Redan på KomVux placerade jag mig allt som oftast i underläge gentemot kurskamraterna, som denna vända i skolan faktiskt var kamrater, på riktigt. Som om det var något i skolmiljön som påverkade mig och tvingade på mig en sämre självkänsla. Kanske är det så att den som en gång mobbats i skolan påverkas av det resten av livet, på olika mer eller mindre tydliga sätt, och att det visar sig extra tydligt och när man återvänder till skolans värld? Vill vi bygga världens bästa skola är detta viktiga saker att beakta i arbetet, för bemötande och självsyn spelar en avgörande roll för lärande och kunskapsutveckling. Dessa båda aspekter påverkar varandra.
En annan av alla sakerna jag överraskades av när jag satte mig på skolbänken igen var känslan av skam över bagaridentiteten och den känsla av misslyckande och missnöje med vad jag dittills uppnått i livet. Jag ville ju att skolan, kunskapen och vägen fram skulle fylla mig med tillförsikt och lycka, vilket absolut var vad som hände, också. Men känslan av skam överskuggade en del av lyckan, och det gjorde mig bekymrad. Lösningen, som fick uppfinnas så att säga i farten, blev att jag inte yppade för någon på skolan om något som rörde mitt privatliv. Utan att tänka på det, som den mest självklara sak i världen, så undvek jag smidigt alla personliga ämnen och höll de båda världarna åtskilda. Detta är inget jag är stolt över och det var inget jag gjorde med glädje, det blev till en växande varböld. Jag tar upp det här för jag tror inte jag är ensam, och om ingen talar om det som är svårt blir det svårt att bygga en skola som lever upp till högt ställda förväntningar. Därför skriver jag, och kanske för att äntligen göra upp med den jag var då. För att kunna gå vidare och för att kunna leva ett helt liv, fullt ut, på allvar.
Genom att aldrig tala om mitt privatliv, annat än i svepande och allmänna ordalag, slapp jag konfronteras med min historia och minnena från grundskolan, som aktualiserades av miljön och jag slapp skämmas för att jag arbetat så länge i ett yrke jag inte trivdes med. Framförallt slapp outa för resten av gruppen hur stor min avsaknad av kulturellt kapital egentligen var. Baksidan av tigandet och förnekandet blev att lögnerna växte till en alternativ värld, vilket gav upphov till fler löner och även till ännu sämre självkänsla. Och jag levde i konstant rädsla för att träffa någon av dem på stan, när jag rörde mig i det offentliga rummet med min fru. Att jag var gift visste ingen, även om det i sig inte var något jag skämdes för. Och jag skämdes absolut inte för min fru, min livskamrat sedan många år, som kände mig bättre än jag kände mig själv. Men hon var en del av paketet, av den del av livet jag var på väg att lämna och därför blev det så att även hon raderades ut ur tillvaron, när jag befann mig i skolan. Ju längre tiden gick desto större skam om det uppdagas att jag levde att annat liv än vad jag gav sken av. Ingen av studiekamraterna visste därför något om mig, förutom att jag bodde i Kortedala och att jag tidigare jobbat som bagare. Mitt liv och allt som hörde till det, min fru, mina gamla vänner och allt annat som inte rörde skolan, blev min väl förborgade hemlighet.
Strävan efter att anpassa mig och min önskan om att bli en student som oproblematiskt smälte in i gemenskapen försatte mig ständigt i situationer där jag kom nära kvinnor, allt för nära. Självklart med tanke på hur jag presenterade mig utgick de från att jag levde ensam och det i sin tur gjorde naturligtvis att distansen minskade. Överallt fanns det intelligenta och självsäkra kvinnor som jag drogs till eftersom de representerade allt jag ville uppnå i livet. Bara det faktum att de studerade fick mig att beundra dem och om de sedan talade med mig och lyssnade på vad jag hade att säga så gjorde det inte min högaktning och vördnad mindre. Jag hade så mycket att lära och här fanns intelligenta människor som jag kunde tala med och som ville tala med mig. En fullkomligt hopplös situation som jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat anat att jag skulle kunna hamna i och som jag därför inte hade något försvar för. Då liksom fallet är idag var majoriteten av dem som läste på KomVux kvinnor och förtvivlad märkte jag att min beundran och uppskattning ständigt och gång på gång övergick till något som allt för ofta liknade förälskelse. Det tärde på mig, för jag älskade min fru och hade inga planer på att lämna henne.
Varför kan inte män och kvinnor bara vara vänner, undrade jag. Och ville bevisa att det går att vara vänner utan att det betyder något annat. Av feghet spelade jag därmed ett falskspel och utgav mig för att vara någon annan, gentemot båda delarna av mitt liv. För jag kunde så klart inte tala om detta med min fru. Jag kände mig som en fånge som misshandlades i en dragbänk. Dessa år var utan tvekan de mest omtumlande åren i mitt liv. Där och då såg jag ingen annan utväg än att genomlida alla kval. Jag var ju där för kunskapen och tänkte att det dåliga självförtroendet förr eller senare skulle ge med sig, vilket det också gjorde, men långt, långt senare. Förnekelsen och murbyggandet var mitt sätt att hantera osäkerheten och känslorna av underlägsenhet som skolan försatte mig i. Det är en drömvärld tänkte jag och snart vaknar jag. Detta är inte min värld och bluff kommer förr eller senare att avslöjas och då försvinner jag hur som helst härifrån, bäst då att njuta av tillvaron medan tid är. Därför blev samvaron med studiekamraterna och enstaka platonska ögonblick av lycka på något fik efter lektionerna, där vi talade om kunskapen och livet, värdefulla. Även om turbulensen av känslor tog på krafterna och även om det gjorde lika ont varje gång jag kände mig tvungen att lämna sällskapet med något uppdiktat skäl, av ren självbevarelsedrift, var det trots allt värt det. För detta var början på mitt nya liv, inledningen på min bildningsresa.
De ständigt återkommande situationerna tog dock sin tribut och det skulle visa sig svårare än jag trodde att ta mig ur situationen jag försatt mig i. Gång på gång tvingades jag inse att min strategi att inte tala om något som rörde det privata fick till följd att jag, när jag väl lärt känna någon lite närmare, någon som inte alls var intresserad av mig på något annat vis än som studiekamrat, inte kunde tala om att jag var gift, även om jag velat göra just det och även om jag visste att det hade varit det bästa. Gång på gång, på gång trasslade jag in mig allt djupare i min uppdiktade låtsasvärld och eftersom min förlovningsring var lite för stor och alltid bars kring halsen kunde jag inte söka stöd i den heller. Eller var det bara ett sätt för mitt undermedvetna att försätta mig på hal is? En önskan om att överlåta uppbrottsbeslutet från mitt gamla liv på någon annan? Oavsett vad som var vad och vad som var hönan och vad som var ägget och hur gärna jag än ville så kunde jag inte förmå mig att inleda samtal med en ny kurskamrat genom att, som det kändes, avslöja något om mitt privatliv. Därför växte muren.
Ställt i relation till min vördnad för skolan kändes allt, precis allt som jag förknippade med mitt gamla liv, som outsägligt torftigt och därför fortsatte hjulet av vita lögner att snurra, i akt och mening att hålla isär de båda världarna. Något annat var det aldrig tal om. Känslan av att jag inte var något värd och att jag därför skulle vara glad som fick vara med, som jag bar på sedan högstadiet, gjorde att jag inte kunde hantera situationen jag ställdes inför på KomVux. På något annat sätt kan jag inte förstå hur jag, även om jag inte ville det, kom att förälska mig, igen och igen. Jag hade emellertid inga planer på att lämna min fru som representerade en trygghet och kontinuitet som jag var i desperat behov av för att inte gå under. Vi skulle ju leva ihop alltid, och jag var ju inte ensam om att tycka att vi hade världens bästa förhållande. Men vördnaden för kurskamraterna, varav de flesta var kvinnor, och som jag satte på piedestal, slet mitt inre i bitar och det kom med tiden så klart även att tära på vårt förhållande. På KomVux kunde jag emellertid trots allt hjälpligt hantera situationen. Men på universitetet, där högaktningen antog monumentala proportioner, blev det riktigt jobbigt även om jag lovade mig själv dyrt och heligt, att kommer jag bara in på universitetet då ska jag ta chansen att börja om.
Där jag satt i salen, den första dagen på höstterminen, 1991, var det just det jag tänkte. Här ska jag vara ärlig. Här ska jag stå upp för den jag är och det liv jag lever. Nu är det slut på lögnerna. Kommer jag bara in och det fungerar ska jag vara ärlig och öppen med allt. Inga fler talande tystnader. Här ska jag äntligen bli sann mot mig själv och påbörja arbetet med att bli en hel människa. Fast när jag satt där och såg på medan salen fylldes av världsvana studenter var det som om självförtroendet for all världens väg. Jag föll därmed handlöst ner i och tillbaka till det patetiska jag som hatade sig själv och förbannade mig själv för att jag tackat ja till sommarjobb. De steg jag mödosamt snurrat uppåt i tillvarons spiral förlorades på några bara några veckor under sommaren i bageriet, i sällskap med människorna vars motto var att ”ska vi jobba eller snacka”, och vars självklara svar på frågan var jobba. Snacka fick jag göra på fritiden. Men när jag kom ut i solen efter en dag i bageriet och bländad mötte världen, som senast jag var ute i det fria var försänkt i sommarnattens magiska mörker, då var jag allt för trött för att göra något annat än att sätta mig på balkongen och längta till hösten.
Jag försökte repa mod. Nu var hösten äntligen här. Jag var antagen till Universitetet och satt på min första föreläsning någonsin. Snart, snart ska det börja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar