I senaste numret av Universitetsläraren finns en artikel om förmodad åldersdiskriminering i den akademiska världen. Ämnet intresserar mig, inte minst för att jag (snart) fyller 61 år och är en docent i etnologi som nyligen kastades ut i arbetslöshet och därför tvingas söka nya lektorat i mördande konkurrens efter att ha arbetat 23 år på samma högskola. Jag tror dock att orsaken till att den som fyllt 45 idag har svårt att få ett nytt jobb är en annan än den som lanseras i artikeln, i alla fall i dagens högskolevärld.
Trots att flera lärosäten, som Göteborgs, Karlstads och Lunds universitet, arbetar aktivt mot ålderism går tjänsterna framför allt till yngre sökande. Universitetslärarens genomgång visar att den vanligaste åldern vid en nyanställning är mellan 25 och 44 år. Efter 45 års ålder är vägen till en ny tjänst brantare och för den som har passerat 55-årsstrecket är det ännu svårare.
Ålderism existerar så klart, men huvudförklaringen till att äldre akademiker har svårt att få en ny tjänst tror jag snarare handlar om andra saker. Det är olyckligt om alla analyser rörande problem i samhället landar i att det handlar om strukturell diskriminering, det är nämligen relativt enkelt att hitta strategier för att komma tillrätta med just det, särskilt som det varken saknas insikt om problemet eller vilja att göra något åt den typen av problem.
Enligt lagstiftningen kring statliga anställningar är det skicklighet och kvalifikationer som ska styra och ingen får sorteras ut på grund av stigande ålder. Nyligen har regeringen också gett Arbetsgivarverket i uppdrag att följa upp hur statliga myndigheter arbetar för att möjliggöra ett längre arbetsliv. I uppdraget ingår bland annat att redovisa åldersfördelningen bland statligt anställda, med särskilt fokus på äldre arbetstagare.
”Det är viktigt att staten som arbetsgivare är ett gott föredöme som tar vara på kompetensen hos medarbetare, oavsett ålder, och skapar förutsättningar för ett längre arbetsliv”, skriver arbetsmarknadsdepartementet i ett pressmeddelande.
För att kunna komma till rätta med svårigheterna för kompetenta och erfarna akademiker att få en ny anställning tror jag att vi behöver göra som Hoola Bandoola band (om nu någon minns dem?), det vill säga "söka svaret någonstans mycket längre upp". Jag misstänker i alla fall starkt att problemet som sägs handla om ålderism bottnar i och är en konsekvens, dels av kollegiets minskade makt, dels av rådande syn på (behovet av) ledning och administrering av det arbete som utförs på högskolan av landets högst utbildade människor. Om vi verkligen vill göra något åt den misstänkta diskrimineringen menar jag att den granskande blicken behöver riktas mot linjens chefer och besluten som tas av högskolornas ledningar.
Även om min prefekt valde att runda LAS som är tänkt att fungera som ett slags skydd mot åldersdiskriminering för att göra sig av med mig är jag övertygad om att orsaken till att jag sparkades inte handlar om hur gammal jag är. Allt talar i mitt fall för att jag "råkade" bli övertalig på grund av att jag varit kritisk mot ledningens syn på vad en högskola är och hur man på bästa sätt tillvaratar skattebetalarnas intressen och skapar förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling. Känslan är att ledningen på högskolan som jag arbetade på fram till för några veckor sedan såg det som att jag kritiserade dem personligen, vilket inte är fallet. Min kritik har alltid riktats mot konsekvenserna av NPM.
Att man riskerar att avskedas för att man engagerar sig i frågan om hur man värnar den akademiska kvaliteten på bästa sätt är ett tecken på att något är allvarligt fel. Och om ledningen vill ha lydiga anställda som följer order och därför gör sig av med äldre, kompetent och vetenskapligt meriterad personal, handlar problemet så klart inte om ålderism. Min prefekt utnyttjade med stöd av rektorn sin makt till fullo. Hen valde att delegera själva meddelandet av beslutet till avdelningschefen, och när jag efterfrågade en förklaring till beslutet att göra sig av med mig hänvisade hen till sekretess för att slippa svara. Så borde ingen chef kunna agera, men eftersom facket är svagt eller kanske rädda om sina egna jobb, finns inget som hindrar dagens chefer från att göra som de önskar. Även HR-ansvariga kan gömma sig bakom regler som skapats av dem själva.
Anna Jutterdal, personalchef vid Stockholms universitet kommenterar statistiken i ett mejl:
”Ålder är inte något som diskuteras vid rekrytering. Som statlig myndighet ska vi anställa utifrån förtjänst och skicklighet. Jag kan inte bekräfta att vi anställer få personer över 50 år. Och om så vore fallet har jag inte något enkelt svar”, skriver hon.
Tvärtemot personalchefen på Stockholms Universitet – som uppenbarligen känner sig trygg med att det finns statistik och nyckeltal som gör att administrationen kan svära sig fri från skuld – tror jag att det finns ett enkelt svar på frågan varför man inte anställer personer över 50. Och mitt svar handlar om att dagens fixering vid produktion av nyckeltal leder till att alla som finns och verkar i akademin idag förväntas värdera det som mäts, alltså det som cheferna anser att högskolan ska producera. Om och när produktion av nyckeltal accepteras som högskolans syfte och uppdrag kan ledningen hänvisa till siffror och regler som visar att allt är i sin ordning när misstänkt ålderism diskuteras. Och om siffrorna inte ger cheferna stöd för sin uppfattning är "lösningen" idag att man ska "se över sina rutiner". Jag menar att det är detta, alltså NPM och fixeringen vid måluppfyllelse och mätbarhet, som leder till att äldre akademiker får svårt att hävda sig i konkurrensen om utlysta tjänster.
Min poäng är att ansvariga i citaten ovan lägger betoningen på samma saker som alltid gällt i den akademiska världen, nämligen: kompetens, förtjänst och skicklighet. Alla är rörande överens om att det är dessa kvaliteter som ska avgöra vem som får de utlysta tjänsterna, inget annat. Man glömmer dock eller väljer att bortse från, att innebörden i begreppen är föränderliga och kulturellt upprätthållna.
Jag inledde mina studier på Universitetet 1991, alltså i samma veva som besluten om det som senare kom att benämnas NPM togs. Kollegiets makt var emellertid stor på den tiden och cheferna och administratörerna var långt, långt färre än idag. Därför dröjde det många år innan förändringen slog igenom på allvar. Professorerna av den gamla stammen gick dessutom inte att sparka eftersom anställningstrygghet på den tiden (när Sverige hade ett utbildningssystem som världen såg på med avund) betraktades som en garant för kunskapskvalitet. Högskolornas ledningar fick dock med tiden successivt allt mer makt över verksamheten, bland annat genom att skapa en linjeorganisation och anställa fler chefer och administratörer. Och istället för att utlysa nya stolsprofessurer när innehavarna gick i pension fick fler forskare möjlighet att meritera sig till professorer enligt fastställda regler som ledningen, inte kollegiet, har makten över.
Fram till att jag blev docent 2011 räknades, i alla fall i etnologiämnet, monografier skrivna på svenska som meriterande. Bedömningen av min ansökan om befordran var dessutom kvalitativ och utgick från ämnets akademiska traditioner. Fokus i bedömningen låg alltså på innehållet, det vill säga kvaliteten i den kunskap som min forskning resulterat i. Några år senare när jag började fundera på om det fanns en chans för mig att bli professor insåg jag att förutsättningarna förändras i grunden. Idag är alla som ansöker om att meriteras till professor, i alla fall på Högskolan Väst, hänvisade till samma kriterier oavsett vilket ämne man forskar om, och betoningen i bedömningen ligger på form snarare än innehåll. "Förmågan" att vinna medel i konkurrens och storleken på anslagen (som ledningen kan dra over-head-kostnader från) räknas till exempel som ett viktigt kriterium, liksom antalet artiklar skrivna på engelska och publicerade i högt rankade internationella tidskrifter.
Idag betyder kompetens något annat än när jag inledde min akademiska karriär och jag har under alla år varit allt för fokuserad på att göra ett så bra jobb som möjligt och insåg därför försent att det jag skrivit genom åren inte längre räknas som vetenskapliga meriter. Under min doktorandutbildning talades det aldrig om vikten av att ha en publiceringsstrategi, och eftersom jag levt i tron att högskolelagens skrivningar om forskarens frihet faktiskt betyder något har jag aldrig förstått varför jag skulle skriva artiklar istället för böcker, särskilt som det formatet inte lämpar sig för förmedling av den kunskap jag vill. förmedla. Högskolelagens § 6 säger att forskaren är fri att välja syfte, metod och publiceringssätt, men den skrivningen betyder i praktiken ingenting, trots att "alla" säger sig värna den akademiska friheten.
Att vi ens talar om vikten av att ha en strategi för PUBLICERINGEN av vetenskapliga resultat säger allt om vad som prioriteras i dagens högskolevärld och vad man menar med kompetens. Vi är många som liksom jag kom in i den akademiska världen innan NPM fick genomslag och synen på vad som räknas meriterande förändrades. Och vi har hela tiden fokuserat på att skapa så bra kunskap som möjligt. Problemet är att definitionen av akademisk kvalitet förändrats, vilket gjort att våra meriter och kompetenser inte räknas. Det är inte ålderism, och lösningen på problemet är inte att se över några rutiner. Enda sättet att komma tillrätta med problemet, om vi nu ser det som ett problem som vi behöver komma tillrätta med, är att följa högskolelagen och placera kunskapen i centrum.
Förändringen i synen på vad som är meriterande leder intressant nog även till paradoxer: Så länge jag var anställd på Högskolan Väst räknades jag som docentkompetent och min titel kunde användas av cheferna och administrationen som bevis för att man levde upp till högskolans kvalitetskriterier (som stipulerar att man ska ha vetenskapligt meriterad personal som undervisar och handleder studenter), men efter att jag blev uppsagd kan jag inte ens konkurrera om ett vikariat som innehåller exakt samma arbetsuppgifter. Tjänsten jag sökte i höstas och, får jag anta, alla andra tjänster som jag här under arbetslösheten tvingas söka, gick och kommer att gå till yngre forskare som kom till och etablerade sig i akademin senare än jag och därför har utbildats till forskare i en annan kultur än den jag fostrades i. Högskolans samhällsuppdrag är dock fortfarande att skapa förutsättningar för studenternas lärande och kunskap av högsta kvalitet, vilket jag alltid satt en ära i att leva upp till.
Nu när jag börjat kolla efter utlysningar ser jag dessutom att man i en del fall bara räknar de artiklar som publicerats (och forskningsanslagen som vunnits i konkurrens), under se senaste fem, sex åren, vilket kan tolkas som ett tecken på att erfarenhet betraktas som ett problem. Efter att jag blev docent bestämde jag mig för att försöka lämna ett substantiellt bidrag till forskningen, vilket tar tid. Och jag valde att fokusera på att skriva läroböcker parallellt med arbetet på mitt Magnum opus, dels för att det tar tid att skapa den typen av verk, dels eftersom det påstås att pedagogiska meriter är lika viktiga som vetenskapliga. Trots att jag har skrivit sju läroböcker och två vetenskapliga böcker under de senaste sex åren och dessutom aldrig någonsin vilat på lagrarna och alltid sökt nya och svårare utmaningar har jag dock inte en chans att hävda mig i konkurrensen.
Om vi inte lyfter blicken och börjar diskutera hur samhällets investering i forskning och högre utbildning förvaltas på bästa sätt finns en uppenbar risk att vetenskapen låses fast i ett evigt nu, vilket gör det svårt att se den typen av långsiktiga förändringstendenser, (till exempel i synen på kompetens i den akademiska världen) som är mitt forskningsområde. Ålderismen är inte problemet, utan ett av symptomen på den underliggande sjukdom som jag menar att NPM är.
Vill vi ha en högskola som fungerar på det sätt som högskolor behöver fungera för att akademin ska kunna leva upp till de högt ställda förväntningarna som med rätta finns på vetenskapen måste man börja mäta det man sätter värde på, och om det visar sig att akademisk frihet, bildning och kunskapskvalitet inte går att mäta måste man i konsekvensens namn upphöra med mätandet och organisera det akademiska arbetet med utgångspunkt i tillit till medarbetarnas kompetens och omsorg om den akademiska kvaliteten. Gör man det är jag övertygad om att ålderismen försvinner utan att högskolornas ledningar behöver se över några rutiner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar