Jag ångrar bara en enda sak

För två veckor sedan blev jag klar med bedömningen av de sista tentorna på den sista kursen som jag undervisar och ansvarar för på Högskolan Väst. Och förra måndagen gjorde jag – i och med att jag skrev min sista respons på en kursvärdering och skickade in den sista kursrapporten – min allra sista insats på den högskola jag varit anställd på sedan 2003. Just den där sista kursen har betytt väldigt mycket för mig, dels eftersom jag skapat den, dels eftersom den handlar om saker som ligger mig varmt om hjärtat. Det som gör det särskilt svårt att skiljas från kursen är att det dessutom är en av mest uppskattade kurserna som jag varit inblandad i. Jag har aldrig varit intresserad av att göra några kunder nöjda, men den typen av respons som studenterna ger i utvärderingen av just den här kursen handlar inte om att de tycker att den är rolig eller att jag som lärare underlättar för dem. Så här skrev en av studenterna i ett mail:

... vill bara ta chansen här att tacka för väldigt intressanta kurser, med bra upplägg gott samarbete. Speciellt har jag uppskattat din inställning till att det som för studenter är viktigt att lära sig är att leda sig själv, att välja väg och argumentera för sitt val, snarare än att söka svar hos er lärare. Det är precis det jag tycker att högre utbildning handlar om, men allt för ofta finns tendenser till att halka in i att fokusera på att följa instruktioner till punkt och pricka. 

Det är så här som jag alltid sett på lärande och det är den typen av lärare jag alltid försökt vara. Det har långt ifrån alltid uppskattats, vilket säger en hel del om hur dåligt vårt svenska utbildningssystem fungerar. En viktig anledning till att jag fortsatt ställa krav, trots att en del studenter klagar (och även om mina chefer vill att kunderna ska vara nöjda), är att det nästan alltid finns några studenter som tänker och agerar som mailskrivaren. Och jag vet dessutom av erfarenhet att om och när jag når fram till studenterna och lyckas få dem att förstå vad det innebär att bedriva högre studierna, då kommer resultaten och då blir studenterna nöjda. Tyvärr motarbetas den här typen av lärarambitioner av det produktionsfokuserade, så kallade, kvalitetssystem som man är så stolt över på Högskolan Väst.

Nu får någon annan ta över, inte bara den kursen utan alla andra av mina kurser också. I år är första gången sedan millenieskiftet som jag inte får möjlighet att handleda studenter som skriver uppsatser. Den sysslan har man tagit in en vikarie för att sköta. Jag har svårt att dölja min besvikelse, men jag har accepterat mitt öde. Förra onsdagen besökte jag campus för näst sista gången (jag antar i alla fall att jag förväntas komma och lämna tillbaka datorn och telefonen) för att rensa ur det sista på kontoret, och då fick jag tillfälle att säga hejdå till kollegorna som får vara kvar. Även om det tog på krafterna och var sorgligt kändes det bra att tala med människor på HV som bryr sig om och säger sig sakna mig. Det tillsammans med studenternas vänliga och uppskattande ord gör att jag orkar ta mig genom detta. 

Nästa torsdag är min sista dag som anställd på HV. Vad jag vet och befarar just nu kan det mycket väl vara min sista anställning i livet, i alla fall i den akademiska världen. Det känns rent ut sagt för jävligt, särskilt med tanke på hur mina chefer, HR och facket har hanterat uppsägningen. Anledningen till oron över att det kan bli så är att nästan alla lärosäten idag löser sina ekonomiska problem genom att säga upp lektorer och adjunkter (cheferna och administratörerna får vara kvar eftersom det är den nya kärnverksamheten), vilket leder till att konkurrensen om de tjänster som lyses ut (och som bara den som varit framgångsrik i sökandet efter externa medel och som har satsat på internationella publikationer i högt rankade tidskrifter har en chans att få) är mördande. Och som det verkar är prognosen för framtiden mörk. Jag läser i tidningen Curie att man i England, som brukar ligga före oss, har lagt ner över 4000 kurser och avskedat 15000 universitetslärare på grund av politiskt beslutade nedskärningar. Den som liksom jag har valt att ägna sig åt grundforskning vid sidan av undervisningen, som tagit på sig kollegiala förtroendeuppdrag och värnat den akademiska friheten och kvaliteten, blir i dagens högskolevärld en förlorare. Just det orkar jag inte tänka på just nu, det är jobbigt nog att leva i ovisshet över min egen framtid. 

Livegenskapen som det innebär att vara beroende av Arbetsförmedlingen och A-kassan för sin försörjning gör mig rädd. Det som skrämmer mig mest är att jag ska tvingas in i passivitet och hjälplöshet. Den så kallade arbetslinjen innebär nämligen att den som blir arbetslös (oavsett anledning, och utan hänsyn tagen till ålder, kompetens och erfarenhet) idag tvingas underkasta rigida regler som inte bara handlar om vad man måste göra, utan framförallt vad man INTE får göra. I hela mitt vuxna liv har jag haft ett fritt arbete där jag kunnat följa kunskapen och min kreativitet dit de tar mig. Även om jag jobbat heltid har jag alltid gjort saker vid sidan av, som inte går att leva på men som bidragit till att ge mitt liv mening. Om jag tolkar Arbetsförmedlingen regler rätt kan jag mycket väl tvingas avstå från allt sådant, även om jag söker de mellan 6 och 20 jobb i månaden som man tvingas till. Jag har haft min F-skattsedel sedan 2007, och riskerar nu att tvingas avregistrera firman trots att den främst används för att ta emot royalties för mina böcker, vilket känns fruktansvärt orättvist.

När jag stannar upp och reflekterar över det som varit och det nya liv (eller snarare icke-tillvaro) som öppnar upp sig nu på fredag i och med att jag blir arbetslös, inser jag å ena sidan hur dåligt jag har mått på grund av den gradvis försämrade arbetsmiljön på HV och på institutionen och avdelningen där jag tillbringat så stor del av mitt liv. Förändringen av förutsättningarna att upprätthålla den akademiska kvaliteten i arbetet har på senare år gradvis men allt snabbare försämrats, vilket gjort att jag känt mig instängd och deprimerad. Det jag sörjer att jag tvingas lämna har alltså redan lämnat mig. Lättnaden jag kände när jag blev färdig med de sista tentorna överraskade mig. Nu är jag äntligen fri från allt det där och det är naturligtvis skönt. Samtidigt sörjer och oroas jag av avakademiseringen av högskolan, vilket underminerar både kunskapen och demokratin. Och jag kan inte skaka av mig känslan av att uppsägningen inte gått rätt till, vilket bekräftas av ledningens vägran att ge mig en rimlig förklaring till beslutet att sparka mig.

Det finns så klart en förklaring, men när ber prefekten om det hänvisar hen till en obegriplig sekretess och möter mig med iskall tystnad. Mina fackliga företrädare vet hur tankarna gick när beslutet togs, men de svarar inte på mail och har inte en enda gång under året som gått sedan jag fick beskedet kontaktat mig. Att som lojal och ansvarstagande medarbetare bli behandlad på det här sättet efter 23 år på samma arbetsplats gör ont och jag vet inte om jag någonsin i livet känt mig så ensam som jag gör just nu. Jag har alltid ställt upp när det har krisat. Jag har skrivit sex läroböcker och har satt en ära i att ge studenterna så bra förutsättningar som möjligt att bedriva studier. Trots det rundade ledningen LAS genom att placera mig i en minimal krets. 

Problemet, som inte borde vara något problem, är att jag har varit mer lojal med det vetenskapliga uppdraget och kunskapen än med mina chefer. Men anledningen till det har varit att det är skattebetalarna som bekostar alla högskoleanställdas löner. Jag kan försvara allt jag gjort med goda argument och jag ångrar ingenting. Eller, det finns en sak som jag ångrar. Och det är att jag skickade in nedanstående debattartikel till mitt fackliga organ Universitetsläraren just i samma veva som ledningen satt i hemliga möten och diskuterade vilka medarbetare man skulle göra sig av med. Och jag är helt säker på att texten beseglade mitt öde. 

Pengar som mål eller medel i den akademiska världen?

 

Den allmänna uppfattningen om vad som är gott, klokt och önskvärt förändras hela tiden tillsammans med kulturen som vi människor både påverkas av och är med och påverkar genom att leva våra liv i samhället, fullt upptagna av att få ihop våra livspussel. Förändringen sker dock i små steg, så det är först när man stannar upp och jämför det som idag tas för givet med hur det såg ut för 10, 100 eller 1 000 år sedan som den blir synlig. Över tid kan det byggas upp ganska stora spänningar som, när de förr eller senare brister, ger upphov till snabba skiften. Förändringen styrs lika mycket av den samlade kraften i allmänhetens önskningar som av formella beslut på olika nivåer. Sammantaget formar alla olika individuella uppfattningar samhällets och samtidens grundläggande antaganden, som i sin tur påverkar vilka beslut rörande skolan, forskningen och den högre utbildningen som är önskvärda och därför kan drivas igenom. 

