Kunskap kan och får inte betraktas som ett särintresse

Måndag morgon. En vecka kvar på semestern. En rastlöshet som kryper sig på. Vad står den för, tristessen och rastlösheten? Funderar en del på det. Ser just denna rastlöshet som ett gott tecken, för det betyder att sommaren 2014 varit en bra sommar. Jag börjar bli mätt på ledigheten och vill tillbaka till arbetet, in i kunskapen igen. Vill veta mer, vill utmanas intellektuellt och så vill jag vara med och bygga ett hållbart utbildningssystem. Där finns meningen med livet, i arbetet. Ledigheten är nödvändig för att orka, men det är inte den jag lever för. Det har det aldrig varit. Under åren då jag slet ont i olika bagerier var helger och ledigheter närmast en skräckupplevelse, för det var då tankarna överföll och uppslukade mig, det var då som insikten om att det livet inte var det liv jag vill leva. Att längta efter helg och semester, utan att känna glädje i arbetet är förödande. Ett folk bestående av medborgare som lever för ledigheterna och som ser fram emot att få gå i pension bygger inget hållbart samhälle.

Det är val igen. Fyra år går snabbt. Och utbildningsfrågan är denna gång den kanske viktigaste frågan som valet handlar om. Också det en anledning att känna rastlöshet. För mig var utbildning räddningen. Att det fanns möjlighet att läsa in gymnasiet och sedan söka sig till Universitetet är det som gör att jag fortfarande lever och kan känna glädje i livet. Det är där jag vill vara, i kunskapens tjänst. Fast det tog mig många år att inse det, att hitta dit och att skaffa mig modet att ta steget. Är övertygad om att jag inte är ensam om att fungera på det sättet. Därför är jag djupt oroad över rådande utbildningspolitik, som vilar på lös grund och som utgår från att konkurrens leder till kvalitet. En utbildningspolitik utan visioner, för ett Nobelpris till Sverige är ingen vision. Det är inte därför vi har ett utbildningssystem. Den synen på kunskap och på människor, omsatt i politik är förödande, för alla. Ända framhärdar Jan Björklund, ivrigt påhejad av sina Allianskamrater. Ju mer motstånd han får desto starkare klamrar han sig fast vid sin (van)tro.

Idag betraktas forskare och Lektorer som särintressen. Forskningen ska inte tillföra kunskap till landet och politiken, forskare ska vara lojala mot makten. Och är forskarna inte det, om forskarna följer kunskapen och forskningens resultat, då straffas forskarna. För politikens bild är den enda bild som gäller. Makt går för rätt. Ekonomi gör före kunskap.

Det var inte för att tjäna makten eller för pengarna jag studerade, det var för kunskapen. Och det är gentemot kunskapen jag är lojal. Om en vecka är det i kunskapens tjänst jag anmäler mig. Vetande är mitt liv. Fram till valet är det kunskapen jag strider för och den känner ingen partifärg. Kunskapen står över politikerna och utgör det fundament som ett hållbart samhälle vilar på. Bara med en sådan kunskapssyn kan ett samhälle värt namnet byggas och bara med en sådan syn på kunskap kan en skola som ger stöd åt samhällsbygget skapas. Därför är jag mot vinst i välfärden, för det tar fokus från kärnverksamheten. Och när politikerna lyssnar mer på kapitalets företrädare än på forskare och forskningsresultat, när medlet, det vill säga ekonomin, blir målet, då måste jag reagera och bjuda motstånd. Inte för min skull, utan för mina barns och för kommande generationers skull. För framtiden och för kunskapen.

Läser i dagens DN om Sveriges högskolepolitik. Det är universitetskansler Harriet Wallberg som skriver. Hon menar att nedskärningen av antalet platser i högre utbildning är oacceptabel. Kan bara hålla med. Att försöka höja kvaliteten och öka studenternas motivation genom att hindra människor från att läsa på högskolan leder inte till bättre kunskaper, bara till mer desperata medborgare och till att ekonomins roll stärks och kunskapens försvagas. Wallberg skriver följande.

Ingen har undgått att skolan är en av de viktigaste frågorna i valrörelsen. Den senaste Pisamätningen blev ett uppvaknande som fått samtliga partier att tävla i kreativa förslag om hur kvaliteten i grundskolan ska förbättras. Satsningarna på skolan är nödvändiga, men det räcker inte. Det är dags att se över hela utbildningskedjan, där även utbildning på universitet och högskolor är en mycket viktig länk i kedjan.

Vi behöver omgående göra långsiktiga satsningar på den högre utbildningen. Det behövs för att hålla högsta kvalitet, kunna utveckla och förnya utbildningsutbudet efter arbetsmarknadens behov och erbjuda en internationell gångbar högre utbildning. Om vi inte klarar detta är risken stor att även våra universitet och högskolor drabbas av ett motsvarande Pisa-haveri.

Det enda jag inte håller med om är att utbudet och kunskaperna ska anpassas efter arbetsmarknadens behov, för det är ett av problemen med dagens högre utbildning, att kapitalet har för stor makt över kunskapen. Om arbetsmarknaden inte förmår använda kunskaperna som forskningen ger, eller om den som har pengar värnar det egna kapitalet och den egna vinsten på bekostnad av kunskap riskerar vi den långsiktiga hållbarheten och då står vi inte bara inför ett Pisa-haveri, utan en fullständig samhällskollaps. Problemet är att den typen av påstående, när frågorna reses av företrädare för kunskapen betraktas som uttryck för värnande av särintressen. När jag skriver och talar mig varm om och för kunskapen uppfattas det som att jag bara värnar mina intressen, liksom alla andra. Den reaktionen och den uppfattningen, som är vida spridd i samhället, visar var vi står och hur allvarligt problemet är. För om vi accepterar den synen på kunskap har vi ingen högre utbildning alls och bygger inte längre samhället på kunskap. 

Politikerna som har makten och som haft makten under två mandatperioder försöker med alla tillbuds stående medel det att framstå som att rådande politik pekar framåt och att Sverige är på rätt väg, men granskar man det som görs och politikens utgångspunkter är det skrämmande hur dåligt förankrad politiken är i forskning och beprövad erfarenhet. Satsningarna som görs handlar mer om att skapa publicitet och för att visa handlingskraft än om att stödja en hållbar (kunskaps)utveckling. Utan balans och med ensidiga satsningar på spets finns ingen bas att bygga något på.

Vågen måste väga jämt. Med en ensidig satsning på forskning och forskarutbildning äventyrar vi kvaliteten i både utbildning och forskning. Dessa verksamheter hänger ihop och forskningen kan omöjligt behålla sin kvalitet om vi inte parallellt satsar lika mycket på utbildningen. Högsta kvalitet på den högre utbildningen är basen för en framstående forskning och forskarutbildning och för att samhället ska kunna tillgodogöra sig nya forskningsrön. Vi riskerar dessutom att examinera jurister, ingenjörer, läkare och lärare med bristfälliga och föråldrade kunskaper, något som är negativt för både näringsliv och offentlig verksamhet.

Det finns gott om alarmerande fakta som visar att våra högskoleutbildningar behöver mer resurser. Studenterna på många utbildningar träffar sällan sina lärare. TCO har nyligen visat att endast hälften av studenterna har lärarledd undervisning i mer än nio timmar per vecka (TCO Granskar nr 6, 2014). Samma granskning visar att så många som en fjärdedel av studenterna har i genomsnitt färre än sex lärarledda undervisningstimmar i veckan. Redan 1992 föreslogs ett minimum på nio lärarledda timmar i veckan som en riktlinje för att kunna behålla kvaliteten i undervisningen (SOU 1992:44). I dag når alltså bara hälften av studenterna upp till denna miniminivå. Det är inte acceptabelt för ett land som vill bygga sin välfärd på kunskap. Resurserna till högre utbildning måste därför höjas avsevärt, bland annat för att bekosta fler lärare och därmed fler undervisningstimmar per student.

Som lärare på högskolan tvingas jag av nuvarande arbetsordning att lägga mer tid på att rapportera och kontrollera, än på att förmedla och främja kunskap. Jag arbetar heltid men andelen tid som jag kan och får lägga på studenterna, om jag inte ska göra det på min fritid (vilket jag i praktiken ofta tvingas till, för att jag vill och för att förutsättningarna ser ut som de gör), minskar för varje år. Även om det satsas på utbildning och även om politikerna faktiskt satar miljarder är det för lite, i förhållande till behoven och för att man sparat på utbildning under många år. På samma sätt som landets alla tågresenärer inser hur illa ställt det är med spår, växlar och kontaktledningar inom järnvägen inser jag och många andra lärare på högskolan att det krävs rejäla satsningar på UNDERHÅLL och bevarande av kvalitet för att därifrån kunna öka och växa. Satsningar är bara satsningar om man tillför mer pengar än vad som krävs för att hålla verksamheten igång. Därför instämmer jag i Wallbergs slutord, även om jag inte håller med om allt hon skriver.

För högre utbildning är det hög tid att se till helheten i ett längre perspektiv. Sverige måste ha råd att oavbrutet satsa på hela utbildningskedjan från grundskola till gymnasieskola, högskoleutbildning och forskning. Just nu ser alla bristerna i grundskolan. Men det hjälper inte att lappa och laga på en del i sänder utan hela systemet måste vara i ständigt toppskick.

Högre utbildning och forskning kräver mycket långsiktiga och uthålliga satsningar. Det är ingen verksamhet som mår bra av snabba och kortsiktiga svängningar. För att skapa utrymme för en stabil utvecklig och undvika ett nytt Pisahaveri behöver vi därför en blocköverskridande uppgörelse som garanterar kraftigt ökade anslag till högre utbildning under minst 20 år.

Jag uppmanar nästa regering att ta initiativ till en sådan uppgörelse. Långsiktiga investeringar i högre utbildning och forskning är en förutsättning för fortsatt välfärd och demokrati och måste därför få kosta.

För att uppnå målet om ett svenskt utbildningssystem i världsklass måste hela samhället byggas på vetenskaplig grund och för att det ska vara möjligt kan och får kunskap aldrig betraktas som ett särintresse i samhället. Alla måste underordna sig kunskapen och låta kunskapen avgöra vad som är bra och önskvärt!