Det är många år sedan nu som jag skrev denna insändare, men när jag läser den är den fortfarande märkligt aktuell. Jag skrev den när barnen var små, i egenskap av föräldrarepresentant i skolan, den var riktad till ansvariga politiker och infördes i lokaltidningen. I dessa valupptaktstider kanske den kan intressera någon?
Politikerna i Barn och ungdomsnämnden arbetar för tillfället på en ny barn- och ungdomsplan som ska fungera som ett målstyrningsdokument för arbetet inom kommunens skolor och förskolor. Arbetet berör alla våra barn och därför vill jag sprida mina tankar även utanför det icke offentliga diskussionsforum som upprättats på kommunens hemsida.
I våras, som inledning på arbetet inbjöds jag och andra representanter för skolans verksamhetsråd och ledningsgrupper till Dergårdsgymnasiet för att lyssna på två intressanta föreläsningar av två engagerande professorer från Göteborgs universitet: Michael Alexandersson och Björn Rombach. Föreläsningarnas ämne var: Hur man styr offentlig verksamhet med mål och resultat. Förvånat konstaterade jag dock att berörda politiker av någon outgrundlig anledning inte var närvarande. De hade fått lära sig mycket matnyttigt om de kommit.
När barn och ungdomsnämnden nu presenterar ett utkast till planen blir det än tydligare att de borde ha varit där. Jag har inget direkt att invända mot själva planen, tvärt om uppfattar jag dess grundton och uttalade värderingar som mycket positiva. Speciellt passagerna om det aktiva arbetet för ökad jämställdhet och den positiva inställningen till alla former av mångfald inom skolan. Men texten i utkastet är uppbyggd kring väl svepande formuleringar, som i och för sig inte behöver vara ett problem – om man som förälder känner att man kan lita på att skolan tilldelas tillräckligt med resurser för att uppnå målen. Med tanke på de ständiga hot om ekonomiska nedskärningar som skolan lever med vill den känslan dock inte riktigt infinna sig. Att lägga ner tid på att utarbeta en plan som sedan i praktiken inte går att leva upp till är att betrakta som resursslöseri…
Resursslöseri är det också att ta hit två meriterade professorer och sedan inte använda sig av den kunskap de förmedlar. Jag saknar en uttalad medvetenhet och diskussion i planen om svårigheterna med att använda ett målstyrningsdokument inom en så komplex organisation som skolan är. Abstrakta mål har alla inblandade sin egen definition av och att använda en barn och ungdomsplan som ett effektivt styrdokument torde därför vara svårt. Michael Alexandersson och Björn Rombachs tankar hade alltså varit högst relevanta och användbara. Varför tog kommunen hit två erfarna professorer och lät oss lyssna på dem om man inte ämnade använda sig av deras kompetens i utformningsarbetet?
Än är det inte för sent för ansvariga politiker att ta till sig den kunskap som de uppenbarligen vet finns. Istället har man här ett gyllene tillfälle att göra något nytt och unikt. Nuvarande förslag är att barn och ungdomsplanen ska gälla tillsvidare och att den årligen ska utvärderas för att kontrollera att målen uppnås. Utvärderingen ska enligt förslaget genomföras ensidigt av Barn och Ungdomsnämnden. Men Rombach och Alexandersson hävdar på goda grunder, att om någon målstyrning överhuvud taget ska komma till stånd i en organisation som skolan krävs det att de abstrakta formuleringarna fylls med innehåll och det sker bäst när alla berörda talar om planen i vardagen. Därigenom hålls målen aktuella året om och inte bara under själva formuleringsfasen och vid de årligen återkommande utvärderingsmötena. Istället för att som idag formulera en absolut plan skulle nämnden kunna anordna regelbundna seminarieserier för alla berörda, kring aktuella teman som rör arbetet och barnen. Jag skulle vilja att skolan i framtiden styrs av en aktiv referensgrupp med föräldrar, skolpersonal och politiker som träffas regelbundet för att gemensamt följa upp arbetet i skolan och förändra målen i relation till vardagen för elever och personal och i linje med senaste pedagogiska rön. Desto fler som involveras i och känner ansvar för målformuleringarna , desto fler kommer att engagera sig för att intentionerna uppfylls.
Jag vet inte om vi på detta sätt får världens bästa skola. Jag är över huvud taget kritisk till sådana formuleringar. Varför skulle vi sträva efter att vara bättre än andra, det kan väl inte vara ett mål i sig? En så bra skola som möjligt för alla borde vara målet att sträva efter. Om den nya planen utformades enligt professorerna Rombach och Alexandersson teorier skulle Lerums kommun bli unik. Vi skulle få en skola som ständigt skapas i samverkan med alla dem den berör. Vi skulle få en skola som bygger på ett gemensamt ansvar, dels för innehållet och målens uppfyllande men framför allt för våra barn och deras framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar