Finns det plats för och efterfrågan på mina kunskaper och kompetenser?

I början av december förra året förändrades i ett slag mitt liv när jag informerades om att min arbetsgivare valde att utmana turordningsreglerna och Lagen om anställningsskydd genom att placera mig i en tvåmanskrets där båda sades upp. Efter 27 år i statlig tjänst har jag ett års uppsägningstid och fram till den 12 februari 2026 att hitta något annat att göra. Och jag tänker ta vara på tiden fram till dess så klokt jag bara kan. Ambitionen är att göra något konstruktivt varje dag som pekar i rätt riktning. Oftast går det bra, men jag pendlar fortfarande mellan hopp och uppgivenhet. Allt hade varit så mycket enklare om jag hade fått en logisk och tydlig förklaring till beslutet som är väl förankrad i praxis och rådande lagstiftning. Men det får jag inte, trots att både jag och mina chefer arbetar på en statlig myndighet där det inte borde finnas några hemligheter. Jag skriver ofta här på bloggen om min oro över vad som håller på att hända med vår demokrati, och den oron minskar så klart inte när jag märker hur rättslös jag känner mig i relation till min statliga arbetsgivare.

För att få inblick i ärendet begärde jag, den 12 december 2024, med hänvisning till Förvaltningslagens §10 Partsinsyn. I lagen står att den som drabbas av ett myndighetsbeslut räknas som part och har rätt att få se alla handlingar som rör ärendet. Och eftersom beslutet om uppsägning leder till att jag efter 23 år på HV och vid en ålder av 61 år förlorar min fasta anställning, vilket är en personlig katastrof, anser jag mig vara part i Förvaltningslagens mening. Jag trodde därför att det bara skulle vara en formalitet. Men efter många mail fram och tillbaka (fyllda av missförstånd och mer eller mindre uppenbara försök till förhalning av ärendet) fick jag i januari 2025 först beskedet att det inte existerade något underlag att visa mig, och sedan att det är högskolans mening att jag inte räknas som part i lagens mening. Någon förklaring eller formellt och överklagningsbart beslut med hänvisning till det lagrum arbetsgivaren hänvisar till fick jag dock inte, trots att det tydligt framgår av skrivningarna i Förvaltningslagen att jag har rätt till det. Eftersom jag redan i december hade begärt ut prefektens mallogg (vilket gav mig en inblick i hens liv som jag helst sluppit) såg jag, när jag väl fick tillgång till den i mitten av januari, att det visst finns ett underlag. Därför begärde jag att få läsa alla mail som rör arbetet med kretsningen, vilket jag nekades med hänvisning till sekretess. Inte heller denna gång fick jag ett överklagningsbart beslut, trots att jag uttryckligen begärt detta och sedan upprepat begäran flera gånger. Jag möttes av tystnad och fick ingen förklaring till varför det dröjde, vilket alla statliga myndigheter är skyldiga att ge. 

Först efter att jag lämnat in en anmälan till JO, som tog sig an mitt ärende och anmodade arbetsgivaren att ge mig ett besked, fick jag – tre månader efter min ursprungliga begäran – det överklagningsbara beslut rörande partsinsyn (§10) som jag anser mig ha rätt till. Därför kan ärendet inte med bästa vilja i världen sägas ha hanterats i enlighet med Förvaltningslagens skrivningar om skyndsam hantering (§9) och serviceskyldighet (§6). Dessutom framgår det av §32 i lagen att jag både har rätt till en klargörande motivering, och (enligt §33) en besvärshänvisning, vilket jag inte har fått. Vad är det för mening med att högskolan betalar lön till en jurist som uppenbarligen inte känner till den lag som alla i staten måste följa? 

Eftersom det är först när man får ett formellt beslut som man kan överklaga ett sådant kändes det länge som jag hamnat i ett moment 22, men nu har jag lämnat över ärendet till Förvaltningsrätten – inte för att jag tror att jag kommer att få någon upprättelse egentligen, utan för att kunna gå vidare i livet. Jag vägrar bli en rättshaverist, men samtidigt vill jag inte bli behandlad med den arrogans som mina chefer bemött mig med. Det enda jag önskat är en förklaring till beslutet, vilket jag tycker att jag borde fått utan att be om det. Eftersom facket menar att uppsägningsprocessen gått rätt till, vilket jag, av (hoppas jag) uppenbara skäl, tvivlar på har jag sällan känt mig så ensam och övergiven som under den här tiden. I och med överklagan känner jag dock att jag kan göra något slags mentalt avslut. Jag släpper det där nu och väljer att fokusera på framtiden och det jag kan göra.

Om bara någon vecka kommer min bok En svanesång för universitetet ut. Där skriver jag om vad jag menar kännetecknar akademisk kvalitet. Jag ser boken som mitt bidrag till debatten om hur vi värnar kunskapen i samhället som helhet, vilket vi behöver göra för att kunna förvalta både akademins arv och demokratin. Det tragiska är att jag skrev boken för att förklara hur jag tänker och för att visa vad som ligger bakom min kritik mot många av ledningens beslut som jag haft svårt att hålla inne med. I den stressade vardag vi lever i finns det allt mer sällan tid och intresse att diskutera den här typen av frågor på djupet. Jag trodde i min enfald att alla på högskolan när en önskan om att skapa så bra förutsättningar som möjligt att skapa förutsättningar för lärande och utveckla kunskap av högsta kvalitet. Istället får jag nu leva med misstanken om att mitt engagemang för högskolans kärnverksamhet och unika kvaliteter resulterar i att jag förlorar jobbet. Jag återkommer i den frågan, för nu vill jag fokusera på bloggpostens egentliga ämne: Frågan om det finns någon efterfrågan på mina kunskaper och kompetenser och mitt engagemang för kunskap och kvalitet, i Högskolesverige och/eller samhället?

Jag vill fortsätta arbeta med undervisning, forskning, samverkan och skrivande så länge jag orkar och kan. Även om jag tvingas ta ut pension för att överleva ekonomiskt har jag inte för avsikt att sluta jobba. Mitt engagemang för högskolan handlar inte om en specifik arbetsplats, det bottnar i mitt livslånga intresse för kunskap och akademisk kvalitet. Ytterst handlar mitt engagemang om demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet i det begreppets samtliga dimensioner. Jag har genom åren och på skattebetalarnas bekostnad givits möjlighet att skaffa mig massor av kunskaper och erfarenheter som jag vill ställa till samhällets förfogande, men för att kunna göra det krävs något slags ekonomisk bas. En ny anställning inom akademin vore så klart mest önskvärt, men jag skissar även på en affärsidé till mitt företag. Jag tror att det är svårt att hitta ett privat företag som är villig att ge mig den frihet som krävs för att fortsätta utveckla kunskap, men jag tänker mig att det möjligen finns intresse och efterfrågan på den typen av samverkan som jag varit med och utvecklat former för på Högskolan Väst. Och det vore intressant att få omsätta teorierna i praktik tillsammans med ett företag eller någon organisation.

Vem är jag?
I min CV finns i princip inga luckor. Jag började arbeta efter gymnasiet 1984, och den enda gången i livet som jag varit arbetslös var i mitten av mina doktorandstudier när jag under en period mellan två projekt stod utan försörjning. Under den tiden arbetade jag dock med avhandlingen parallellt med att jag sökte medel, som jag efter ett år fick. Friheten jag talar om ovan handlar med andra ord inte om att vara ledig, jag vill fortsätta fylla livet med intressanta och meningsfulla uppgifter. Och för mig är lärande och kunskapsutveckling det mest meningsfulla jag kan tänka mig att fylla min tid med. När jag kan och får lära mig nya saker som känns viktiga, och när jag arbetar med uppgifter som kräver att jag presterar på toppen av min intellektuella förmåga, trivs jag som allra bäst. Komplexa problem och öppna frågor utan givna svar tröttnar jag aldrig på. Känner jag mig bara fri att följa kunskapen dit den tar mig har jag hur mycket energi och tålamod som helst.

 

Vilken typ av arbetsuppgifter är jag intresserad av?

Om jag får önska vill jag arbeta med liknande saker som jag varit uppslukad av under mina bästa år i arbetslivet, gärna utanför den akademiska världen, men helst vill jag röra mig mellan världarna. Jag ser ingen motsättning mellan teori och praktik, jag ser det snarare som två olika aspekter av samma sak. Teoretiskt tankearbete är en praktik, och utan teori kan ingen praktik bli bra. Jag har egen erfarenhet av båda aspekterna av arbete och rör mig ständigt mellan, vilket jag tänker mig är en tillgång i alla kvalificerade arbetsuppgifter och på alla arbetsplatser. Kultur, förändring och organisering är tre fenomen som jag ägnat år av teoretiska studier och forskning åt, och eftersom det är kunskaper som är relevanta i snart sagt alla organisationer skulle det vara intressant att få arbeta med dessa saker i en organisation som inte har så mycket erfarenhet av akademiker men som är nyfiken på att testa.

  

Vad kan jag?

Arbeta självständigt

Axla ansvar

Forska och skaffa mig kunskaper jag saknar

Undervisa (på både svenska och engelska)

Skriva (på både svenska och engelska)

Medla eller arbeta dialoginriktat

 

Vad är jag bra på?

Hålla deadlines och komma i tid

Samverkan i ordets verkliga betydelse

Kritiskt tänkande

Kreativitet

Flexibilitet

Lära om i ljuset av nya kunskap och bättre argument

Följa principer

 

Hur är jag?

Positiv utan att det går till överdrift

Uthållig

Pålitlig

Lojal

Förstående

Öppen och nyfiken

Intresserad som grundinställning

Förlåtande

 

Mindre bra egenskaper?

1. Blir lätt rastlös om jag inte känner mig utmanad eller litad på

2. Jag är dålig på att följa regler som jag inte förstår poängen med eller som bara finns där för sakens skull

3. Har svårt att hålla inne med kritik mot sådant som går på tvärs mot det vi vet eller om jag märker att man säger en sak men gör en annan

 

Slutligen, vad är jag inte intresserad av:
1. Att konkurrera! (Jag vill samverka, det vill säga utvecklas tillsammans med andra)
2. Följa regler! (Jag vill veta vilka principer jag behöver förhålla mig till och sedan vara fri att nå målet på egen hand och med utgångspunkt i mina ständigt växande och föränderliga kunskaper)
3. Sitta i möten där det förs protokoll och där det ska fattas pseudodemokratiska beslut och där det inte går att vara fri i tanken. (Jag vill arbeta med och ägna mitt fulla fokus mot kärnverksamheten)