Samhället och kulturen förändras i en allt snabbare takt. Saker som för bara några år sedan värderades högt, och mycket av det som länge ansetts fullkomligt självklart överges nu i en rasande takt. Allt mindre i livet och tillvaron anses värt att vänta på. Och varför skulle man vilja vänta när allt man önskar sig finns i en dygnet-runt-öppen butik i närheten eller går att få levererat hem med hjälp av ett bud? Jag är som alltid öppen för att jag kan ha fel. Det är möjligt att vi lever i ett paradis. Äldre har i alla tider haft svårt att förstå det nya. Men det finns en gräns för hur snabbt förändringshastigheten kan öka utan att kulturen blir lidande. Och jag tycker inte folk i gemen verkar särskilt lyckliga. Få verkar nöjda idag, utom möjligen den lilla grupp kändisar som regelbundet är med i lekprogram på TV, men att verka nöjd och glad känns i deras fall mer som ett jobb. På nätet hatas, hotas och hånskrattas det och efterfrågan på politiker som vill göra livet för invandrare, sjuka och arbetslösa till ett helvete är häpnadsväckande stor.
Paradoxalt nog lever vi idag längre så tid är ingen bristvara. Den högst personliga förmågan att ta vara på tiden genom att fylla livet med mening och värde håller dock på att gå förlorad, vilket är en bidragande orsak både till att förändringshastigheten ökar och till att totalitarismen vinner allt mer mark. När jakten på lycka intensifieras, allt anses vara någon annans fel och ingen vill, orkar eller förstår betydelsen av att ta ansvar, urholkas både känslan av gemenskap och demokratin. Allt fler fler tvingas jobba allt hårdare för att nå sina mål. Entreprenörerna som idealiseras för sin driftighets skull säljer idag sina verksamheter allt tidigare, vilket leder till allt att fler företag sugs upp i multinationella koncerner där ett krympande antal chefer får allt mer makt över allt och alla. Rastlösheten sprider sig.
Som lektor har jag alltid sett det som att mitt arbete handlar om att skapa förutsättningar för studenternas lärande. Eftersom kunskap på många sätt ett slags omväg är det mitt ansvar som akademisk lärare att försvara kunskapen och förklara dess värde. Men när tålamodet i samhället generellt sett minskar har mitt yrke allt tydligare kommit att handla om att bjuda motstånd mot tendenserna att söka genvägar, vilket i och med att allt fler använder AI blir allt svårare. Vetande fungerar som kondition och muskler, det handlar nämligen om förmågor som växer genom motstånd, alltså om något som kräver ansträngning och måste underhållas. Det där är inget som förändras bara för att kulturen gör det. Mycket talar dock för att förmågan att prompta en AI inom en snar framtid kommer att betraktas som en legitim synonym till lärande, och därifrån är steget inte långt till att se arbetet med att utveckla kunskap och förståelse som slöseri med tid och resurser. Om när den tanken på allvar slår rot i samtiden öppnar sig enorma möjligheter att "spara" pengar i skolan och den högre utbildningen.
Det är många år sedan nu som jag märkte att allt fler studenter började se mig som ett hinder på vägen mot deras examen. Hur ledsen och bedrövad det än gjorde mig fortsatte jag kämpa för att försvara kunskapen och den akademiska kvaliteten, både för min egen skull (för att lärande och forskning ger mitt liv mening och riktning) och för demokratin som är beroende av en kunnig och kompetent allmänhet. Så länge som ledningen för högskolan fortfarande såg det som att kärnverksamheten handlade om kunskapsutveckling och undervisning kunde jag repa mod och kämpa vidare för att försvara det som gör högre utbildning högre, men för några år sedan började jag allt tydligare inse att ledningen också ser mig som ett hinder (för deras ekonomiska ambitioner). Och när både studenterna som grupp och linjens chefer betraktar lärare som försvarar kunskapen och den akademiska kvaliteten som ett problem är slaget förlorat.
Kampen går dock vidare. Jag ger i alla fall inte upp mitt engagemang för kunskapen bara för att jag blir av med min anställning. Tvärtom blir kampen för kunskap och lärande än viktigare. Nu har det blivit en närmast existentiell fråga. Det handlar inte bara om min egen ekonomiska situation, utan om allas vår gemensamma framtid. Just för att ett växande antal människor inte förstår vad som krävs av den som verkligen vill lära sig något – och hur skulle de kunna göra det när skolan handlar om att aktieägare ska plocka ut så mycket vinst som möjligt ur verksamheten och universiteten drivs som företag vars uppgift är att producera tomma nyckeltal – blir försvaret av kunskapen viktigare än någonsin. Och jag ser boken som en central nyckelfaktor. Läsandet av tryckta böcker kräver koncentration och erbjuder inte några genvägar, därför bidrar boken till att bjuda motstånd mot en ökande förändringshastigheten. Böcker är dessutom en förutsättning för bildningen som krävs för att få perspektiv på samtiden.
Eftersom jag är övertygad om att eftertänksamt läsande av tryckta böcker är en förutsättning för en levande kultur och en vital kunskapsutveckling och eftersom det demokratiska samhället inte överlever utan bildade och kritiskt medvetna samt ansvarstagande medborgare kämpar jag för bokens överlevnad.
Skrivande handlar om att tillägna sig ett språk och om att utvecklas som tänkande varelse. Språk är ett analogt medium för kommunikation av tankar mellan människor. Det är en vital del av det lärande och den kunskapsutveckling som gör kulturen levande. Författare spelar en viktig roll i alla samhällen eftersom de tänjer på gränserna för språket, som i sin tur härbärgerar tankar.
Förmågan att läsa, men också läsandet i sig, alltså att människor läser, är en förutsättning för att författare ska kunna ägna sig åt skrivande. När efterfrågan på längre och lite mer avancerade texter minskar — om allt fler scrollar allt mer och om det språkliga utbytet av tankar mellan människor reduceras till korta och hatiska inlägg på ”sociala” nätverk (som blir allt mer antisociala eftersom det som händer där i allt högre grad handlar om att ägarna till plattformarna ska suga ut så mycket säljbar information som möjligt från användarna) — utarmas både språket, kulturen och tänkandet.
Det som gör oss människor mänskliga är förmågan att tänka, vilket är en språklig handling. Därför är det ingen liten sak att läsandet av tryckta böcker minskar och att forskare bara förväntas skriva artiklar (på engelska). Konsekvensen blir att antalet författare minskar, att bredden i litteraturen smalnar av och att allt fler allt mer sällan utmanas intellektuellt, vilket leder till att språket och tänkandet förflackas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar