En, inte nödvändigtvis min, bildningsresa 24

Jag stod på andra våningen och hon satt med några kurskamrater nere i ljusgården. En bra stund stod jag tyst där uppe och tittade på henne. Efter en stund var det som hon anade något för hon tittade först bakom sig mot trappan och sedan upp mot andra våningen, där jag stod. När hon såg mig vinkade hon med ett leende som uppfyllde mig med strålande glädje. Jag gick ner för trappan och hon kom emot mig. Från en annan värld kom hon, och ouppnåelig var hon. För mig var hon det. Hon var sinnebilden av en intellektuell, för mig. Jag vågade egentligen inte tala med henne, men jag drogs ändå oemotståndligt till hennes närhet. Och hon talade med mig. Ibland kändes det som hon också lyssnade på mig. Kunde inte riktigt hantera alla känslorna som bubblade upp inom mig och jag hanterade det genom att hålla mina olika världar strikt separerade. Fortfarande, även några år in i studierna hade jag inte lyckats lösa det problemet. Och det blev ju inte mindre av det. Jag hade dock lärt mig hantera det, och njöt av varje sekund jag fick av samtal och samvaro. 

Vi talades vid och hon berättade att hon hade planer på att åka och bo hon sin pappa i Sydamerika över sommaren. Till hösten skulle hon emellertid vara tillbaka för att läsa feministisk teori, sa hon. Ett frö planterades i huvudet. Jag hade ännu inte bestämt mig för vad jag skulle läsa till hösten, och det kunde kanske vara något för mig. Det var något jag tänkt på länge men inte riktigt vågat söka. Inte kunde väl jag ... eller? När nu visste att hon sökt dit så fick det mig att bestämma mig, och det var kanske det bästa jag någonsin gjort, inser jag så här i efterhand. Där och då tog mitt liv en vändning. Att jag sökte den kursen handlade absolut inte bara om henne, ämnet tilltalade mig på ett djupare plan (vilket jag bevisat för jag själv genom att skriva en avhandling om det). Åren på grundskolan hade förpassat mig till den utanförposition som jag fortfarande levde med och den i sin tur tvingade min att ständigt reflektera över maktfrågor, över och underordning, diskriminering och tillvarons gåtfullhet. Att alltid tvingas väga alla för- och nackdelar mot varandra, att ständigt hålla en massa bollar i luften samtidigt. Mitt liv, så som det kom att bli, förberedde mig för studier i feministisk teori, skulle man kunna säga. När vi skiljdes åt efter det korta men magiska mötet med några flyktiga ord var det med tillförsikt jag gick ut i vårsolen. Kanske, kanske skulle vi mötas igen. Hoppet om det fyllde mig med glädje.

Även den sommaren blev en riktigt bra sommar, i mitt andra liv, hemma. Jag hade fått barn och började känna mig vuxen på riktigt. Så fort universitetet fanns på avstånd fann jag mig tillrätta med allt. Jag och min fru trivdes med varandra även om min ambivalens och osäkerhet ibland kastade grus i äktenskapsmaskineriet. Men sommaren som helhet minns jag som konfliktfri, åtminstone med våra mått mätt och i varje fall om man tar i beaktande att vi båda jobbade heltid samtidigt som vi tog hand om vår nyfödde. Hon jobbade kväll och jag jobbade dag. På vägen hem hämtade jag dottern utanför hennes jobb och vi tillbringade eftermiddagarna och kvällarna tillsammans. När hösten kom var jag mer än sugen på att börja studera igen. Jag skulle läsa sociologi och feministisk teori samtidigt som jag skrev på min C-uppsats.

Teorikursen gavs som distanskurs och undervisningen var förlagd till lördagar, uppe på Humanisten. Första dagen var solig, som den av någon konstig anledning alltid var på höstens kursintroduktioner under åren på universitetet, eller kanske det bara är jag som minns det så för att det så tydligt är förknippat med något positivt? Och i någon mening är det ju alltid soligt när man ska börja något betydelsefullt. För mig kändes det mäktigt att gå denna kurs, en riktig utmaning, på en ny nivå. 

Min vana trogen kom jag tidigt till kursen. Jag sökte upp den plats i lokalen som kommit att bli min och satte mig där för att från hörnet se på när lokalen fylldes av förväntansfulla studenter. Någon enstaka kände jag igen från fiket på Humanisten, men i huvudsak var det nya ansikten som visade sig. När klockan närmade sig utsatt tid kom de kursansvariga in i lokalen och dörren stängdes. Innan de hade börjat tala öppnades dock dörren. Den öppnades sakta. Och så stod hon där i ljuset. I en blommig klänning och ett par grova skor och med ett leende som fick det att knyta sig i magen på mig. Hon gick sakta genom lokalen. Närmade sig min rad och satte sig så äntligen vid min sida. Jag jublade inombords. Hon hade inte försvunnit ur mitt liv. Om hon inte slutade på kursen så skulle vi träffas regelbundet under ett helt läsår, denna gång med öppna kort. Det hade jag bestämt mig för. Hon hade en kille det visste jag, och hoppet om att vi båda såg varandra som kompisar fyllde mig med glädje. Jag skulle vara ärlig och berätta allt, för att undvika problem och för att äntligen bli en hel människa. En akademikerbagare, på heltid.

Livet var bra, allt var bra. ”Va kul att du också ska läsa feministisk teori”, sa hon. Jag kunde inte förmå mig att göra något annat än att nicka. Orden stockade sig i min hals. Känslorna kom över mig och jag insåg där och då hur mycket jag hade saknat henne. Blodet bubblade inom mig och jag rodnade och flinade fånigt. Jag överrumplades av att känslorna som legat gömda kunde komma tillbaka få fort. Än en gång rev hon mitt känslomässiga försvar och lämnade mig sårbar i min oförmåga att uttrycka mig. Men det gjorde inget för jag var så oerhört glad att hon satt bredvid mig och att det fanns en god chans att hon skulle fortsätta göra det, kanske i ett helt läsår.

Att tvinga sig berätta om mitt liv var jobbigt, oerhört jobbigt. Men bara för mig, för alla andra var det den självklaraste sak i världen. Men jag gjorde det, och jag var på väg att bli hel. Äntligen!