En, inte nödvändigtvis min, bildningsresa 23

Det blev en bra sommar, första sommarledigheten som högskolestudent. Bageriet var sig likt, men jag var förändrad. Denna gång föll jag inte inte djupt och självförtroendet skadades inte lika hårt. Jag var mer beredd och jag hade något att återvända till. Jag hade etablerat mig på högskolan och kände mig redo att ta nästa steg. Sommaren var ett välkommet avbrott, en andhämtningspaus, en tid för reflektion. Jag läste skönlitteratur, om och när jag orkade. Inte lika mycket som jag ville, men mer än när jag arbetade heltid.

I början av augusti slutade jag sommararbeta i bageriet och tillbringade återigen dagarna på caféer för att förbereda mig inför det nya läsåret. Jag var 27 år och kände mig lite gammal, men inte för gammal. Jag var tacksam för att jag tagit mig ur den onda cirkeln i tid. Och nu var jag dessutom mer mogen och kunde ta tillvara tiden bättre. Det var värdefulla dagar det där, innan allt drog igång. Drömmen om att en gång bli författare vaknade till liv. Jag hade ständigt med mig en anteckningsbok som jag skrev i, om allt som dök upp i mitt huvud. Bläddrar i den, för jag har den kvar. Rodnar, men kan ändå inte låta bli att dela med mig av några rader.

Undergång och övergång kan på samma gång vara liktydigt, i det eviga kretsloppet. Först går man under, vilket leder en in i en övergång, som i sin tur kan leda till framgång.

Framåt är gången, är ordet i tiden. Tillbakagång är synd, en dödssynd.

Att närma sig sig en okänd ingång till en genomgång, och våga passera blir ett reningsbad. Göra sig av med det gamla och möta världen med nya rena ögon.

Nyckeln till framgång heter våga. Ut på isen även om den är tunn, ut i den okända terrängen. Tänk på att även om en genomgång kan kännas som en undergång, när du ligger där i det iskalla vattnet. Men om du bara inte ger upp, om du kämpar, finns chansen att det som hänt kan vändas till en framgång.

Förlåt han som skrev detta, för han var sårbar. Han ville så mycket men hade lång väg kvar att vandra. Påfallande mycket av det jag skrev kan jag dock ställa upp på fortfarande, även om språket gör mig galen, med alla stavfel (vilket jag senare upptäckte inte var ett lika stort problem när jag skrev på datorn. På tavlan, framför eleverna är jag fortfarande osäker, men här jag bara ett rättstavningsprogram inkopplat brukar det sällan bli fel). Det som då kändes som ouppnåeliga mål är idag i stora stycken min vardag. Tacksam för det!

Åter till hösten 1992. Ribban hade höjts och nu skulle jag skriva C-uppsats. Det kändes skrämmande. Jag skulle dessutom läsa ekonomisk historia, på halvfart på kvällarna. När jag blivit varm i kläderna ville jag inte förspilla någon tid, jag ville läsa precis så mycket som jag fick och det var 30 poäng, 150%.

Det var under hösten där som följande känsla kröp på mig: Ju mer jag läste, märkte jag, och till min stora förvåning håller den känslan fortfarande i sig, desto mer insåg jag vad jag inte visste och hur lite som vi människor vet, i förhållande till vad vi teoretiskt skulle kunna veta. Vidden av min egen okunnighet skrämde mig som tur var inte, istället gav den mig inspiration och motivation. Det fanns hur mycket intressant som helst att läsa. Och efter varje föreläsning fick jag nya tips på böcker att läsa och i takt med att saker och ting föll på plats ökade också förutsättningarna att ta in ny kunskap.

Respekten för universitet var emellertid fortfarande stor. Dock inte lika förlamande längre. Ännu skulle det ta många år innan jag insåg att universitetet är en skitvärld i lika hög grad som alla andra världar. Fast det är definitivt den skitvärld jag trivs bäst i. Det är en skitvärld med nyanser och det finns dolda diamanter i den som går att hitta, om man bara anstränger sig.

Mycket kan jag ångra i livet, men aldrig ångrar jag att jag började på universitetet.