I rörelse, mellan denotation och konnotation, hittar kulturvetaren sina forskningsfrågor

Var finns kulturvetenskapens studiefält? Vad är det man undersöker som kulturvetare? Kultur, kan man förledas tro. Men så är det inte. Kultur är inget, eller allt och därför går den inte att studera, inte som område i alla fall. Kultur är inte det som kulturvetaren studerar, kultur är vad vi alla, kulturvetaren inkluderad, är med om att skapa genom att leva de liv vi gör, tillsammans med andra som lever de liv de gör.

Det är en viktig skillnad, med avgörande betydelse för samhället. Kulturen gäckar oss alltid i det att så fort man tror sig ha fångat den, så fort man är säker på att man förstår den, ändrar den skepnad. Och det gör den för att den inget är i sig själv. Kultur uppstår och skapas i och genom resonanserna som uppstår mellan fler än en, men färre än många, immateriella såväl som materiella komponenter. Kultur finns i mellanrummen som världens blivande överallt resulterar i.

Det är förutsättningen för studier av kultur. Det är utgångspunkten för arbetet. Kan man inte acceptera detta, ja då får man ägna sig åt något annat. Men om man bara kan acceptera utgångspunkten, då kan man omgående börja arbeta som kulturvetare. Det är ämnets fördel, och dess förbannelse. Detta att alla tror sig veta, utan att ha fattat något. Det är så svårt får man höra, från olika håll. Jag förstår inte, säger många. Men hur skulle det kunna vara på något annat sätt. Om det inte går att förstå annat än principerna för blivandet, hur skulle man då kunna förstå kulturen i sig?! Klart det blir svårt då, men den som vill att vetenskap ska vara enkel har inte fattat någonting!

Det är svårt att undersöka och att försöka förstå principerna för kulturens tillblivelse och dess karaktär, men det är inte omöjligt. Och, den som försöker och som utgår från det man har, ifråga om kunskaper och insikter (även om de är fragmentariska), kan alltid bli bättre. Det är därför jag fortfarande efter 20 år tycker att det är lika givande att forska inom området. Och det är samtidigt därför det är så frustrerande att försöka sprida insikterna, för man blir medvetet missförstådd hela tiden. Kulturvetaren förväntas svara på åhörarnas frågor, även om de är felställda och även om de utgår från helt fel premisser. Och när publiken inte förstår, då blir det till ett problem för den som försöker svara. Den uppmärksamme läsaren inser att här finns ett tydligt inslag av Moment 22.

Försöker se det som en utmaning. Det går bra ibland, ibland går det sämre. Just nu går det inte alls. Vid denna tid på det akademiska året är jag alltid trött. Och detta år är jag tröttare än någonsin då det har innehållit lite för mycket av allt. Tanken var, vilket jag tror har nämnts i tidigare bloggposter, att jag skulle läsa Husserl och andra fenomenologer.

Studierna av fenomenologin och den objektorienterade ontologin får anstå till hösten. Inser det! Ändå kunde jag idag på morgonen inte hålla mig ifrån Husserls, Fenomenologin och filosofins kris. Där fann jag två citat att fundera på: ”från sakerna och problemen måste forskningens drivkraft komma.” Och

det största steget som vår tid har att ta utgörs av insikten att det med den i sann bemärkelse filosofiska intuitionen, det fenomenologiska väsensfattandet, öppnar sig ett ändlöst arbetsfält, och vetenskap, som utan alla indirekt symboliserande och matematiserande metoder, utan apparaten av slutledningar och bevis, ändå förvärvar en rikedom av de strängaste och för all vidare filosofi avgörande kunskaper.

Husserl skrev detta 1911, men det är lika aktuellt idag. Världen har förändrats otroligt mycket sedan dess, men den framskrider i och genom samma principer som då. Och därför är hans ansatser lika aktuella idag. Eller, det är i alla fall vad jag tror. Det är vad jag ska ägna hösten åt att undersöka.

Frustration kan transformeras till kraft, om den bara får en struktur att verka inom. Och den strukturen skall jag ägna sommaren åt att skapa. Till hösten återvänder jag till Husserl. Längtar redan efter att få sätta mig i begreppsvärlden. Jag tror det finns något där, i mellanrummet mellan världen och upplevelsen av världen.

I mellanrummet mellan denotation och konnotation, där finns kulturvetarens studiefält. Där kommer våra kompetenser till sin rätt. Och även om det är svårt kan alla som ställer upp på grundpremisserna vara med i arbetet. Kulturvetenskap är till sin natur ett kollektivt och sant demokratiskt projekt. Kulturvetenskap är ett äventyr, en evig upptäcksfärd.

Inspiration i arbetet kan hämtas överallt. Själv finner jag tröst och motivation hos Karin Boye, och hennes kända dikt, I rörelse fungerar som programförklaring till de studier av kultur som jag förfäktar och brinner för.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Nu dags för frukost, med tidning, kaffe och melodikryss i bakgrunden.