Långsiktighet, uthållighet, generositet

Ord har olika värde och betyder olika saker beroende på sammanhang. Ords innebörd förändras över tid. Lätt att glömma det och just därför viktigt att påminna om. Ofta tror vi dessutom att skiljelinjen går mellan antingen och eller, eller mellan ja och nej, rätt och fel. Överhuvudtaget tror vi människor väldigt mycket. Det är både en styrka och en svaghet. Paradoxalt nog är människan den enda arten på jorden som tror och som undrar, samtidigt som det är människan som mer än någon annan dyrkar entydighet och som strikt delar upp världen och uppfattningarna om den i det som är sant och det som är falskt. Det är egenskaper som dessa som gör oss till människor och därför finns här kunskap att hämta och analyser att göra. Utan kunskap om oss själva, våra grundläggande egenskaper och dess konsekvenser för det sammanhang vi både lever i och är med om att skapa, genom våra ord, tankar och handlingar, riskerar vi att reducera mänskligheten till något som är dåligt för oss. Sökandet efter sanning, i bestämd form singular, och sorterandet får konsekvenser, och konsekvenserna blir mer genomgripande ju mer homogen kulturen blir.

Idag är samhället mer homogent än kanske någonsin, samtidigt som det talas väldigt mycket om mångfald. Också en paradox. I tanken och tron bygger vi ett samhälle där alla får plats och där makt och inflytande fördelas efter engagemang och förtjänst, men i praktiken strävar alla efter samma snäva målbild, i enlighet med den logik som inledningsvis skissades på. Allt mer och allt oftare samt tydligare ställs samhället om. Kulturen renodlas när den stöts och blöts av allt fler som tänker på samma sätt, tror på och värdesätter samma saker. Den enda vägen blir svårare och svårare att avvika från. Den enda vägen blir bredare och bredare och dess mål tydligare och tydligare. Fler och fler dras med i rörelsen och engageras i arbetet med ekonomiseringen. Det är det valet handlar om, att krona för krona redovisa snart sagt allt. Önska dig vad du vill och tro det du önskar, bara du har ekonomisk täckning för det. Pengar går hand i hand med sanningen, ekonomin är det samma som det rätta och det blir därför allt svårare att anmäla avvikande åsikt utan att dömas ut som idiot.

Om det är pengarna som gör detta med oss, eller om ekonomiseringen är en konsekvens av det vi gör är en öppen fråga. Den frågan, frågan om varför och hur? Är det verkligen sant? Är samma andas barn. Vi behöver bryta oss loss från denna låsning. Vill vi förstå kultur måste vi kunna inta olika perspektiv och vi måste kunna växla mellan dem. Den enda vägen leder fel! Det inser man enkelt om man tar sig tid att reflektera lite, för inget i livet är entydigt och enkelt. Livet och människorna, kulturen, är fyllda av paradoxer. Strävan efter entydighet är bara en i raden av dessa paradoxer. Om vi avskaffar kulturvetenskap och skär ner på humaniora, för att dessa ämnen och frågorna som ställs där inte anses vara ekonomiskt försvarbara, förvägrar vi oss själva kunskaper som vi behöver för att kunna hantera livet. Utan liv, ingen ekonomi. Heterogenitet, mångtydighet och komplexitet är i grund och botten långt enklare än entydigheten vi strävar efter och håller så högt. Det förstår man om man inser ordens föränderliga egenskaper och valör. Ibland är det en lång väg till början, men det är så det är och så kultur fungerar.

Tänk på ord som långsiktighet, uthållighet och generositet. Kanske tror vi att dessa ord har ett högt värde och att det orden står för är eftersträvansvärt. Kanske är det fortfarande så, på en semantisk nivå. Men i praktiken är orden förlegade. I handling visar sig ordens verkliga värde. Idag när pengar är det högsta goda och allt mäts med ekonomiska mått har ord som långsiktighet, uthållighet och generositet vänts till sin motsats. Orden är fortfarande bra, men det orden står för är dåligt. En paradox, viktig att uppmärksamma. I jakten på ökad vinst är det kortsiktighet som efterstävas, intensitet och snålhet. Vi jagar låga priser när vi handlar och höga ersättningar när vi säljer. Hur går det ihop? Det går inte ihop, det är den enkla sanningen. För ingen kan både ha en kaka och samtidigt äta den. Hur mycket vi än tror att det går så går det inte, för det är inte upp till oss människor att bestämma den saken.

Ändå försöker vi människor göra det, äta kakan samtidigt som vi har den kvar. Ett aktuellt exempel på det är Annie Lööf och Peter Normans debattartikel på Brännpunkt. Vi måste stärka det långsiktiga ägandet hävdar man, samtidigt som ministrarna i praktiken genomför en politik som främjar kortsiktighet, ökad intensitet och egoism. Artikeln inleds med att ministrarna talar sig varma för den svenska modellen, som bygger på aktiva ägares långsiktiga och ansvarsfulla omsorg om företaget. Denna modell hotas idag.

Börsföretagens ägarstruktur har dock förändrats under senare decennier. Den andel av bolagen som direktägs av privatpersoner har på 50 år minskat från över 80 procent till drygt 10 procent idag. I Sverige liksom i andra länder har det privata direktägandet ersatts av institutionellt ägande i form av framför allt pensionsfonder, livförsäkringsföretag och aktiefonder. Ägandet har också internationaliserats. I en framtid där ägandet blir än mer spritt och internationaliserat kommer det att behövas ägare av kött och blod som ser företagens utveckling på lång sikt och som är beredda att investera i ett aktivt ägande, samtidigt som det är viktigt att bevara ett starkt minoritetsskydd.

Ett exempel på ökad kortsiktighet är Pfizers försök att förvärva svensk-brittiska AstraZeneca – vilket enligt flera analytiker motiveras av kortsiktiga skattevinster snarare än hänsyn till bolagens långsiktiga utveckling. Andra länder har genomfört förändringar av sina regelverk för bolagsstyrning vilket är ytterligare ett skäl att se över den svenska modellen, även om de svenska särdragen bör bevaras. Vidare har vi träffat representanter för såväl långsiktiga som institutionella ägare och lyssnat in deras synpunkter.

Tanken är god och jag håller med om att långsiktighet inte bara är en bra ord, utan även en god handling. Ett hållbart samhälle måste bygga på långsiktighet, uthållighet och generositet. De senare orden är mina, de nämns inte i artikeln. Skillnaden mellan mig, som närmar mig frågan som forskare och kulturvetare och de båda politikerna, som använder frågan för att positionera sig och för att vinna ett val, är att jag ser till helheten och hur den är konstruerad. Jag är intresserad av konsekvenser och vill förstå vad som faktiskt fungerar. Jag vill samma sak som Lööf och Norman.

Vi vill att Sverige också i framtiden ska vara en öppen ekonomi, där svenska företag kan växa internationellt och där utländska företag kan etablera sig och växa i Sverige.

Vem vill inte ha detta? Det är inte där vi skiljer oss åt. Jag som forskare behöver inte vinna något val och därför blir jag mer fri i mitt tänkande. Jag se bortom nästa mandatperiod. Det menar jag att även Norman och Lööf måste göra, om de VERKLIGEN menar allvar med sitt upprop. Men då finns det massor av saker att tänka på och ta hänsyn till. Vägen mot målet, ett mer långsiktigt ägande och förvaltande av företag, går på tvärs mot det man säger sig vilja uppnå. För det förslag som Alliansen presenterar för väljarna handlar om kortsiktighet, betoning på vinst och på konkurrens.

Regeringen arbetar därför kontinuerligt med att stärka näringslivets konkurrenskraft. Bland annat har kostnaderna för att anställa sänkts och regelkrånglet har minskat. Bolagsskatten har sänkts i två steg, anslagen till forskning har höjts med 25 procent, ett investeraravdrag som gör det mer förmånligt att investera i nya mindre företag har införts och reglerna för expertskatten har förenklats.

Idag handlar inte företagande om att skapa produkter som man sedan tjänar pengar på. Idag i vår ekonomiserade värld handlar företagande om en enda sak: ATT TJÄNA PENGAR. Sverige är inte längre en byggande och skapande nation, är inte ett land fyllt av välmående bruksorter. Det är bankerna som generar vinst och det är genom att handla med företag och köpa dem billigt och sälja dem dyrt som man tjänar pengar. Att anställa något var en gång något man gjorde för att växa och tjäna mer, det var en tillgång och en investering. Idag är anställda en kostnad som likt skatter hålls nere till varje pris, för att värna den heliga vinsten. Det är allt annat än långsiktigt och åtgärderna som föreslås i artikeln har jag svårt att se skulle leda till någon kursändring.

Denna text, den som jag skriver, är ingen politisk text. Jag tror nog att Aliansen vill väl, men en politik där det finns allt för många paradoxer inbyggda i strukturen är inte hållbar, leder inte till långsiktighet gynnar inte uthållighet och den är på inget sätt generös.

Översynen av den svenska ägarmodellen kommer att vara en del i arbetet med att nå alliansens mål om över 5 miljoner människor i arbete 2020. Under kommande mandatperiod ska vi fortsätta arbetet med att förbättra det svenska företagsklimatet så att fler företag kan växa och vågar anställa.

Det låter bra, men för att det ska bli bra krävs mycket mer av reflektion, analys och kritiskt tänkande. Vill vi att fem miljoner människor ska ha ett jobb som ger dem en lön som de kan leva på krävs ett helt annat analytiskt djup och ett mycket bredare och mer långtgående konsekvenstänkande än vad som ryms inom en mandatperiod på fyra år. Det går inte att samtidigt jaga sänkta kostnader och ökade intäkter, för när den tanken omsätts i kollektiv handling leder det till att människor vänds mot varandra. Och en sådan politik vinner gehör eftersom ingen ser sig som en förlorare, alla tror att just de kan köpa billigt och sälja dyrt. Det är fullt möjligt för alla att tror det, men i praktiken är det omöjligt att det blir så. Om politiken ska vara långsiktig och samhället ska bli hållbart krävs insikt om dessa saker, krävs kunskap om kultur, krävs satsningar på humaniora. Inte neddragningar och besparingar.