Livet är fyllt av möten. Och när jag tänker tillbaka så här på min bildningsresa är det vissa möten som står ut mer än andra. Oväntade men för alltid definierande möten. Möten som fick min väg att byta riktning. Tror alla har erfarenhet av sådana möten och genom att reflektera över dem menar jag att man får en bättre förståelse för livet och dess alla oväntade inslag. Slumpens roll kan inte underskattas även om den aldrig går att räkna med. Att slumpen existerar och påverkar råder det dock ingen tvekan om. Här ska jag visa på ytterligare ett exempel på det.
Avgörande möten med människor som brutit in i mitt liv vid högst avgörande tillfällen och som lämnat outplånliga spår, tänker på dem. På mannen på spårvagnen och föredragshållaren som fick mig att sluta på bageriet, kvinnan på femtioårskalaset som fick mig att inse hur mycket studier påverkar en. Tänker på andra människor, andra möten. Visst är jag medveten om att det är efterhandskonstruktioner, men när avgörande beslut väl tagits är det lätt att man kopplar dem samman med händelser som, om de inträffade vid ett annat tillfälle skulle ha tett sig tämligen triviala och obetydliga. Det handlar om sammanhang, alltid sammanhang. Helheter som ger upphov till konsekvenser.
Ett annat sådant möte utkristalliserar sig i minnet. Det utspelade sig en kväll i Sveahuset, på en av de populära pubkvällarna, när en inbjuden talare, en berömd etnolog, berättade om sig och sin forskning, som lockade massor med studenter. Efter föreläsningen var det pub. Ljuset släcktes ner och det sattes på musik. Samtal om kunskap, studier och livet. Intellektuella samtal. Tänker på de där kvällarna med längtan och värme. När dagens studenter bjuds på liknande arrangemang dyker de inte upp. De har annat för sig än att samtala och förkovra sig. Läser kanske till tentan, eller också jobbar de. Trist är det hur som helst, och det kan inte vara en slump att det sammanfaller med sjunkande resultat i Pisa-mätningar. Fast nu var det inte detta det skulle handla om.
Som vanligt kände jag mig utanför, men strax fick jag ögonkontakt med en av lärarna som var med i Varberg som jag talat en del med efter resan. Jag tog mod till mig och gick dit och satte mig. Vi talade om studierna på universitetet. Min vana trogen blottade jag mitt dåliga självförtroende för att inte locka fram några förväntningar på mig som student. Därigenom, intalade jag mig, skulle jag lättare kunna bära sorgen över att kanske behöva gå tillbaka till bageriet längre fram, om studierna misslyckades. Förhållningssättet imponerade dock inte på läraren. "Lägg av", sa han. "Sluta se ner på dig själv och din förmåga."
Han berättade sedan om sin kamp med känslan av att inte finna sig till rätta på Universitetet, hur han länge tog ner sig själv och hur det hämmade honom i arbetet. ”Sluta med det”, sa han, ”tänk på att om du jämför dig med lärarna här på etnologen, så har de så gott som alla studerat i över tio år. Du är bara i början av din karriär.” En lång stund fortsatte han och hamrade på olika sätt in detta budskap i min hjärna. Då gläntade jag för första gången på locket till min kista som varit stängd så länge. Tillsammans med honom kände jag tillförsikt och trygghet. Och där och då bestämde jag mig för att våga fortsätta på den inslagna vägen, så länge det nu bar.
Detta var ännu ett av alla dessa möten med mer eller mindre okända människor som har hjälpt mig fram, oftast utan att ens själva veta om att det var det de gjorde. Men bara genom att finnas där för att lyssna, eller kanske för att ge ett till synes trivialt råd i förbifarten, hjälpte mötena mig fram. Förmodligen minns ingen av dem tillfället. Men jag minns. Kanske även jag någon gång har haft samma inverkan på någon av alla de människor jag mött genom livet. Jag hoppas det, därför skriver jag om det. Som jag ser det är det enda sättet att tacka för den hjälp man fått av andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar