Ekonomi eller kunskap?

Ett samhälle som väljer ekonomi som sin högsta organiserande princip kommer förr eller senare att utarma kunskapen, som jag menar är grunden för en fungerande ekonomi och ett hållbart samhälle. Om det är detta som händer i Sverige just nu har jag ingen aning, men det finns tecken som talar för det. Till exempel oron som luftas i dagens tidning, för partiernas krav på höjda lärarlöner. Under rubriken, "Många oroas av löften om lärarlöner. Såväl arbetsgivare som fack oroas av partiernas vallöften om högre lärarlöner." luftas en hel del intressanta tankar, som jag känner mig manad att granska lite närmare.

Det är olyckligt att frågan om lärares löner blivit en valrörelsefråga, för det visar att politikerna inte bryr sig annars. Det oroar mig också, för det riskerar att leda till sämre och mindre grundade lösningar, och det i sin tur riskerar att ytterligare förvärra kunskapsläget i Sverige. Fast oron som uttrycks i artikeln handlar inte om kunskapen, utan om ekonomin. Det är den som fack och arbetsgivare oroas över. Att höjda löner där ska leda till krav på andra områden också. Det ser jag som grundproblemet, att det är så man tänker: Om hen får ska jag ha, helst lite mer! Det är ju det sättet att resonera som försatt oss i en situation där allt färre vill bli lärare. Och om den tendensen stärks riskerar den att underminera hela samhällsbygget och då är vi alla illa ute, för storleken på kakan som ska fördelas kan därmed komma att minska.

Kunskapen är basen för allt, om vi inte vet kan vi inte hantera problemen som finns överallt. Ett samhälle som tar lätt på kunskapsfrågan är ett samhälle på glid. Och om ekonomin placeras i centrum kommer den förr eller senare att få tolkningsföreträde över kunskapen. Om det är dit vi kommit är svårt att uttala sig, men det finns en del oroande tecken. Som artikeln i tidningen och dess innehåll.

- Det kortsluter den svenska modellen, säger LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson till Ekot i Sveriges Radio.

Han anser att staten inte alls borde lägga sig i lönesättningen, och ekonomiprofessorn Lars Calmfors är inne på ett liknande spår.

- Det är väldigt ovanligt. Vi har ju egentligen ett system där det är arbetsmarknadens parter som ska bestämma lönerna, säger han till nyhetsprogrammet.

Calmfors ser en ”inte obefintlig” risk för att även andra grupper kan börja ställa liknande krav.

Det är möjligt att det finns fog för denna oro, men det jag vill peka på är vad den oron står för och hur man kan se på den. Vad är viktigast i samhället, ekonomi eller kunskap? Kanske är det ett problem av hönan-och-ägget karaktär, i alla fall om kunskapen ställs mot ekonomin, men det är fortfarande ett stort problem. Som jag ser det är nivån på lärares löner ett tecken på att nuvarande modell inte fungerar, för om läraryrket inte drar till sig landets bästa och mest hängivna elever då hotas den framtida kunskapsförsörjningen och den riskerar att skapa problem för ekonomin också. Frågan blir därför: Ska vi behålla nuvarande modell, där arbetsmarknadens parter kommer överens utan inblandning, även om problemet med låga lärarlöner cementeras?

Lars Calmfors är en ansedd forskare, men det han säger här i artikeln behöver man inte vara forskare för att se och förstå. I en förhandling om storleken på lönen för mig eller den grupp jag företräder handlar det om att ta så få andra hänsyn än de rent egoistiska. Det är ju därför viktiga samhällsbärande yrken, som betalas med gemensamma medel så lätt och ofta halkar efter. Sjuksköterskor, poliser, lärare och andra yrken. Kostnaderna för dem måste bäras av alla, annars har vi inget samhälle. Inget hållbart samhälle i alla fall. Därför är jag mycket mer intresserad av vad ekonomiprofessorn har att säga om det, än om trivialiteter. Hur ser han på hoten mot samhällets kapitalförsörjning? Hur ser han på modellens konsekvenser, att de yrken alla behöver mest är de yrken som har svårast att få gehör för löneökningar?

Vårdförbundets ordförande Sineva Riberio pekar i nyhetsprogrammet på att sjuksköterskor delar på samma pengapåse, och hon anser att även de är underbetalda.

- Våra lärare behöver bra löner, men det finns andra akademiska yrkesgrupper som också behövs för att eleverna ska må bra, säger hon till Ekot och förutspår att det kommer att komma krav från andra.

Hur ser Lars Calmfors på ekonomins roll i samhället? Hur gick det till när vi beslutade att prioritera ekonomi framför kunskap? Det är så det ser ut. Ekonomin styr snart sagt allt. Varför? Kanske för att det är ett kostnadseffektivt sätt att styra? Men är det ett bra sätt? Leder ekonomiseringen till hållbarhet och får vi bättre kunskaper genom att organisera skola och utbildning på det sättet? Jag är skeptisk och finner inga tecken på något sådant, däremot en massa tecken på att ekonomiska hänsyn går ut över och utarmar kunskapen.

Även arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv oroas för att lönelöftena ska sätta fart på inflationen..

Påminner om att Svenskt Näringsliv har en motsägelsefull syn på kunskap och forskning, som man menar ska gynna företagen, samtidigt som höjda löner, vilket är en åtgärd som kan antas stärka lärandet, hotar att leda till inflation. Ett klassiskt exempel och en god illustration till människans eviga önskan om en kaka man kan ha, samtidigt som man äter upp den. Kunskap är bra, om den är billig?! Svenskt Näringsliv anser också på fullaste allvar att kunskap är en process som kan påskyndas med ekonomiska incitament eller med enkla åtgärder som betyg i ordning och uppförande. Man anser vidare att svenska universitet ska ta en del av företagens FoU kostnader. Alla förslag i den riktningen visar att ekonomin ger företräde framför kunskapen, i Sverige.

Som jag förstår saken ser det annorlunda ut i Finland, där näringslivets företrädare har en annan syn på hur man bygger en kunskapsnation. Och i Finland råder ingen kris i skolan. Tvärt om. Tänkvärt, menar jag, men inser tyvärr samtidigt att detta inte är en diskussion som passar valrörelselogiken. Fast om vi menar allvar med talet om krisen i skolan borde kanske den logiken granskas mer än kravet på höjda löner för lärarna ... Om det nu är KUNSKAP vi vill ha.