Som tur var hade jag ingen aning om hur det skulle bli längre fram. Jag bara satt där, storögd, förväntansfull och med huvudet fullt av tankar som for kors och tvärs. Jag kände mig liten, osäker och rädd. Men jag hade vågat steget, jag på väg. Jag satt som sagt i sal F2, på andra våningen i Sveahuset som var en av Göteborgs Universitets lokaler. Det var den första dagen på etnologiintroduktionen, hösten 1991, nästan på dagen 23 år sedan. Ett helt liv sedan.
När vi suttit och väntat en stund kom en kvinna in och presenterade sig som doktorand och lärare på institutionen. Hon var uppenbart nervös och berättade att det var första gången som hon skulle ansvara för den inledande delkursen om två poäng i etnologi. Detta var ett slags översiktskurs, som skulle ge oss en inblick i ämnet. Efter att hon klarat av de praktiska sakerna som schema och skrivit upp sitt telefonnummer på tavlan kom det jag befarat. Hon ville att vi, en och en, skulle ställa oss upp och säga vad vi hette och berätta något kort om vår bakgrund och varför vi sökt oss till etnologiämnet, och ifall vi läst något annat innan.
Jag kände mig där och då som en bagare på ett sätt som jag aldrig gjort varken förr eller senare. Apart var ett ord jag inte använde då, om jag ens visste vad det betydde, men det var precis vad jag kände mig. Redan när den första personen längst fram började berätta om sig själv gick pulsen upp på max och jag började svettas under armarna och i handflatorna. En efter en ställde sig medstudenterna upp och berättade. Jag minns bara fragment av presentationerna, och att jag var oerhört imponerad av de andras förkunskaper. Vad fan skulle jag säga, inför så mycket folk? Tänk om jag svimmar. Tänk om det bara blir svart och jag inte får fram ett ord. Tänk om alla skrattar. Detta är inte min värld, tänkte jag. Vad gör jag här? Tankarna for runt i huvudet på mig. Och medan jag satt och våndades avverkade en efter en av studenterna sin studiehistoria, och i takt med deras berättande sjönk jag sakta ihop tills jag kände mig som en liten våt fläck på golvet. Ord som B- och C-uppsatser uppfattade jag, även om jag inte visste vad det var. Men det lät enormt stort och totalt oöverkomligt. Det talades om andra ämnen som jag inte kände igen. Ett helt nytt universum öppnade sig för mig och jag fick svindel av dess storlek. Konstvetenskap, historia, vetenskapsteori och filosofi. Är jag den enda som inte läst tidigare, tänkte jag förtvivlat?
Plötsligt var det bara några få studenter kvar innan det var bli min tur. Pulsen bankade innanför tröjan. Munnen var knastertorr. Vad skulle jag säga? Killen bredvid mig var från Dalarna. Hade gått på folkhögskola och var engagerad i politiken, ”på vänsterkanten”, sa han, och jag tänkte för några ögonblick på uppväxten i Förortsidyllen och allas avsky för kommunister. För några sekunder förflyttades jag tillbaka till mitt barndomsland där det fanns kompisar som var förbjudna att titta på Ville, Valle och Viktor, för dess politiska budskap. Hur fan hamnade jag här!? Han var vältalig och van att tala inför grupp, det var uppenbart. Men alldeles för fort tystnade han och satte sig ner.
Det blev tyst. Alla femtio ansiktena riktades mot mig. Paniken växte inom mig och jag var säker på att alla såg hur det bultade i bröstet, att alla fattade att här står en utomjording. I huvudet var det tomt och jag sökte förtvivlat efter orden, som var puts väck. Tiden gick. Alla väntade på att jag skulle ta till orda. Jag skulle tala inför universitetsstudenter. Skräckslagen intalade jag mig att jag inte hade något att förlora, att det fick bära eller brista. Så tog jag ett djupt andetag och reste mig upp. Först fick jag svindel och mådde illa. Hjärtat dunkade innanför tröjan. Varifrån orden som faktiskt kom ur min mun hämtades har jag ingen aning om. Men jag sa något i stil med: ”Ja … Jag heter Eddy och kommer från Komvux. Jag har läst in grundskolebetygen där.” Orden försvann i den gravlika tystnaden. ”Innan det jobbade jag som bagare i fem år”, la jag till i ett fåfängt försök att göra något slags intryck. Folk brukar reagera nyfiket och positivt, brukar intresserat fråga hur det är, när jag presenterar mig som bagare. Men där och då var det ingen som rörde en mig. Tyckte jag åtminstone där jag stod och kände mig fullkomligt utlämnad. Svetten började tränga fram. Hettan i ansiktet var påtaglig. Paniken var nära. ”Etnologi … det verkade intressant. Därför sökte jag hit”, fortsatte jag mer eller mindre på tomgång. ”Tack”, sa hon där framme, och riktade utan kommentar blicken mot nästa student i raden. ”När ska kulturvetarna komma", sa hon. "Hittills har vi ju bara haft en här framme. Det brukar alltid vara några till”. Jag satte mig ner.
Vad hade jag väntat mig? Stående ovationer och applåder. Ååå, en arbetare, så exotiskt! Spännande och intressant, berätta mera. Eller kanske, dig ska vi ta hand om och hjälpa så du finner dig tillrätta på bästa sätt. Jag har idag ingen aning om vilka förutfattade meningar och tankar jag hade om hur det skulle vara att börja på universitetet. Bara att det var stort och att jag inte hade någon att fråga om råd. Och även om första mötet med den världen bjöd på en stor besvikelse, så var vördnaden inför Universitetet orubbat monumental.
Reaktionen på min presentation gjorde att jag sjönk rakt ner till botten av den brunn jag med möda kravlat mig upp till kanten på, och där förblev jag, länge, länge. Det tog lång tid för mig att inse att människorna som läste och arbetade på universitetet inte på något sätt var finare, annorlunda eller bättre än de människor jag redan kände och umgicks med till vardags. Högskolan, har jag med åren allt mer kommit att inse och acceptera, är varken bättre eller sämre än någon annan värld jag känner, men jag kan fortfarande inte tänka mig en bättre värd att vara och verka i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar