Det akademiska klassamhället

På den tiden när vi talade om universitetet som ett elfenbenstorn befolkades högskolevärlden främst av överklassens och den uppåtsträvande medelklassens barn. Behovet av välutbildad arbetskraft är dock stort i alla samhällen som aspirerar på att vara kunskapssamhällen, och eftersom intellektuell kompetens och studieförmåga är jämnt fördelat bland befolkningen byggdes högskolesektorn ut rejält under 1990-talet och man började arbeta med insatser för breddad rekrytering. Om många får chansen att försöka kommer fler att lyckas och det kommer alla till gagn. Även om det varit en stor utmaning för mig i min roll som lärare är jag en varm anhängare av ambitionen att erbjuda plats på högskolan för hälften av varje årskull.

Tyvärr har våra politiker fått för sig att alla som påbörjar en utbildning också ska få en examen, vilket går på tvärs mot allt jag lärt mig om kunskap och lärande. Tillgång till högre utbildning kan i sig aldrig vara ett problem, men om vi tar för givet att samhällets behov av kunskap med hög nivå och god kvalitet tillgodoses bara för att universiteten fortfarande heter universitet är vi mer än lovligt naiva. Beslutet att knyta högskolans ekonomi till genomströmningen, alltså till inrapporteringen av betyg och examina är på god väg att helt avakademisera högskolesektorn. Arbetet med både undervisning och forskning präglas idag allt mer av en förödande produktionslogik. Fokuseringen på produktionen av nyckeltal leder till att lärare som sätter en ära i att värna kunskapen och kvaliteten betraktas som ett hinder på vägen, både mot studenternas utlovade examen och ledningens lönsamhetsmål, och därför riskerar att få sparken, vilket gör att det växer fram en tystnadskultur som bidrar till cementeringen av rådande ordning.

Eftersom jag efter 23 år på Högskolan Väst kastas ut i arbetslöshet om en vecka borde jag kanske inte bry mig om vad som händer med universitetssektorn, men det var aldrig för att göra mina chefer nöjda som jag tog anställning som lektor. Jag har tagit mitt arbete som lärare och forskare på största allvar i alla år och jag är oförmögen att sluta bry mig om den värld som jag tillbringat hela mitt vuxna liv i. Jag har dessutom alltid sett det som att det är på skattebetalarnas uppdrag jag arbetar, och eftersom sökandet efter kunskap ger mitt liv både mening och riktning bryr jag mig nästan mer nu än när jag var mitt uppe i min livsgärning. Just nu känns det som att jag kommer att engagera mig för högskolans väl och ve så länge jag lever. Jag vill åtminstone göra vad jag kan för att mina barnbarn ska få möjlighet att bedriva högskolestudier tillsammans med erfarna, kunniga och engagerade lärare som ägnar sig åt forskning parallellt med undervisningen eftersom det är det som är utmärkande för undervisningen på universitetet. Jag är absolut inte nostalgisk, och om förändringen av högskolan inte påverkade kunskapskvaliteten skulle jag inte ha några problem med den. Min kritik mot NPM och försämrade möjligheter att arbeta akademiskt med lärande har alltid handlat om att värna kunskapen och kvaliteten för framtida generationer.

Idag handlar undervisning allt mer om att hålla produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå och därför har innebörden i begreppet lektor förändrats i grunden. När kurserna blir så pass målstyrda och kvalitetssäkrade att kompetensen att vara högskolelärare (i det ordets verkliga betydelse) i praktiken inte längre behövs leder det till att allt fler lektorer söker sig bort från undervisningen. Jag förstår dem, för kursansvar, föreläsande och handledning är inte längre särskilt intellektuellt utmanande. Delvis beroende på att dagens studenter är instrumentella i sin syn på studier, delvis på en växande och helt meningslös administration. I utlysningarna av nya lektorstjänster sägs det fortfarande att man lägger lika stor vikt i bedömningen av de sökande vid undervisningserfarenhet som vid kompetens att bedriva forskning, men kan man inte visa förmåga (?!) att erhålla forskningsmedel i konkurrens kommer man i praktiken inte att kunna få ett lektorat.

När kunskapskvalitet anses vara något som går att kvalitetssäkra genom att flytta lärarnas kompetens till system och manualer som all undervisande personal tvingas att följa kringskärs friheten och arbetet blir mindre intellektuellt stimulerande, därför blir lärardelen av lektoraten självklart mindre eftertraktade och många lektorer som kan undervisar följaktligen allt mindre. Men om lektoraten inte innehåller både forskning och undervisning är det som jag ser det inte längre ett lektorat. Högre utbildning kan aldrig bli högre om lektorerna inte forskar parallellt med undervisningen, så tjänsten lektor borde namnskyddas och kvalitetssäkras. Tyvärr hör jag sällan någon tala om det.

Även om arbetet som lärare över tid blivit mindre intellektuellt stimulerande och trots att allt fler studenter idag bryr sig mer om sina betyg än kunskapen har jag alltid betraktat undervisningen som ett hedersuppdrag. Jag har dessutom alltid satt en ära i att förvalta mina 20 procent i kompetensutveckling på bästa sätt och har sedan 2020 gett ut åtta böcker (sex läroböcker och två böcker som bygger på min kulturvetenskapliga forskning), och här i vår kommer jag ut med ytterligare en lärobok. Och eftersom jag fick sparken mitt i karriären håller jag dessutom på och slutredigera mitt livsverk om kultur som jag hyser goda förhoppningar om att få utgivet under hösten. Tyvärr ligger valet att skriva böcker mig i fatet eftersom det enda som räknas meriterade är engelska artiklar i högst rankade tidskrifter.

Jag har alltid sett det som att undervisningen främjar forskningen och vise versa. Även om jag valde att hoppa av den destruktiva konkurrensen om medel (när jag upptäckte att bara den som vet vad hen ska komma fram till har en chans att få pengar), har jag under alla år ägnat mig åt (grund)forskning vid sidan av undervisningen. Detta har jag insett den hårda vägen missgynnar mig i jakten på ett nytt lektorat. Men det blir dessutom allt tydligare för mig att det vuxit fram ett slags klassamhälle i akademin. På Chalmers har man till exempel skapat ett A-lag med forskare som bara forskar och ett B-lag som bara undervisar.

Längst ner i hierarkin befinner sig lektorerna som inte har externa forskningsmedel och därför får undervisa på mer eller mindre heltid, vilket jag alltså gjort trots att det placerar mig längst ner i hierarkin. Jag valde att satsa på undervisning eftersom jag levt i tron om att det alltid kommer att behövas undervisande lektorer. Över lektorerna som driver undervisningen på institutionerna svävar lektorerna som drar in pengar, skriver artiklar och handleder doktorander (som idag framförallt lär sig skriva artiklar och söka pengar). De är så pass eftertraktade att de rankas högre även även till lektorat där betoningen ligger på undervisning och de har en bättre löneutveckling. Överst i det akademiska klassamhället finns cheferna som inte sällan är lektorer som slutat forska och valt att göra administrativ karriär (vilket ger ett substantiellt lönelyft). Cheferna ansvarar för att kontrollera att högskolan lever upp till ledningens (som huvudsakligen består av representanter för näringslivet) produktionsmål.

Även inom forskningen finns en hierarki. Men den är svårare att se eftersom vi accepterar att bara 10 procent av de som söker medel för att bedriva forskning får pengar, och på grund av att vi dessutom tar för givet att de lyckliga få som erhåller medel i den mördande konkurrensen är bättre på att forska än de som inte får pengar. Sanningen är att skillnaden mellan ansökningarna som vinner bifall och de som får avslag, i alla fall så länge vi jämför de ansökningar som tillhör den övre halvan av dem som lämnas in, i princip är obefintlig. Dessutom är det aldrig självklart att den som är bra på att skriva ansökningar också är bra på att bedriva forskning som leder till ny och relevant kunskap. Det faktum att vi accepterar att högskolornas administrativa apparat ska få ofta långt över hälften av pengarna som söks och erhålls i over-head, och dessutom tror att dessa saker inte påverkar kunskapskvaliteten, är ett tecken på att akademin utvecklas till ett slags klassamhälle där makt går före rätt. Och då har jag ändå inte skrivit något om att forskare som vill fortsätta bedriva forskning tvingas lägga en stor del av tiden som pengarna möjliggör åt att söka nya medel. 

Jag menar att detta är en fullkomligt förödande utveckling, men eftersom jag inte längre har en position i systemet antar jag att min oro över utvecklingen och argumenten jag lutar mig mot kan avfärdas som uttryck för ett särintresse (trots att jag går ut i, som det verkar, permanent arbetslöshet om några dagar). Det är så här som klassamhällen reproduceras. Och när mina generationskamrater går i pension om några år bleknar det kollektiva minnet av hur det såg ut och fungerade i Högskolesverige när vårt land hade ett utbildningssystem som andra länder drömde om och kom hit för att studera.