Högskolelagen, en reflektion 1

Vi lever i en demokrati och alla, utan undantag, lyder under Lagen. Få läser dock lagtexterna. Det är synd, för den svenska författningen finns bara ett musklick bort, här. Alla beslut som tas måste finna stöd i Lagen. Fler borde därför engagera sig. Alla med förmåga till analytiskt tänkande kan med egna ögon granska myndigheters arbete. Det finns en utbredd missuppfattning om att bara den som är utbildad jurist kan läsa lagen, men det är fel. Alla kan läsa lagen. För att tolka och tillämpa den, och framförallt för att driva ett mål i en domstol, krävs dock juristkompetens och vana. Det är en viktig skillnad. Men jag tror att vi får ett bättre samhälle om fler ägnade Lagen lite större uppmärksamhet, för vi lyder som sagt alla under den.

Jag tänkte i en serie bloggposter visa hur man kan läsa och reflektera över Högskolelagen, som reglerar Sveriges högre utbildning. Som statstjänsteman och lärare på Högskolan är jag myndighetsutövare och jag har en skyldighet att känna till Högskolelagen. Allt jag gör måste finna stöd i Lagen. Det som gör att jag finner lagar intressanta är att det alltid krävs tolkning för att lagarna ska kunna tillämpas. Det är detta som juristerna övas i, att tolka Lagens bokstav. Lagtexten gäller, men det finns alltid utrymme för tolkningar och hjälp i och stöd för sin tolkning hittar juristerna i olika förarbeten och beskrivningar av lagens intention. Jag är emellertid ingen jurist, så jag nöjer mig att reflektera över lagtexten. Vad står det och hur kan dess innehåll förstås, om det handlar denna serie bloggposter.

Universitet och Högskolor är toppen av den pyramid som Sveriges utbildningssystem utgör. Förskola, grundskola, gymnasium och Universitet. Det ena bygger på det andra, men det finns ingen nivå över Högskolan. Därför spelar det roll för landets kunskapsförsörjning hur arbetet ser ut på de olika nivåerna. Om det slarvas i tidigare led försvåras arbetet i nästa. Om studenterna som kommer till Högskolan inte har de förkunskaper man kan kräva kommer detta att gå ut över kvaliteten på det arbete som utförs där. Vi som arbetar som lärare på Högskolan tvingas jobba med studenterna som söker sig till oss, med deras kunskaper. Vi kan inte påverka det som sker i nivåerna under, på annat sätt än att hålla god kvalitet i arbetet som utförs på lärarutbildningar och utbildningar till andra yrken som sysslar med kunskapsöverföring. Det svenska utbildningssystemet är med andra ord en helhet, men det råder skrämmande lite kontakt mellan de olika nivåerna. Det är en aspekt som inte beaktas i Skollagen, som är den Lag som reglerar arbetet i grundskolan och gymnasiet. Jag set det som en brist, för det gör det svårt att hävda kunskapens primat. Skolans och Högskolans uppgift är ju att säkerställa återväxten och utvecklingen av ny kunskap. Borde då inte den instans som ansvarar för det sista ledet i kedjan få mer makt och inflytande över innehållet i hela kedjan? Jag tycker det. Idag handlar debatten i skolan till stor del om alla annat än kunskap. Valfrihet, betyg, ordning och uppförande och så vidare, och allmänheten (med vår utbildningsminister i spetsen) lyssnar på alla andra än på oss lärare på Högskolan. Kunskapen har kommit att betraktas som en formalitet. Det är ett allvarligt problem, ifall vi vill att Sverige ska vara en kunskapsnation.

Det finns som synes hur många skäl som helst att reflektera över Högskolelagen, och även över skollagen. Hur främjas kunskapen? Vilka hinder för kunskapsutveckling finns i lagen och i dess tillämpning? Om man jämför vardagen på högskolan med Lagens bokstav, på vilka sätt skiljer det sig åt? Reflektionen gör jag med fokus på KUNSKAP, och jag är som sagt ingen jurist, men jag är utbildad kulturanalytiker och jag är van vid att tolka texter och hantera komplexa problem. Låt mig visa hur jag tänker.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § I denna lag ges bestämmelser om universitet och högskolor under statligt huvudmannaskap.

Vad som i fortsättningen sägs om högskolor avser både universitet och högskolor, om inte något annat anges särskilt. Lag (2012:910).

Högskolan "ägs" av staten och är med andra ord en nationell angelägenhet. Lagen gör ingen skillnad mellan Universitet och Högskolor, även om det finns organisatoriska skillnader, som till exempel att bara Universiteten får bedriva forskarutbildning och examinera doktorer. Inga problem så långt.

2 § Staten ska som huvudman anordna högskolor för
1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och
2. forskning och konstnärlig forskning samt utvecklingsarbete.

Här beskrivs vad Högskolorna ska syssla med. Utbildning som vilar på vetenskaplig grund (eller konstnärlig, vilket jag kan tycka är lite märkligt, för vad är poängen att bli konstnärlig doktor? Annat än den prestige som följer med titeln? Vad är den kunskapsmässiga poängen med en sådan ordning? Samhällets behov av konstnärer, menar jag, är lika stort som behovet av forskare, men det är en annan typ av behov. Men detta är en annan diskussion) och beprövad erfarenhet. Vidare ska Högskolorna syssla med forskning och utvecklingsarbete. För att göra detta på bästa sätt krävs det att studenterna som kommer till Högskolan har fått med sig erforderliga kunskaper från grundskolan och gymnasiet. Här brister det och läget blir allvarligare och allvarligare för varje år, detta är alla lärare överens om, men det talas inte så mycket om det. Vill vi bygga en kunskapsnation är det dock något vi måste tala om, därför lyfter jag den frågan och pekar på detta problem.

I högskolornas uppgift ska det ingå att samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta.

Vad som i fortsättningen sägs om forskning avser även konstnärlig forskning, om inte något annat anges särskilt. Lag (2013:119).

Verksamheten som bedrivs på Högskolan ska, som jag tolkar Lagen, bedrivas med landets och vår gemensamma framtids bästa för ögonen. Samverkan är en central del av arbetet med andra ord, liksom information om resultatet. Nytta är ett viktigt ord här. Det ser så enkelt och självklart ut, men inget kunde vara mer felaktigt. Nytta kan tolkas på väldigt många olika sätt. Handlar det om ekonomi, användbarhet eller vad menar vi? Jag har inte kollat i några förarbeten, men med ledning av hur det talas om detta bland lärare, forskare och chefer ute på högskolorna råder det stor osäkerhet kring hur nytta ska tolkas. Det är en viktig insikt detta, att det saknas förmåga i samhället, även bland lärare och forskare, om behovet av och förmåga till tolkning. Många missförstånd hade kunnat undvikas om vi bara insåg det och talade mer om detta.

3 § Verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning. 

3 a § I högskolornas verksamhet skall vetenskapens trovärdighet och god forskningssed värnas. Lag (2000:1370).

Ett nära samband mellan forskning och utbildning talas det om. Denna skrivning är heller inte kristallklar. Det är lätt att säga att det ska vara så, men vad innebär det och hur ska lagen realiseras i kurser och utbildningar? Hur nära forskningsfronten ska studenterna tillåtas komma, till exempel? Ju närmare man kommer desto större osäkerhet råder det och detta gör att kraven på studenterna att kunna hantera denna osäkerhet ökar. Detta är ett problem jag stöter på dagligen i min verksamhet som lärare. Ofta hamnar vi lärare i konflikt med studenter som till exempel inte vill läsa kurslitteratur på engelska. Ett annat problem är att vi väldigt ofta får läsa i utvärderingar av kurserna att lärarna säger olika saker (och det handlar inte bara och oftast inte om att vi ger motstridiga besked rörande praktiska detaljer, för det förstår jag om det uppfattas problematiskt). När jag undervisar om vetenskapsteori, till exempel, säger vissa studenter att jag ska sluta vara så flummig och säga som det är, även om jag nyss påpekat att det är precis det jag gör. Talar om rådande (osäkra) kunskapsläge. För att kunna tillgodogöra sig undervisning som lever upp till denna paragraf i Högskolelagen krävs att gymnasieskolan lever upp till krav som garanterar att studenterna är redo. Tyvärr ser det inte ut så idag. 

4 § Verksamheten ska avpassas så att en hög kvalitet nås i utbildningen och forskningen.

De tillgängliga resurserna ska utnyttjas effektivt för att hålla en hög kvalitet i verksamheten.

Kvalitetsarbetet är en gemensam angelägenhet för högskolornas personal och studenterna. Lag (2013:119).

Kvalitet och effektivt är två ord som låter enkla, men som i praktiken och vardagen ute på högskolorna tolkas på oändligt många olika sätt. Vad menar vi med kvalitet? Och vad innebär det att utnyttja resurserna effektivt? Kvalitetskravet kan tolkas som att detta är något som måste mätas och jämföras mellan olika Högskolor, men det menar jag leder till sämre kvalitet (jfr kritiken mot New Public Management). Och effektivt kan tolkas som att det handlar om att spara pengar, vilket ofta får som konsekvens att kunskapen får stryka på foten. Jag saknar här resonemang som hjälper Högskolorna att göra sådana prioriteringar som leder till ett resultat som gör att Sveriges rykte som kunskapsnation inte rubbas. Vad ska vara vägledande i kvalitetsarbetet och strävan efter effektivitet? Kunskap eller ekonomi, ytterst handlar det om dessa båda aspekter. Här svävar även Högskolestyrelserna i ovisshet, det har jag själv erfarit under mina tre år i styrelsen för Högskolan Väst. Där och på många andra högskolor var det ekonomin som sattes i främsta rummet, vilket är en rimlig tolkning av lagen. Men leder den tolkningen till att kunskaperna blir bättre? Det är jag mycket osäker på. Därför efterlyser jag reflektioner kring dessa frågor, för kunskapens skull.

4 a § Studenterna skall ha rätt att utöva inflytande över utbildningen vid högskolorna. 

Högskolorna skall verka för att studenterna tar en aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen. Lag (2000:260).

Denna paragraf är viktig. För som jag ofta påpekar är det lätt att lova saker och formulera handlingsplaner och värdegrundsdokument, men svårare att hantera dessa saker i praktiken. Om studenternas förkunskaper sjunker, och deras förmåga att ta informerade och hållbara beslut urholkas, vad händer då med kunskapen? De allra flesta studenter tar ansvar och läser på Högskolan med kunskapen i fokus och gör vad som krävs för att lära, men långt ifrån alla. Det finns studenter, och dessa studenter är ofta högljudda, som använder sin rätt till inflytande till att välja bort böcker och obligatoriska moment, som lärarna, med stöd i forskning och beprövad erfarenhet (se § 2 & 3) kan argumentera för. Hur gör vi om och när studenter använder sin rätt till inflytande för att förflytta ansvaret för lärandet från studenterna till lärarna? Den generation som kommer till Högskolorna har en helt annan syn på ansvarsfördelningen än tidigare generationer. Det talas om den curlade generationen. Hur ska den som aldrig har behövt ta ansvar tidigare kunna göra det på ett bra sätt när de kommer till slutsteget i utbildningskedjan. Det borde vi tala massor om, inte bara på Högskolorna och bland lärare, utan i samhället. Hur organiserar vi det bästa systemet för kunskapsutveckling?

När allt mer fokus riktas mot betyg och examina får denna paragraf andra konsekvenser än i ett samhälle där kunskapen står i centrum. Idag förhandlar studenter väldigt ofta om betyg, även om det framgår av lagen att jag som lärare har det fulla ansvaret och att betyg inte kan överklagas. Studenten kan begära att få göra om provet och byta examinator, men jag har ingen skyldighet att gå in i en förhandling. Hur rätten till inflytande ska användas står det inget om i lagen. Det ser jag som en allvarlig brist eftersom jag i min vardag ser hur detta går ut över, dels effektiviteten i mitt arbete (se § 4), dels kunskapen.

En sista sak att reflektera över. Varför ska Högskolorna verka för att studenterna tar aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen? Hur ska denna skrivning relateras till det som står i § 3. Om man inte alla parter är införstådda i vad som är poängen med inflytandet, vad som är målet med vidareutvecklingen, då får vi problem. Handlar det om kunskapen eller ska andra saker också beaktas? Vad händer om studenterna blir mer intresserade av betygen och examensbevisen än av kunskapen? Hur löser vi den typen av problem?

Jag tycker att lagen är otydlig på väldigt många olika sätt och saknar skrivningar om målet med verksamheten, som är mer skarpa än att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund. Jag menar, det ser olika ut inom olika vetenskapliga discipliner. Olika vetenskaper ser på kunskap på olika sätt. Det leder till problem ute på Högskolorna. Om lagen var tydligare här och om det fanns en större medvetenhet om möjliga problem som kan uppstå är olika paragrafer ska jämkas mot varandra hade verksamhetens effektivitet kunnat öka betydligt.

Högskolelagen är en lag som sällan prövas i domstol, för verksamheten är av sådan karaktär att konflikterna som uppstår nästan aldrig drivs så långt. Det finns dessutom många småpåvar ute på institutioner och avdelningar som använder sin makt och sitt inflytande för att driva igenom sin personliga tolkning av lagen. Detta går också ut över effektiviteten och påverkar i högsta grad kvaliteten på kunskapen. Lagen står många gånger mer i fokus för verksamheten än kunskapen, för det är mot lagen verksamheten prövas. Vi måste göra si eller så, är en vanligt förekommande fras på möten i högskolevardagen, och när någon frågar varför blir svaret ofta, därför. Det beror inte sällan på att det saknas förståelse för lagens komplexitet och det som händer med klarheten när texten ska omsättas i praktik.

Vad är själva sensmoralen i denna och kommande bloggpost? Jo, att det behövs tolkningskompetens för att kunna hantera lagar. Ett samhälle som betraktar vetenskaper som sysslar med att utveckla sådan kunskap och kompetens som överflödiga (för att man tolkat effektivitet och nytta strikt ekonomiskt) är ett samhälle som håller på att underminera grunden för framtiden. Fler exempel och reflektioner kring Högskolelagen kommer.