En, inte nödvändigtvis min, bildningsresa 3

En av anledningarna till att jag inte bara arbetar som lärare, utan därutöver engagerar mig i skol- och utbildningsfrågan, handlar om min egen resa, eller i praktiken mina olika resor, genom det svenska utbildningssystemet. Första vändan, första försöket, misslyckades. Jag kom in fel, var inte mogen, systemet lyckades inte fånga in mig och svara upp mot mina, även för mig själv, dolda behov. Dessutom var jag periodvis utsatt för mobbing. Skolan blev därför en plats där jag av en massa olika skäl kände mig utanför, oförstådd och ensam. Det som räddade mig var dels att det fanns vänner som bjöd in mig och som stod upp för mig, dels några enstaka lärare som såg mig och att det där bakom fasaden och de knackiga resultaten fanns något i vardande. Det faktum att jag aldrig förlorade intresset och viljan att lära spelar så klart också in. Jag lärde mig massor under åren i grundskolan, men jag gjorde det på mina egna villkor, där och när jag hittade kunskaper som fångade och fick igång mig. Därför blev betygen usla. Därför stämplades jag som en loser och därför pekades jag ut som ett legitimt offer, som man kunde ge sig på. Jag passade helt enkelt inte in i den rigida strukturen. Skolan gjorde mig besviken och förstärkte mitt redan dåliga självförtroende. 

Det naturliga vore kanske att i det läget ge upp, att resignera och bli bitter. Att låta systemet vinna och ikläda sig rollen som förlorare och att döma sig själv till ett andra klasens liv, ur hand i mun. Att acceptera marknadens krav och ta den lägre lön som erbjuds förlorarna. Det var emellertid inte så det såg ut när jag gick i skolan, för skolan som sådan trodde på eleverna, även om man som jag misslyckades. Det fanns dessutom i samhället en vördnad för kunskap, utbildning och skolan som institution var aktad. Jag har ingen anan än mig själv att skylla för mitt misslyckande. Besviken är jag så klart på allt jag tvingades igenom, dels av skolan (tänker på talpedagogen, svenskakliniken och andra speciallösningar som pekade ut mig som förlorare inför de andra) och lärarnas oförmåga att se mitt utanförskap och mobbingen. Dels på dem som mobbade. Fast allt det där har jag idag bearbetat och lämnat bakom mig. Det är historia och jag inser med ålder, erfarenhet och fördjupade kunskaper, att varken skolan eller mobbarna visste att eller vad som var fel. Den enda som kunde agerat annorlunda var jag.

När jag tänker tillbaka på skolan är det därför med sorg, för det är mycket som var bra men som nu offrats för kortsiktiga ekonomiska hänsyn. Det finns så många år av och så oerhört mycket eftersatt, underhåll som försakats. Friskolorna, som ses som lösningen på problemen, privat kapital som tar över, kan och får plocka russinen ur kakan. Det vill säga bedriva verksamhet med de elever som har mest resurser och bäst förutsättningar. Skolan har liksom samhället i övrigt blivit kallt, kallare, kallast. Och ledande politiker för fram fler reformer i samma anda och har mage att presentera dem som lösningar på problemen som visar sig i sjunkande kunskaper, relativt övriga världen. Problemet är dock enkelt. Allt fler i dagens marknadsanpassade samhälle bryr sig om kunskapen, det vill säga innehållet. Det enda som räknas är mätbara resultat och ekonomisk vinst. Det som räddade mig, det som blev mitt halmstrå, har med andra ord effektivt rensats bort från skolan och håller på att rensas bort från samhället också. Kunskapens värde har offrats på den heliga marknadens altare.

Jag gick inte i världens bästa skola, men det var en skola där kunskapen stod i centrum. En skola där man kunde lära sig något även om betygen blev usla. En skola där det visserligen fans betyg, men där betygen inte var viktigast, vilket de är idag. Betygen i dagens skola har blivit viktigare än kunskaperna som betygen sägs kunna mäta. Där finns ett betydande och viktigt problem, ett problem som inte har några enkla lösningar. Utan kunskapen i centrum finns ingen skola, ingen utbildning, inget kunskapssamhälle. Utan kunskap finns ingen ljusnande framtid. Ingen hållbarhet och på sikt ingen tillväxt heller, men det bryr sig företagen inte om, för de kan dra vidare till andra länder i sin rastlösa jakt på pengar. Vi som lever här kan dock inte dra vidare. Vi som lever här i Sverige kommer bara att kunna leva som svenskar här och vi får den skola vi förtjänar. Idag säger sig alla vilja ha världens bästa skola, men det är bara retorik. För världens bästa skola är inte den skola som kan visa de bästa resultaten. Världens bästa skola är en skola som aldrig tappar fokus på kunskapen. Och världen bästa skola är en förlåtande skola. En skola där man kan få börja om, där och när andan faller på och det fungerar. Jag fick den chansen. Och för det är jag evigt tacksam. Därför är jag engagerad i skolfrågor och därför blir jag arg och leden när jag lyssnar på Jan Björklund, vars tankar om skolan i bästa fall är naiva och förlegade. Världens bästa skola är en skola där vetandet är viktigast! Den kan bara finnas i ett samhälle som värnar kunskapen och ser ekonomin som ett medel för att uppnå målet om ett lärande samhälle som förmår uppskatta sökandet efter kunskap.

