KomVux, tänker tillbaka på min tid där. Tänker på hur tacksam jag är för att det fanns en vuxenutbildning som jag kunde ta del av och hämta kraft och inspiration från. Det var på KomVux som mitt självförtroende började växa och självförtroendet var en av pusselbitarna jag saknade när jag tog mig an grundskolan. Det var för att jag saknade självförtroende som jag inte vågade lära. Inte tänkte jag då på att det var rädslan för att misslyckas som gjorde att jag inte ens försökte. Det fanns en trygghet i förlorarens lott. Jag hade lärt mig hantera den positionen och även om jag inte trivdes vad det där jag kände mig hemma. Längst ner i hierarkin. Och det var där jag trädde in på arbetsmarknaden. Längst ner. Jag dömde mig själv till en låg lön, usla arbetsförhållanden, dålig arbetsmiljö och hopplösa tider. Det var vad jag vant mig vid och det var det enda jag hade att hoppas på. Och ingen väntade sig heller något annat av mig. Så fungerar det i ett samhälle där individen hyllas och där var och en är sin egen lyckas smed. Där lyckas bara dem som har det väl förspänt, på ett eller annat sätt. Men god portion gott självförtroende kan man övervinna många hinder, kan man kompensera för många olika brister. Jag saknade det. Jag fick uppfinna det själv, vilket tog tid. Därför tackar jag min lyckliga stjärna för att jag inte väntade för länge med att ta tag i min situation. Och därför tackar jag alldeles särskilt KomVux, som är den plats där min bildningsresa började ta fart på allvar.
Ungefär hälften av det gäng som efter några veckor formerade sig och som jag till min glädje utgjorde en självklar del av, hade planer på att efter komvux fortsätta till universitetet. Jag sällade mig till dem och det utkristalliserades efter ett tag en grupp i gruppen av likasinnade. De flesta berättade att de hade planer på att läsa till lärare och det blev också min ursäkt för att slippa att högt uttala min dröm att bara få läsa vidare, vidare, vidare och att låta det ena ge det andra i en process som drevs vidare av jakten på den kunskap som jag sökte i första hand. Det var därför jag studerade, det kände jag av hela mitt hjärta när jag väl kommit igång. Målet med studierna var att fortsätta läsa så länge det gick. Ja sa att jag skulle bli polis, eller lärare, beroende på vem som frågade. För att ha ett svar. För svaret att jag vill fortsätta studera resten av livet accepterades inte. Ett sådant mål kan inte uttalas, även om jag i handling idag kan konstatera att det faktiskt går och att studierna är lika givande idag som de var där och då, inledningsvis, när jag tog mina första staplande steg mot ökad bildning.
Inte ens för mig själv vågade jag erkänna att jag närde sådana drömmar. Lärare däremot, det sågs av andra som en utbildning till något, och om man läser till något leder det till ett handfast arbete, något konkret. Lärare gör en viktig insats i samhället, det vet alla. Säger man att det är därför man läser slipper man ytterligare frågor. Då förstår den som frågar att det finns ett slut, att studierna är en väl avgränsad period i livet. Säger man att man läser till lärare visar man att man har ett konkret mål med det man gör. Därför svarade jag, ”om fyra år”, när jag fick den obligatoriska frågan, ”och när blir du klar då?” Därigenom förstod de som frågade, fast de egentligen inte fattade ett dyft eftersom de inte var ett dugg intresserade egentligen av vad jag sysslade med. Bara man blir något, bara man blir färdig. Sedan kan livet börja. Det är den allmänna uppfattningen. Än mer så idag, när man talar om att effektivisera och korta tiden som studenterna befinner sig i utbildningssystemet. Kunskap håller på att förvandlas till något man kan beordra fram, håller på att bli något man kan upphandla till lägsta pris. Därigenom håller kunskapen på att utarmas och förvandlas till en vara. Kunskap är något annat idag än när jag läste på KomVux och vuxenutbildningen har följaktligen förändrats till oigenkännlighet. Tyvärr, för det innebär att dem som växer upp idag bara får en chans. En chans som måste tas på första försöket. Sedan är det kört. Misslyckas man får man skylla sig själv, är man dömd till en växande låglönemarknad där man får konkurrera om sjuknade löner med andra lika desperata losers. Det är så det blir när tanken om konkurrensens kvalitetsdrivande egenskaper omsätts i social handling. Därför är jag tacksam för att jag fick chansen och att jag tog den. Och därför kämpar jag hårt för att andra också, även idag ska få samma möjlighet.
Om jag hade svarat sanningsenligt på frågan om vad jag skulle bli och när jag var färdig hade man trott att jag blivit galen. Och eftersom jag redan allt för väl visste vilka risker man utsätter sig för genom att låta sig uppfattas som underlig var det något jag ville undvika i det längsta. Och det gick förvånansvärt lätt. Inte kan man gå i skolan hela livet. En utbildning måste ju ha ett slut, eller hur? Varför då, egentligen? Är det någon som vet, eller har svaret på frågan bara tagits för givet? Det borde vi fundera på innan vi accepterar marknadens krav och lägger oss platt för kapitalet. Vad är vinsten med utbildning egentligen, är det att få den så billigt som möjligt, eller är det utfallet av kunskapens omsättning i samhället? Är det en kostnad, eller en investering?
Kanske de hade rätt trots allt, de som undrade och frågade, åtminstone i det att för den som växt upp i en studieovan miljö är högskoleutbildning inte något självklart. För den som bara rör sig i arbetarkretsar uppfattas studier som något speciellt, något hotfullt. Den som studerar avviker från normen och det finns ett pris att betala för det. Fast det var först långt senare som jag upptäckte att det fanns en dold prislapp kopplad till det jag var på väg att göra. Långt senare insåg att det fanns ett pris att betala för bildning, en kostnad som inte betalas med kronor och ören. Jag kommer till det längre fram, men där och då, under den första tiden på KomVux kunde jag återigen ”tacka” erfarenheterna av utanförskap. Jag hade inget att förlora på att kasta mig ut i det okända, in i kunskapens underbara värld. Och det var verkligen vad jag gjorde på KomVux. Kastade mig ut över ett bottenlöst stup och när jag väl befann mig i fritt fall fanns det ingen återvändo. Skeppen var brända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar