Nu lämnar jag ett av de märkligaste åren i mitt liv bakom mig. Det är lätt att ta till överord och jag har mer än en gång under året tänkt på 2025 som det värsta hittills, men det stämmer inte. Jag har mått sämre, känt mig mer övergiven och har haft värre saker att brottas med, dessutom under sämre ekonomiska förutsättningar, än det jag utsatts för och har tvingats gå igenom här under 2025. Med åren får man perspektiv och skaffar sig erfarenhet, man blir luttrad. Det är så det känns. Även om jag nog inte kommer att fatta att det är sant att jag faktiskt är uppsagd förrän i slutet av februari när jag lämnar in datorn och jobbtelefonen och blir av med min e-mailadress, räds jag inte arbetslösheten som min arbetsgivare tvingar ut mig i utan att ge mig en rimlig förklaring. Och trots att jag är ledsen och besviken över att den akademiska värld som jag investerat så mycket av mig själv i och fortfarande känner mig lojal med inte anser sig ha behov av mina erfarenheter och kompetenser kommer jag aldrig att ge upp mitt engagemang för kunskapen.
Jag går in i det nya året med vacklande självkänsla och ett självförtroende som är kört i botten eftersom jag här under hösten kommit till insikt om att det inte spelar någon roll att jag har arbetat i princip oavbrutet sedan jag var 19 år. Att jag som 60-åring ska få en ny anställning i Ulf Kristerssons och Jimmie Åkessons Sverige är nära noll. Att jag fick högsta betyg när jag gjorde lumpen och skaffade mig tio års erfarenhet från bagerivärlden innan jag började studera på universitetet, vilket jag gjorde i 12 år, betyder ingenting. Och trots att jag meriterat mig till docent anses forskningen jag utfört och mina närmare 30 års erfarenhet av undervisning på flera högskolor och universitet idag helt sakna meritvärde. Att jag har skrivit 11 böcker är närmast en belastning.
Det som hänt mig själv och det som händer här i Sverige och ute i världen är obegripligt, och att få sparken från arbetet som lärare och forskare, samtidigt som behovet av kunskap är större än någonsin, känns overkligt. Men allt hänger så klart ihop. I en värld där känslorna styr och pengar är det enda som räknas betraktas givetvis forskare som försvarar den akademiska friheten och universitetslärare som värnar akademins unika kvaliteter, som ett problem. Och i en högskolevärld där kollegiet saknar makt och linjens chefer kräver lydnad är det så klart lektorer som jag man gör sig av med. Hur smärtsamt insikten om allt detta än är blev uppsägningen en bekräftelse på det jag länge misstänkt; att både samhället och högskolevärlden har förändrats till oigenkännlighet, vilket gör det lättare att repa mod. Det är inte mig det är fel på.
För att inte förlora mitt förstånd och min tro på framtiden kommer jag att hålla fast vid skrivandet och läsandet. Att sätta ord på tankarna hjälper mig både att få distans till det jag utsätts för och hjälper mig hitta vägar fram. Här under våren ska jag fokusera på att bygga upp självförtroendet. Det finns några saker kvar som jag vill säga rörande uppsägningen och förändringen av högskolan som jag gav mina bästa år i arbetslivet, men det väntar jag med.
Nu ska jag göra det bästa av årets sista dag. Jag har bestämt mig för att lämna detta bedrövliga år in style, och sedan börja mitt nya liv med ett leende på läpparna.
Gott Nytt År!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar