En, inte nödvändigtvis min, bildningsresa 6

Hur väl man lyckas i skolan och hur bra det går på en utbildning handlar i väldigt hör grad om förväntningar. Mina förväntningar på mig själv och andras förväntningar på mig. Lika viktigt är förutsättningarna som finns och som ges. Här finns nycklar till förståelse för mina initiala misslyckanden på kunskapens område. Med dålig självkänsla och uselt självförtroende tillät jag mig inte att ha några förväntningar. Jag var en förlorad förlorare. Och inga av de signaler jag fick, från lärare och klasskamrater och andra elever i grundskolan gav mig några andra indikationer. Jag accepterade min roll och tog problemen med jämnmod. Jag försökte hitta min väg genom eländet. Kan inte säga att jag ångrar mig idag, när jag tänker tillbaka. Jag hade helt enkelt inget val.

För mig handlade högstadiet i väldigt hög grad om att överleva från en dag till en annan. En enda riktig vän hade jag i klassen. Vi hade umgåtts sedan vi var fem år och vi hängde ihop från ettan till nian. Tillsammans flöt vi båda två genom skolan utan att lägga ner någon möda på meningslösa läxförhör och prov som ändå bara konstruerats för att bevisa för alla vilka nollor de redan visste att vi var. Konsekvensen av allt detta kom att bli att jag betraktade skolan och det som hände där från ovan. Det var mitt sätt att hantera situationen. Det är inget jag är stolt över, det framstod där och då som det enda rätta. Där satt de andra och slet sitt hår på proven. De läste dagar i sträck och som lön för mödan fick de en trea eller fyra. Vilket slöseri med tid, tänkte jag, samtidigt som blickarna från dem som var en del av gemenskapen brände ytterligare hål på mitt redan dåliga självförtroende. Jag tänkte inte lägga ner någon tid på att lära mig meningslösheter som man ändå glömde strax efter. 

Förortsidyllens skola, den skola som fostrade mig, det sammanhang som jag kastades ut i, dåligt förberedd, handlade om korvstoppning. Skolan jag gick på var verkligen en drivbänk för ambitiösa medelmåttor. Den som inte kunde fylla ut den kostymen förpassades till avbytarbänken, eller i mitt fall petades ur laget, och till oss knöts inga som helst förhoppningar. Där fann jag ett slags frihet. Där fick jag vara ifred, och det blev min räddning, för där kunde jag odla mina intressen och lära mig sådant som jag var intresserad av. Intresset har det aldrig varit något fel på. Felet var att mina intressen inte gick i takt med gällande läroplan.

Grundskolan som jag tvingades igenom på 1970-talet, i Förortsidyllen var marknadens plantskola. Där fostrades följsamma individer som kunde dansa efter mammons pipa. Den som stred hårt och tog hjälp av föräldrarnas kapital, socialt såväl som ekonomiskt, kunde se fram emot ledande positioner inom systemet och de som lyckades sämre fick finna sig i att spela andrefiol. Bra betyg innebar en säker och trygg plats i ekorrhjulet, ett sämre betyg en något mindre säker plats. Och den som inte ansågs platsa i laget, ens som avbytare, på grund av ... Ja på grund av vad, egentligen? På grund av sämre eller annorlunda socialt kapital, på grund av fula kläder eller avsaknad av pengar. På grund av vad som helst, dock inget som gick att göra något åt, för beslutet om uteslutning togs bakom lyckta dörrar och den drabbade delgavs bara majoritetens beslut, inte grunderna för det. Jag var en av dem som petades ur laget. Jag lämnades åt mitt öde. Jag var allas villebråd. Utanförskapet kände jag av genom blickar, tillmälen och ibland in på bara skinnet. En armbåge i sidan, ett knytnäve mot axeln eller genom tystader som uppstod när jag närmade mig. Jag klarade mig genom att hålla andan. Likt en som inte vill ha lungcancer drog jag inga halsbloss på skolvärldens cigarett. Jag puffade inte ens. Stod bara där och iakttog. Jag hittade på mina egna regler. Föraktade dem som slet med läxor och prov. Höll mig utanför och skrattade i smyg. Fast den ene jag kurade och den ende det gick ut över var jag. Det inser jag idag, men inte där och då. Därtill var jag allt för upptagen med att överleva från en dag till en annan.

Länge trodde jag verkligen att jag var värdelös. Att de hade rätt och jag hade fel. Visst kunde jag bjuda på att vara den som representerade LGS (lägsta godtagbara standard). Men det räckte tydligen inte för vissa att bara känna glädje över att deras betyg var bättre än mina. Det räckte tydligen inte att deras resultat i idrott var bättre. Och det räckte inte att deras föräldrar tjänade mer än mina. De behövde dessutom, uppenbarligen någon att kliva på och jag passade tydligen som hand i handske för sådana syften. Ständigt när jag rörde mig i skolan hade jag blickarna på mig. Alla ”visste” att jag var en förlorare och lät mig tydligt veta det. Explicit genom våld, fast oftare genom hot om våld och oftast genom att av ”barmhärtighet” lämna mig ifred, så att de slapp förknippas med mig. Ensamheten jag kände bland ”klasskamraterna” bär jag fortfarande med mig. Men samtidigt, det kunde varit värre. Man måste jämföra, som Ingemar säger i Mitt liv som hund, jag blev inte misshandlad. Tvärt om slapp jag därifrån med viljan att veta och livsgnistan i behåll, och jag knäcktes inte av deras agerande. 

Utanförskap kan generera energi har jag märkt. Och att slå ut underläge är en egenskap jag utvecklat till fulländning. Min första triumf var visserligen inte mycket att hänga i julgranen, men om man ser den som inledningen på en annan utveckling, som ett första tecken på att en tendens brutits, får händelsen en annan betydelse. I alla fall för mig. Jag mins det som igår, även om det nu var länge sedan. Det säger något, eller egentligen ganska mycket. Om mig och om hur dem jag delade min tid i skolan med såg på mig. Följande ger en bild av vilka förväntningar som formade mig. Samtidigt ser jag det som en påminnelse om att man inte så lätt kan kasta av sig sin tillskrivna identitet. Händelsen utspelade sig vid mönstringen till lumpen. 

Där och då mötte jag för första gången på länge några av ”skolkamraterna”. Efter grundskolan sökte jag mitt ett gymnasium i stan, långt bort från plågoandarna och Förortsidyllens ytliga förljugenhet. Så möttes vi igen. Föstes vi än en gång samman. Till mönstringen åkte jag från ett sammanhang där jag var en självklar och aktad medlem och där jag trivdes. Det var den största skillnaden mellan grundskolan och gymnasiet, att där var jag integrerad och befann mig bland vänner, där fanns det förväntningar på mig. Mycket på grund av det fördubblade jag mitt medelbetyg och vågade jag ta steget från allmän till särskild engelska. Jag trodde jag förändrats. Två år på gymnasiet, i en mer inbjudande och förlåtande miljö hade gjort mig gott. Jag trodde jag var stark. Men väl där, på mönstringen tillsammans med killarna från Förortsidyllen insåg jag omgående att de forna klasskompisarna återigen hade mig i sin makt. På bara några minuter rasade allt jag byggt upp under åren på gymnasiet. Det var smärtsamt, även om jag visste att det var övergående. Triumfen kom dock den andra dagen då jag som den ende i min gamla klass kallades till telegrafistprovet, som de som hade bra resultat på intelligenstestet blev uttagna till. ”Va fan”, sa en av ”kamraterna”, uppenbart förvånad. ”Ska DU göra telegrafistprovet?!”. Idiot tänkte jag tyst, samtidigt som jag svarade att så var det. Visserligen gick provet åt skogen. Inte kunde jag höra några meningsbärande skillnader mellan de där pipen och blippen. Telegrafist blev jag alltså inte, men jag bevisade för mig själv och de där människorna att betygen i grundskolan inte på något sätt var en indikation på min kapacitet som människa.