Några ord om njutningslobbyism och kontroll

Under våren 2006 gick på måndagar på kanal 5 ett TV-program som hette Drickbart. Jag ser det programmet ganska mycket som ett ”tecken i tiden.” Och att tankegångarna som programmet utgick från fortfarande är aktuella bekräftas i dagens Svenska Dagblad, i en ledare som för fram samma tankar (även om argumentationen är något oklar). Om konsekvenserna av tänkandet som ligger bakom dessa ord belyses här. Ett citat hämtat från programmets hemsida får illustrera vilken linje det handlar om. Där står att läsa följande under rubriken ”Om programmet”:

Lär dig dricka öl, vin och sprit. Två opretentiösa och sköna sommelierer kommer i den nya programserien Drickbart att lära oss mer om öl, vin och sprit – utan en massa snobberi och tjafs. För när det kommer till kritan så är det alltid den personliga smaken, och inte någon dumdryg attityd, som avgör om någonting är gott. I programmet får vi lära oss allt från handfasta tips om hur man kan värma ett vin i mikron och få det att smaka dubbelt så bra till sköna tricks man kan glänsa med på festen. Vi får också svar på frågor som om man blir tjock av öl och vilken som var John Lennons egentliga favoritdrink. Dessutom ger sig sommeliererna ut i världen för att testa om våra svenska nationaldrinkar håller måttet i fjärran länder.

Drickbart är ett konsumentupplysningsprogram som handlar om alkohol och som alltså har som ambition att lära svenska folket att dricka alkohol. Men behöver svenskarna verkligen lära sig dricka öl, vin och sprit? Inte minst Systembolagets försäljningssiffror tyder på att de flesta av kunderna redan i hög utsträckning är bekanta med alkoholdrickandets grunder. Fast det är nog kanske ändå inte så som programkonceptet ska tolkas. Av citatet framgår det inte tydligt, men om man tittar på programmen så handlar inslagen i hög utsträckning om att lära tittarna att njuta av alkohol, det vill säga ”[dricka] det med välbehag (till sill och hembakt vört)”, för att knyta an till ”nationalskalden” Ulf Lundell.

Hur kan man förstå programmet Drickbart och andra liknande exempel på hur bilderna av och synen på alkohol i Sverige under senare år allt tydligare kommit att förändras? Det har jag skrivit om i en bok som kom ut 2009, Kung Alkohol. Och andra drogaktörer. Där diskuteras bland annat vilka konsekvenser den förändrade synen kan tänkas medföra. Det faktum att Drickbart är sponsrat av sprittillverkare som Berntson, Carlsberg, Domaine, och Xanté ger upphov till ytterligare en frågeställning som också diskuteras i boken, nämligen vilka förbindelser som går att finna mellan alla de aktörer som på ett eller annat sätt sysslar med alkohol, direkt såväl som indirekt.

Vad jag som kulturvetare kan bidra med är inte i första hand svar på frågor. Kulturvetenskap handlar mycket mer om att ställa frågor, frågor som tvingar läsaren att tänka till och att tänka i nya banor. Vad jag vill visa här, och i några kommande bloggposter är hur man utifrån ett kulturvetenskapligt tolkande perspektiv, på olika sätt kan förstå talet om alkohol i medierna idag. Men framförallt och kanske viktigast är det min ambition att med hjälp av sättet att skriva vetenskap hjälpa läsaren att tänka själv kring alkoholens roll i våra liv, i kulturen och i samhället.

Drickbart är bara ett exempel på den trend jag ser i samhället som går ut på att hjälpa svenskarna att dricka på ett annorlunda sätt än vad man gjort tidigare. Jag väljer att benämna företrädarna för denna trend; Njutningslobbyister, eftersom de (i princip) uteslutande väljer att tala om alkoholens positiva aspekter. En tongivande figur inom denna medietrend är journalisten och författaren Steffo Törnquist som från TV-soffan i kanal 4 på fredagsmorgnarna sprider budskapet att alkohol är förknippat med njutning. Han har även skrivit ett antal böcker på samma tema, med titlar som Lust. En bok om livets salt (2005), Njut! En bok om små saker som gör livet stort. (2004) och Sprit (Törnquist och Tolstoy 1995). I hans böcker står bland annat att läsa följande: ”Vår ökade insikt i spritvärlden har gjort livet roligare; spriten har blivit godare, middagsanekdoterna fler, skratten tätare.” Andra exempel på hur ”njutningslobbyisterna” kan låta återfinns i tidskriften Livets goda. Sveriges ledande magasin om det goda i livet, som till cirka 90 procent består av artiklar om alkoholhaltiga drycker:

Livets Goda är magasinet för dig som är intresserad och vill veta mer om dryckens fantastiska värld. Med inspirerande och jordnära artiklar och intervjuer från hela världen författade av Sveriges ledande kännare inom mat & dryck tar Livets Goda dig med på en härlig resa.

Ett annat citat hämtas från boken Allt du behöver veta om vin (Berens 2005) – som bara är en av väldigt många som givits ut på senare år, på detta tema. Se även Snacka om vin (Nordahl 2004) och Vin. Helt enkelt (Skinner 2006) – vilken inleds med följande ord, ”Allt du behöver veta om vin är en bok för dig som vill få ut större glädje av vinet” och inledningen slutar så här: ”Välkommen till en resa i vinets värld, där du på vägen får lära dig om bland annat druvor, jordmåner och klimat för att kunna njuta ytterligare av de ädla och kostbara dropparna”.

I dessa böcker sticker man inte under stol med att det är alkoholens njutningspotential man koncentrerar sig på. Det betyder inte att man nödvändigtvis bortser från alkoholens negativa aspekter. Men sättet som dessa frågor behandlas på talar ändå sitt tydliga språk. I slutet av boken Allt du behöver veta om vin, (under rubriken ”Hälsodryck?”) berörs till exempel några av alkoholens baksidor. Men dessa mer påpekas i förbifarten än diskuteras på djupet. Och avsnittet inleds också talande med frågan ”Är vin rena medicinen? [vilken omgående besvaras] Ja!”. En av författarnas slutsatser blir vidare, med hänvisning till olika forskningsresultat, att ”vi kan dricka vin med gott samvete, men hur mycket? Experterna menar att kvinnor kan dricka ett glas och män två glas om dagen utan risk för hälsan” (Berens 2005). Därefter följer några korta avsnitt som handlar om bakfylla, allergier, diabetes och kombinationen alkohol och läkemedel, och boken avslutas sedan med ett råd från författarna: ”Drick mindre, men bättre vin!” (ibid).

Det budskap som njutningslobbyisterna vill sprida kan sammanfattas i följande citat, som också utgör bokförlaget Grenadins motto (hämtat från förordet till boken En bok vin – det italienska vinet, (Kjörling 2004) som ingår i en serie böcker om alkohol):

Grenadin Bokförlag AB är ett nystartat förlag. Förenande idé för oss är att sprida vår egen entusiasm för njutning till dig och andra läsare. Vi vill väcka din nyfikenhet genom att bl a i bokform ge rolig kuriosa – om dryck, mat, choklad, cigarrer och andra, så att säga, legala njutningsmedel. Vår mission är att ta finliret med mat och dryck från snobbarna. Detta är inte komplicerat, bara spännande och inspirerande! För att bli pretentiösa för en stund så är målet med bokförlaget Grenadin att nå en sak: Njutning är folket!

Michel Jamis är en annan njutningslobbyist. Han är en välkänd sommelier och förekommer i såväl tidskriften Livets goda som TV-programmet Smakresan i TV4. Även han betonar till största delen helt klart alkoholens positiva, njutningsaspekter. Men han gör det med en tydlig koppling till kombinationen mellan mat och alkohol och i hans bok Destillerat. Allt om sprit från hela världen, återfinns även ett förhållandevis ambitiöst avsnitt på temat alkoholens baksidor. I bokens inledning finns dessutom en tydlig reservation:

Min förhoppning är att den här boken inte bara ska ge svar på de flesta frågor om sprit utan också ge god, intressant och matnyttig information om sprit i största allmänhet. Min önskan är också att inspirera till nya och mer personliga utflykter inom spritens värld. För det är en alldeles fantastisk resa att göra, i alla fall om man gör den med största respekt för de faror som tyvärr lurar i den destillerade världen. Skål!

I slutet av boken återvänder Jamais till denna sida av alkoholbruket, under rubriken ”Om sprit och överkänslighet”. Här menar Jamais att det vore oansvarigt att i en sådan bok inte beröra ”de problem som alkoholen kan orsaka”. På några sidor tas därefter sådana baksidor upp och texten kryddas med citat som detta: ”Att belöna sig med alkohol kan således ha sina risker. Var försiktig”, eller:

Oavsett hur lite eller mycket man dricker hör konsumtionen av alkohol aldrig ihop med graviditet, arbete, trafik eller i samband med viss medicinering. Barn och ungdomar är särskilt känsliga för alkoholens skadeverkningar. Därför bör man värna om att skjuta upp alkoholdebuten så länge som möjligt.

Michel Jamais skiljer härmed ut sig något från övriga njutningslobbyister, dels för att han åtminstone försöker ta upp alkoholens baksidor på ett seriöst sätt, dels för att han genomgående koncentrerar sig på kombinationen mat och alkohol. Hos honom framgår det tydligt att det är njutningen kopplad till smakupplevelsen han beskriver. I inledningen står det att,

Spritfantast är jag och med det menar jag främst att insupa kunskapen om sprit liksom njuta av dess ljuvliga doft och smak, snarare än det rus som oundvikligen går hand i hand med konsumtion av den.

Dessa tankar vill jag stanna upp något vid eftersom Jamais här sätter fingret på en viktig aspekt av alkoholen, det oundvikliga ruset, vilket de flesta andra njutningslobbyister talar väldigt tyst om. Jamais snuddar även på ett ställe i sin bok vid en annan viktig aspekt av spriten, vilken skulle kunna utgöra ett bra förslag till ett alternativt förhållningssätt till alkohol. Jamais skriver:

Rätt använd är sprit ett njutningsmedel – i annat fall är alkohol en drog.

Jag tolkar citatet som att författaren menar att det skulle vara negativt att betrakta, tala om och använda samt se på alkohol som just en drog. Men så behöver det inte alls vara, menar jag, som tvärt om propagerar för att alkohol bör betraktas som en substans likställd med till exempel läkemedel som alla vet är något som måste doseras rätt för att inte bli hälsovådligt. Fast vid närmare eftertanke kanske man snarare ska jämföra alkoholen med exklusiva kryddor som exempelvis saffran eller dylikt som finns i vår kultur och som används för att på ett eller annat sätt öka graden av njutning och som anses vara värt sitt pris i guld, alltså något man unnar sig även om det inte är billigt. Med en sådan utgångspunkt öppnas vägen för det ”lagom” kritiska förhållningssätt jag vill testa förutsättningarna för.

Jag närmar mig därför talet om alkohol genom att ”läsa” det som talet om en drog eller en exklusiv krydda. Fördelen med ett sådant perspektiv är att det blir lättare att balansera alkoholens olika aspekter, både de positiva och de negativa, utan att behöva presentera ett enda definitivt, allmängiltigt svar på frågan hur man bör förhålla sig till drogen. Orsaken till mitt val av förhållningssätt är att jag utgår från att det inte existerar något sådant entydigt svar. Drogperspektivet ökar också möjligheterna att mana till försiktighet utan att fördöma. Om man läser/analyserar alkohol som en drog kan man ta fasta på det faktum som gäller alla droger, att substansen i sig varken är ond eller god. Däremot kan bruket av alkohol leda till olika konsekvenser beroende på vem brukaren är, hur ofta han eller hon dricker, hur stor kvantitet kroppen utsätts för och av vilka skäl och vid vilket tillfälle man dricker.

Att betrakta alkohol som en drog är vidare mitt sätt att ta ansvar för den forskning jag bedriver. Ett drogperspektiv på alkohol kan betraktas som en gyllene medelväg, ett slags kompromiss mellan de två läger som idag allt för sällan möts; förbudsivrare, absolutister och larmrapportörer å ena sidan samt njutningslobbyister, bryggerinäring och många vanliga konsumenter som inte reflekterat närmare över sina alkoholvanor, å den andra. Jag menar att om alkohol i högre utsträckning än idag betraktades som en drog skulle det troligtvis bli lättare att ställa krav på njutningslobbyisterna och på alkoholproducenterna att även behandla substansernas ”biverkningar”.

Det kanske också skulle bli något lättare att ställa krav på absolutister och förbudsivrare att acceptera det faktum att många människor i vårt land anser att alkohol är en njutning som berikar deras liv. Idag och i hög grad beroende på att vi lever med en kulturell logik som premierar antingen svart eller vitt, blir det emellertid svårt att hantera ett så pass komplext fenomen som alkohol.

Ett drogperspektiv på öl, vin och sprit skulle, föreställer jag mig, göra det enklare att föra en balanserad diskussion om bruket av alkohol där både baksidorna som oundvikligen finns kopplade till bruket och njutningen kan beaktas utan att man behöver välja antingen totalförbud eller fullständig avreglering.