Tänker inte så ofta på det idag längre, men det fanns en tid då jag tänkte mycket på det pris jag fått betala för studierna som jag utan en tanke på konsekvenserna kasta mig ut i. Var det värt allt jag tvingades gå igenom under transformationen från bagare till akademiker? Är universitetspoängen mer värda än kompisarna som försvann under resans gång? Var doktorstiteln värd ett kraschat äktenskap? Är jag nöjd med tillvaron nu, eller kommer resan att fortsätta tills jag dör? Med viss tvekan och på iget sätt lättvindigt kommer jag fram till att svaret på frågorna är ja, det var värt att gå igenom allt, för det jag har idag är ovärderligt och dessutom vet jag att hungern efter kunskap aldrig hade kunnat stoppas och om någon, jag själv inberäknad, hade försökt hindra lusten att lära, hade det slutat med förskräckelse.
När det gäller det där med bageriarbetet har det definitivt varit värt allt. Om jag skulle tvingas tillbaka dit nu skulle jag gå under som människa. Inga vilda hästar i världen skulle kunna dra mig tillbaka dit. Fortfarande, varje morgon, oavsett vad jag ska göra på dagen, hur tråkigt det än är, så får tanken på att jag i alla fall inte behöver gå upp till ett dammigt bageri och ta på mig smutsiga kläder, mig att gå upp med ett leende på läpparna. För det är jag akademin oändligt tacksam. Och det faktum att jag under de där åren lärde mig komma upp på morgonen har jag fortfarande nytta av. Idag kan jag till och med njuta av gå upp och inte minst av att få några timmar i lugn och ro innan världen vaknar och vardagens krav tränger sig på.
Kompisarna som försvann på vägen hade försvunnit ändå, därtill var vi allt för olika. Och riktig vänskap går djupare än klass och kunskap, riktiga vänner förstår varandra och respekterar varandras olikheter och vägar genom livet. De vänner som tillkommit under vägs uppväger dessutom helt klart och med råge förlusten av den kontinuitet det gamla gänget, som jag åkte på skidresa och festade med under bageriåren, möjligen skulle kunna representera. Även skilsmässan hade troligtvis varit ett faktum även utan universitetet, om än senare och förmodligen mer smärtsamt. Träffas man ung är det svårt att hålla samma drömmar vid liv genom åren. Relationer är svåra som de är.
Alla transformationer har ett pris kopplat till sig, att utvecklas är ett mynt med två sidor och man får helt enkelt ta det onda med det goda. Nu när jag sitter här och tänker tillbaka känner jag ända in i märgen att min nuvarande tillvaro varit värd alla uppoffringar, all vånda, alla problem och allt annat som kostat på. Det jag vunnit är ovärderligt. Att få arbeta med kunskap och fortsätta lära är en ynnest. Jag har verkligen världens bästa arbete. Äntligen, efter närmare femtio år känner jag mig hel. Och den känslan gör att jag idag orkar ta konflikterna, orkar med alla pålagor, all administration, allt som tar fokus från kunskapen i vardagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar