Resan till Varberg blev en framgång, och ett fiasko. Jag fick mina intervjuer och jag kände att jag var en omtyckt och integrerad del av studentgemenskapen. Självförtroendet stärktes och tron på framtiden ljusnade. Men det fick också till följd att jag förhävde mig och tog ut svängarna lite väl mycket, vilket resulterade i en natt i fyllecell, som jag har berättat om här på bloggen tidigare i två poster, (ett och två). Eftersom den incidenten kommit till lärarnas kännedom kände jag en enorm press på mig själv att bli färdig i tid med min uppsats och att resultatet blev bra.
Jag kämpade med bokstäverna, stavningen och meningsbyggnaden samt diskussionens uppläggning och analysens innehåll. Vid min nyinköpta elektriska skrivmaskin satt jag dag och natt. Min handledare suckade över detta och lämnade sina kommentarer med största omsorg. Han insåg hur mycket jobb det skulle bli för mig att rätta alla stavfel och flytta de stycken som han ansåg nödvändiga att flytta. Men jag var tacksam för hjälpen och gjorde som han sa, även om det tog många timmar och krävdes mycken möda. Jag förbannade dyslexin, men tillät mig aldrig att skylla på den. Jag skulle bara klara detta!
En dag i fiket kom en av mina studiekamrater med ett förord som han ville att jag skulle läsa. Han var i princip klar sa han, och jag var oerhört imponerad av texten han visade mig. Han kunde verkligen skriva och hans intellektuella blinkningar till lärarna och hans referenser till framstående forskare bländade mig och jag tvivlade där och då på att jag skulle klara detta.
Till slut sa min handledare dock, till min stora glädje att detta var sista versionen. Nu kunde jag renskriva manuset och lämna in ett original. Äntligen! Kanske var det till och med tur att jag utmärkte mig negativt i Varberg, för det gjorde att jag tvingades fokusera på skrivandet och analysen, istället för tvivlen på min egen förmåga. Killen vars förord jag imponerats av blev aldrig klar med sin uppsats. Det lärde mig väldigt mycket om högskoleutbildning och intellektuell verksamhet. Jag insåg då att det som sägs i föreläsningssalar och fik inte alltid speglar någons reella kunskaper. Även killen från Dalarna som jag imponerats stort av de första dagen klarade inte av att lämna in sin uppsats, men han försökte aldrig imponera, hans problem var att han inte levde upp till sina egna höga förväntningar. Jag klarade mig dock, fast jag har dyslexi och även om jag saknade självförtroende. Sensmoralen blir därför: Jobba på med ditt och jämför dig inte med andra!
Sista kvällen satt jag uppe till fyra på morgonen. Innan jag la mig att sova skrev jag högtidligt in sidnummer på alla 25 sidorna, och bilagorna numrerades med romerska siffror, det hade jag hört av någon på kursen att så skulle det vara. Först av alla lämnade jag sedan stolt in manuset för tryckning och när jag fick tillbaka uppsatsen var lyckan jag fylldes av enorm. Mitt första skrivna och tryckta alster har för alltid en plats i mitt hjärta. Titeln kanske jag kan känna viss tvekan inför idag. Bagaren – har han rent mjöl i påsen? En etnologisk undersökning av bagare och deras uppfattning av sitt yrke, är en titel jag inte skulle valt idag. Men känslan av stolthet över arbetet som sådant kan jag fortfarande framkalla. Det var stort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar