Ett personalansvar som varken handlar om personal eller ansvar

Jag flyttade hemifrån när jag var 18 år, men långt innan det tog jag fullt ansvar för mig själv och det jag valde att göra eller avstod från. Ute i arbetslivet har jag genom åren haft många chefer och jag har fungerat med de allra flesta, just för att jag alltid tagit ansvar för det jag varit satt att göra. Några få gånger har jag tvingats arbeta med riktigt dåliga chefer, och det som fått mig att stå ut är att jag tagit eget ansvar och sett till att ha så lite som möjligt med personen ifråga att göra. Jag vägrar tro att jag skulle vara unik. Ansvarstagande är en central del av innebörden i begreppet människa och samhället står och faller med befolkningens kollektiva förmåga till och vilja att ta ansvar, både för sig själva och det som är gemensamt. Därför är det obegripligt för mig hur vi kunde få för oss att en chef kan ta ANSVAR för personalen och att det är detta som den funktionen i en organisation handlar om. Om vuxna människor inte anses kapabla att ta ansvar för sig själva och uppgifterna som ingår i deras arbete, det vill säga om vi inte litar på varandra, kommer vi aldrig att kunna bygga ett demokratiskt, långsiktigt hållbart samhälle som vilar på en stabil grund av kunskap.

Förändringen i synen på vad som ingår i chefernas uppdrag kom liksom införandet av NPM smygande, men någon gång runt millenieskiftet blev det uppenbart att synen på chefskap förändrats i grunden. Det är alltid vanskligt att uttala sig om vad som är hönan och ägget, men korrelationen mellan förändringen i synen på chefernas ansvar och ökningen av antalet chefer är tydlig. Idag är arbetslivet inte längre uppdelat i arbetare och tjänstemän – med ett relativt fåtal erfarna och respekterade människor i ledande roller. Idag är chef dels något man utbildar sig till, dels gör karriär som. Detta har lett till att både dagens arbetsliv och samhället som helhet allt tydligare delats upp i ledare och ledda. Och chefernas huvuduppgift är alltså inte att leda arbetet utan att ansvara för personalen. I mina mörkaste stunder ser jag detta som ett modernt uttryck för den white mans burden som banade väg för slaveriet.

I runt tio år har jag undervisat om organisering och ledarskap, och förändring är en företeelse som intresserar mig både av personliga och vetenskapliga skäl. Här under uppsägningstiden har jag fått en unik möjlighet att via egna upplevelser studera innebörden i ordet personalansvar. Dagens chefer får betalt för att ta personalansvar, men min erfarenhet är att många chefer istället använder ämbetets makt till att slippa ta ansvar. Om mina chefer verkligen tog ansvar för mig hade prefekten aldrig agerat som hen gjorde när jag blev uppsagd (vilket jag skrev en bloggpost om för drygt ett år sedan). Och att rektorn trots att ärendet sköttes på ett provocerande dåligt sätt anser sig ha fullt förtroende för prefekten säger allt om vad personalansvar betyder och hur det fungerar i praktiken idag. Samtidigt säger det något djupt obehagligt som den kåranda som vuxit fram inom gruppen ledare, där man är mer lojala med sina chefskollegor än med organisationen som helhet. Det är inte konstigt att det blir så när man som chef ingår i en gemenskap vars moral skiljer sig från den man tvingar på medarbetarna. 

När jag läser Ian Flemmings bok Dark Academia. How Universities Die, är igenkänningsfaktorn genomgående mycket hög. Han skriver till exempel att få akademiker i dag betraktar sina chefer som kollegor med ledningsuppdrag. I strid mot den forskning som finns om ledarskap betraktar allt fler chefer i högskolevärlden sig själva som auktoriteter vars order inte får ifrågasättas, vilket dels är motsatsen till det klassiska akademiska ledarskapsidealet Inter Primus Pares (den främste bland likar), dels reducerar medarbetarna (de ledda) – vilket inom högskolevärlden de facto är landets högst utbildade människor –  till underlydande utövare av tjänsterna forskning och undervisning. Trots att det är uppenbart för alla tänkande människor att detta inte är bästa sättet att förvalta det akademiska arvet och försvara kunskapen låter vi universitetet som samhälls- och bildningsinsitution dö, vilket leder till att även demokratin undermineras. 

Det faktum att jag (i en och en halv vecka till) arbetar på avdelningen för företagsekonomi – där man forskar om just ledarskap – är pikant med tanke på vilket uruselt ledarskap som (med rektorns goda minne) praktiseras på institutionen. Rent mänskligt sett är det förlåtligt, det är inte förbjudet att vara inkompetent. Men forskningen om ledarskap är tydlig och om kunskap inte betyder något ens på en högskoleinstitution är det något som är fundamentalt fel. Det finns inget vetenskapligt stöd för tanken att chefer med hjälp av management kan styra organisationer mot mål, och definitivt inte för idén om att chefer kan ta ansvar för personalen. Nätet svämmar dock över av erbjudanden om utbildningar i just personalansvar, och när jag läser vad som erbjuds blir det som hänt och händer mig begripligt. Men det blir samtidigt ännu svårare för mig att förstå hur högskolan som samhällsinstitution kunnat låta sig förföras av flosklerna som används för att kränga den här typen av utbildningar.

Ditt ansvar som personalansvarig chef

Ditt arbete som chef handlar om att leda och driva arbetet och medarbetarna mot uppsatta mål. Det är ett viktigt och utmanande arbete som kräver kunskap i ledarskap och affärsutveckling men det är också mycket viktigt att du vet vilka lagar och regler som gäller och vilket ansvar du som personalansvarig chef har. Det handlar om allt från nyanställning till uppsägning, om utvecklings- och lönesamtal, om arbetsrätt och arbetsmiljöfrågor. Det gäller att veta vad som gäller, vilket ansvar och vilka rättigheter man som chef har. Men också om att kunna tillämpa och dra nytta av de praktiska verktyg man har till sin hjälp.

Regelverk, praktisk träning och erfarenhetsutbyte

På den här tre dagar långa kursen får du grundläggande kunskaper om de personalfrågor som du som chef ställs inför. Du får träna praktiskt och utbyta erfarenheter med andra personalansvariga chefer. Välkommen till en aktuell och praktisk kurs som ger dig de kunskaper du som personalansvarig chef behöver i ditt dagliga arbete!

Jag antar att tanken är att man som medarbetare ska känna sig trygg med chefer som ansvarar för en, men eftersom ansvaret idag allt mer kryper in under huden på en har jag snarare successivt under mitt arbetsliv känt ett växande obehag. Tanken på att det finns någon som tar ANSVAR för mig skrämmer mig eftersom det låter och känns Orwellskt. Att arbetet inom en organisation behöver ledas är självklart, men att vuxna, erfarna och ansvarskännande människor i kvalificerade yrken okritiskt förväntas acceptera att någon annan tar ansvar för dem är både kränkande och djupt problematiskt. Att personalansvar är något som man tror sig kunna utbilda chefer i, på tre dagar dessutom – trots att vi vet att det inte ens efter tre år på högskolan och med en kandidatexamen i ryggen är självklart att man kan axla rollen som ledare – är provocerande naivt och djupt okunnigt. Ansvaret är dessutom långt mer omfattande än många tror, vilket innehållet i den utbildning som presenterades ovan ger vid handen. 

Chefens personalansvar – det du som chef behöver veta om HR-frågor

PROGRAM

Vad behöver du som personalansvarig chef veta och kunna?

• Att vara chef och ledare
• ARUBA-modellen: attrahera, rekrytera, utveckla, behålla och avveckla
• Personalarbetet kopplat till affärsresultat

Chefen som arbetsgivarrepresentant

• Kontakt med facket – hur, när och varför?
• Grundläggande regler kring anställningen

Arbetsrätt

• Ingå eller avsluta anställning
• Arbetstid och ledigheter
• Rekrytera utan att diskriminera

Arbetsmiljö

• Chefens ansvar
• Systematiskt arbetsmiljöarbete
• Fysisk och psykosocial arbetsmiljö
• Skapa en god arbetsmiljö - risker och konsekvenser

Chefens verktyg för att styra och leda verksamheten

• Mål och målstyrning
• Utvecklingssamtal och lönesamtal
• Helheten kring chefens ansvar som personalansvarig och ledare
• Attraktiv som arbetsgivare – Employer Branding
• Nästa generations medarbetare – hur lockar och behåller vi dem?

Övertron på vad som är möjligt att åstadkomma med hjälp av det ansvar som personer som väljer att göra administrativ karriär (med en mycket bättre löneutveckling än vad någon anställd kan drömma om) antas kunna axla, är skrämmande. Cheferna är inte bara immuna mot uppsägning, deras arbetsmiljö tas dessutom på mycket större allvar än medarbetarnas (just det skrev jag en bloggpost om i höstas). Under åren innan jag blev uppsagd kände jag mig allt mer som någon som stod i vägen för chefernas önskan att kunna ta åt sig äran för de nyckeltal som jag förväntades producera så effektivt som möjligt genom att vara tvungen att följa det växande antalet manualer som idag används för att reducera landets högst utbildade till utbytbara kuggar i ett maskineri som producerar tomhet (och som dessutom i praktiken gör cheferna överflödiga).

Paradoxalt nog har jag fått både mindre ansvar och minskad frihet att utföra mina arbetsuppgifter på bästa sätt ju mer utbildning och erfarenhet jag skaffat mig. Och när jag med stöd i forskning kritiserade ledningens försök att sätta den akademiska friheten ur spel fick jag sparken, utan förklaring. Det hänvisas till arbetsbrist, men kurserna finns kvar och drivs nu vidare med vikarier. Det faktum att cheferna både kan och får skjuta budbäraren säger något om hur dysfunktionell högskolans linjeorganisation är. På vilket sätt är det ett uttryck för personalansvar? Det är hur som helst, definitivt inte ett sätt att ta ansvar för skattebetalarnas investering i högre utbildning, vilket är ett kollektivt uppdrag. 

På vilket sätt går det att säga att mina chefer tar ansvar när de sänder mig ett mail som detta (se nedan), efter 23 år som lojal medarbetare? Och hur ska jag tolka betydelseskillnaden mellan den svenska och den engelska texten? Tänker man sig att den som talar svenska ska kontakta sin avdelningschef och den som inte gör det ska prata med prefekten? Tänker man ens eller är det en AI som skrivit texten?

Hej / Hi Eddy Nehls!
Ditt datorkonto på Högskolan Väst kommer att stängas 2026-02-12. Till och med den dagen kommer du att kunna logga in i våra datorer/websystem/e-post.
Har du frågor eller funderingar angående din anställning kontakta din närmaste chef.
Mvh Servicecenter\n\n

Your computer account will be closed at 02/12/2026. To and including that day you will be able to log on to our computers/websystems/e-mail.
For any questions about your employment please contact the Head of your department.
Regards Servicecenter\n\n"

Jag har ända sedan jag fick beskedet om att ledningen beslutat att placera mig i en tvåmanskrets där båda blir av med jobbet haft både frågor och funderingar angående min uppsägning, men jag får inga svar, bara kryptiska hänvisningar till en högst oklar sekretess. Inte ens efter att JO påpekat grava brister rörande kommunikationen får jag svar. Och facket som väl också i någon mening kan sägas ha ansvar möter mig med tystnad och ger därmed ledningen legitimitet. 

