Vad jag vill, vad jag kan, vad jag förmår och (framförallt) vad jag tillåts göra

När det här bedrövliga året nu börjar närma sig sitt slut känner jag ett behov av att summera och reflektera och idag har jag tagit ledigt från mina andra skrivprojekt, så jag stannar upp och tar vara på tillfället. Utgångspunkten för den här bloggposten är frågan i rubriken: Vad vill jag, vad kan jag, vad förmår jag och inte minst, vad tillåts jag göra? Ända sedan jag började studera på universitetet 1991 har jag vetat vad jag vill och jag har under alla år utmanat gränserna för mig egen förmåga genom att hela tiden höja ribban. Ibland har min förmodade neuropsykiatriska diagnos hindrat mig, men av det har jag samtidigt lärt mig massor. Det är med andra ord inte där mitt problem ligger, utan i den kultur som jag ägnat ett helt forskarliv åt att studera. Av erfarenhet har jag lärt mig att det aldrig kommer an på vad man kan och vill, utan på hur normerna ser ut. Det det är där jag på senare år stött på allt fler hinder, inte för att jag har förändrats utan för att synen på vad forskning är och vad som räknas meriterande har gjort det.

Det finns många anledningar till att jag haft så svårt att släppa taget om Högskolan Väst, både djupt personliga och rent professionella, men det handlar även om ansvaret jag alltid känt inför skattebetalarna som ytterst bekostar lönerna för alla oss som har en statlig anställning. Om jag bara hade kunnat släppa allt utan problem hade det inneburit att arbetet inte betydde något för mig, men det har det alltid gjort. Inte anställningen som sådan, men möjligheten att få undervisa och forska. Det är förlusten av detta som jag sörjer och återkommande känner ett behov av att bearbeta för att kunna fokusera på den undervisning jag har kvar.

Under det gångna året har det gått i vågor och även om den långsiktiga trenden är positiv så har just den här veckan varit särskilt jobbig. Om det bara handlade om mig, om vad jag vill, vad jag kan och förmår göra hade allt varit mycket enklare att ta mig igenom skiten. Men eftersom vi har en regering vars huvudmål är att göra livet för arbetslösa till ett helvete, och jag fortfarande verkar i en akademisk kultur som inte sätter värde på den forskning och de kunskaper jag har vigt mitt liv åt, är det svårt att känna hopp. Men jag kämpar som jag skrev i förra bloggposten vidare och har absolut inte gett upp, tvärtom! Jag tror att det kan bli bra, men just nu ser det verkligen mörkt ut. 

Eftersom jag är den jag är och fungerar som jag gör var det länge sedan jag insåg att jag har ett stort behov av att skriva. Det är en av alla saker som jag lärt mig genom åren i akademin; att sätta tankar på pränt ger mig ro i själen och det frigör tid för intellektuell utveckling och vetenskapligt skrivande. Det kanske ser ut som att jag ägnar hela dagarna åt att blogga och skriva inlägg på sociala medier, men parallellt med det skriver jag just nu på två böcker som blir klara till våren (då min nästa lärobok publiceras) och jag skissar dessutom på två artiklar. Skrivandet ger helt enkelt mer än det tar, det är så jag fungerar. Viljan att skriva och möjligheten att kanalisera mina tankar till problem som intresserar och engagerar mig, ger mitt liv både mening och riktning. Därför är jag tacksam för Flyktlinjer, och jag blir glad av att se att många vill läsa vad jag skriver.

Jag tror att det jag känner är ett slags separationsångest. Trots att jag under en lång rad av år har kämpat i motvind för att värna kollegialiteten och den akademiska kvaliteten på en arbetsplats vars ledning inte uppskattar den jag är och det jag gör har jag svårt att inte engagera mig. Samtidigt är det så att jag inte bara förlorar anställningen som jag har haft i 23 år och som jag trodde att jag skulle få fortsätta ha ett par år till på grund av att jag snart fyller 61, jag blir också av med både min försörjning och min position i samhällsordningen. Även om ingen kan ta ifrån mig mina kunskaper och trots att mina böcker även framöver, åtminstone ett tag, kommer att användas i undervisningen på olika högskolor och universitet, kommer jag från och med mars nästa år att betraktas som en outsider. Och enda sättet för en sådan att nå ut är att skaffa sig en YouTube-kanal och förnedra sig där. Som arbetslös kommer jag att betraktas som ett problem, och eftersom alla problem i dagen samhälle är individualiserade anses jag få skylla mig själv. Jag kämpar därför inte bara med ekonomin, utan även med självförtroendet och självkänslan.

Igår fick jag högskolans nyhetsbrev. Där önskar rektorn alla god jul, och han meddelar att budgeten nu är i balans, att krisen är över och att hela organisationen äntligen kan blicka framåt. Nu finns det pengar igen, för nyanställningar och möjligheten för fler lojala forskare att bli professorer med 15000:- mer i lön. Det är inte första gången under året som medarbetarna som får vara kvar tackas för sina insatser under omställningen. Rektor visar stor förståelse för att det varit jobbigt. Vi som offrades för att få budgeten i balans och som nu riskerar att bli arbetslösa nämns inte med ett ord. Vi existerar inte i högskolans föreställningsvärld längre. Det sista jag hörde från rektor var när jag för ett år sedan mailade honom och frågade om han tyckte att beskedet om att jag skulle sägas upp meddelades på ett sätt som ligger i linje med högskolans värdegrund. Den frågan fick jag ingen respons på, det enda han skrev var: Ett tufft besked att få. Jag tror aldrig jag har känt mig så förnedrad som när jag läste de orden.

Det kollegiala stödet på HV är obefintligt, och jag förstår varför. När jag rör mig i lokalerna påminns kollegorna som får stanna om att inte ens en medarbetare som jobbat 27 år i högskolevärlden – och som meriterat sig till docent och sitter i institutionsnämnden (som är det enda "kollegiala" organet som finns kvar), och alltid har satt en ära i att ge studenterna de bästa förutsättningarna att utveckla kunskaper – kan känna sig trygg. Även om det är jobbigt att se kollegor springa förbi mig i trappan eller vända på klacken i korridoren för att undvika att möta mig, och trots att det gör ont i magen när jag möter blickarna som söker sig mot golvet, är det ännu värre att få en klapp på axeln, för det bekräftar bara att rådande ordning anses vara den enda möjliga och att det anses okej att sparka folk utan att ge dem någon förklaring. Värst är nog att mötas av ett glatt hejsan, som om allt var som vanligt. Fast hur jobbigt allt det där nu än är så lär jag mig samtidigt massor om hur kultur och människor fungerar, vilket varit mitt forskningsområde i alla år. Därför är jag kluven, vilket tar på krafterna och bidrar till att det är så svårt att bringa reda i tankarna.

Jag är dock långt ifrån ensam. När jag läser boken Dark Academia. How Universities Die, är igenkänningsfaktorn skrämmande hög. I Sverige är det uppenbarligen inte lika illa som i England, där ekonomiseringen, marknadiseringen och juridifieringen gått mycket längre. Eftersom vi är så få som bryr oss och vågar stå upp för det vi tror på är det dock bara en tidsfråga innan högskolesektorn i Sverige också dör. I ett samhälle där kunskapen inte betyder något och i en akademisk värld där det anses viktigare var man publicerar sig än vilka vetenskapliga insikter man förmedlar, och där bara den forskning som bedrivs med externa medel som vunnits i konkurrens anses meriterande, blir investeringen i forskning och högre utbildning ett gigantiskt slöseri med skattemedel. Jag säger inte att det är där vid är, men vi rör oss med skrämmande hastighet i den riktningen.

I måndags lyssnade jag på Nobelpristagarnas samtal, om sina resultat, om förutsättningarna för att bedriva grundforskning, om ekonomi, politik och en hållbar framtid för mänskligheten. Det fick mig att känna en viss hoppfullhet, men samtalet var också djupt oroande. För den väg som politiken generellt sett slagit in på är på många sätt motsatsen till det som forskarna talar om. Och om inte ens Nobelpristagare kan känna sig trygg på sin arbetsplats är det ett tecken på att något är fundamentalt fel, vilket paradoxalt nog kräver kunskap och respekt för vetenskapen för att kunna komma tillrätta med. Att kunskap inte längre räknas bekräftades i tisdags när SVT släppte sista delen i dokumentärserien Hatet. Idag betraktas forskare som problematiska särintressen, eller som vilka mediefigurer som helst på en marknad där den som genererar mest trafik till techmiljardärernas plattformar får mest inflytande och blir rika, samtidigt som alla andra blir fattigare, både rent materiellt och i anden.

Den händelse som fick mig att skriva den här bloggposten är dock beskedet som jag fick i onsdags, vilket sänkte mig fullkomligt, i alla fall för stunden. Jag sökte ett vikariat som lektor i kulturvetskap på 80% i början av november, som jag trodde att jag hade en god chans att få. Och sedan dess har jag inte riktigt kunnat släppa det där. Att vänta på besked är inte min starka sida, därför har det stört mig i skrivandet en hel del. Jag hade aldrig sökt tjänsten om jag inte gjort bedömningen att utlysningen passade mig som hand i handske, både avseende mina forskningsintressen, mitt CV och mina pedagogiska meriter. I utlysningen läste jag följande:

Arbetsuppgifter
Arbetsuppgifterna består i att undervisa på kandidatprogrammet kultur, på kurser i genusvetenskap samt på lärarutbildningen. I arbetsuppgifterna ingår att handleda examensarbeten på kandidat- och avancerad nivå. Utöver undervisning kommer du som vikarierande lektor att ingå i det kollegiala arbetet på XXX, vilket innebär att vara involverad i kursutvecklingsarbete samt delta vid avdelningsmöten.

I anställningen ingår kompetensutveckling (10%).

Behörighet
Behörig att anställas som universitetslektor är den som dels har avlagt doktorsexamen i något av ämnena kulturstudier, genusvetenskap, etnologi eller motsvarande, dels visat pedagogisk skicklighet eller har motsvarande vetenskapliga kompetens eller någon annan skicklighet som är av betydelse med hänsyn till anställningens ämnesinnehåll och de arbetsuppgifter som ska ingå i anställningen.

Bedömningsgrund
Vi söker efter dig som är disputerad i kulturstudier, genusvetenskap, etnologi eller motsvarande och som har dokumenterade erfarenheter av undervisning inom högre utbildning samt dokumenterat god förmåga att samarbeta med såväl studenter som kollegor.

Särskilt meriterande är tidigare undervisningserfarenheter inom genusvetenskap, kulturvetenskap, lärarutbildning, och av handledning på kandidat och avancerad nivå.

Vid bedömning av sökande kommer lika vikt att fästas vid vetenskaplig och pedagogisk skicklighet. Administrativ erfarenhet liksom erfarenhet av extern samverkan är meriterande.

Universitetslektorn förväntas kunna bidra såväl vetenskapligt som pedagogiskt till ämnets akademiska miljö och förväntas ha god förmåga att samarbeta internt och externt, också vad gäller utvecklingen av institutionens verksamhet som helhet.

Jag flyttade aldrig in i känslan att jag skulle få tjänsten, men jag trodde som sagt att jag som docent i etnologi, med sju läroböcker och över 20 års erfarenhet av undervisning och handledning av uppsatser, skulle ha en god chans att i alla fall komma ifråga. I mailet jag fick i onsdags meddelades jag dock bara att tjänsten nu var tillsatt av två (!?) personer, på 50% vardera, vilket inte var vad som utlysts. När jag googlade på namnen såg jag att det var två relativt nydisputerade lektorer som fick vikariaten. Det kändes märkligt, så jag mailade och frågade hur man motiverade beslutet om tillsättningen. Och så här svarade man:

I bedömningsprocessen, gällande vikarierande lektor i kulturstudier, bedömdes sökande med fokus på skicklighet av betydelse för anställningens ämnesinnehåll och de arbetsuppgifter som ska ingå i anställningen. Därav togs det fram en tätgrupp utifrån att de sökande bäst motsvarade kriterierna: 

• tydlig profilering inom området kulturstudier med fokus på samtidens samhälleliga kulturella förändringsprocesser samt aktuell teoretisk kompetens gällande genus, kropp och sexualitet
• aktuell dokumenterad pedagogisk skicklighet gällande undervisning, framför allt inom områdena kulturstudier och/eller genusvetenskap, önskvärt också inom lärarutbildning 
• redovisad forskning inom områdena kulturstudier och/eller genus – företrädesvis i form av peer reviewed-granskade publikationer

Bedömningskriterierna som legat till grund för rankningen av de 40 sökande till vikariatet ser alltså annorlunda ut än de som nämns i utlysningen. Hade jag vetat att det var dessa kriterier som mina meriter skulle mätas mot hade jag aldrig sökt. Det ser ut som två olika tjänster. Varför gick man inte ut med detta? Hittade man på kriterier som presenterades förs när processen var avslutad för att bana väg för någon/några som man ville ge tjänsten till? Jag känner mig lurad och blev alltså än en gång ratad. Ensamheten och utsattheten som det innebär att inte bara förlora jobbet utan att dessutom berövas chansen att få ett nytt, på grund av att jag valde att följa kunskapen dit den tog mig, snarare än det som för tillfället anses meriterande, tär på mig. Nu känner jag mig högst tveksam till om jag orkar söka fler tjänster. Jag vet ju efter alla turerna på HV att chefer i statlig tjänst kan och får göra som de vill.

Av skrivningarna i de kriterier som gällde vid bedömningen blir det uppenbart för mig att synen på arbetet som lektor förändrats i grunden. Erfarenhet och gedigna meriter räknas inte längre. Idag är det bara de artiklar som publicerats under de senaste åren, i specifika, väldigt smala, internationella tidskrifter som betyder något. När jag disputerade på min avhandling existerade inte ämnet genusvetenskap. Det spelar ingen roll att jag var med och byggde upp maskulinitetsfältet i Sverige och att jag använde genusteori i min studie av förutsättningarna för jämställdhetsarbete i åkerinäringen. Och det faktum att jag undervisat om genus under många år betyder heller ingenting. Jag tycker synd om den uppväxande generationen av forskare som framöver tvingas leva i ett evigt nu där bara de senaste peer-reviewade artiklarna räknas och endast den som drar in externa medel kan känna sig trygg. Det är inte så man skapar förutsättningar för kunskap och akademisk kvalitet. 

När jag läser igenom vad jag skrivit inser jag att det är fantomsmärtor jag känner, för den akademiska värld som jag hittade in i på 1990-talet har förändrats till oigenkännlighet. Inget av det som värderades högt under åren fram till att jag blev docent betyder något idag. Då räknades författande av böcker och ytterst få i mitt ämne och den generation av forskare som jag tillhör skrev artiklar. På senare år har det naturligtvis förändrats, men jag har hela tiden lutat mig mot högskolelagen som ger mig rätt att följa kunskapen dit den tar mig och publicera mina resultat via de medier som passar innehållet. Även om jag som kulturvetare vet att kulturens makt över tanken är stor gör det ont att tvingas konstatera att det är så det fungerar även i högskolevärlden. 

Även om jag känner mig fri att tänka och skriva det jag vill är det med sorg i hjärtat jag gör det. Skattebetalarna investerar i forskning och högre utbildning för kunskapens skull, inte för att ge forskare som inte vill forska mer en chans att göra administrativ karriär. Och som arbetslös är det långt ifrån självklart att jag ens får skriva för som det verkar kommer jag att tvingas söka jobb som jag aldrig har en chans att få för att jag är för gammal eller för överkvalificerad. Det gör ont i mig att inte kunna ge skattebetalarna valuta för sin investering i mig och min utbildning, men det ligger bortom min kontroll.

Ber om ursäkt för dysterheten, men jag det är så här det känns just nu och jag varken vill eller kan ljuga. Det ligger dessutom i allmänhetens intresse att få veta hur det går till i den akademiska världen.