Min bildningsresa var som sagt krokig, men dess mål var hela tiden mer och bättre vetande. Genom grundskolan, ute i arbetslivet och på fritiden. Det var och är kunskap jag söker, förståelse och insikt. Jag vill veta och det var min räddning att det fanns en fungerande, förlåtande och inbjudande vuxenutbildning som kunde fånga upp mig när jag var redo. Och ett studiemedelssystem värt namnet, som gjorde att jag vågade. Jag var rädd och osäker, men jag vågade. Tänk att jag vågade.

Det ämne som framförallt slog an en ton hos mig var psykologi. Läran om hur människans psyke fungerar fick mig att studera mer intensivt än jag någonsin gjort. Här hade jag hittat något. Nycklarna till min förståelse av mig själv gavs till mig av läraren, en, efter en, efter en, efter en. De lektionerna var en fröjd och jag ville aldrig att de skulle ta slut. Längst bak i klassrummet satt jag, precis som på högstadiet. Skillnaderna var att jag här kände mig som en jämbördig medlem i gruppen och att jag dessutom lyssnade uppmärksamt på allt vad läraren sa. Fast när jag fick tillbaka det första provet höll jag nästan på att tappa sugen, först. Jag tyckte att det hade gått bra när jag skrev det. Jag hade pluggat och förberett mig minutiöst. Provet skrev jag med min nya fina och för tillfället speciellt inköpta stiftspenna. Max på provet var femtio poäng. När jag vände på pappret stod där tjugofem. En trea. Om det varit på högstadiet hade jag betraktat det som en stor framgång, men då läste jag ju aldrig några läxor. Det hade jag ju gjort nu, mer än någonsin dessutom. Jag tyckte att jag verkligen kunde ämnet på mina fem fingrar. Hur kunde resultatet då bli så dåligt? Jag gick inte på Komvux för att få knappt godkänt. Vad det så att slutbetygets, i grundskolan, 2,4 gav en rättvisande bild av mig och kvaliteten på mina kunskaper? Var jag en hopplös förlorare med dålig självinsikt? Allt stod och vägde där för en stund.

Besviken tittade jag åt sidan. Där satt en kille som jag talade med ibland på rasterna. Jag frågade honom hur det gått. ”Sådär”, sa han och visade sitt papper. Tjugosju, också en trea. När jag visade honom mitt provresultat sken han upp och sa att ”det blir bättre nästa gång. Det är alltid svårt att få till det på första provet i ett nytt ämne”. Jag var i alla fall inte ensam ...

När alla fått sina prov tillbaka sa läraren till oss att kontrollräkna våra poäng. ”Ibland missar jag det”. Håglöst och utan hopp började jag lägga ihop poängen som stod markerade efter varje fråga och sakta tändes hoppet. När en sida återstod var jag redan uppe i trettiofem och på den sista sidan hade jag full pott, tio poäng. Ja, skrek jag inom mig, samtidigt som jag sträckte upp armen, ivrigt viftande. "Du har missat några poäng på mitt prov", sa jag, bubblande av glädje. ”Ja det var skillnad det”, sa han när han också kontrollerat resultatet. ”Så mycket fel brukar det inte bli. Du höjde ju dig från en trea till en femma. Bra!”. Jag sneglade lite skamset mot killen vid min sida. Han tittade rakt fram och vi talade inte om poäng mer. Han var inte på komvux för att läsa vidare. Han var där i första hand för utbildningsbidragets skull. ”För att slippa jobba”, som han sa. Jag var helt klart där för kunskapens skull, och att överleva. Jag studerade för första gången i livet med målet att ta mig någonstans. Den där första femman fyllde mig med ett gryende hopp om att jag kanske dög något till ändå, att Förortsidyllens domare hade fel och att betygssystemet som fanns i skolan jag gått i de första åren på min bildningsresa var undermåligt.

Nej, jag gick inte i världens bästa skola. Men jag gick i en förlåtande skola. En skola där den som ville fick börja om. Och jag gick i en skola och levde i ett samhälle där kunskapen hade ett värde i sig. Tacksam för det, för att jag fick en andra chans. Min bildningsresa var lång och den var krokig. Återkommer med fler minnesbilder, fler tankar och reflektioner, om och när andan och inspirationen faller på.