Mänskligheten har under hela sin historia varit på väg in i den framtid som med inspiration från filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari kan förstås i termer av realiserad virtualitet – där det virtuella är summan av allas tankar och allt det som skulle kunna bli, alltså en abstrakt helhet som vida överskrider realitetens begränsningar, vilket tvingar fram den sållning som formar samtiden. Även om våra tankar ständigt rör sig och alla hela tiden är mer eller mindre aktiva är vi inte på väg någonstans. Framtiden är ingen destination, det enda som existerar är rörelse, hastighet och riktning. Våra liv utspelar sig med andra ord i ett evigt nu, mellan föränderliga minnen av historien och en mer eller mindre öppen framtid. Eftersom det är så här verkligheten fungerar blir det problematiskt att tänka på livet och samhällsutvecklingen i termer av mål. Även om målen nås och man hamnar där man önskar är vi människor dömda att fortsätta. Visioner är därför en bättre bild, för tanken med sådana är att de anger riktningen och att de kan förändras allt eftersom.
Intuitionen säger en att det är viktigt att ha mål, men jag menar att det sättet att se på livet och samhället leder oss och vårt tänkande fel. Nyckeln till något slags varaktig mening i tillvaron är insikten om att man är och alltid har varit framme och att allt ytterst består av rörelse. Det sättet att se på nuet och framtiden gör det möjligt att rikta sitt fokus mot vägen, i trygg förvissning om att det är resan som är målet och att meningen är avhängig det vi fyller tiden och tillvaron med. Eftersom det vi gör här och nu oundvikligen får konsekvenser för det som kommer sedan, och särskilt som livet och kulturen inte går att målsäkra, kommer alla tankar på att det finns en enda väg mot ett enda mål att leda både en själv och samhället fel. Både det vi gör och det vi tänker här och nu öppnar och stänger hela tiden möjligheter för det som kommer sedan, och slumpen spelar dessutom en långt större roll för utfallet än man tror.
Om fler tar till sig den här typen av tankar kommer samhället som helhet att präglas mycket mer av närvaro och eftertänksam reflektion än det samhälle vi lever i idag, där det stora flertalet oftast är någon annanstans än här och nu, fullt fokuserade på att vinna personliga fördelar konkurrensen med alla andra. Idag fokuseras dels på det som varit – vårt värde bestäms av våra CVn och ju mer som gjorts och producerats desto bättre – dels på framtiden – den som sätter upp de mest ambitiösa målet anses bäst (men eftersom en eventuell realisering ligger dold bakom horisonten, i det virtuella, saknas en övre gräns för formuleringen, vilket gör att den som är bäst på att skryta vinner – därmed går kontakten med den levda verklighet som utspelar sig här och nu förlorad.
Istället för att lägga tid och resurser på att å ena sidan jaga mät- och producerbara meriter, och å andra sidan konkurrera om vems mål som alla andra förväntas sluta upp kring, skulle det med ett mer reflekterande och eftertänksamt samhälleligt etos dels bli viktigare vad som faktiskt görs idag, dels vilka konsekvenser utfallet av handlingarna får. Det tror jag att alla skulle vinna på, framförallt de som ännu inte har fötts och som är dömda att hantera det vi som lever nu lämnar efter oss. Om det var så vi tänkte skulle en sån som Donald Trump aldrig kunna bli president, och regeringar som går till val på att göra livet för sjuka och arbetslösa till ett helvete skulle aldrig lyckas få förnyat förtroende.
Om våra makthavare på daglig basis tvingades redovisa vad de gör just nu – snarare än att stå i TV och skylla problemen på andra eller kritisera oppositionens olika målbilder (alltså de bilder som de själva kan måla upp rörande sina motståndares mål) – skulle det bli tydligare för alla att ledarskap handlar om att dagligen och stundligen ta personligt ansvar för förvaltandet av det allmänna, inte om att förföra massorna för att få makt och bli rik för egen del, vilket väl är vad vår nuvarande statsminister ägnar sig åt. Ett samhälle som ger större trygghet till eliten (som redan har skaffat sig trygghet) än till vanligt folk, är ohållbart.
Det är en helt avgörande skillnad mellan att faktiskt ta ansvar och att ge sken av att det är vad man gör, och den skillnaden behöver uppmärksammas mycket mer. För idag spelar det större roll vilka meriter man kan visa upp och vad man säger sig vilja göra, än vad man faktiskt gör och vilka konsekvenser det får. Regeringen talar om ett bidragstak. Tänk om vi istället införde ett förbud mot fallskärmar för landets mest ekonomiskt gynnade fåtal. Om man får hög lön för att ta ansvar borde man inte kunna använda makten som ämbetet ger en till att förhandla fram större och bättre ekonomisk trygghet än medarbetarna som realiserar chefens målbild.
Det blev (som vanligt) en lång inledning till den tanke jag formulerade i titeln, men det jag skrivit ovan hänger ihop med det jag vill peka på, nämligen att det väldigt förenklat går att säga att det finns två vägar som leder in i framtiden, en bred väg och en smal. Just nu rör sig samhället och världen i stort fram längs en bred väg där det finns gott om utrymme för populism, nationalism och totalitarism. Det är en väg som ser tilltalade ut på pappret, en väg fylld av oändliga möjligheter som bär på löftet om att alla kan bli rika och berömda. Det är den vägen som kriminella i alla tider valt, så därför är det inte så konstigt att det problemet ökar.
Ett av många problem med den breda vägen är att den bygger på logiken att livet och samhället är en mer eller mindre meningslös transportsträcka, där det är viktigare vilka mål man säger sig ha och vad man kan ge sken av att man gjort. Den vägen talar till känslorna, medan kunskapen säger att det inte finns några genvägar till lycka, välstånd och hållbarhet. När Tidögängets företrädare talar om för oss att det ska löna sig mer att arbeta än att leva på bidrag, och sedan sänker bidragen för att öka desperationen bland arbetstagarna vilket krävs för att arbetsgivarna ska kunna sänka lönerna. Vår finansminister säger att hon vill att barnen ska se sina föräldrar gå till jobbet. Det gjorde statarnas barn, med förtvivlan för de insåg att det var deras lott i livet också. Det är en tanke och en handling som får konsekvenser för det samhälle som våra barn, barnbarn och kommande generationer ska leva i.
Den smala vägen in i framtiden bygger på närvaro och om att skapa förutsättningar för realiseringen av så många aspekter som möjligt av den mångfald av drömmar som finns i det virtuella. Den vägen är inte lika glamorös och den handlar mer om att motstå frestelsen att söka genvägar än om att pumpa upp sitt självförtroende till megalomana dimensioner. Den smala vägen är hållbar och bygger inte på framgång i konkurrensen om uppblåsta och orealistiska målbilder, eller på förnekelse av historien. Samhällen som slår i på den smala vägen premierar och låter sig ledas av den för tillfället bästa kunskapen om hur saker och ting faktiskt fungerar. Den vägen utgår från allas handlingar här och nu, i vardagen, och det samlade engagemanget för och arbetet med att värna demokratin.
Ett samhälle där det enda som betyder något är det som går att ge sken av, och där konkurrensen är mördande blir alla förr eller senare förlorare. Ett sådant samhälle kan aldrig bli ett kunskapssamhälle, för kunskap kräver tid och engagemang och handlar mer om vad man faktiskt kan och vet än vilka betyg man har, vilka examina man kan visa upp och vilka tidskrifter man lyckats bli publicerad i. Samtidens största och viktigaste fråga är därför: hur skapar vi efterfrågan på viljan att lära och respektera kunskap? Det är nämligen demokratins verkliga knäckfråga. I den värld vi lever i idag betyder kunskap ingenting (i alla fall om den inte bekräftar politikernas beslut och människornas fördomar). Det är alla andra problems moder!
Respekt för kunskap, transparens/öppenhet och demokrati är den grund som alla hållbara samhällen vilar på. Tänk om politikerna och väljarna kunde enas om detta och försvara de principerna, då skulle partiledardebatterna inför valet förvandlas till konstruktiva möten om den gemensamma vägen in i framtiden. Och samtalen hemma vid köksbordet och i lunchrummen på arbetsplatserna skulle handla om vad vi läser och vad vi gör, inte om vilken grupp av människor som är mest problematisk och därför kan offras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar