Vi är alla troende

Det största och allvarligaste tankefelet som vi människor gör är att vi tror att kunskap handlar om det vi vet SÄKERT, att sanning är något absolut och att det enkelt går att avgöra vem som har rätt och vem som har fel om två olika svar på en fråga presenteras som förslag. Det är den största myten och det är ett allvarligt tankefel, för det får världen att framstå som begriplig. Rätt eller fel, för eller mot, sant och falskt, det är en fördummande tanke. Och när den tanken nu under valrörelsen kommit allt närmare och hotar att ta sig in i skolan är det allvarligt. Synen på kunskap idag kan mycket väl sägas vara farligare än oron i världen och klimatförändringarna, för ytterst handlar även dessa problem om synen på kunskap.

När denna syn på kunskap överförs till utbildningssystemet kommer skolan att betraktas som en plats där den rätta läran så effektivt som möjligt ska överföras från systemet till först och främst de duktiga eleverna, som ska sorteras ut från medelmåttorna och de hopplösa fallen, och därefter är steget inte långt till tanken på att effektivisera utbildningen, speciellt inte som ekonomi, helt i linje med rådande kunskapssyn, kommit att betraktas som en exakt vetenskap. Och betyg framstår på samma sätt som det självklara instrumentet för att bedöma vem som ska sorteras in i vilken kategori av människor. Det är som upplagt för socialt ingenjörsskap där makten skruvar på olika knappar och använder olika instrument för att styra landet och befolkningen mot på förhand uppsatta och kvalitetssäkrade mål.

Det är en farlig väg vi slagit in på och det är en orimlig syn på kunskap. För den leder till att fältet lämnas fritt för grundlösa påståenden och då har samhället förlorat en del av det nödvändiga skyddet mot olika former av extremism och rasism. Låt mig visa hur jag tänker innan jag avslutar med att peka på en annan syn på kunskap, som är bättre och mer hållbar.

När Miljöpartiet, efter att ha undersökt konsekvenserna av det fria skolvalet, överger sin syn och går på val med en annan skol- och utbildningspolitik än den regeringen står bakom anklagas de för svek på ledarplats i SvD. Den som inte anses har den rätta läran förkastas och hånas.

Ty så älskade Fridolin makten att han utgav sitt frihetliga löfte att var och en som udda är, också ska ha en skola att utvecklas i. Friskolor och småskalighet offras gladeligen när Miljöpartiet målmedvetet rycker fram mot valdagen. De som en gång värnade det alternativa, liksom elev- och föräldrainflytande har sedan en tid tillbaka sålt sig till centralisterna och förbudsgycklarna, och infriar plikttroget och dagligen vänsterns enhetslöften.

Partiets ursprungliga hållning i friskolefrågan hade sannolikt fler bevekelsegrunder än de allmänt frihetliga eller en sund skepsis till överheten, men icke desto mindre var hållningen rätt och riktig. I centrum för skolpolitiska ansträngningar skulle den enskilda eleven finnas. Inte det allmännas bästa eller systemets bidrag till landets framsteg, utan var och en som varje dag slog sig ner vid en skolbänk för att göra det allra bästa av talanger och tillkortakommanden.

För detta krävdes tillit till dem som arbetar i skolan, mindre centralstyrning och mer utrymme för skolorna att utveckla metoder och arbetssätt. Tack vare det fria skolvalet blev småskalighet, mångfald, friskolor och alternativa driftsformer möjligt.

Lägg märke till att valfriheten och vinstintressena försvaras utan att det förs fram några argument för dess relevans, det är sant och då behövs ingen argumentation. Och det den som anklagar behöver heller inte bemöta de argument som Miljöpartiet anför för sin kursändring, som bygger på kunskap och erfarenhet.

På Ledarplats kanske man kan ursäkta tilltaget med att det handlar om ren opinionsbildning, men synen på kunskap är den samma i Regeringen, vilket Jan Björklunds påhopp på Andreas Fejes visar med all önskvärd tydlighet. När hans förslag kritiseras av en forskare väljer han att försöka misstänkliggöra forskaren istället för att bemöta argumenten. För makten står på de godas sida och Björklund har rätt för han är utbildningsminister. Slutrepliken visar vad som är problemet med rådande kunskapssyn, för när Fejes tvingas upprepa sina argument är det så tydligt att kunskap är något som utbildningsministern anser vara en ovidkommande detalj i sammanhanget.

En annan och minst lika allvarlig konsekvens av rådande kunskapssyn, eller den utbredda okunskapen och oförmågan att hantera verklighetens komplexitet, är debatten mellan Svenskt Näringsliv och företrädare för några glesbygdskommuner i Norrland.

I den grundläggande diskussionen håller vi med Svenskt Näringsliv, tillväxt är bra. Det är något som vi kämpar för dagligen. Men det är märkligt att när vi skriver om just förutsättningarna för tillväxt i hela landet så hänvisar landet största näringslivsorganisation till det mellankommunala utjämningssystemet.

Det blir inte mycket till debatt när den ena sidan försöker argumentera med stöd i forskning och erfarenhet och den andra anser sig har rätt för att man har rätt, eller för att man har makt. Jag set detta som en konsekvens av att vi utan grund för det anser att det finns en sanning och att det går att komma fram till säker kunskap om allt. Det är en felaktig och farlig kunskapssyn, för den polariserar och skapar klyftor och den utarmar framförallt människors analytiska egenskaper och förmågan att tänka kritiskt. Rådande kunskapssyn förenklar verklighetens komplexitet och ger sken av att kunskap är enklare än var det är. Och när den kunskapssynen väl etablerats behövs inte forskare längre, det räcker att det finns folk på universitetet som producerar artiklar. Det är en lite raljant beskrivning, men den ligger i praktiken inte långt ifrån ur det ser ut i akademin idag. Kvalitet i kunskapen mäts med hjälp av ANTALET publicerade artiklar eller STORLEKEN på forskningsanslagen. Då behövs så klart inga lärda samtal eller komplexa analyser.

Vi är alla troende, valde jag som rubrik. Och det är vi för att vi är tvingade till det. Det är ingen
värdering och heller inget problem. För världen och verkligheten är sådan att det aldrig går att nå säker och evig kunskap om något, annat än möjligen om sådant vi vet är fel. Ingen inom vetenskapen talar om Sanningen, för forskning handlar om att undersöka. Det som presenteras när forskare uttalar sig är resultatet av forskning, slutsatser dragna utifrån aktuell kunskap. Det är aldrig ett definitivt resultat, det är ett kvalificerat utlåtande, som bygger på hur forskaren tror att det är. Och närmare än så går inte att komma verkligheten, därför är vi alla troende.

Konsekvensen av denna syn på kunskap blir att skolans uppgift, framförallt är att ge elever och studenter verktyg att hantera komplexitet samt förmåga att föra lärda samtal om vad vi vet egentligen samt hur pålitlig och användbar kunskapen är. Den skola jag kämpar för är en skola där man lär sig värdera kunskap. Det är en skola som manar till eftertanke och som inte betygssätter elever, en skola där kunskapen står i centrum istället för sanningen. Självklart ska vi alla sträva efter sanning, men om vi tror att det är ett mål som går att uppnå är vi illa ute, för då vänds vi mot varandra i och med att det blir viktigare att stå på den rätta sidan än att faktiskt förstå hur det är och fungerar.

Eller vad tror du? Varför tror du det, vilka är dina argument? Hur borde vi tänka och göra istället, hur resonerar du?