När jag tänker på höstterminen 1991 idag är det med glädje. Vilken resa. Efter den först olyckliga och sedan trevande starten tog allt fart. Och efter att ha klarat första tentan rullade det på. Jag missade inte en enda föreläsning och resten av min vakna tid läste jag. Jag läste som jag aldrig gjort förut i mitt liv. Upp mot och ibland mer än 300 sidor text i veckan, under fyra intensiva veckor, sedan en vecka tentaläsning innan det var dags för nästa resa ut till Mölndal där de flesta skrev sina salstentor i en gigantisk sal. Det gick bra och i takt med att veckorna gick fick jag ett bättre och bättre självförtroende. Jag ingick i en mindre grupp studenter som hjälpte varandra och för varje vecka som gick blev det tydligare och tydligare att jag inte var ensam om att sakna tidigare studievana. Sakta kröp den på mig, känslan av att vara student. Vilken berusande känsla.
Framme i december stötte jag på mitt första hinder. Eller det kändes mer som en närmast oöverstiglig utmaning. Jag var skräckslagen inför tentan i etnologisk teori, för jag kunde inte för mitt liv klura ut vad teori var för något. Och lärarna vågade jag inte fråga. Det kändes som det var den mest självklara sak i världen, som om alla utom jag fattat grejen. Paniken över detta blockerade tänkandet fullständigt. Jag läste och läste, ensam och i den lilla grupp jag tydde mig till. Men jag kunde bara inte förstå innebörden i det abstrakta ordet, teori. Fram till dess hade min värld varit enkel och odelad. Den bestod av en dimension, och det var verkligheten. Kort och gått. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?
Varifrån kom teorierna och hur kunde de vara flera? Det var omöjligt för mig att förstå. Hur jag än försökte och vände och vred på saken kom jag ingen vart. Dessutom var tentan muntlig! Uppdelade på mindre grupper skulle vi i tur och ordning gå in till vår lärare och besvara frågorna muntligt. Paniken växte ju mindre jag förstod och ju närmare vi kom tentadatumet. Hur jag pluggade till den tentan, minns jag inte, det är som ett svart hål. Men själva tentadagen minns jag som det var igår.
Utanför lärarens rum, på andra våningen i det gamla bankpalatset, längs muren ovanför ljusgården stod fem uppenbart nervösa studenter, och så jag som var skräckslagen. Klockan segade sig fram. Svetten rann och pulsen dunkade i bröstet. Jag hade läst, och läst och läst, men fattade inget och förstod inte hur jag skulle kunna formulera något vettigt överhuvudtaget. Samtidigt kände jag att jag inte hade något annat alternativ än att delta, om ine annat så för att lyssna och lära.
Väl inne i rummet blev vi placerade runt ett litet bord och läraren försökte upprätthålla ett slags anspråkslös stämning. Men åtminstone jag ville bara därifrån, så fort som möjligt. Jag var vettskrämd och övertygad om att jag skulle missa tentan. Hur skulle det kunna bli någon annan utgång? Jag såg för min inre syn hur mina investeringar i universitetsstudier fladdrade iväg i vinden. Känslan från introduktionen kom över mig igen, känslan av att inte passa in, av att jag inte hade här att göra. Som tur var slapp jag i alla fall börja.
Efter en stund kunde jag också räkna ut att, om läraren bara höll sig till det påbörjade mönstret, jag skulle få svara sist. Var det bra eller dåligt? Funderade intensivt på det, fram och tillbaka, under tiden som de andra studenterna svarade på frågorna. En efter en. Kurskamraterna fick i uppgift att förklara var sin av de fem större teoretisk inriktningarna inom etnologin, som jag också läst om men inte greppade. Vem som började minns jag inte, men svaret lämnades självsäkert, och gav dessutom upphov till en initierad diskussion mellan studenten och läraren, om evolutionismen. Killen från Dalarna, han jag satt bredvid på introduktionen, fick nästa fråga. Han lämnade en ingående, ordrik och i mina öron fullkomligt lysande, redogörelse för diffusionismen. Sedan var det dags för en lite äldre tjej att berätta om funktionalismen. Nästa person minns jag inte heller, kanske beroende på att läraren tittade på mig när han sa hennes namn och hjärtat därmed höll på att stanna eftersom han i så fall frångick turordningen, men jag klarade mig alltså en liten stund till. Frågan, som inte riktades till mig, gällde interaktionismen. Förklaringen var lysande och gav upphov till ytterligare en diskussion runt bordet. En diskussion som dalmasen och de andra avslappnat deltog i. De var ju klara. Jag däremot satt som förlamad och var paralyserat skräckslagen av insikten om att jag, förutsatt fortfarande att mönstret upprepades, skulle få svara på något annat. Det fanns ju bara fem teorier och vi var sex i rummet. Nästa fråga riktades till en av tvillingarna som gick på kursen – som alltid satt tillsammans och inte fikade med oss andra, och som vi inför tentan skojat om kanske kunde kommunicera med hjälp av telepati eftersom de inte var med i samma tentagrupp – frågan hon fick gällde kulturanalys. Vad skulle jag få för fråga? Skulle jag få fram ett vettigt ord? Paniken växte! När hon avgett sitt svar och tackats för sin noggranna och pedagogiska förklaring var det då min tur. Ännu en gång var det som tiden stannade. Alla blickar riktades mot mig och det blev tyst ...
Denna gång slutade det hela dock i antiklimax när läraren säger, ”Du kommer ju lindrigt undan. Det finns inga fler teorier ... Men jag litar på att du läst. Ni är godkända alla.”
Omtumlad lämnade jag rummet. Hur kunde jag klara mig, tänkte jag? Samtidigt kommer jag aldrig att glömma varken vad teori är eller vad som kännetecknar etnologins klassiska teorier. Och när jag idag själv arbetar som lärare tänker jag ibland på det som hände där, och på vad som hänt med mig och min vidare resa om kontrollsystemen varit lika utvecklade då som de är idag. Jag tänker vidare på hur bra det är egentligen med kontroller, betyg och ökad administration. Jag tog som student, från dag ett, det fulla ansvaret för min inlärning och även om jag inte fick en fråga på den muntliga tentan hade jag läst och förstått väldigt mycket mer än jag någonsin kunnat tro. Det fick jag bevisat för mig längre fram. Idag, när jag som lärare kontrollerar studenternas resultat mer ingående än någonsin, är det som att det får motsatt verkan. Studenterna läser för allt oftare för betyget, och lägger ansvaret för kunskapen på mig. Det är värt att tänka på när vi talar om att skapa världens bästa skola.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar