Dagens Nietzsche, om evighet och längtan

Evigheten. Vi är alla del av den. Den är inget någon tänker på. I vardagen är vi alla fullt upptagna med annat, som tar vår uppmärksamhet bort från evigheten. Att tänka på evigheten kan därför fungera som ett slags paus från tillvarons larmande brus. Bara för att vi inte tänker på evigheten betyder inte att den inte finns, och paradoxalt nog är det när vi inte tänker på evigheten som vi som mest är en del av den. När vi lever fullt upptagna med vardagens bestyr, är vi fokuserade på det som är här och nu. Om bestyren är allt för krävande och larmet så pass högt att det överröstar allt annat, då liknar människans liv ett vegeterande. När allt som finns är här och nu, eller när allt fokus och alla resurser handlar om att uppfylla ett tydligt mål, då finns bara det. Livet pågår oavsett och är en del av evigheten. Det spelar ingen roll hur vi tänker om detta eller om vi inte håller med, allt och alla ingår i evigheten.

Låt vara att evigheten är ofattbar för en dödlig. Det är olyckligt om vi låter detta faktum hindra oss från att reflektera. Vi ska naturligtvis inte ägna all tid och energi åt evigheten, och målet är inte att hitta slutgiltiga förståelsen. Evigheten pågår och har inget mål, så det faller på sin egen orimlighet. En annan avgörande sak är att ingen kan veta mer än någon annan om evigheten, det går i alla fall inte att avgöra vems tankar som ligger närmast sanningen. Tankar och reflektioner kring evigheten handlar om att främja hållbarhet och om att få ut mer av livet här och nu. Om att leva ett mer meningsfyllt och mindre målfokuserat liv.

Evigheten är per definition ett omöjligt problem för människans intellekt. Därför är det lämpligt, för det tvingar oss att bli ödmjuka och ingen blir någonsin klar med frågan, alla kan ständigt bli bättre på att reflektera över en sådan sak som evigheten. För att landets kunskapsutveckling inte ska gå i stå och degenerera krävs att vi bryter mönster. Idag, i tider av New Public Management, där allt ska mätas och vägas, räknas och jämföras i jakten på effektivitet och ökande vinstmarginaler, behövs mer än någonsin ett annat sätt att se på och förstå; samhället, skolan, ekonomin, kultur ... allt! Vi sitter fast och fastnar allt mer i här och nu när vi tänker och agerar så. Målfokusering, budgetdisciplin och så vidare. Vad gör detta med oss? Om vi inte ens hinner reflektera över den frågan, hur ska vi då kunna avgöra om det vi gör med och mot varandra är bra för oss? Tankar på evigheten bryter mönster, tvingar tankar att byta riktning, fördjupar, vidgar, utvecklar förmågan att tänka och skärper förmågan till kritiskt tänkande.

Samhället håller på att gå i baklås och ju mer av samma vi utsätter oss för, desto svårare kommer det att bli att lägga om kursen när vi framöver tvingas till det. Alla vet att det sätt vi lever på och hur vi organiserar samhället inte är hållbart. Tänk på målen vi alla strävar efter. Tänk på hur vi ser på dem och vad de gör med oss. Vi formulerar dem i detalj och utarbetar metoder för att säkra vägen dit. Vi vill inte bli överraskade, vi vill ha kontroll. Vi vill! Ingen tvekan om att viljan är stor och stark, men vad bryr sig evigheten om det? Människans vilja är en myras kamp mot en elefant, i relation till evigheten. Människans vilja och önskningar kan, och är på god väg att, föröda den enda plats i Universum där människor kan leva, som människor. Om det bryr sig evigheten föga. Därför är evigheten lämplig som utgångspunkt för den typ av tankeövningar jag menar att vi är i desperat behov av, för vår egen överlevnads skull.

Det är synen på kunskapen som är problemet, detta att vi tror oss kunna kontrollera och målstyra komplexa processer. Vad vi behöver är ödmjukhet. Och det kan vi få genom att reflektera kring evigheten. Hjälp i det arbetet kan hämtas från olika håll, det är inte det viktiga vem vi tänker och reflekterar med. Det centrala är att vi tänker och reflekterar. Nietzsche är ett förslag. Han skriver poetiskt. För mig är det ett skäl så gott som något att läsa och reflektera.

Om jag är en spåman och full av den profetiska ande, som vandrar på en hög bergsrygg mellan två hav, -- vandrande som ett tungt moln mellan det förgångna och det framtida, -- en fiende till alla heta lågländer och allt som är trött och som varken kan dö eller leva: i sin dunkla barm beredd till blixt och till förlösande ljusstråle, havande av blixtar, som säger "ja!" skrattar "ja!", till spående blixtstrålar: --

-- lycksamlig är den som är havande på ett sådant sätt! Och sannerligen, länge måste den som en gång ska antända framtidens ljus hänga som ett mörkt moln kring bergen! -- å hur skulle jag kunna undgå att trängta efter evigheten och efter den bröllopsartade ringarnas ring, --återkomstens ring!

Jag har ännu aldrig funnit den kvinna, med vilken jag ville ha barn, det skulle i så fall vara denna kvinna, som jag älskar: ty jag älskar dig, i evighet!

Ty jag älskar dig, o evighet!

Längtan efter det ouppnåeliga. Om det handlar texten, om kärlek till det som inte går att få. Om ödmjukhet inför evigheten och om respekt för livet. Det längtas för lite idag. Vi hinner inte längta för vi är fullt upptagna med måluppfyllande och effektivitet, kvalitetssäkring och eliminering av risk och osäkerhet. Vi tror vi kan veta och att det går att utarbeta metoder för att få vad vi vill ha; pengar, kunskap och en rent allmän behovstillfredställelse.

Värdet med längtan är inte att få sin önskan uppfylld. Längtan har ett stort eget värde. Tänk på din barndoms jular. Vad minns du mest idag, klapparna du fick eller väntan på dem? Vad gör julen till den högtid den är, maten, gåvorna, julgranen? Eller drömmarna om upplevelsen och tillfället? När allt mer tid, fokus och resurser läggs på att vi ska få vad vi vill ha, så som vi vill ha det, töms livet på mening. När målet är viktigare än vägen och när tider av väntan till varje pris ska kortas, är det då ett värdigt liv? Jag tycker inte det, och livet så som vi lever det idag är i vilket fall som helst inte hållbart.

Vi borde längta lite mer, för längtans skull och för att utveckla vår och samhällets förmåga att formulera visioner. Fokus på mål ger oss torftiga visioner, meningslösa liv och utarmar vår kollektiva förmåga att tänka. Titta på Sverigedemokraterna. Deras mål är inte väsensskilda, eller framstår i den politiska debatten i alla fall inte som speciellt annorlunda, än övriga partiers. Deras visioner skiljer sig dock markant åt från resten av riksdagspartierna. Fast det ser vi inte när vi tjafsar om kronor och ören och måluppfyllelse. Var finns visionerna? Om det borde politiken handla. Vad vill vi? Vart är vi på väg?

Vi borde längta mer, och reflektera oftare över omöjliga frågor. För att hitta ett hållbart förhållningssätt till livet och för att utveckla vår förmåga, för att få perspektiv och för att bli lite mer ödmjuka inför det som är viktigt på riktigt och i det långa perspektivet. Ur evighetens perspektiv, hur viktigt är det stundande valet? Låt oss tänka på det när vi står framför partiernas valsedlar. Vems politik är bäst, ur livets och evighetens synvinkel?