En, inte nödvändigtvis min, bildningsresa 20

Att påbörja en bildningsresa är enkelt, i förhållande till vad som krävs för att hantera det som händer under resans gång. Det kommer ofta som en överraskning och är inget någon kan veta något om, för varje bildningsresa är unik. Det som händer, med dig och dina nära och kära, vänner, kollegor och andra i din omgivning, händer där och är unikt för varje sammanhang. Det som hände mig behöver inte hända alla och någon annan har sin egen, kanske annorlunda upplevelse. Fast alla som gjort en klass. eller bildningsresa kan nog skriva under på att det händer omvälvande och oväntade saker. Ingen går oberörd eller oförändrad ur en utbildning, utom möjligen den som läser helt instrumentellt och utan något annat fokus än betygen. Den gruppen ökar tyvärr. För mig är det smärtsamt att idag som lärare, i min vardag på Högskolan, möta studenter som läser fast de uppenbart inte är intresserade av något annat än att klara tentan. Jag själv läste på helt annorlunda premisser, för mig var studierna på liv och död och jag gick in i dem med hela min själ och kropp. Studierna var länge allt. För mig var studierna och de nyvunna kunskaperna biljetten till ett annat liv.

Innan jag började var det kunskapen som jag riktade in mig på och förberedde mig för att hantera. Men efter ett tag insåg jag att det var den enkla biten, det svåra var det som hände runtomkring mig, som en konsekvens av att jag förändrades. Jag insåg inte det där och då, men idag förstår jag och det är smärtsamt att tänka tillbaka på det. Jag var totalt oförberedd. Vi, jag min fru och vännerna också, hade ingen aning om vad som hände. Vi hamnade i konflikter över sådant vi aldrig bråkat om innan. Idag när jag tänker tillbaka tycker jag synd om oss, men där och då var det ett krig på blodigt allvar. Ingen av oss hade fel, men det hade kunnat utvecklas på ett annat sätt om vi bara visste och om det hade funnits hjälp att få, eller i alla fall någon som berättat om vad som skulle kunna hända. Tänk om, men det fanns inget sådant. Jag, vi fick hantera situationen där och när den dök upp. Livet består inte bara av glädjeämnen. Livet rymmer också smärta. Den här berättelsen rymmer både ock, och ofta var det när jag fick mina starkaste, mest inspirerande intellektuella upplevelserna som jag brottades med de svåraste privata problemen.

Ensam, studierna gjorde mig ensam. För jag var, även om jag inte visste det, på väg bort från dem jag vuxit upp med och dem jag levde med. Även om jag inte tyckte illa om dem eller vantrivdes där och med dem, så är det uppenbart för mig idag att jag längtade efter ett annat liv än det jag hade. Kunskapen var dock inget verktyg för att ta mig bort. Sökandet efter kunskap drog mig emellertid med sig, utan att jag först märkte det. Ju mer jag läste desto mer fjärmades jag från min värld och eftersom jag inte kände mig hemma i den nya världen växte känslan av ensamhet.

– Du var mycket roligare och trivdes bättre med ditt liv när du var bagare, sa hon till mig. Hur länge ska du läsa? När blir du klar och vad ska du bli? Varför kan du inte svara på det?

Varför kunde jag inte svara på det? Jag hade ingen aning, inte då. Idag inser jag att jag saknade svar för jag visste inte själv. Det enda jag visste var att sökandet efter kunskap, insikt och intellektuella utmaningar var på väg att bli mitt liv. Det vad det som gav livet mening. För varje kurs jag läste blev det tydligare att jag aldrig ville bli klar, och att jag redan blivit det jag önskat mig: Student och sökare efter kunskap och förståelse. Kanske såg det för min omgivning ut som jag var lyckligare och trivdes bättre med mitt liv när jag arbetade som bagare. Jag var definitivt mer av en pajas och jag skrattade absolut mer. Men allt det där var symptom på livsleda och missnöje. Jag var inte lyckligare inne, för det var när jag hittade in i kunskapens rike som jag kände riktig glädje. Där upptäckte jag vad som verkligen fick mig att känna tillfredsställelse och lycka. Då behöver man inte skratta, när glädjen finns på insidan. Hela jag log, men det synes så klart inte. Idag förstår jag det, men det gjorde jag inte då. Frustrationen växte och jag försökte svara.

– Om du bara kunde fatta hur dåligt jag mådde då, när du tyckte att jag var rolig och levnadsglad. Vi har ju pratat om det så många gånger. Det var när jag var som mest förtvivlad och kände att jag hade som minst att förlora som jag gjorde saker som fick andra att skratta. Det var just därför att det inte spelade någon roll vad jag gjorde som jag spelade clown. Nu när jag läser på universitetet kanske jag inte alltid är så kul att vara med och det är många gånger pressande. Men jag mår bra. Jag känner att jag har hittat just det jag sökte när jag jobbade heltid på bageriet.

Det i sig var inget problem. Vi ville varandra väl. Problemet var att vi inte förstod varandra. Och det handlade inte bara om kunskap, utan om andra saker som jag också kan se idag, hängde ihop. Bildningsresan är inte en semestertripp som man kan komma hem ifrån, det är en emigration. En intellektuell och känslomässig emigration som påverkar ens syn på världen och meningen med livet. Fast ens kropp är kvar på samma ställe och har att lös samma konflikter som förut, fast nu med en helt annan uppsättning verktyg.

– Men du lånar pengar! Fattar du inte det! Vi lever på lånade pengar. Jag jobbar och drar in riktiga pengar. När ska du göra det?

När skulle jag börja jobba? Det var en känslig fråga, för jobb för mig innebar bageriet och dit ville jag inte. Vad skulle jag kunna jobba med, tänkte jag och blev svaret skyldig. Jag hade ingen aning. Min livlina var studiemedlen och de 12 terminer jag kunde läsa. Det var det enda som betydde något och allt som hotade det skrämde mig. Där stod vi. Vi hade ett liv ihop och en familj. Oftast var vi lyckliga och det fungerade för det mesta, även om jag sakta förändrades och började se andra värden i livet än det som mitt dåvarande liv kunde erbjuda. Men vissa saker kunde vi helt enkelt inte lösa och dem återkom vi till ständigt.

– Vad spelar det för roll? Vi tjänar ju lika mycket du och jag, om man räknar ihop vad jag får i bidrag och lån med studiemedlen. Jag hade förstått om du var sur om jag levde på dig. Och jag förstår också om du blir sur framöver, om jag kommer att tjäna mindre än dig bara för att jag ska betala tillbaka lånet. Men det är min enda chans att studera.

Min desperation och känslan av osäkerhet inför det nya gjorde dessa konflikter outhärdliga. Jag tyckte jag resonerade logiskt, men jag talade som till en vägg. Då blev jag arg och frustrerad. Idag förstår jag bättre vad som hände. Vi hade börjat att växa ifrån varandra och våra mål i livet och det vi längtade efter och behövde skilde sig allt mer åt, inte för att vi ville det, utan för att livet och våra respektive resor gjorde det med oss. Vi var båda offer och vi talade ständigt förbi varandra.

– Ja, men det är lånade pengar. Tänk om alla bara lånade och ingen jobbade och drog in riktiga pengar? Då skulle du inte ha något universitet att studera på. Har du tänkt på det. Jag jobbar och sliter för att du ska få studera. 

Varje gång vi hade sådana diskussioner kokade jag av ilska och frustration, för vi kom ingen vart. Det gick inte att nå fram till den andre. Samtidigt förstod jag hur hon resonerade, eller ville i alla fall förstå och jag önskade innerligt att hon skulle kunna förstå mig. Vi var ju det perfekta paret. Även om vi bråkade och såg olika på mycket accepterade hon ju mig i grund och botten och hon accepterade oftast även det jag gjorde, om vi bara inte talade om det. Oftast fick jag göra som jag ville. Det kände jag. Och jag klamrade mig fast vid tryggheten, som var en förutsättning för mig att klara av resan. Vi har det ju i grund och botten bra, och vi är ju bra för varandra, tänkte jag när vi äntligen hade krånglat oss ur diskussionen. Det var så. Jag längtade inte bort från det vi hade, men jag längtade till något annat. Och jag förstod inte hur orimliga mina olika önskemål var, inte att de var omöjliga att kombinera.

Allt det här har tagit lång tid att förstå, men idag inser jag. När jag tänker tillbaka på den jag var och det jag tvingades igenom tycker jag synd om mig. Jag tycker synd om oss. För vi var så naiva och visste så lite. Det var emellertid som det var och jag har svårt hur jag och vi skulle kunnat agera annorlunda. Idag har jag försonats med mig själv och kan se på det som hände och det jag tvingades igenom med förståelse. Det är en central del av min bildningsresa, och jag tror inte jag är ensam. Därför berättar jag om det, i förhoppningen att någon kanske kan bli hjälpt av att läsa.