Du ska handla. Du går till din lokala mataffär. Nästan säkert, var du än bor i Sverige, sitter det en tiggare utanför affären. Omöjligt att inte påverkas av mötet. Alla reagerar på olika sätt, men ingen går opåverkad. Förakt, medömkan, ignorans, dåligt samvete. Antingen man ger pengar eller inte löser man inte problemet. Och att försöka förbjuda tiggeri är cyniskt. Det är att blunda för klyftan som öppnat sig i vårt samhälle och som vidgats på senare år. Klyftor mellan människor syns inte, de visar sig bara indirekt. Tiggaren är ett sådant indirekt sätt för klyftans närvaro att tränga sig på. Och klyftan finns kvar även om vi blundar, även om vi lägger några kronor i den skramlande burken, även om vi skaffar oss ett fadderbarn i Afrika. Klyftan är paradoxalt nog det som gör det möjligt för oss i den rikare delen av världen att ge och att skaffa oss fadderbarn.
Bill Gates brukar omtalas med respekt för sin generositet, för hans filantropiska insatser. Ett av hans projekt handlar om att utrota polio, som är en fruktad sjukdom tydligt kopplad till fattigdom. Polio drabbar uteslutande fattiga människor, på den andra sidan av den klyfta som delar världen i dem som har och de som får leva på allmosor. Bill Gates hade, tillsammans med några av sina rika vänner, säg ett trettiotal av de rikaste människorna på jorden, kunnat utrota en ansenlig del av jordens fattigdom om de skänkte säg 90 procent av sin förmögenhet. Med tio procent kvar hade de ändå inte behövt göra sig för sin överlevnad under återstoden av sina liv. Varför gör en sådan som Bill Gates inte så, varför väljer han att koncentrera sin insats till utrotande av polio? Jag vet inte, men en kvalificerad gissning är att Gates kalkylerat med att kostnaden för att utrota polio är ett rimligt pris för en plats i historieboken. Att tillsammans med andra enormt rika utrota grunden för, inte bara polio, utan en lång rad andra sjukdomar, som är enormt mycket mer vanligt förekommande bland jordens fattiga (tänker på diarréer och annat), skulle inte lika tydligt ger Gates personlig uppmärksamhet. Återigen är det klyftan som gör det möjligt för en sådan som Bill Gates att framstå som givmild och god när han ger, även om han inte ger mer än en vanlig löntagare ger.
En värld utan klyftor. En värld där mellanrummen mellan människor varierar, men där relationen mellan dem aldrig förvandlas till en klyfta, är en mer hållbar värld. Det är en värld där alla kan bidra till byggandet av det fundament som allt viktigt i livet vilar på: Hälsa, Tak över huvudet, Utbildning, Vård och så vidare. En värld utan klyftor är inte en värld där alla är lika eller har lika mycket, men det är en värld där ingen fjärmat sig från resten. I en värld där alla tävlar med alla andra om att bli rika kommer alla att bli förlorare, för där kommer förr eller senare klyftor att växa fram, alienerande klyftor som vänder människor från varandra. Pengar förändrar vårt sätt att tänka och handla. Pengar plockar fram det sämsta hos människor. Betänk dessutom att det är svårt att bli rik utan tur, egoism och hänsynslöshet. Givmildhet leder sällan till rikedom. Därför är det paradoxalt att vi hyllar filantroper, för om det är givmildhet vi vill främja borde vi inte låta någon bli snuskigt rik, borde vi motarbeta uppkomsten av klyftor i samhället och världen.
Mellanrum är en gemensam resurs som alla inblandade parter tjänar på. Så läge klungan har häng på ledaren tjänar alla på konstellationen. Vi människor kan hjälpa varandra genom att gemensamt värna mellanrum och genom att arbeta för att utrota klyftorna. Det behövs ingen Bill Gates för det. Och han är varken klokare, godare eller bättre än någon annan. Han är liksom alla andra människor på jorden inte speciellt olik alla oss andra. Det är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt. Därför finns egentligen bara mellanrum mellan oss, i utgångsläget. Det är vi som skapar klyftorna, och det är följaktligen bara vi som kan motarbeta dem. Fast om alla ska göra detta på egen hand, om valfrihet och sänkta skatter som vi anser är det viktigaste för oss, då kommer inget att hända, annat än att klyftorna ökar. Om vi nedmonterar staten och sprider lögnen att skatt är stöld, då deltar vi aktivt i arbetet med att skapa klyftor.
Klyftorna påverkar oss även på andra sätt, som jag tror jag skrev om i den förra bloggposten. Sverigedemokraterna tjänar på klyftorna, för den underblåser rädslan och ger luft år åsikten att det är skillnad på folk och folk och att klyftor i själva verkat ska förstärkas och vidgas än mer. SD är en produkt av nyliberalism, en konsekvens av att klyftorna ökar i takt med att de rikare blir rikare. Även ett samhälle med klyftor är ett samhälle och allt och alla är del av samma helhet. Allt och alla påverkas av det som sker inom samhället, allt och alla delar på detta sätt ödet som hänger ihop med att leva på samma plats.
Ett samhälle där mellanrummen vårdas är ett samhälle som är hållbart. Ett samhälle där fler kan leva lyckliga och där fler kan bidra till byggandet av samhället. Tänk på det nästa gång du går och handlar, när du hör skramlet och tittar ner på de vädjande ögonen. Det är en klyfta du blickar ner i och en avgrund som skiljer er åt. Att ge pengar löser inte grundproblemet, det dövar bara ditt samvete. Vill vi bli av med problemet måste vi alla göra mycket mer än att skänka några korvören. Vi måste reflektera över vilken politik som leder till ökade klyftor och vilken som leder till minskade. Och vi måste rösta i enlighet med vår vision om ett gott liv, inte med vår plånbok. Om vi verkligen vill lösa grundproblemet och överbrygga klyftorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar