sig obsolet, vilket är motsatsen till den politiska och ekonomiska makt som ledarna vilka idag möts för att diskutera vilka åtgärder man kan enas om förfogar över. Besluten som krävs för att vända utvecklingen och värna livet på jorden måste bygga på den bästa kunskap som mänskligheten kan uppbringa, och det som utmärker den är att den förändras hela tiden. Makten som dagens ledare har bygger på en helt annan logik, och många av ledarna som fått makt gör allt för att behålla den till varje pris. Därför kommer man inte att (kunna) ta beslut som innebär att miljardärerna som flockas runt ledarna blir av med sina pengar. Alla beslut som innebär att totalitära ledares makt hotas kommer att motarbetas av ledarna med benäget stöd av deras aningslösa anhängare. Så har det fungerat sedan antiken, och det är en av anledningarna till att vi är där vi är idag. Trump visade oss alla hur det fungerar och att han fortfarande utgör en faktor i världspolitiken borde vara en alarmklocka, men istället rapporteras det om försiktig optimism från Dubai.</p><p>Vad krävs för att kunna vända utvecklingen? Kunskap! Och kunskap kräver i sin tur av oss människor att vi inte identifierar oss med den. Kunskap handlar om vad vi människor vet och förstår, både som individer och kollektiv. Information är fakta utgör kunskapens byggstenar, men kunskap är ett emergent fenomen som är mer än summan av delarna. Kunskapen kan liknas vid en wire som tvinnas av mindre trådar av olika längder. Dess styrka och användbarhet varierar ständigt eftersom trådarna som wiren tvinnas av ibland går av och nya hela tiden läggs till. När verkligheten förändras måste kunskapen förändras, annars är det något annat vi har att göra med. Därför är det så viktigt att alla kunskapssökande människor släpper taget om insikterna när de inte längre fungerar. Kunskapens makt är med andra ord villkorad och för att fungera krävs ödmjukhet och kritisk medvetenhet av användaren. När kunskaperna sjunker blir det svårare att försvara demokratin och när demokratin är på tillbakagång i världen spelar det ingen roll vad som står i avtalen som arbetas fram och skrivs under. Idag betraktas forskare som ett särintresse och i praktiken är det ett fåtal (tech)miljardärer som styr förutsättningarna för allt och alla andra.</p><p>Kunskapen kan och får bara den makt vi tillsammans laddar den med genom att lära oss förstå, respektera och framförallt använda den. Om och när många människor både tar den till sig, förhåller sig kritisk till den och överger den när den inte fungerar längre, kan den fungera som ett verktyg för verkligt hållbara förändringar. Den makten är dock aldrig starkare än människornas förmåga att förstå, använda och respektera kunskapen. Världen som vi lever i och har vant oss vid att ta föregiven bryr sig lika lite som kunskapen om hur det känns eller vad vi människor tycker är önskvärt och tror är möjligt. Vi får helt enkelt den hållbarhet (eller brist därpå) som vi förtjänar. Det är och kommer aldrig vara ledare som förändrar världen, det är alltid resultatet av många människors gemensamma handlingar, över tid. Förstår vi det finns det hopp, annars är det kört. Låter jag uppgiven? Det är jag absolut inte! Jag konstaterar bara fakta, och det gör snarare att jag får mer kraft och inspiration att arbeta vidare med utgångspunkt i det jag lärt mig om kunskap, kultur och hållbarhet, alltså förutsättningarna för förändring som min forskning varit inriktad på sedan strax efter millenieskiftet.</p>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-15465029232290549752023-12-10T08:37:00.007+01:002023-12-10T08:37:55.267+01:00Bara viljan hindrar oss att tänka och agera annorlundaHur kommer det sig att vi har fått för oss att det är bra och önskvärt att försöka skynda på kunskapsutvecklingen? Idag uppfattas det som ett problem att lärande inte går att effektivisera, men tänk om det istället är en styrka eller i alla fall en viktig förutsättning? Tänk om lärandets långsamhet är ett resultat av att våra kroppar och intellekt omedvetet bjuder motstånd mot vår fantasi och våra önskningar? Vi är biologiska varelser med förmåga att föreställa oss saker som ännu inte finns, vilket i kombination med kunskaperna vi ständigt utvecklar har tagit oss dit där vi är idag. Som levande varelser är vi människor en integrerad del av av naturen som vi kommer från och som vi är beroende av för vår överlevnad men som vi genom att önska oss det vi önskar och vårt sätt att leva håller på att föröda. Jag gillar tanken på att kroppen som trots allt skapat intelligensen är smartare än medvetandet och därför bjuder motstånd när den pressas att göra saker som inte är bra för den. Vi människor äger förmågan att lyssna och förstå, men i dagens larmande samhälle är det allt svårare att faktiskt göra det och därmed blir det svårt att dra lärdom trots att vi måste göra det om vi vill fortsätta leva här på jorden, vilket är det enda realistiska även om många föreställer sig andra alternativ. <div><br /><div>Även om den tekniska utvecklingen naturligtvis är möjlig att stoppa, den är inte någon naturlag utan drivs av människors önskningar och handlingar, är de ekonomiska intressena allt för stora och möjligheten att bli rik är allt för lockande för allt för många för att det ska vara realistiskt att hoppas på det. Men det finns ingen anledning att uppgivet se på medan allt det som är unikt mänskligt förpassas till historiens skräphög på grund av det stora flertalets orimliga önskningar och deras oförmåga och minskande möjligheter att inse det kloka i att stanna upp och tänka efter. Det må vara svårt att försöka vända utvecklingen, men det är som sagt inte omöjligt för vi människor har än så länge fortfarande makten att driva utvecklingen i den riktning vi som kollektiv önskar. Vi som ser och förstår det ohållbara i mänsklighetens nuvarande sätt att använda sina intellektuella förmågor har ett ansvar att skapa och sprida kunskap om riskerna med önskningarna som driver utvecklingen dit den är på väg, mot en eskalerande och potentiellt irreversibel klimatförändring och maskiner med förmåga att ta över och driva utvecklingen i en riktning som gynnar maskinerna.</div><div><br /></div><div>Så länge mänskligheten inte anpassar sina önskningar efter förutsättningarna, både för våra kroppars hälsa och välmående och för miljön och livet på jorden, lever vi över våra tillgångar och det är ohållbart oavsett hur vi väljer att se på saken. Att vi valt att att mäta oss med tekniken vi själva skapar är resultatet av våra egna önskningar och viljestyrda handlingar, inte någon utifrån kommande kraft. Det faktum att tekniken blivit normen som människan anpassar sig efter är ingen annans fel än vårt eget. En annan norm är möjlig, en norm som anpassats efter människans och naturens förutsättningar och behov. Det ”enda” som krävs är att mänskligheten ändrar sina önskningar och handlingar. En sak är fullkomligt säker, maskinerna kommer aldrig att kunna mäta sig med människan. I alla fall inte så länge människan värnar sina unika kompetenser och kvaliteter. Om vi inte vill att maskinerna ska ta över har vi fortfarande makten att inte lämna den makten ifrån oss, men tidsfönstret krymper snabbt. Faktum är dock att AI bara utgör ett hot så länge vi människor fascineras av vår egen förmåga att utvecklar ny teknik och så länge vi väljer att känna oss underlägsna i relation till maskinerna och algoritmerna. </div><div><br /></div><div>Vill vi så kan vi redan idag välja att önska oss andra saker än fortsätta använda fossila bränslen och bygga allt kraftfullare maskiner. Ingen utifrån kommande kraft hindrar oss från att säga stopp och stanna upp för att tänka efter samt känna in och lyssna på våra kroppar och miljön. Vill vi så kan vi placera människan och kunskapen i centrum. Ingen teknik i värden kan hindra oss, det kan bara människor göra. Universiteten och den högre utbildningen måste inte betraktas som ekonomiska produktionsenheter, det går att göra högskolan till en magisk plats där det händer förunderliga saker mellan människorna som är där för att lära tillsammans och utveckla sina unikt mänskliga kvaliteter. Det är ett faktum. Problemet är att så många idag väljer att lyssna mer på sina och andras känslor.</div></div>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-8337081563482914842023-12-03T08:30:00.000+01:002023-12-03T08:30:07.539+01:00Vad händer när tiden för läsning minskar?<p>Ett av dagens största dilemman är att de allvarligaste försämringarna ofta kommer successivt och att det inte finns några enkla lösningar, vilket gör att förbättringar tar tid. Eftersom ingen medvetet inför åtgärder som man vet leder till försämringar blir det i praktiken så att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Detta gäller i högsta grad läsandet av tryckta böcker som idag, generellt sett, är på nedgång. Få väljer nog aktivt att läsa mindre, men det är ett faktum att det blir så. Och det får negativa konsekvenser för alla, både nu och i framtiden. Även om läsande är något man gör i ensamhet är det ett kollektivt fenomen. När många läser blir det lättare för alla att läsa, och när allt fler läser allt mindre blir böckerna dyrare och förlagen får svårare att överleva, vilket blir en ond cirkel. Eftersom läsandet är så intimt sammankopplat med kunskapen och med förmågan att analysera blir det svårt att få gehör för varningen. Man brukar säga att allas ansvar är ingens ansvar, men med läsandet är det tvärtom.</p><p>Vi översköljs med mer text idag än någonsin, men allt fler LÄSER allt mindre. Läsande handlar nämligen inte om att konsumera information eller få tillgång till fakta. Läsande är ett ett sätt att vara i och förhålla sig till världen. Det som utmärker oss människor är att vi inte är eller fungerar som datorer, men ett lika utmärkande drag är att vi idealiserar datorerna, vilket leder till att vi ser digitaliseringen som en lösning när det i bästa fall är ett användbart verktyg. På kort tid har en rad analoga och mellanmänskliga företeelser flyttats till eller ersatts av digital teknik. Utvecklingen av och fascinationen inför Artificiell Intelligens är ett skrämmande exempel på hur normaliserad den rörelsen blivit. Mänskligheten håller på att kapitulera inför algoritmerna som ägs av en handfull män, vilka tillsammans får ENORM makt över alla andras liv och allas tänkande. Och utvecklingen välkomnas av aningslösa människor som ser det som en befrielse att slippa tänka, på samma sätt som hissar och andra tekniska hjälpmedel "befriat" deras kroppar från den träning som behövs för att hålla både kroppen och hjärnan i trim.</p><p>För att kunna läsa krävs tid, men också ro och möjlighet att fokusera på tankarna som orden förmedlar. Blir man störd av krav på prestation, deadlines, pushnotiser, popupfönser och ständiga krav på nya och säkrare lösenord. Känner man sig ständigt jagad och aldrig kan koppla av eftersom risken att man glömt något är överhängande, kommer läsningen att bli lidande. Ljudboken låter kanske som en lösning, men det är i själva verket en illusion, för lyssnande är något annat än läsande. Gör man dessutom något annat under tiden går man miste om massor, ofta utan att veta om det, eftersom orden fortsätter strömma oavsett om man hänger med eller ej. Läsande är en analog förmåga som vuxit fram tillsammans med den mänskliga förmågan att tänka. Det är alltså ingen liten sak att läsandet nu går ner.</p><p>Om det bara var upp till mig skulle jag kunna fortsätta läsa tryckta böcker, men det är inte så det fungerar. Att producera och trycka böcker tar tid och är resultatet av samverkan mellan många människor med olika kompetenser. När den marknaden försvinner, vilket den sakta verkar göra när allt fler läser allt mindre, finns inga böcker att köpa. Och när allt färre läser finns allt färre att tala om böcker och dess innehåll med, och därmed utarmas kulturen och tekniken kan ta över allt allt mer. Problemet är att det inte går att tvinga fram en förändring, det går inte ens att locka fram den. Enda sättet att få fler att läsa är att alla tar ansvar och faktiskt läser böcker. Därför är lässatsningar eller momssänkning på böcker inga lösningar på problemet. Det enda som skulle kunna vända utvecklingen är att den generella tryggheten i samhället ökar, och att fler får mer tid att läsa och samtala om böckernas innehåll.</p><p>Det som skrämmer mig är det faktum att man inte saknar något som man inte själv upplevt. Våra smarta telefoner pockar på uppmärksamhet och löftet om att aldrig sakna underhållning, vilket låter som en gåva, men i själva verket säljer vi våra själar till djävulen. Det är ingen konspirationsteori jag formulerar, jag konstaterar bara fakta. Ägarna till techbolagen må vara världens rikaste individer och deras makt är enorm, men de driver inte utvecklingen, det gör alla vi som anpassar oss efter den eller uppslukas av den. </p><p>Jag är uppgiven, men har bestämt mig för att aldrig förlora hoppet för det går att vända trenden. Mer tid och ökad trygghet är lättare att förstå värdet av än bokläsning, så fokuserar vi på det återskapar vi förutsättningarna för läsning och då blir det lättare att tala om bokens värde. Många läser fortfarande och alla vuxna minns boken, så mer tid och ökad trygghet samt ett mänskligare samhälle där digitala och analoga system kompletterar varandra och där man förstår både varandra och det unikt mänskliga, skulle skapa förutsättningar för läsande och då kan den onda cirkeln brytas, men för varje år som går försvinner de där minnena och för varje ny generation som aldrig läst en bok blir det svårare att främja framväxten av en läsande kultur. Jakten på effektiviseringar jagar livet och lusten ur både författare och läsare, vilket påverkar både den mentala och fysiska hälsan eftersom dessa saker hänger ihop och är varandras förutsättningar.</p>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com8tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-18066681681632145532023-11-26T10:04:00.000+01:002023-11-26T10:04:34.608+01:00Vad har jag lärt av David Bowie?<p>Ända sedan jag var liten, långt innan jag började lyssna på David Bowie, var det något hos honom som slog an en ton hos mig. Jag minns intervjuer med honom på TV och att han fascinerade mig. På högstadiet, när <i>Scary Monsters</i> kom fick jag upp ögonen för musiken men det var först efter konserten på Ullevi 1984 som jag köpte alla skivorna och spelade in kassettband som slets ner i min Walkman. Konserten på Eriksberg 1987 var tyvärr en besvikelse. Och när jag började studera och fick barn fick jag annat att tänka på. Men även om jag inte köpte de nya skivorna glömde jag honom inte. När <i>The</i> <i>next</i> <i>day </i>kom väcktes intresset till liv, men jag hann inte utveckla det förrän han dog samtidigt som <i>Black Star</i> släpptes, vilket berörde mig mer än jag trodde.</p><p>Tråkigt nog var det först efter att han dött som jag på allvar började analysera mitt intresse, men när jag väl gjorde det fann jag å andra sidan en massa nycklar till självförståelse, och det är ju så livet fungerar. Först i efterhand har man facit och det är bara då kan kan förstå på djupet. Han var en outsider och när jag tänker på det idag inser jag att det var detta som fångade mitt intresse. Inte så att jag ville vara utanför, tvärtom, men det är inget man styr över och jag tror idag att hans existens fungerade som ett slags fyr, ett ljus i mörkret. Det var absolut inte så jag tänkte då, men det är så jag tolkar mitt intresse för honom som person. Jag lever inte i hans efterföljd och klär mig inte som honom, men hans inställning till livet och skapande är inspirerande och lärorik.</p><p>I dokumentären <i>Moonage Daydream</i>, som jag såg på bio förra året och som jag såg om för en vecka sedan, på Netflix, säger Bowie två saker som fastnat hos mig. Det första handlar om att han efter framgångarna med <i>Let's Dance</i> kände sig tom eftersom han gav publiken det publiken önskade, istället för att kämpa för att försöka få publiken att gilla det han själv gillade, vilket var vad hans skapande handlade om under de första tio, fullkomligt magiska, åren av sin karriär. Det andra handlar om hans sätt att se på meningen med livet. Jaga inte efter en dröm; gör det du tycker om, var närvarande i det du gör och gör det bra, så kommer du att skapa din dröm. </p><div>Jag la märke till dessa båda klokskaper redan första gången jag såg dokumentären, men det var när jag såg den en andra gång som jag på allvar insåg hur mycket de där orden svänger i takt med den jag är och det liv jag lever. Jag har aldrig jagat någon dröm, för jag har aldrig haft någon. Jag har strävat efter att komma bort från saker som jag inte trivs i eller med, och jag har aldrig varit rädd att prova saker. Sen är jag lyhörd. Jag har alltid satt en ära i att göra det jag gör så bra jag bara kan. Idag är jag där jag vill vara och jag gör det jag trivs med och finner intressant och utvecklande under en stor del av de flesta dagarna, så även om universitetsvärlden och samhället förändras oroväckande snabbt till det sämre lever jag det liv jag önskar och känner ingen längtan bort. Det är så nära ett slags drömtillvaro som jag kan hoppas på att komma. Jag har förändrat det jag kan och lägger ingen tid och energi på det jag måste acceptera.</div><div><br /></div><div>Först på senare år, efter att jag fick min första lärobok antagen, när jag äntligen fick gehör för och möjlighet att göra det jag tror på, har jag kunnat kämpa för att försöka få andra att se värdet i och uppskatta det jag tror på. Och det bidrar till att förstärka känslan av att leva ett rikt och meningsfullt liv. Att få böcker antagna är svårt och det blir svårare och svårare att slå igenom i det allt mer öronbedövande bruset, därför kommer jag aldrig att ta det föregivet att jag ska få ge ut böcker. Skrivandet kan dock ingen ta ifrån mig. Just nu lägger jag sista handen vid manuset till min kommande lärobok, om metod. Nästa vecka ska jag påbörja arbetet med nästa lärobok, om ledarskap. Och under tiden jag väntar på besked från förlaget om min bok om akademisk kvalitet filar jag på språket och detaljerna i det manuset, för jag vet att det finns en uppenbar risk att boken inte antas. Jag har blivit refuserad några gånger på de stora förslagen, men jag kommer i inte att ge upp. Så länge jag finner mening i skrivandet jobbar jag vidare med tankarna och slipar på dess form. Det är kampen för att övertyga och få fler att se och förstå det jag ser och förstår som ger min tillvaro mening, och skulle jag lyckas är det en bonus.</div><div><br /></div><div>Genom att leva efter dessa enkla principer, vilka fylls med det som passar mig och ger min tillvaro mening byggs drömmen successivt och från grunden, och jag riskerar inte att drabbas av den tomhet som framgång byggd på anpassning efter det som ligger i tiden och som andra gillar leder till. Därmed har jag gjort vad jag kan för att få det så bra som möjligt.</div>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-435565984988164722023-11-19T11:06:00.002+01:002023-11-19T11:06:27.184+01:00Lärare är inget serviceyrke<p>På grund av förkylning och stor arbetsbörda lyckades jag inte få så mycket tid för bloggande som jag önskade här i veckan, me jag hoppas ändå att grundtanken går fram och att texten är begriplig.</p><p>Att skolan öppnats upp för privata vinstintressen och förvandlats till en marknad är förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land, vilket i sin tur är förödande för demokratin. Det finns nämligen inga genvägar till kunskap. Kvaliteten i allt lärande står i direkt relation till den tid och det engagemang som den som ska lära lägger ner. Det faktum att kunskap är en individuell och förkroppsligad egenskap, inte en produkt, och undervisning handlar om att skapa förutsättningar för elevers och studenters lärande, gör att skolan förvandlas till något annat när företag tillåts ta över verksamheten. </p><p>När skolan blir en affärsidé förvandlas den i grunden. För att det ska gå att plocka ut vinst ur verksamheten krävs en annan syn på kunskap än den som gjorde svensk skola till ett föredöme i världen. Resultatet av verksamheten måste produktifieras, alltså bli mät- och jämförbart, vilket gör att fokus flyttas från elevernas kunskaper och kompetenser till resultaten på proven, alltså nyckeltalen som lärarna rapporterar. Ansvaret för produktionen av resultat läggs på lärarna. På det här sättet förvandlas både läraryrket i grunden och synen på lärande. Lärare förväntas inte längre skapa förutsättningar för elevernas lärande, vilket tar tid och kräver att lärarna har ett stort mått av frihet. För att eleverna ska kunna producera mätbara resultat måste proven handla om faktauppgifter som går att memorera, vilket är något annat än kunskap och något väsensskilt från bildning. Om inte denna syn på skolans uppdrag förändras är det bara en tidsfråga innan lärare ersätts med AI, men då handlar utbildning inte längre om kunskap.</p><p>Dagens syn på kvalitet i skolan och den högre utbildningen är inte anpassad efter <i>kunskapens</i> krav, istället är det kursernas innehåll som anpassas efter en definition på kvalitet hämtad från tillverkningsindustrin. Kvalitetsarbetet har blivit ett självändamål och en egen syssla som tar allt mer tid och kräver allt mer uppmärksamhet och resurser, vilket går ut över kunskapen och kvaliteten i lärandet. En förutsättning för att högskolans utbildningar ska kunna hålla hög akademisk kvalitet är att såväl kunskapssynen som verksamheten utgår från, och att definitionen av progression ligger i linje med, vad vi vet om människans kognition. Och eftersom lärande och kunskapsutveckling är icke-linjära processer går det inte att tvinga in den högre utbildningen i en mall som bygger på helt andra principer, hämtade från helt andra verksamheter. Ett citat från Adam Grants bok <i>Öppet sinne</i> skulle kunna fungera som inspiration i arbetet med att utveckla en sant akademisk modell för progression, vars syfte inte är att nå mål utan att utmana och överskrida tidigare kunskaper samt förstå världen och verkligheten bättre.</p><blockquote>Våra identiteter är öppna system och det är våra liv också. Vi måste inte sita fast i gamla tankar om vart vi vill bege oss eller vilka vi vill vara. Det enklaste sättet att ompröva våra övertygelser är att ifrågasätta vad vi gör dagligen.<br /><br />Det kräver ödmjukhet för att vi ska ompröva våra tidigare åtaganden, tvivel för att vi ska ifrågasätta våra nuvarande beslut och nyfikenhet för att vi ska föreställa oss våra framtidsplaner på nytt. Det vi upptäcker på vägen kan befria oss från bojorna som bekanta omgivningar och våra gamla jag utgör. Att tänka om gör oss fria att åstadkomma mer än att uppdatera vår kunskap och våra åsikter – det är ett verktyg för att leva ett mer meningsfullt liv. (Grant 2021, 242)</blockquote>Kraven på prestation måste balanseras mot kunskapsutvecklingens krav på tid för reflektion och möjlighet till kritisk granskning. Hetsen och pressen som lärare och studenter utsätts för tvingar bort allt vad bildning heter och påverkar kunskapskvaliteten menligt, för det handlar om komplexa kvaliteter. Utbildning riskerar att reduceras till reproduktion av redan kända fakta. <br /><br />Den enda progression som betyder något är den som utspelar sig i studenternas huvuden. Hela tanken på att läraren med hjälp av en uppsättning standardiserade och kvalitetssäkrade metoder ska leda studenterna mot på förhand utformade mål (learning outcomes) bygger på ett helt annat kvalitetsbegrepp än det akademiska. Den pedagogiska modellen fostrar inte studenterna till självständiga, kritiskt tänkande och ansvarstagande människor som kan utmana lärarna och den etablerade kunskapen samt överskrida målen, vilket kännetecknar progression inom forskningen. Utmärkande för kvalitet i akademiska miljöer är att det finns goda förutsättningar för stävan uppåt i vetandets hierarki, men den rörelsen går inte att tvinga fram. Progression i den akademiska världen handlar inte om att studenterna ska kunna visa att de vet mer och mer, utan om att utveckla förmågan att hantera svårare och svårare problem. Den kanske viktigaste egenskapen hos någon som vill lära sig nya saker och på egen hand söka sig ut i kunskapens okända terräng är förmågan att stanna kvar i problemen och aldrig slå sig till ro med vad man vet utan hela tiden höja ribban och vara medveten om vikten av att göra sig av med kunskaper som inte fungerar längre. Progression handlar inte om att nå mål utan om att överskrida dem.<br /><br />Ett exempel på hur en intellektuell definition av progression skulle kunna omsättas i undervisningspraktik skulle kunna vara att låta studenterna läsa, till exempel Michel Foucaults bok Diskursens ordning, som många betraktar som en av de svåraste böckerna man kan läsa, först en gång i början av utbildningen, sedan en gång i mitten och en sista gång mot slutet av utbildningen. Progressionen handlar då om den utvecklade förmågan att förstå den typen av texter, inte om att tillägna sig en på förhand bestämd och tydligt definierad mängd kunskap. Kompetensen som byggs upp på det sättet har en mycket längre hållbarhet än resultatet av målstyrda och kvalitetssäkrade utbildningar, och den kan dessutom användas i många olika typer av sammanhang. Genom att återvända till samma text eller samma problem i ljuset av nya kunskaper och mer utvecklad förmåga att läsa svåra texter kommer förståelsen hos studenterna att öka gradvis, men inte linjärt och heller inte i samma takt hos alla, av den enkla och självklara anledningen att det är så som människor de facto fungerar. Detta processorienterade sätt att se på progression – där förmågan att stanna kvar i och utveckla förmågan att hantera problem anses viktigare än det som kan visas upp och som går att kontrollera – skapar förutsättningar för en helt annan interaktion mellan lärare och studenter där lärandet står i centrum istället för betyg och genomströmning. I en sådan miljö blir kunskapen inte ett tak eller en destination man fördas tryggt och säkert mot, utan en trampolin som man tar spjärn emot för att på egen hand hoppa så samlat och långt som möjligt med hjälp av. Arbetar man med progression på det sättet blir lärarens uppgift att bjuda så mycket motstånd som möjligt, vilket alltid är individuellt och kontextuellt. Istället för att alla förväntas nå samma resultat, vilka stipuleras i kursens lärandemål, kommer var och en att utvecklas i sin egen takt och erbjudas möjlighet att inte bara nå utan även överskrida sin egen förmågas gräns, vilket är enda sättet att utvecklas som intellektuell och tänkande människa. Ytterst är det vad rörelsen uppåt i <a href="https://flyktlinjer.blogspot.com/2017/02/vetandets-hierarki.html">vetandets hierarki</a> handlar om och det är detta som synen på och arbetet med progression behöver handla om ifall man vill värna den akademiska kvaliteten och högskolans intellektuella miljö.Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-46681402668584012012023-11-12T10:59:00.001+01:002023-11-12T10:59:21.488+01:00Den kontemplativa förmågan<p>Vi som lever idag har exakt lika mycket tid till vårt förfogande som alla andra människor i världshistorien. Skillnaden är att vi tvingar oss själva och varandra att fylla tiden med fler och fler uppgifter som hela tiden ska utföras på kortare tid. Det finns massor av saker som kan utföras snabbare utan kvalitetsförlust, men vissa saker kräver tid för att kunna bli bra, och ju mer tid man kan och får ägna åt saken desto bättre. Ägnar man sig åt analytiskt, kontemplativt tänkande står kvaliteten i utfallet i direkt relation till tiden som läggs ner på uppgiften. Prestationskrav och stress är den intellektuella kvalitetens värsta fiende, vid sidan av störmoment av olika slag. Utan tid för eftertanke och möjlighet att dra sig undan i en avskild vrå där tankarna kan utvecklas i sin egen takt finns med andra ord ingen möjlighet att uppnå akademisk kvalitet, och utan akademisk kvalitet i den högre utbildningen blir kunskapen lidande och det gör samhällets investering i forskning och utbildning till ett gigantiskt slöseri. Och när kunskapen och den analytiska förmågan utarmas i samhället, vilket den gör när generation efter generation av studenter lämnar högskolan med ett examensbevis i handen (utan att ha förstått vad det innebär att tänka kritiskt och självständigt), samtidigt som äldre generationer går i pension och dör, blir det på sikt allt svårare för allmänheten att hantera komplexa problem. Därifrån stupar det brant utför för demokratin.</p><p>Mitt arbete som lektor har förändrats i grunden och jag undervisar idag i en helt annan högskola än den jag var student och doktorand i och där jag påbörjade min lärargärning. Jag har över 30 års erfarenhet av högre studier och kunskapsutveckling, men jag upplever det sorgligt nog allt mer som att mina kunskaper och min erfarenhet betraktas som en belastning i den kontext jag nu verkar i. Det är så himla sorgligt att tvingas konstatera att jag oftare på senare tid önskar att jag inte brydde mig så mycket. Det tär på mig att tvingas se på och i viss mån vara delaktig i avakademiseringen av högskolan. </p><p>Kunskapen kan bara försvaras om den <i>respekteras</i>, och det gör den tyvärr inte idag. I hög grad beror den bristande respekten för kunskap på att tiden för att kontemplera saknas i den prestationssamhälle som vuxit fram mellan oss människor, vilket gör att man inte vet vad man går miste om. Trots att eftertänksamhet och möjligheten att skapa sig perspektiv, samt möjligheten att låta tänkandet ta den tid det tar, är en förutsättning för kunskapsutveckling, betraktas dessa helt essentiella inslag i forskning och utbildning som slöseri med resurser. Det skulle kunna sägas vara definitionen på galenskap, men eftersom kraven på "en budget i balans" och eviga "effektiviseringar" anses vara tecken på klok förvaltning av alla verksamheter idag är det den som talar om det jag skriver om här som betraktas som tokig. Därför finns ingen ljusning i sikte. Sällan har det gamla ordspråket: Man saknar inte kon förrän båset är tomt, känns mer aktuellt. </p><p>Det finns inga genvägar till kunskap och saknas förutsättningarna blir kvaliteten oundvikligen lidande. Det är ingen åsikt, det är ett faktum. Tyvärr finns en risk att den som påpekar detta uppfattas som en nostalgisk drömmare, naiv förespråkare för något som är omöjligt, eller en illojal medarbetare. Och eftersom den som saknar insikt om problemet inte förstår kritiken -- har man aldrig fått möjlighet att utveckla den kontemplativa förmågan vet man inte vad man går miste om -- behöver kritiken inte bemötas och avakademiseringen fortsätter. Detta är saker jag funderar allt oftare på och kämpar allt mer med i vardagen på högskolan. När den enda frågan jag får efter tre timmars föreläsning om vad som kännetecknar självständigt, kritiskt tänkande är om det kommer att läggas ut instuderingsfrågor för att underlätta läsningen av kurslitteraturen, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Och när jag av ekonomiska skäl tvingas låta sex studenter (som gör en intervju var) tillsammans skriva "samma" uppsats på fem veckor som jag själv gjorde ensam (och med stöd i tio intervjuer), blir det plågsamt uppenbart hur mycket förutsättningarna att bedriva HÖGRE studier har försämrats sedan jag var student.</p><p>För att inte förlora mitt förstånd och för att inte tappa tron på det jag vigt mitt liv åt stjäl jag till mig stunder i enskildhet där jag kan läsa och skriva. Lusten att lära och nyfikenheten som drev mig till högskolan och som hållit mig kvar i alla år finns där fortfarande, men idag är läsandet och skrivandet snarare en existentiell fråga. Dagligen och stundligen ser jag tecken på bristande kontemplativ förmåga, inte bara på sociala nätverk där känslan och dumheten ständigt övertrumfar kunskapen. Vill man bli känd och rik och få följare måste man tala till känslorna, för ingen (avrundat) har kontakt med sitt intellekt i den stressade tillvaro alla tvingas hantera. Det faktum att man till och med kan bli president i världens största och mäktigaste demokrati utan att äga någon som helst kontemplativ förmåga säger något djupt oroande om samtiden. Hur ska konflikten mellan Israel och Palestina kunna nå något slags lösning när det enda språk som världens ledare förstår är våld? Hur ska vi kunna få bukt med skjutningar och galopperande gängkriminalitet i Sverige om den enda åtgärd som föreslås och debatteras är hårdare straff? Klimatförändringarna kommer aldrig att kunna hindras utan tid att tänka och en kollektiv förmåga till kritiskt tänkande och kontemplativ förmåga, därtill är problemet allt för komplext.</p><p>Den där helt avgörande, kontemplativa, förmågan grundläggs tidigt i livet. Får man ingen inspiration, alltså om föräldrarna inte visar vägen och ger en stöd i hemmet kommer skolan inte att kunna fungera som det är tänkt, och det påverkar naturligtvis i förlängningen höjden på den högre utbildningen. Att tillägna sig kunskap som går utöver rena fakta som man kan plugga in, alltså kunskap om det som är komplext och där sambanden inte är tydliga, tar tid. Liksom med kondition måste man initialt vara beredd på att utsätta sig för sådant som är jobbigt för att det ska kunna gå lättare sedan. Belöningen står i direkt relation till ansträngningen och den kommer sen, inte omgående. I en skola där lärarna förväntas underlätta för elever och studenter kommer allt färre att övervinna hindren som man måste övervinna för att kunna tillägna sig förmågan, och går därmed miste om det som ligger på andra sidan, vilket naturligtvis får konsekvenser för kunskapens kvalitet. Fast även de som övervunnit hindren, tagit sig igenom högskolans grundutbildning och disputerat har idag svårt att praktisera den kontemplativa förmågan eftersom forskare förväntas konkurrera om medel för att kunna producera artiklar på löpande band, dessutom inom allt smalare områden. I en sådan miljö finns ingen förståelse för komplexa problem och frågor som kräver kontemplativ förmåga, och den kollektiva förståelsen minskar successivt i takt med de äldre forskarna går i pension. Högre seminarier betraktas idag helt följdriktigt som slöseri med tid, vilket gör att de löses upp. Idag är det få som kommer ihåg eller ens vet hur det såg ut och fungerade på den tiden när Sverige ansågs ha ett av världens bästa utbildningssystem, och därför saknar man inte och förstår heller inte meningen med att tänka tillsammans.</p><p>Tillvaron blir allt mer fragmenterad och överblicken går därmed förlorad. Allt fler drabbas av ett slags tunnelseende, som med tiden blir den allmänna uppfattningen om hur det ska vara. Därför ser allt färre faran med att allt fler låser in sig i filterbubblor där alla bekräftar och eldar på varandras åsikter. Livet och tillvaron blir således allt mer obegripligt och för många allt mer hotfullt, vilket driver på den negativa utvecklingen. Ohälsan stiger och går man till läkaren får man piller som i bästa fall lindrar symptomen, men eftersom den underliggande sjukdomen är kulturellt betingad finns en uppenbar risk att man fastnar i en ond spiral. Problemen som jag försöker beskriva liknar i mångt och mycket ett moment 22, för om man inte inser betydelsen av att stanna upp och tänka efter, om man inte förstår värdet av att lyssna på sin kropp och på andra människor samt världen man lever i, blir det svårt att ta till sig talet om värdet av att läsa avancerade böcker och tänka tankar som går på djupet, vilket krävs för att man ska kunna skaffa sig den typen av perspektiv på tillvaron som behövs för att förstå verkligheten i sin fulla vidd på ett adekvat sätt. Problemet förvärras av att både förståelsen för värdet av och respekten för den kontemplativa förmågan, samt inte minst kompetensen att använda den, måste vara <i>kollektiv</i>. Det kommer aldrig an på vad enskilda kan, vet och förstår, det är alltid den generella nivån i befolkningen som helhet som räknas. Jag vägrar tro att det är kört, och även om det är så kommer jag aldrig att ge upp kampen.</p><p>Ser du också problemen jag pekar på och värnar även du den kontemplativa förmågan: Sprid gärna den här posten, för det krävs för att tankarna ska kunna bryta igenom det allmänna bruset.</p>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-64753486214581024272023-11-05T11:24:00.002+01:002023-11-05T11:24:24.582+01:00Människan, en aningslös och kännande maskin?<p>Här i veckan var det ett kort inslag i Aktuellts kulturnyheter som handlade om att svenskarnas bokläsande tydligen fortsätter att gå ner. Det var över på någon minut, bara ett kort konstaterande, men det skrämde mig och jag kan inte riktigt släppa det. Efter konstaterandet fick man se några klipp från stan. ”Det är tråkigt att bara sitta ner”, skrattade en yngre tjej. En pojke stod vid sin mamma och sa att han läste varje kväll. "Det är jag som lärt honom", sa mamman. Sen åter till studion. ”Tack för ikväll”. Ingen analys, ingen diskussion, bara ett kort konstaterande och några röster från vanligt folk. I kulturnyheterna!? Jämför det med när börsen går ner. Då blir det krigsrubriker och ekonomiska experter och sparekonomer kallas in för att ge råd och analysera riskerna. Läsande är en helt central del av det som gör oss människor till människor, så det är ingen liten sak att folk läser allt mindre, och att så många bryr sig så lite är ett illavarslande tecken på bildningens och kunskapens egenvärde.</p><p>Vad man läser och hur man läser spelar en avgörande roll. Många väljer att lyssna på böcker istället, ofta samtidigt som de gör något annat. Idag måste man kunna multitaska, sägs det. Men det är ingen unikt mänsklig egenskap, läser jag i boken <i>Trötthetssamhället</i>, av Byung-Chul Han. Evolutionen har tvingat fram den egenskapen (om det nu är så det fungerar). Djuren på savannen måste kunna äta samtidigt som de har koll på omgivningen, annars finns en risk att de blir dödade. Det är dock ingen intellektuell förmåga. Ju fler saker man gör samtidigt, desto ytligare blir tänkandet och "läser" man samtidigt som man gör något annat blir det svårart att ta in meningen i det man läser. Om det bara är information eller förströelse går det nog att hänga med, i alla fall hjälpligt. Och om det man lyssnar på verkligen fångar en styrs naturligtvis uppmärksamheten dit. Men det är omöjligt att ta till sig tankar som går på djupet eller tillägna sig abstrakta tankegångar om man inte är fullt fokuserad på det man gör. Det faktum att att allt fler överger pappersboken är med andra ord ingen liten sak.</p><p>Förändringen i synen på bokens och läsandets värde ligger i linje med andra förändringar som oroar lika mycket. Paradigmskiftet tar sig en rad olika uttryck, men det bygger på en kombination av fascination för maskiner och algoritmer och ett förakt för det mänskliga och det får kraft av okunskapen om vad som driver förändring. Människans fallenhet för att lyssna och lita på auktoriteter spelar också en viktig roll, vilken drivs dels av önskan att slippa ta ansvar, dels av uppgivenhet inför komplexitet, dels av drömmen om en frälsare som ska leda gruppen mot en ljus framtid. </p><p>Förändringarna är del av samma rörelse som ytterst handlar om att allt fler människor allt mer försöker likna en maskin. Just nu är AI hetare än någonsin, men drömmen om artificiell intelligens är aningslös och den bygger på känsloargument. Vi måste ingenting, för det är (fortfarande) människor och mänskligt beslut som driver utvecklingen i den riktning som den tar sig, därför är det problematiskt när auktoritet hävdar att att det är av nöden tvunget att göra si eller så. Maskiner kommer ALDRIG att kunna konkurrera på människans villkor, av det enkla och självklara skälet att maskinen aldrig kan bli en människa. Skulle maskinerna utveckla ett medvetande skulle det per definition vara väsensskilt från hur människor fungerar.</p><p>I boken <i>Trötthetssamhället</i>, som handlar om konsekvenserna av utvecklingen som diskuteras ovan läste jag om ”förlusten av den kontemplativa förmågan”, och tänker att det är där vi är idag, som kollektiv betraktat. När vi effektiviserar allt försvinner inte bara tiden att tänka, även förmågan att göra det går förlorad. Förlusten av förmågan att tänka är mer skrämmande än de vidriga krigen som rasar just nu i vårt relativa närområde och klimatförändringarna som förr eller senare drabbar oss alla. För med en kollektiv förmåga att tänka kan krig förhindras och klimatförändringar vändas, men utan människans intellektuella förmåga, som är just mänsklig och därför aldrig kommer att kunna övertas av någon algoritm, går vi oundvikligen med öppna ögon mot vår egen undergång.</p><p>Trots att riskerna borde vara uppenbara håller mänskligheten på att successivt närma sig maskinerna, som idag utgör idealet och därför betraktas som en auktoritet man måste följa, oavsett vad man tycker eller tror. Med hjälp av kirurgi och botox samt olika slags filter skapar många människor idag en illusion om att utseende är något man väljer och att det är ett permanent attribut, vilket är motsatsen till hur livet fungerar. Det är bara ett trivialt och tragiskt exempel på förnekelse av det unikt mänskliga. Andra exempel är den allt aggressivare digitaliseringen av allt fler aspekter av vardagen och livet, vilken tvingar människor att jämföra sig med maskinerna som vi aldrig kan vinna över. Jakten på effektiviseringsvinster och strategierna för målstyrning och kvalitetssäkring drivs av en ekonomisk logik som algoritmer är bättre på att förstå och ansvara för än människorna som därmed frivilligt underordnar sig maskinerna, genom att försöka likna och konkurrera med dem. </p><p>Börjar man leta efter tecken på vart vi är på väg finner man dem allt oftare och i allt fler sammanhang. Strävan efter att vara och fungera som maskiner i kombination med föreställningen att pengar är det högsta goda gör att vi människor ser varandra som ett potentiellt hot. Här i veckan skrev jag ett antal inlägg om detta på Twitter, som Elon Musk -- en av de fyra eller fem människor som har makt över utvecklingen och som tjänat ihop sin enorma förmögenhet, som ger honom närmast oinskränkt makt över alla andras liv och tänkande -- döpt till X. Tyvärr flimrade inläggen bara förbi i flödet som styrs av känslor, ju starkare desto bättre för det regerar mer data som övervakningskapitalisterna säljer till högstbjudande för att få oss att efterfråga och köpa det marknadens aktörer vill att vi ska köpa, så därför publicerar jag dem här.</p><p></p><blockquote><p>Det var inte bättre förr, sägs det. Men när jag var student respekterades forskare för sina breda och djupa kunskaper. Idag avgörs respekten av hur mycket pengar man drar in och hur många publikationer man producerar.</p></blockquote><blockquote><blockquote><div></div></blockquote><p>Välkommen till misstänksamhetssamhället, där allt och alla utgör ett potentiellt hot mot dig och där alla därför måste underkasta sig kameraövervakning, visiteringar och nyckfulla förbud, där du ALDRIG kan eller får vila i nuet och ta vara på livets fina stunder.</p></blockquote><p></p><blockquote><p>När hotbilden ökar är det väl allas vaksamhet och försiktighet som behöver öka, inte kontrollerna och restriktionerna? Ett öppet och demokratiskt samhälle måste fortsätta vara just det, annars terroriserar vi oss själva, och vad är då poängen med allt?</p></blockquote><p></p><blockquote><p>Väskförbud låter som en trivial åtgärd, men det innebär att vardagen förändras i grunden. Det är sällan man går direkt hemifrån och sen tillbaka till ett evenemang. Och effekten av att alla betraktas som misstänkta ska inte underskattas. När är det safe att avskaffa förbudet?</p></blockquote><p></p><blockquote><p>Ett samhälle som ser människor som ett hot, ett hinder eller en onödig kostnad, vad fan är det för samhälle?</p><p></p></blockquote><p>För att hålla min egen intellektuella förmåga vid liv skriver jag böcker och stjäl till mig stunder av koncentration där jag i tystnad kan försjunka i och fokusera på innehållet i filosofiska böcker och tankeväckande romaner som handlar om djupt mänskliga dilemman. I arbetslivet finns inte tid att tänka, än mindre mötas för att tänka tillsammans med andra människor. Det är orsaken till att jag skrivit en bok om akademisk kvalitet, vilken jag bloggat om här (se posterna som publicerades förra veckan). Och just nu är jag upptagen med slutredigeringen av en bok om Nietzsche. Följande citat reflekterar jag inte över i den boken, men det är skrämmande att se hur en som levde på 1800-talet redan då såg vad som låg i farans riktning. I boken <i>Mänskligt alltförmänskligt</i>, skriver Nietzsche följande:</p><blockquote><i>Den verksamma människans största brist</i>. -- Verksamma människor utmärks ofta av frånvaron av högre verksamhet: jag menar individuell. De är verksamma som ämbetsmän, köpmän, forskare, det vill säga som artvarelser, men inte som enskilda och alldeles särskilda människor: på den punkten är de overksamma. --Det olyckliga med verksamma människor är att deras verksamhet nästan alltid är en smula oförnuftig. Hos exempelvis en penningsamlande bankir frågar man förgäves efter ändamålet med hans rastlösa verksamhet: den är oförnuftig. De verksamma rullar så som stenen rullar, enligt mekanikens dumhet. -- Alla människor sönderfaller, som i alla tider så ock idag, i slavar och fria människor; för den som inte har två tredjedelar av sin dag för sig själv är en slav, han må sedan vara statsman, köpman, ämbetsman eller forskare. (Nietzsche 2000, 172 i Samlade skrifter, band 3)</blockquote><p>Det var Byung-Chul Han som gjorde mig uppmärksam på aforismen. Han analyserar i sin bok rörelsen från disciplinsamhället (se Foucault), över kontrollsamhället (se Deleuze), till dagens prestationssamhälle, där människan tvingar sig själv att konkurrera med maskiner, vilket är en kamp som vi aldrig kan vinna och som dessutom gör oss sjuka. Och där prestation är viktigare än kontemplation kommer maskinerna att vinna, men inte för att de är bättre än människorna utan för att människorna inte värderar det unikt mänskliga tillräckligt mycket.</p><p>Aldrig någonsin tidigare i utvecklingen av livet på jorden har det funnits ett större behov av att stanna upp och tänka efter. Istället anklagas den som uttrycker minsta lilla oro över vart vi är på för att vara naiv. Kritiken mot digitaliseringen och utvecklingen av AI är den samma som när tågen infördes, säger man. Men det är inget argument, för kritiken mot tågen var en rädsla byggd på känslor för det okända. Hotet som digitaliseringen medför är reellt och går att belägga empiriskt. Paradoxalt nog är det ett moment 22, för det krävs intellektuell och analytisk förmåga samt en vilja att förstå för att se vart vi är på väg, och den förmågan är vi på väg att överge med hänvisning till aningslösa känsloargument. Den som inte läser böcker vet inte vad hen går miste om, och samma gäller kunskapen. Ignorans och dumhet övertrumfar kunskapen, men bara i sammanhang där kunskapen anses sakna värde.</p><p></p>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com10tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-4554198742396386762023-10-29T05:39:00.003+01:002023-10-29T05:39:48.139+01:00Fler tankar från FEKIS: Om universitetsväsendets framtidPå FEKIS lyssnade jag på en paneldiskussion mellan: Astrid Söderbergh Widding, Gustav Amberg och Lars Strannegård. Samtalet som modererades av Lars Engwall inleddes med ett resonemang om den akademiska friheten som är hotad över hela världen, och Sverige ligger sämre till än jämförbara länder. Följande tankar om detta viktiga ämne, liksom reflektionerna om kvalitet i undervisningen och konsekvenserna av digitalisering och internationalisering, är resultatet av mitt aktiva lyssnade, inte en sammanfattning av vad som blev sagt.<div><br /></div><div>Politiseringen av högskolan gör den mer målstyrd. Högskolan ska inte förverkliga politiska partiers visioner för då är uppdraget inte längre kunskap, som är resultatet av öppet sökande. Panelen talade om: Magna Charta Universitatum (som är ett <a href="https://www.magna-charta.org/magna-charta-universitatum">manifest</a> som undertecknats av många högskolor i världen som förbinder sig att värna den akademiska friheten). Det talas idag ganska mycket om frihet, liksom om bildning, innovation och nytänkande, men det är inte forskarnas oro över hotet mot dessa helt centrala principer som sprids, det är istället kommunikationsavdelningarna på landets högskolor som använder orden i marknadsföringen av lärosätena. Ytterst drivs den tragiska utvecklingen av klåfingriga politiker som är mer intresserade av universiteten som ett sätt att ta makt över utvecklingen än av kunskapen. Ett annat problem med politisk styrning av utbildning och forskning är att politiska förlag ofta är både kortsiktiga och motstridiga, vilket blir ett hinder i arbetet med att utveckla bästa möjliga kunskap. Utbildning ska inte vara lönsam, den ska skapa förutsättningar för lönsamhet och är en långsiktig investering i samhällets framtid. Årets Nobelpris i medicin diskuterades, som är ett resultat av grundforskning (i kombination med osedvanlig tur/”timing”). Jag återkommer ofta till tanken att högskolan inte är som vilken statlig myndighet som helst, och detta var rektorerna i panelen överens om.<div><br /><b>Undervisningens kvalitet<br /></b><br />Svenska studenter får mindre tid med sina lärare än studenter i många andra länder (vi ligger tragiskt nog sämst till i hela Europa). Även om det satsas mycket pengar på utbildning och talas om vikten av effektivitet, går pengarna paradoxalt nog i högre grad till åtgärder för att säkra kvalitet genom att öka administrationen, på undervisningskvalitetens bekostnad. Konsekvensen av detta blir att lärarna som undervisas misstros eftersom systemet bygger på kontroll, inte på tillit som krävs för att värna den akademiska friheten. Hur många studenter per lärare, och timmar till lärares interaktion med studenter, är rimligt, givet att det är akademisk kvalitet vi vill ha? Långt mer än vad som är fallet idag i alla fall. Under mina år som lektor har tiden jag får för att ansvara för kurserna halverats. Självklart får det konsekvenser för kvaliteten, men det är inget vi talar om. Istället satsas det på hårdare styrning och utökad kontroll. Vad innebär forskningsanknytning? Som jag ser det: att lärare forskar och forskare undervisar parallellt. Om alla på högskolan undervisar på 50% och forskar på 50% skulle man kunna spara en massa pengar som idag läggs på systemen för konkurrens om medel (som i praktiken handlar om att sortera bort 90% av ansökningarna som måste skrivas för att forskare ska kunna konkurrera). En sådan reform skulle innebära en massa vinster, för forskningen skulle inte konkurrera med undervisningen och arbetet som avdelningsledare skulle bli mindre betungande när alla vet vad de ska göra framöver, istället för som det är nu när det blir kaos när någon får medel och lämnar resten av lärarlaget i sticket. Kunskapskvalitet uppnås inte självklart genom att lärosätena mäter vetenskaplig kompetens i kronor och ören (vunna i konkurrens) och prioriterar produktion av publikationer i högt rankade journaler framför spridande av kunskap. När linjens makt över kollegiet ökar minskar lärarnas makt över undervisningsvardagen, och eftersom linjens mål måste vara mätbara och möjliga att konkurrera om med andra linjechefer på andra lärosäten utarmas kunskapen mer och mer för varje år som den här utvecklingen fortsätter. Akademiska hus är en genialisk (obs, bitter ironi) affärsidé eftersom staten ger med ena handen och tar med den andra. På det sättet kan politikerna lansera sig själva som kunskapsälskare, samtidigt som de tar tillbaka medlen genom att höja hyrorna. Inte för inte är Akademiska hus det mest lönsamma statliga företaget. Andra konsekvenser av ekonomiseringen av högskolan är stordriften som bygger på massföreläsningar, vilket inte är någon fördel i högre utbildning. Det går självklart att ha storföreläsningar, men finns inte tid, förståelse och respekt för det akademiska seminariet, som är själva sinnebilden för högre, akademisk utbildning, går det inte att uppnå kvalitet i högskolans verksamhet.<br /><br /><b>Digitalisering</b><br /><br />Forskning och högre utbildning handlar inte om producering av stoff (mätbara resultat), men den idén är svår att värja sig mot i en allt mer digitaliserad organisation eftersom kontextualiseringen av kunskapsutvecklingen blir lidande. Mänskliga möten och mellanrum är centrala för allt vad kvalitet handlar om i den akademiska världen. Bildning blir svårt om man digitaliserar av fel skäl och på fel sätt (fel = med fokus på ekonomi, istället för kunskap). Det är möjligt att använda digitala verktyg, det finns absolut vinster att göra, men om kunskapen inte är i centrum utarmas bildningen och den akademiska kvaliteten. Framstående och intressanta forskare skulle kunna ge offentliga föreläsningar via nätet, men undervisningen måste ske mellan engagerade lärare som man känner och tillsammans med studenter som man umgås med. Därför är ett levande campus helt avgörande. Antingen-eller-tänkande brukar jag vara mot, men ett hybridupplägg där man erbjuder deltagande både på campus och nät blir sämre för alla, och går ut över lärandet och kunskapens kvalitet. </div><div><br /></div><div>Hur använder studenterna nätet? ChatGPT: Vad menar vi med fusk? Bara i en produktionsorienterad utgör dessa båda problem ett hot, för i en seminariebaserad högskolekultur där lärare och studenter arbetar tillsammans för att utveckla kunskap används tekniska verktyg för lärande, inte för att få sina betyg så snabbt och effektivt som möjligt. Att hindra den tekniska utvecklingen går inte, men man måste inte nödvändigtvis anpassa den akademiska utbildningen efter algoritmer som tillhandahålls av multinationella techbolag som ägs av några få män med orimligt mycket makt och inflytande över allt och alla. Bildning är en analog, mänsklig kompetens och kunskap växer relationellt! Tänker och agerar man så är AI och digitalisering inget hot, tvärtom borde högre utbildning kunna ses och fungera som ett slags vaccin mot fördumningen som ekonomiseringen effektiviseringen och digitaliseringen leder till.<br /><br /><b>Internationalisering</b><br /><br />Respekt för det faktum att kunskap är språkberoende är a och o. Språket är det medium som kunskap växer och förmedlas med, och lärande är beroende av att man behärskar språket. Ju bättre man är på undervisningsspråket desto bättre blir lärandet. Undervisning på engelska är därför ett ineffektivt sätt att bedriva undervisning. Jämför forskning där man forskar på det egna språket och sedan sprider resultatet och diskuterar det med kollegor från andra länder på engelska. Ska man kunna vara fri i tanken måste man få tänka på det språk man är mest bekväm med och behärskar bäst annars kommer man bara att kunna bli medioker. Ska man erbjuda internationella utbildningar, kanske man ska anställa utländska lärare och mötas med engelska som kommunikationsmedel, men få undervisning och möjlighet att samverka med lärare och medstudenter på det egna språket. Parallella spår och respekt för komplexiteten som alla strävanden efter mångfald innebär är helt nödvändig om den akademiska kvaliteten ska kunna värnas. På högskolan liksom på alla andra områden gäller att man får vad man betalar för. Internationalisering tar helt enkelt mer tid, kräver större resurser och fungerar inte utan bred förståelse för svårigheterna. <br /><br />Detta var i korthet vad jag fångade upp och tar med mig från panelsamtalet. Inga stora nyheter, men jag är tacksam över att få det bekräftat att jag inte är ensam om att tänka som jag gör, vilket jag tyvärr ofta upplever att jag är.</div></div>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-20969113743486748032023-10-28T11:38:00.007+02:002023-10-30T05:34:42.369+01:00Vad vill vi ha; ett system för kvalitet, eller kvalitet?<div>Här fanns tidigare ett inledande resonemang där jag beskrev mina upplevelser av mottagandet av nedanstående text. Jag skrev den delen av bloggposten dels för att bearbeta besvikelsen över att frågan om (hoten mot) kunskapskvaliteten inte tas på större allvar i den akademiska världen idag, dels för att sätta in tankarna i en kontext. Efter några timmar valde jag att redigera den här delen av texten eftersom jag upptäckte att innehållet tolkades som ett personangrepp, trots att jag inte riktade mig mot någon särskild och heller inte nämnde några namn. Texten handlade inte om vad någon individ gjort eller sagt, det var en redogörelse för ett ärendes gång, med utgångspunkt i min upplevelse av att frågan inte blir tagen på det allvar jag anser att den förtjänar.</div><div><br /></div><div>Mitt engagemang för kunskap och kvalitet handlar om sakfrågan, inte om mig eller någon annan. Jag skriver inte om dessa saker för min egen skull, utan av omsorg för kunskapen och den akademiska kvaliteten i högskolans verksamhet, för att jag anser att skattebetalarna har rätt att få vad de betalar för. </div><div><br /></div><div>Här nedan finns ett utkast till förslag på hur man kan tänka och arbeta för att samhällets investering i högre utbildning ska hålla så hög klass som möjligt.</div><div><div><blockquote>Hela idén med ett system för måluppfyllelse och säkring av kvalitet är problematisk, särskilt som varken begreppet kunskap eller kvalitet diskuteras. Akademisk kvalitet är något annat än kvalitet i tillverkningsindustrin, kunskap är nämligen inget man producerar. Och genom att denna helt centrala aspekt av högskolans verksamhet bortses från eller i alla fall inte tas på allvar kan och kommer inte kvaliteten i utfallet av arbetet som bedrivs på högskolan, alltså studenternas kunskaper, som är något annat än poängen som rapporteras in i Ladoc, att kunna värnas.<br /><br />Högskolans nuvarande system för kvalitetssäkring bidrar både till förpappringen och en växande känsla av stress och uppgivenhet bland lärarna. Om kvalitetssystemet verkligen hade varit kvalitetsdrivande, det vill säga skapat förutsättningar för lärarna att värna studenternas möjligheter att lära och utvecklas intellektuellt, hade problemen som nuvarande system är behäftade med kunnat ses som det pris man får betala för att högskolans verksamhet ska kunna leva upp till skattebetalarnas förväntningar. Men systemets betoning på dokumentation, inrapportering av resultat och kontroll av nyckeltal leder till att lärarnas kvalitetsarbete på kurserna och tillsammans med studenterna blir lidande, vilket oundvikligen leder till att förutsättningarna för att bedriva sant akademiska studier på högskolan försvåras. Kopplingen mellan undervisningen och blanketterna som ska fyllas i och som granskas när kursernas kvalitet utvärderas blir allt mer otydlig för varje år och varje ny aspekt och parameter som adderas till systemet. Arbetstiden är begränsad och all tid som lärarna inte lägger på egen kunskaps- och kompetensutveckling samt undervisning och kursutveckling är utifrån ett akademiskt kvalitetshänseende förlorad och därmed att betrakta som slöseri med skattebetalarnas pengar.<br /><br />Premissen för både kritiken och förslagen på lösning som presenteras i denna text är att kunskapsutveckling och lärande är dynamiska processer som inte går att kontrollera eller målstyra. Det enda som går att kontrollera är nyckeltalen och arbetet med systemet, men det är inte där som lärandet sker och kunskapen utvecklas. För att ett system för kvalitet i högskolan ska kunna fungera som det är tänkt, alltså vara kvalitetsdrivande, måste det bygga på tillit till lärarna som skapar kvaliteten i verksamheten tillsammans med studenterna i vardagen under föreläsningarna och i seminarierummen. Eftersom nuvarande kvalitetssystem snarare bygger på misstro mot lärarnas kompetens att arbeta med och deras omsorg om kunskapen och kvaliteten, blir det svårt att förstå varför vi anställer lektorer och satsar pengar på kompetensutveckling och meritering av lärare. Om disputerade lärare, docenter och professorer avses vara en garant för kvaliteten i verksamheten blir det märkligt om de förväntas följa detaljerade regler, vilket inte kräver akademisk utbildning och meritering till forskare.<br /><br />Tillit till lärarna och deras bedömningsförmåga (Bornemark 2020) är förutsättningen för alla system som värnar akademisk kvalitet. Om lärarnas missnöje med och oro för den växande förpappringen inte tas på allvar är det ett problematiskt tecken på att högskolans akademiska kvaliteter är hotade, vilket nuvarande system för kvalitet tragiskt nog bidrar till. Får lärare inte vara lärare (det vill säga ta fullt ansvar för arbetet med kurserna), utan okritiskt förväntas ägna allt mer arbetstid åt saker som inte har direkt med kunskap och akademisk kvalitet att göra, riskerar högskolan att bli en produktionsenhet som konkurrerar om tomma nyckeltal med andra högskolor (Alvesson 2011), vilket är antitesen till den högskola som behöver växa fram och värnas för att vi ska kunna möta de växande problem som mänskligheten och livet på jorden står inför. Utan förståelse för värdet med och fokus på bildning går det inte att skapa förutsättningar för organisationen och alla berörda att röra sig uppåt i vetandets hierarki (se Nehls 2020, 37ff), vilket är en helt central kvalitetsparameter. Om systemet för kvalitet i verksamheten bygger på att lärare tvingas fylla i olika boxar i standardiserade blanketter eller flytta information och fakta som redan finns i andra system till en samling dokument som saknar relevant kontakt med den undervisningsvardag där kunskapen och kvaliteten uppstår, kan det inte bli kvalitetsdrivande. Utifrån ett kunskaps- och (akademiskt) kvalitetsperspektiv spelar det ingen roll hur bra systemet för kvalitetssäkring är eftersom det inte är där som kunskapen utvecklas och kvaliteten uppstår.<br /><br />För att vända utvecklingen och ge undervisande lärare tillbaka makten över innehållet och utformningen av kurserna, vilket är enda sättet att värna högskolans akademiska kvaliteter, behöver både linjen och kollegiet ta sig tid att stanna upp och reflektera över en rad pregnanta saker. Kvalitet i högskolans verksamhet är en komplex fråga sinte går att behandla vid ett eller några få tillfällen, och det kan heller inte vara något som linjens företrädare beordrar kollegiet att engagera sig i. Alla som arbetar på högskolan måste delta i samtalet, antingen för att bidra med kunskap och erfarenhet eller för att lyssna, lära och ge perspektiv. Eftersom både kunskap och kvalitet är öppna frågor utan givna svar handlar arbetet inte om att nå konsensus, enda sättet att skapa förutsättningar för den typen av dynamiska kvalitéer som kunskap är, är att hålla frågorna levande i vardagen inom högskolans alla verksamheter (se t.ex. Rombach 1991). Premissen för ett sant akademiskt kvalitetssystem kan inte vara att kvalitet går att styra och kontrollera.<br /><br />Följande lista innehåller förslag på frågor som behöver diskuteras så förutsättningslöst som möjligt och utan krav på att komma fram till ett bestämt resultat innan arbetet med eventuella förändringar påbörjas:<br /><ol style="text-align: left;"><li>Varför har vi ett system för kvalitet, och vad är det systemet är tänkt att värna?</li><li>Vilken definition av kvalitet och kunskap måste systemet bygga på för att kunna leva upp till förväntningarna?</li><li>Var uppstår och värnas kvaliteten, vem bär ytterst ansvar för att studierna som bedrivs på högskolan faktiskt leder till kunskap av hög akademisk kvalitet?</li><li>Vad menas med progression, och var sker den?</li></ol>Först när dessa frågor diskuterats och olika svar stötts och blöts mot varandra, och när det byggts upp en kollektiv förståelse för olika sätt att tänka om och se på kunskap och kvalitet i organisationen som helhet, kan arbetet med att utforma ett nytt system som sätter den kunskapens och lärandets kvaliteter i centrum, inte studenterna, lärarna, linjen eller systemet, påbörjas. Hur resultatet av det arbetet bör se ut är också en öppen fråga utan givet svar, så det tänkta systemet måste växa fram underifrån och genom kollegial samverkan mellan alla berörda parter. Det sägs ibland att allas ansvar är ingens ansvar, men det stämmer inte i en akademisk organisation fylld av forskarutbildade människor som har kompetens att tänka och arbeta självständigt.<br /><br />Några premisser för det nya systemet går dock att identifiera. En helt central faktor för att systemet ska kunna bli kvalitetsdrivande är att arbetet med dokumentationen måste kännas meningsfullt och intellektuellt stimulerande för både lärarna och studenterna. Dokumentationen i ett kvalitetssystem där kunskapen står i centrum måste även ske i öppna och levande texter (alltså dokument med så få boxar och färdiga frågor som möjligt) där fokus riktas mot det som lärarna på kurserna och programmen anser är viktigt att ta upp och beakta för att kurserna även i fortsättningen ska kunna skapa så bra förutsättningar som möjligt för studenterna att lära och utveckla kunskap.</blockquote></div></div>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-88710848081979218342023-10-27T09:30:00.002+02:002023-10-27T09:30:45.281+02:00Ett slags karta att orientera med hjälp av i det akademiska landskapetI grund och botten är det väldigt enkelt. Högskoleväsendets uppgift är kunskap, och om kunskapen inte håller hög kvalitet blir pengarna som investeras i utbildning till slöseri med skattebetalarnas pengar. Om det bara var upp till mig som lärare och forskare skulle jag inget hellre vilja än att ägna all min (arbets)tid åt kunskapsutveckling och undervisning. Tyvärr är det inte upp till mig, det är inte ens upp till kollegiet, för vi som arbetar som lärare och forskare har med tiden fått allt mindre makt över arbetet som vi utbildats för. Trots att det tydligt framgår av högskolelagen att alla forskare är fria att efter eget huvud välja syfte och metod för forskningen och hur man ska kommunicera resultatet av arbetet är man forskare idag i praktiken tvungen att följa linjens direktiv, som över tid blir allt mer detaljerade. Linjen blir dessutom större och större och dess makt över högskolans verksamhet ökar för varje år. Fortfarande talas det i akademiska sammanhang om kunskap, bildning, frihet samt vikten av tillit, men det blir i praktiken bara ord för kontrollsystemen blir fler och fler och kraven på lärarna och forskarna blir bara mer och mer detaljerade.<div><br /></div><div>Om jag som forskare ska kunna utveckla kunskap hänger det på mina egna prestationer. Det är jag som måste forska och skriva, och friheten som krävs för att resultatet ska bli bra, alltså handla om korrekt och användbar kunskap, liksom tilliten till att jag utför arbetet efter bästa förmåga, är helt avgörande. Vill jag göra karriär inom akademin måste jag dock följa linjens regler och dess syn på vad som är viktigt. Och för att cheferna och administratörerna i högskolans linjeorganisation ska kunna göra karriär krävs att andra utför det arbete som cheferna sedan tar åt sig äran av. Det är lätt att tala om vikten av tillit, kunskap och kvalitet, men när ens lön och karriärmöjlighet hänger på vilka nyckeltal man kan prestera väger friheten och kunskapskvaliteten lätt som en fjäder för många. Chefernas uppgift är att visa resultat, och resultat kan man bara få om man styr och kontrollerar, och det enda som går att kontrollera är nyckeltal. Kunskap är dock något annat.</div><div><br /></div><div>Det är en så sorglig utveckling att jag väljer att konstatera att och kort förklara hur det blivit som det är. Det som borde vara enkelt, särskilt som det regleras i lag, har obegripligt nog gjorts komplicerat. Och det är som alltid de som ytterst ansvarar för kärnverksamheten, i högskolans fall undervisningen och forskningen, som betraktas som problemet. Tron på ledarskapets undergörande verkan samt övertygelsen om att kunskap och akademisk kvalitet går att mäta och kontrollera, är en känsla, och vi vet att känslor tenderar att övertrumfa kunskapen, så när jag som lärare klagar över att förutsättningarna jag får att arbeta med lärande och skapa kunskap med hög kvalitet försämras för varje år som går och varnar för kontrollsystemens negativa konsekvenser uppfattas jag som ett problem av linjens företrädare. Det finns så många ömma tår att trampa på. Eftersom kunskapen är mitt uppdrag och dess kvalitet är det enda jag kan och ska värna, kan jag inte hålla tyst, men den vars makt hänger på att produktionen av nyckeltal står sig i konkurrensen med andra avdelningar eller lärosäten, behöver inte ta sådana hänsyn. Stannar man upp lite och tänker efter borde det vara uppenbart att nuvarande organisering av forskningen och den högre utbildningen inte är optimal, givet att kunskap och akademisk kvalitet även i framtiden är målet för verksamheten. <br /><br />Vad krävs för att lärare ska kunna vara lärare? Det är i grund och botten väldigt enkelt: tid, frihet samt möjlighet att forska. Känner man som lärare inte tillit går det inte att göra ett bra arbete som lärare, alltså ett arbete som inspirerar studenterna att ta sig utanför sin bekvämlighetszon, vilket krävs för att lära sig nya saker. Bristen på tillit till lärare och forskare har kommit smygande, och under senare tid har förändringen accelererat. Det finns inga kollegiala organ längre, all makt ligger hos linjen, som i bästa fall lyssnar på på kollegiet. Med risk för att uppfattas som tjatig påminner jag om att när Sverige hade ett av världens bästa skolsystem fanns i princip inga linjeorganisationer, all makt över arbetets utförande låg hos lärarna, som hade frihet att göra vad de ansåg bäst för att eleverna och studenterna skulle lära sig så mycket och så bra som möjligt. Så är det inte längre och för varje generation lektorer som lämnar högskolan försvinner kunskapen om och förståelsen för vad som faktiskt främjar kunskapskvalitet och skapar förutsättningar för lärande successivt. Med rådande syn på kvalitet och kunskap är det inte fråga om, utan när lärare ersätts med AI. Tänk vad mycket pengar man skulle tjäna ...</div><div><br /></div><div>Vilken typ av linjeorganisation behövs för att lärarna ska kunna vara lärare. Det är också väldigt enkelt. Problemet är att vi idag krånglar till det, samt ofta spänner vagnen framför hästen. Frågan om det överhuvudtaget behövs någon linjeorganisation ställs inte, och om någon påpekar att när Sverige en gång i tiden var en framstående kunskapsnation hölls administrationen på ett minimum och lärarna var sina egna chefer, vilket gjorde läraryrket efterfrågat och prestigefyllt. Idag är det till linjen man ska söka sig om man vill göra karriär är och tjäna pengar, trots att linjen inte skapar någon kunskap. Vad som behövs för att administrera en högskola där kunskapen står i centrum är: en <i>rektor</i> som bevakar högskolans intressen gentemot politiken, en <i>prefekt</i> per institution som ansvarar för ekonomin, och en <i>studierektor</i> lägger schema. När jag tänker på det faktum att Sverige idag är det land i världen som ger lärarna sämst möjligheter att möta studenterna i klass- och seminarierum får jag kämpa med tårarna, för det är så tragiskt att jag saknar ord. Och anledningen är att vi inte anser oss ha råd. Men nya chefer finns det uppenbarligen alltid pengar till ...</div><div><br />Vilken typ av administration behövs? Det är lite av en slamkrypare, dels eftersom det beror på vilken typ av kurser som ges, dels vilka lärare som undervisar och forskning som bedrivs. I en högskola där kunskapen står i centrum litar man på lärarna och överlåter den frågan till kollegiet. Idag anses det tragiskt nog vara så att kvaliteten står och faller med administrationen, vilket bevisligen inte stämmer.</div><div><br /></div><div>Vilka rättigheter och skyldigheter har studenterna i en högskola där kunskapen står i centrum? Ansvaret för kvaliteten i högskolans verksamhet vilar tungt på studenternas axlar, en del av dagens administration skulle mycket väl kunna utföras av studenterna som i Sverige har ynnesten att utan kostnad kunna ta del av högre utbildning. Det handlar om vuxna människor som kommer till högskolan för att lära, alltså bedriva självständiga studier, inte om omyndiga människor så snabbt som möjligt vill ha en examen. Idag betraktas studenter allt mer som kunder och verksamheten utvärderas med fokus på kundnöjdhet.<br /><br />Jag har skrivit en bok om akademisk kvalitet som jag försöker få utgiven på något förlag, men det går tyvärr trögt. Intresset för kunskap och akademisk kvalitet är inte särskilt stort idag, vilket gör mig ledsen, men jag ger aldrig upp hoppet och kommer att fortsätta kämpa för det jag tror på så länge jag lever. Jag har skrivit boken utan några andra hänsyn än den syn på kunskap och lärande, samt kvalitet, som jag skaffat mig på olika sätt under alla år i den akademiska världen, både genom studier, forskning och egen erfarenhet.<br /><br />Kapitel ett handlar om den problematiska uppfattningen att osäkerhet är ett problem, när det i själva verket är förutsättningen för allt lärande och kunskapsutveckling. Här diskuteras problemen med nuvarande syn på kvalitet och skillnaden mellan regler och principer uppmärksammas. Konsekvenserna av olika sätt att se på konkurrens behandlas och kritik mot New Public Management förs fram. Här presenteras även konstruktiva förslag på hur man kan tänka kring progression i både högre utbildning och forskning.<br /><br />Kapitel två riktar fokus mot skillnaden mellan intellektuella och rationella förmågor och argumenterar för att forskning och universitetsstudier är en intellektuell utmaning, inte ett rationellt problem som går att lösa på något effektivt sätt. Digitaliseringen och dess effekter granskas kritiskt och den mänskliga kognitionens begränsningar diskuteras som förutsättningen för all akademisk verksamhet, inte som ett problem. Samtal förs fram som alternativ till debatt när kunskapsrelaterade frågor ska avgöras.<br /><br />Kapitel tre pekar på och diskuterar alternativa sätt att se på mål och arbete med förändring. För att en akademiska kultur som kan härbärgera mångfald ska kunna växa fram behöver man tänka mer i termer av både-och, och mindre i termer av antingen eller. Ambitionen är att visa hur akademisk kvalitet uppstår i de dynamiska kontinuum som existerar mellanolika ytterligheter.<br /><br />Kapitel fyra berör pregnanta frågor som studenternas ansvar, kontrollfixeringens konsekvenser och förutsättningarna för framväxten av en bildningshögskola. Här diskuteras även behovet av intellektuell olydnad.</div><div><br />Avslutar denna bloggpost med en kort sammanfattning: Vilka är de viktigaste problemen, alltså hindren för kunskapsutveckling idag?<br /><ul><li>Brist på tid (att lära)</li><li>Brist på frihet (att undervisa med kunskapen i centrum)</li><li>Brist på tillit till lärarna</li><li>Brist på respekt för kunskapen</li><li>En övertro på styrning och ledning</li></ul></div>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-2918475087448292262.post-4353738419393607422023-10-22T10:43:00.000+02:002023-10-22T10:43:29.746+02:00Hur når man framgång?<p>Många vill bli framgångsrika. Inga problem med det. Drömmar är viktiga för att man ska kunna hålla livslågan vid liv. Men frågan man behöver ställa sig för att inte framgången ska kosta mer än den smakar är vilken väg till framgång man ska välja, alltså vad man ska göra under tiden man väntar på att drömmen ska gå i uppfyllelse. Väntan kan nämligen bli lång och risken är överhängande att det inte blir som man önskar. Poängen är att det man fyller tiden med kan ingen ta ifrån en. Vill man leva ett meningsfyllt liv är denna fråga eller aspekt av framgång helt avgörande. Har man inte en osannolik tur tar det tid att nå framgång, och eftersom det inte finns några garantier för att man lyckas måste det man gör vara mödan värd oavsett utfallet. Tänker man att det är vägen som är målet och om man söker framgång på ett område där strävan dit innebär att man gör saker som känns meningsfulla spelar det mindre roll ifall man lyckas än om man gör något meningslöst, eller ännu värre utsätter sig för risker.</p><p>Jag har alltid sagt att det inte är för att göra karriär som jag sökte mig till högskolan. När jag väl kom dit och dörren till kunskapens värld öppnades för mig var det som att komma hem. Därför kände jag mig framgångsrik redan som student. Karriären jag faktiskt gjort fick jag sedan liksom på köpet eftersom det krävdes av mig för att jag skulle få stanna kvar i den akademiska världen. Jag blev docent och det var långt mer än jag vågat drömma om, så detta att inte (kunna) bli professor, eftersom det jag valt att göra idag inte räknas meriterande (fast det gjorde det när jag inledde "karriären"), är inte förknippat med någon särskilt stor sorg. Jag ångrar åtminstone inte en sekund att jag valde den väg jag valde, och fick jag chansen skulle jag välja samma väg igen. Att kulturen på högskolan förändrats rår ingen enskild över. Min kritik mot förändringen handlar om att det som anses meriterande idag inte riktigt kan sägas leda till mer och bättre kunskap, av den enkla anledningen att den enda vägen alltid leder fel. Problemet är att man inte meriterar sig med hjälp av kunskap, utan genom att knäcka publiceringskoden och söka pengar där chansen att bli framgångsrik i den benhårda konkurrensen är störst, vilket i den bästa av världar i och för sig leder till mer och bättre kunskap, men den världen lever vi inte i. En förkrossande majoritet av alla vetenskapliga artiklar som årligen publiceras läses endast av det fåtal personer som måste läsa texterna.</p><p>Den som liksom jag följer kunskapen dit den tar en och som dessutom utnyttjar friheten som regleras i högskolelagen, att välja syfte, metod och publiceringssätt efter eget huvud (alltså <i>inte</i> väljer det syfte, den metod och det publiceringssätt som leder till störst framgång inom meriteringssystemet), använder kunskaperna och erfarenheten som byggts upp under ett helt liv i akademin för att försöka skapa något nytt, unikt och användbart, blir nästan garanterat inte framgångsrik. Visst är det en sorg jag bär på, men jag har hela tiden vetat vad jag gör och mitt mål med studierna, forskningen och skrivandet har alltid varit kunskap och strävan efter bildning. Jag har genom åren lärt mig hur både vetande och kultur fungerar, och jag har utvecklat förståelse för att alla som söker fördjupad insikt måste underordna sig kunskapens logik, och inte anpassa sig efter den akademiska kulturen och göra det som för tillfället räknas meriterande. Jag har med andra ord gjort det jag trott på, och eftersom jag vet att eventuella framgångar ligger utanför min kontroll blir besvikelsen lätt att bära, särskilt som jag absolut inte hade kunnat eller velat jaga framgång för framgångens skull. Jag låter nog bitter, men jag är verkligen ingen förlorare för jag har genom åren skaffat mig massor av kunskap och texterna jag skriver blir tacksamt nog faktiskt lästa, även många år efter att de publicerats. Och det är det enda som betyder något för mig. Orsaken till att jag ständigt återkommer till frågan om vad som räknas meriterande är att jag menar allvar med min omsorg om kunskapen och dess kvalitet.</p><p>Det oroar mig att kunskapen inte uppskattas mer i dagens samhälle. Problemet är att den som blivit framgångsrik i nuvarande system för akademisk meritering har makt över vad som ska räknas meriterande och får därmed även makt över vad som ska räknas som kunskap, vilket riskerar leda till att kunskapen förflackas i samhället som helhet. Föga förvånande försvarar framgångsrika forskare ofta nämligen samma saker som ledde till deras egen framgång i systemet. Det är så människor fungerar. Och allmänheten har (fortfarande) stor respekt för forskare och människor som uttalar sig i vetenskapens namn, med hänvisning till respektingivande titlar. Det är det allt tydligare fokuset på titlar som oroar mig. Jag vill se akademiska titlar på samma sätt som idrottsliga framgångar. Världsmästare i höjdhopp eller hundra meter häck har den som springer snabbast, punkt. Det är inte en titel man kan slå sig till ro med, för inom idrotten är det förmågan som räknas, alltså det man kan här och nu. Professor är en titel som idag handlar mer om <i>var</i> man har publicerat resultatet av sitt arbete, och hur mycket pengar man vunnit i konkurrens (som problematiskt nog betraktas som ett universellt och objektivt mått på kompetens, trots att alla vet att på områden där det finns mycket pengar att konkurrera om kommer fler att lyckas än på områden som av olika anledningar inte satsas på), än om kunskapskvalitet.</p><p>För att forskares kunskaper ska nå ut till allmänheten krävs idag att man följer gällande regler för meritering snarare än kunskapen. I den bästa av världar är kunskapskvalitet och det som räknas meriterande samma sak, men vi lever inte i den världen utan i en värld befolkad av människor av kött och blod, vars tänkande i hög grad påverkas av kulturen de lever i. Eftersom kunskap om just kultur och hur människor tänkande fungerar inte anses intressant och värd att satsa på finns inga pengar att konkurrera om på det området. Därmed går det inte att göra karriär och bli framgångsrik, och därför får den kunskapen svårt att nå ut, trots att det finns gott om argument för dess värde och användbarhet. När jag skriver eller talar med hänvisning till kunskaperna jag skaffat mig om kultur får jag ibland höra att det är intressant, och jag får ofta en tumme upp eller en klapp på axeln i korridoren på högskolan. Men på möten där vi diskuterar kunskapskvalitet och meritering ser jag bara hur en del huvuden nickar, men oftast känner jag mig ensam. Få säger emot, men det är som om insikterna och pekandet på riskerna med nuvarande sätt att tänka inte fäster i medvetandet. Eller, ännu värre, ibland säger man att det jag talar om är viktigt och sen driver man ändå igenom beslutet med "argumentet": "Hur skulle vi annars göra"?</p><p>Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, brukar jag säga. Påminnelsen om det bemöts ibland med att det inte blir sant för att det upprepas. Det gäller uppenbarligen bara kritiken av grundläggande antaganden, för upprepandet av tanken att det är klokt att satsa på mer av samma som försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i stärks ju mer den upprepas och ju fler som ansluter sig till den. Och styrkan i den övertygelsen ökar paradoxalt nog ju fler belägg för att tanken leder åt helvete som visas upp, just för att så många investerat i och internaliserat den. Framgång känns självklart bra, men det är aldrig känslan som räknas, i alla fall inte i akademiska sammanhang.</p>Eddyhttp://www.blogger.com/profile/15604918466067481109noreply@blogger.com3