På alla arbetsplatser jag varit på har jag alltid sett det som att jag och mina chefer har olika roller inom ramen för ett gemensamt uppdrag, men så kan och får man inte tänka idag. Inte ens om man som jag har meriterat sig till docent. Rådande syn på vad ansvar innebär och var det ska förläggas har inte bara förändrat arbetslivet, det har också förändrat läraryrket i grunden, vilket jag skrev om redan 2017 i en post som handlade om problemet med att lärare allt mer betraktas som ett slags maktlösa mellanchefer.

Trots att jag i arbetsledningens ögon inte anses vara kapabel att ansvara för mig själv och mitt arbete förväntas jag ta något slags personalansvar för studenterna. Att förskolepedagoger och lärare i grundskolan har ansvar för barnen som kommer till skolan är en förutsättning för att det sättet att organisera lärande ska fungera. Men från och med gymnasiet, och framförallt på högskolan måste fokus ligga på att lära eleverna att ta eget ansvar, annars kommer den högre utbildningen inte att kunna fostra kritiskt sinnade medborgare som dels förstår vilka krav demokratin ställer på alla som vill leva i den, dels äger förmågan att axla ansvaret för samhället och allt annat som är gemensamt.

Friskolereformen som bygger på att man ska välja skola förändrade både synen på lärarens roll och ansvarsfördelningen mellan elever och lärare, och eftersom utbildningssystemet är en helhet har även högskolan förändrats, från att tidigare handla om att vara ett sammanhang där man bedriver självständiga studier tillsammans med erfarna och vetenskapligt meriterade lärare, till att idag handla om att producera betyg och examina. Och skillnaden mellan nu och då handlar i hög grad om synen på vem som ansvarar för vad.

Överallt i samhället finns det någon som påstår att de tar ansvar för oss. På pendeltågen säger sig konduktörerna ”finnas här för” mig som resenär. Men när tåget står stilla på grund av ”signalfel” eller ”obehöriga i spåret” möts man av tystnad. Och politikerna tävlar om vem som kan lova att ta mest ansvar för flest aspekter av medborgarnas liv, samtidigt som de sänker skatten och försöker övertyga väljarna om att de får mer egenmakt om de röstar på just deras parti.

Vi har byggt ett ständigt växande administrativt system som ger oss skenbar trygghet där chefer får betalt för att stå som ansvariga på pappret, men när kriget eller krisen kommer, alltså när löftet om ansvarstagande ska utkrävas, kan cheferna som har personalansvar avgå och utlösa en fallskärm som gör att deras personliga trygghet är säkrad. Jag som anställd och många andra som tvingas ut i samma situation får istället vända oss till A-kassan, och för att få tillgång till den krympande ersättningen tvingas vi lyda handläggarna på arbetsförmedlingen som tvingar en att följa orimliga regler för att inte riktar att bli av med tryggheten som en stadig inkomst innebär. Och eftersom arbetslösheten är runt 10 procent och anställdas kunskaper, kompetenser och erfarenheter idag inte anses värda något kommer jag högst sannolikt att efter 300 dagar i princip vara livegen. Om jag nu inte på något mirakulöst sätt hittar en ny anställning på dagens arbetsmarknad där alla över 40 betraktas med misstänksamhet och där AI tar över allt fler arbetsuppgifter. 

Det enda ansvar som fungerar är det ansvar som individen tar själv. Men eftersom det är försent att skaffa sig kompetens att göra det när behovet uppstår finns en risk att vi med tiden får ett samhälle där ingen kan ta ansvar för någonting. Nuvarande tolkning av begreppet personalansvar uppvisar många likheter med det kvalitetssystem som Högskolan Väst har – som inte får kritiseras och som fungerar när det inte behövs och fallerar när det skulle behövas, men som det ändå läggs pengar på. 

När jag förstod det jag skriver om här blev det lättare för mig att förstå förändringen av Sverige och världen. Gör vi upp med rådande syn på vad som är möjligt för en chef att ansvara för och börjar betrakta chefer som kollegor med ansvar för ledningen av det gemensamma arbete som är alla organisationers kärnuppdrag är jag övertygad om att många av problemen som idag ser oöverstigliga ut kommer att lösa sig av sig själva.