Förkroppsligad kunskap är farlig kunskap

Viljan att veta är utbredd och utgör en central aspekt av människoblivandet. Men detta är veta är ett mångfacetterat fenomen, och det är på inget sätt självklart hur det ska förstås. Att söka kunskap är en av högskolornas och universitetens huvuduppgifter. En viktig fråga alltså, detta med kunskap. Och den aspekt av frågan som jag ämnar reflektera över här är vad som händer när kunskap blir min kunskap, när kunskapen förkroppsligas och blir en del av identiteten.
Upplevelsen av insikt, den förlösande känslan av att ha löst ett svårt intellektuellt problem, vetandet i sig, är fantastisk, snudd på euforisk. Att ha kommit förbi ett stort hinder i sitt tänkande, att ha knäckt koden till en svår teoretiker, det är som att stå på världens högsta berg och känna sig oövervinnerlig. Den känslan är en viktig drivkraft för mig, och många med mig. Känslan av insikt och förståelse som kunskapande ger.

Kunskap för mig är en verksamhet, en process. Kunskap är sökandet efter insikt och förståelse. Kunskap är med andra ord inget i sig. Kunskap går inte att definiera, och den har inget egenvärde. Inte för mig. Mitt intresse, det jag vill förstå är världen, och kunskapen är verktygen jag använder för att nå dit.

Här uppenbarar sig en demarkationslinje i den akademiska världen. Efter många år av kunskapssökande och interagerande med akademiker i seminarier och på konferenser har följande bild utkristalliserats. Akademin sysslar med kunskap, det är alla överens om. Men kunskap kan betraktas och användas på olika sätt. Den kan som ovan vara som något man söker, eller ett verktyg för att förstå sig själv och det sammanhang man verkar inom. Men kunskap kan också uppfattas som något man äger, vilket tyvärr är vanligare. Om den synen på kunskapen och dess konsekvenser handlar dagens bloggpost.

Det är baksidan av akademin. Dess mörka sida. Den talas det inte om i kurskatalogerna och den nämns aldrig i högtidstalen. Den sidan av den akademiska världen bortträngs och visar sig inte så ofta, men den finns där under ytan. Hela tiden. Likt svartsjuka i ett förhållande förpestar den tillvaron. Den dyker upp när man mist anar det och den hindrar kunskapssökandet. Därför behöver den plockas fram och dissekeras.

Fenomenet har inget namn, och den som lider av det känner heller oftast inte ens igen sig själv som bärare av problemet. När kunskap förkroppsligas, när den går från att vara något man söker till något man har, då händer något. Då uppenbarar sig mörkerkrafterna. När kunskap blir något som ska försvaras, då mobiliseras inte sällan oanade och mörka krafter. Den som tror att alla inom akademin söker kunskap, den som lever i tron om att alla strävar mot samma mål, den kommer att bli besviken.

Någon som identifierar sig med sin kunskap och som nått ryktbarhet, till exempel som auktoritet på Bourdieu, har investerat en hel del i den kunskapen. Och det är vad många akademiker eftertraktar, att bli den som andra vänder sig till om de vill veta något om, i detta fall Bourdieu. Det är inte svårt att förstå lockelsen i detta, att betraktas som auktoritet, att bli lyssnad på och konsulterad för att lösa problem. Men vad händer om det dyker upp en ny teoretiker som går på tvärs mot den som jag är auktoritet på och har investerat tid och möda på att förstå? Vad händer om allt fler överger min favoritfilosof, mina verktyg, det fundament som min karriär vilar på? Vad händer om min position som auktoritet hotas?

Den som har kunskap och som har uppnått hög akademisk status, han eller hon har tilldelats makt. Och den som ser sin makt och sitt inflytande försvinna likt sand som rinner mellan fingrarna blir lätt desperat och kan ta till extraordinära medel, för att rädda det som räddas kan. En sådan individ vill man inte möta på ett seminarium, om man är det minsta osäker på sig själv. Då är man ett villebråd. Kommentarer kan framföras på olika sätt, och hotade auktoriteter vill se blod. Därför gör man bäst i att inte strida med dem. För om man måste strida för att få sin röst hörd, då är det inte ett akademiskt samtal man för, då är det en maktkamp.

Som jag brukar säga, akademiker är också människor, kanske framförallt männiksor. Och som alla andra människor söker man sig till olika verksamheter med olika mål och på olika premisser. Det syns aldrig på ytan av vilka skäl man är där. Men jag är i akademin för att läsa och för att förstå. Inte för att försvara verktygen jag använder för att nå mitt mål. Tyvärr är det inte alla som tänker så, men det vore å andra sidan tråkigt om alla var som jag. Det skulle inte leda till ökad kunskap eller fördjupad förståelse.

Akademin är en dynamisk plats. Det råder inte konsensus kring vad den skall vara eller användas till. Det ligger i sakens natur att det är så. Men om jag finge önska något så skulle jag vilja avskaffa synen på kunskap som något man har, till förmån för synen på kunskap som något man söker. Ser inget värde i att strida för något annat än för ökad förståelse och fördjupad kunskap. Enda sättet att nå det målet är att vara beredd på att övege även sina favoritverktyg, så fort något bättre, i betydelsen mer användbart, dyker upp.

Kunskap kan bara nås genom nyfikenhet. Dem jag respekterar och ser upp till allra mest är inte dem som vet en massa, eller behärskar svåra filosofer, det är dem som vågar vara nybörjare. Den största akademiska dygden är att kunna överge även den mest omhuldade teorin, om det dyker upp en som är bättre. En akademisk auktoritet är för mig någon som talar mer om vad de inte vet, än vad de vet.

Kunskap är inget som ska försvaras, det är ett mål att sträva efter. Kunskap är inget man har, det är något man söker. Kunskap har inget egenvärde, bara bruksvärde. Därför aktar jag mig noga för att göra mig själv till talesman för en teori eller uttolkare av en teoretiker. Och skulle jag misslykas i detta mitt uppsåt, då hoppas jag att ni är vänliga nog att påpeka det för mig. Jag menar allvar med vad jag säger!

Deleuze, Foucault och Latour är mina husgudar, just nu, men bara så länge som de hjälper mig att komma vidare i sökandet efter kunskap och förståelse. Jag ser på dem som verktyg, och tänker inte försvara dem. Om ni däremot är intresserade av vad jag ser hos dem, eller undrar varför jag finner dem användbara, då skall jag mer än gärna försöka förklara detta. Och jag lovar att lyssna på eventuella invändningar och motargument. Jag är i akademin för att söka förståelse, inte för att försvara kunskap.

Kunskap, liksom information, måste vara fri!