Ett samhälle, en skola!

Skolan är inte bara en valfråga, och att reducera utbildning till en fråga om valfrihet är problematiskt. Ändå är det just det som sker, mot bättre vetande. Ansvariga politiker talar om det som är i ropet och som går hem i stugorna, för att locka väljare. Och valfriheten och den konkurrens som denna underblåser och som anses kvalitetsdrivande, överallt, alltid, utan undantag, förs fram som universallösning på alla problem som är svåra att hantera. Har problem med detta. Behöver skriva av mig. Detta är dock inget inlägg i debatten om skolan, det är inget förslag på lösning. Detta är ett underlag till och en utgångspunkt för, samtal om hur vi får en bättre skola, utbildning och hur samhällets behov av kunskap kan garanteras. Jag sitter inte inne med lösningen, men jag är forskare, har erfarenhet och jag ser problem i och med nuvarande upplägg. Och idag läste jag en klok och intressant debattartikel på DN, om lärare och läraryrkets (bristande) attraktivitet.

Det första man lär sig när man läser på högskolan och den viktigaste insikten man får med sig ut i livet och samhället efter att man klarat sin högskoleexamen, är att det mesta är långt mer komplext än man i förstone tror och i vissa fall ens kan ana innan man satt sig in i frågan. Däri finns värdet med högre utbildning, i den typen av kunskaper. Inte i vetandet som går att kontrollera och sätta betyg på, i det som går att mäta. Bildning är inte en lista som går att pricka av.

Den som är högskoleutbildad blir framförallt ödmjuk, det är i alla fall så det borde se ut, i ett samhälle där kunskapen har ett värde i sig och där bildning är ett ideal. I vårt samhälle har något radikalt hänt under de senaste tjugo åren. När jag började läsa på högskolan var bildning ett ideal och kunskap något eftertraktat. Då låg Sverige i topp när kunskapsläget mellan olika länder jämfördes och vår skola betraktades internationellt som ett föredöme. Idag rasar Sverige och även om det inte finns något enkelt samband här är det svårt att hävda att det inte har något att göra med omställningen av sättet att organisera utbildning på. Idag är valfrihet det som eftersträvas och rikedom är idealet.

Jag försvarar kunskapen, det är den jag bryr mig om. Och jag är övertygad om att ett lands välstånd, långsiktiga hållbarhet och medborgares lycka står och faller med befolkningens generella kunskapsnivå och förmåga att göra kloka val. Därför är jag kritisk till den vurm för valfrihet som många ser som ett tecken på frihet. Det är ett feltänk, för valfrihet handlar inte om frihet, bara om val. Det är falsk varudeklaration. På samma sätt som att sparsamhet alltid leder till mer pengar. Ofta är det precis tvärt om. Genom att begränsa valfriheten kan man öka friheten och genom att investera kan man öka värdet och sänka kostnaderna.

Lärarnas riksförbund och Miljöpartiet har räknat på samhällskostnaderna för att höja kostnaderna (inte bara lönen) för varje lärare med 10000 kronor och kommer fram till att en så pass stor höjning av kostnaderna för skolan är en vinst för samhället som helhet.

På Miljöpartiets uppdrag har nationalekonomen Ingvar Nilsson räknat på de samhällsekonomiska effekterna av investeringar som stärker lärarna. Kopplingen mellan svårigheter i skolan och ett liv utan makt över sin egen situation är stark. Samhällskostnaden för en enda ung person som inte får en ärlig chans i skolan eller möjlighet till arbete är mellan 10 och 15 miljoner kronor. För en person som fastnar i svår ohälsa, missbruk eller kriminalitet blir samhällskostnaden betydligt högre.

Alldeles för ofta händer det att elever inte får den tid och det stöd de behöver. Lärare saknar tiden att nå fram och makten att sätta in stöd. Problem som hade kunnat lösas tidigt tillåts i stället växa. Nilssons beräkningar visar att om lärare skulle ges förutsättningar att minska antalet elever som inte får det de behöver i skolan och därigenom riskerar hamna permanent utanför arbete och försörjning med en tredjedel så skulle det ge en långsiktig samhällsvinst på 85 miljoner kronor – per lärare.

Eftersom elevens tid med sina lärare och lärarnas förutsättningar för sitt arbete är det mest avgörande för en elevs skolresultat, kan man räkna på lönsamheten i att investera i lärarna. En så stor investering som 10 000 kronor i månaden på att lärare får bättre möjlighet att fånga upp elever som annars riskerar att hamna snett är mycket väl investerade pengar. Även om det bara ger läraren möjlighet att hjälpa en enda elev mer under hela sin lärargärning till lyckade studieresultat, egenmakt och arbete, så har hela satsningen då betalat tillbaka sig med marginal för den kommunala kassan. För samhällsekonomin som helhet blir det en vinst på nästan fem gånger de medel vi investerat i läraren.

Det ser ut som en glädjekalkyl, men är det inte. Det är i själva verket ett trivialt exempel på hur det sunda förnuftet, som säger att enda sättet att spara pengar i samhället är att sänka kostnaderna (det vill säga skatten och utgifterna för offentlig förvaltning), inte är till någon nytta om man vill förstå vad som är bäst för alla och för samhället på längre sikt. Därtill är sambanden allt för komplexa. Människan är med andra ord illa rustad för att göra kloka val som faktiskt leder till önskat resultat på lite längre sikt. Vi förstår helt enkelt inte vårt eget bästa. Det är som sagt detta man lär sig när man läser på högskolan, det är det viktigaste kännetecknet på en bildad människa, att hen har god förståelse för vad hen inte vet. Nuvarande skolpolitik ser tilltalande ut för det sunda förnuftet, men redan vid en ytlig granskning av verksamheten visar sig problemen, till exempel i mätningar mellan länder. Bara den som fortfarande tror att det sunda förnuftet aldrig sviket, att det sunda förnuftet är basen för samhället, blir förvånad och framhärdar när problemen i skolan blottläggs.

Två viktiga orsaker till problemen är VALFRIHETEN, detta att eleverna (och deras föräldrar, i de fall det finns några som har kunskap, kompetens och erfarenhet) först ska välja skola för att sedan få kunskaper, och att det är MARKNADSKRAFTERNA som reglerar kvaliteten. Att välja skola betraktas som jämförbart med att välja matvaruaffär. Hur kan någon klok människa få för sig att likställa dessa saker. Matvaruaffärer, bilhandlare och andra som bjuder ut varor på en marknad får omedelbar respons på vad som fungerar och vad som inte fungerar. Felval ifråga om skola visas sig långt senare, när det är försent att göra något åt saken. Därför är jag mot valfrihet i skolan (vård och omsorg är en annan sak. Där är problemen med valfriheten i princip obefintliga), för att det inte ger önskat resultat.

Frågan vi måste ställa oss är vad vill vi ha, Valfrihet, eller Kunskap? Av reaktionerna på Twitter igår verkar det som att de flesta är rörande överens om att valfrihet är viktigare än kunskap. För det är valfriheten som försvaras, okritiskt och som den självklaraste sak i världen. Utan grund för det antas det helt okritiskt att valfrihet leder till bättre kunskaper, även om inget tala för det, utom möjligen det sunda förnuftet. Riskkapitalister och andra, som till exempel Anders Hultin som vad ingenjören bakom valfrihetsreformen, skrattar hela vägen till banken. Och kunskaperna bland Sveriges befolkning sjunker.

Om valfrihet ska fungera krävs kunskaper. Kunskaper får man i skolan. Därför är valfrihet i skolans värld förkastlig. Om alla däremot får samma förutsättningar, om alla som växer upp i Sverige går igenom samma skola, kommer alla sedan att få samma chans att välja väg i det egna livet och samma kompetens att göra kloka val. Även en skola som fungerar mindre bra är bättre, för samhället och dess hållbarhet, än en skola som bygger på valfrihet. En enhetlig skola är den enda skolan som dels kan öka investeringarna per lärare med 10000 kronor,dels garantera att dessa pengar inte hamnar i ett skatteparadis och någon kortsiktig riskkapitalists fickor.

För att göra kloka val krävs utbildning och därför är det en dålig idé att låta folket välja skola. Bara om hela folket står bakom samma skola, som man engagerar sig i tillsammans, indirekt via valsedeln, kan vi få en skola som ger alla samma chans att välja väg i livet. Det låter kanske paradoxalt och galet, men om det är så du ser på saken, fundera på varifrån den tanken kommer och vad du bygger din uppfattning på. Det är dags att valfrihetsförespråkarna presenterar sina argument för värdet av valfrihet i skolan. Jag har presenterat mina argument för en enhetlig skola, i statlig regi, för alla. Och kom inte dragandes med några undersökningar, för det är en annan sak man lär sig på högskolan och som forskare, att det alltid går att hitta studier och vinklingar som stödjer ens sak. Världens bästa skola får vi inte genom att fäktas med rapporter och artiklar, den får vi bara genom att engagera så många som möjligt i skapandet av skolan.