 

Vad händer när synen på högskolornas samhällsbidrag förändras – från att handla om att förvalta den summa pengar som skattebetalarna, via politikernas demokratiska beslut, investerar i verksamheten på bästa sätt (alltså för att säkra kunskapens återväxt genom att skapa så goda förutsättningar som möjligt för lärarna att vara lärare, för forskare att forska och studenter att bedriva studier), till att handla om att dra in så mycket pengar som möjligt till det egna lärosätet? Det är en avgörande skillnad mellan att betrakta pengarna som är nödvändiga för att bedriva forskning och undervisning som ett medel och att se dem som ett mål. Om pengarna betraktas som ett mål kommer kunskapen inte att kunna värnas, därtill är både den och lärandet alltför komplexa och ömtåliga processer. Premisserna att kunskap inte är en produkt och att lärande är något man bara kan skapa förutsättningar för har varit styrande för besluten som tagits i högskolesektorn historiskt, men marknadslogiken har på senare tid allt tydligare fått genomslag – trots att den strider mot allt vi vet om kunskap och lärande, men helt i linje med de inledande resonemangen.

 

Min bestämda uppfattning är att universitetets uppgift är att använda de medel som samhället investerar i forskning och högre utbildning för att skapa förutsättningar för studier och forskning, vilket ligger i linje med både högskolelagen och yttrandefrihetsgrundlagen (som ger mig rätten att ha och uttrycka åsikter om och driva opinion för det jag menar är klokt och önskvärt), men synen på vad som är högskolans uppdrag håller idag på att förändras, just eftersom den allmänna uppfattningen påverkas av kulturen. Min uppfattning är alltså en bland många, och jag liksom alla andra måste vara ödmjuk inför det faktum att ingen kontrollerar kulturen eller kunskapen. Problemet är att just den insikten är dåligt utvecklad och spridd i samhället, vilket gör det svårt att diskutera den här typen av frågor på ett akademiskt sätt.

 

För inte särskilt länge sedan värderades högskolans så kallade tredje uppgift mycket högre än idag när fokus läggs mer på samverkan. Man kan se på kunskapsspridning och samverkan på olika sätt, och jag tycker mig se en tydlig betydelseglidning här, som blir särskilt tydlig i synen på och arbetet med uppdragsutbildning vid landets högskolor och universitet. Jag har egentligen inga problem med att ett universitet tar betalt för undervisning och kursverksamhet som ges till företag och andra organisationer, särskilt inte om det handlar om samverkan eller är ett led i det livslånga lärandet. Det strider heller inte mot lagen, men det är en avgörande skillnad om högskolan säljer utbildningar som annars ges kostnadsfritt för att tjäna pengar, och att göra det som ett led i strävan efter att investera skattebetalarnas pengar i skapandet och spridningen av kunskap i samhället på bästa sätt. Om högskolor börjar kränga kurser till högstbjudande finns en uppenbar risk att kunskapen och den akademiska kvaliteten blir lidande. 

 

Det går att dra en parallell till förändringen av medielandskapet. Man brukar säga att medierna är tredje statsmakten, vars uppgift är att granska makten i samhället, men idag är känslan snarare att många journalister undviker att granska makten, eller i alla fall att det anses viktigare att publicera avslöjanden som får så mycket uppmärksamhet som möjligt, eftersom det ger publicitet och drar in pengar till mediebolagens ägare, vilka blir färre och färre men rikare och rikare och därigenom allt mäktigare.

 

Hela poängen med fria medier är att de inte ska lyda under någon annan lag än tryckfrihetsförordningen, men när mediernas ägare fokuserar mer på aktieägarnas intresse av att tjäna så mycket pengar som möjligt än på sin roll i den demokratiska ordningen kommer journalisterna inte att kunna arbeta på det sätt som man gjorde när tanken om att medierna är den tredje statsmakten växte fram under senare delen av 1800-talet och som stärktes under 1900-talet och kanske kan sägas nådde sin peak i och med Watergate-avslöjandet.

 

Min poäng med resonemangen här är att peka på det faktum att där och när pengar kommer in i bilden förändras ofta synen på vad som är uppdraget drastiskt. Därför är det så viktigt att uppmärksamma och påminna sig om att vi inte får den kunskap och det öppna och demokratiska samhälle vi önskar oss, vi får det samhälle vi skapar förutsättningar för, alltså det samhälle vi förtjänar.