Två år går fort, fruktansvärt fort ibland. Speciellt fort känns det som tiden går om man, som jag när jag läste på KomVux, lever i en sorglös och lycklig tillvaro där nya saker lärs in och spännande upptäckter görs. Det är så jag minns tiden på KomVux, som en en tid av uppvaknande och inspiration, som en nystart i livet. Äntligen visste jag vad jag ville och att jag kunde och äntligen fick jag tid och ork att ta igen allt det jag missade under åren i grundskolan och när jag arbetade som bagare.
Första året på KomVux var jag lite ängslig för studiernas ekonomiska konsekvenser. Jag tog ut bidragsdelen och arbetade så mycket extra jag kunde, på min gamla bageriarbetsplats. Andra året insåg jag att villkoren för studiemedel nog trots all var ganska generösa. Från om med termin tre vågade jag därför även ta ut fullt lån, mycket beroende på dels att jag höjt ribban lite och bestämt mig för att läsa på högskolan, dels för att jag insett att om man gjorde det och läste minst ett år där skrevs en del av lånet från KomVux av. Jag läste dock inte av ekonomiska skäl, det var kunskapstörsten och lusten att lära som var min drivkraft, men vi lever nu en gång i ett samhälle där pengar är nyckeln till ett gott liv. Ekonomi och studier hänger ihop. Idag är jag lärare och när jag tänker på hur studiemedlen relativt sett har halkat efter, när jag reflekterar över hur olika villkoren är för dem som läser idag och dem som läste med mig, och när jag idag som lärare tvingas hantera studenternas frustration över att inte få ihop livet med jobb och studier, när min strävan efter att vara en så bra lärare som möjligt försvåras av nuvarande studiefinansieringssystem, då blir jag upprörd. Det är en skam för en nation som säger sig värna kunskapen att behandla studenter som man gör! Ingen vet vad som hade hänt om allt varit annorlunda, men jag vet hur mycket jag tvekade och hur viktigt det var för mitt beslut att läsa vidare att reglerna för studiemedel såg ut som de gjorde.
Då trodde jag aldrig att jag skulle kunna betala tillbaka pengarna jag lånade. Jag var länge inställd på att få betala ett slags akademikerskatt, om fyra procent av min inkomst, fram till jag gick i pension och återstoden av lånet skrevs av. Idag är jag inte säker på att det blir så. Mycket talar för att jag inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att ha slutbetalt min studieskuld. Tacksam för det och för att reglerna såg ut som de gjorde, för det var dessa regler som gjorde att jag vågade läsa vidare och det var dessa regler som motiverade mig att läsa fler kurser än jag behövde på högskolan. Mitt snitt under de sex år jag studerade på grundnivå innan jag tog nästa steg, till doktorandutbildningen, var 22 poäng. 20 räknades som heltid då, men det kändes som bortkastad tid att låna utan att utnyttja tiden maximalt. För varje ny kurs jag tog och nytt ämne jag upptäckte ökade lusten att läsa, mycket beroende på att jag inte behövde oroa mig för ekonomin. Det var inte fett på något sätt, men det fanns en grundtrygghet som gav ro att läsa och få kvalitet i studierna. Idag ser det som sagt helt annorlunda ut. Idag är studenterna, med ansvariga politikers goda minne, fixerade vid det ekonomiska utfallet av studier. För så är systemet upplagt, det är en önskad effekt. Konkurrens och ekonomistyrning leder till ökad kvalitet och minskade kostnader, tänker man sig. Jag vet av erfarenhet att det är precis tvärt om och jag lider med studenterna som inser att deras studieresultat påverkas menligt av att de tvingas slita för att få livet att gå ihop. Vad är det för mening att spara pengar på högre utbildning, om det går ut över kvaliteten? Kan det då sägas vara en besparing? Blir det inte i förlängningen en ökad kostnad för samhället? Jag vet vad min erfarenhet, av då och nu säger mig och den säger att studier är en investering, inte en kostnad. En investering som på sikt betalar sig både för individen och för samhället.
Vägen mot universitetet var dock allt annat än rak. Under vårterminen sista året på komvux lämnade jag med viss vånda in ansökningshandlingarna till universitetet. Var jag verkligen redo? Det blev inte polishögskolan eller lärarlinjen, men det visste jag ju redan innan. Kulturvetarlinjen lär dock intressant. Jag hade emellertid inte en aning om vad det var för en linje, med det lät lockande. Ingen matematik, det tyckte jag lät bra och så fick det bli. Fast tänk om jag inte kommer in, slog det mig när ansökan väl var inlämnad. Vad gör jag då? För att gardera mig hämtade jag kurskatalogen över enstaka kurser också. Herre gud vad många ämnen det fanns, tänkte jag på balkongen i eftermiddagssolen fram på vårkanten. Ämnen som jag aldrig ens hört talas om. Vad skulle jag välja? Vad kunde jag komma in på? Jag hade ingen aning. Visste bara att jag ville läsa på högskolan och att allt skulle lösa sig om jag bara vågade ta det steget och därtill blev antagen. Psykologi var det första jag fastnade för. Tjugo poäng psykologi på A-nivå, skrev jag på raden för förstahandsval. Andrahandsalternativet blev, Idé- och lärdomshistoria, vilket verkade roligt och intressant. Men fortfarande fanns det en chans att jag inte skulle komma in. Jag kände att jag var tvungen att helgardera mig med en kurs som hade platsgaranti. Där fanns det inte lika mycket att välja på, men etnologi, folklivsforskning, hittade jag något som hette. Och där kunde jag komma in, om jag nu inte skulle komma in någon annanstans. Etnologi fick bli mitt tredjehandsalternativ.
Hur det gick? Det handlar fortsättningen på serien om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar