Bloggpost 1800

Sedan jag började blogga har det blivit 1800 poster, som alla på ett eller annat sätt och mer eller mindre tydligt, handlar om att förstå kultur. Det är därför jag bloggar, för att förstå, mig själv och de sammanhang jag ingår i. Det sättet att närma sig kulturen har jag med tiden och i takt med att texterna blir fler upptäckt är ett fantastiskt bra sätt att undersöka kultur. Bloggandet har därför förändrat min syn på kulturvetenskap. Detta sätt att skriva om kultur är kunskapsmässigt väldigt mycket bättre än att publicera artiklar i enlighet med den akademiska kulturens konventioner. Jag började studera för att lära och det vill jag fortsätta göra. Jag är så klart tacksam för att få jobba med forskning och undervisning, för det är oerhört lärorikt, men karriär är jag ointresserad av att göra. Att bli professor är inget självändamål, och om jag dessutom inte får göra det på mitt sätt, med stöd i de kunskaper och erfarenheter jag har skaffat mig i min utbildning till Docent, ja då kan jag inte tycka annat än att den akademiska kulturen och dess syn på meritering är problematisk. Kunskap är en ömtålig kvalitet, en komplex process, som inte går att producera i enlighet med principer och metoder hämtade från tillverkningsindustrin. Det framstår allt mer klart för varje år som går och ju mer jag lär mig, av livet.

Bloggandet är viktigt för mig, för det passar både mig och min personlighet och de kunskapsmål jag har. Kultur är mitt forskningsområde. Jag söker förståelse för det som finns mellan människor, det som delas och som ingen äger men alla har att förhålla sig till. Ingen kommer undan kulturen. Därför är det olyckligt om kunskapen om kultur låses in i vetenskapliga tidskrifter och bara nås av och kommuniceras mellan akademiker. Kultur som studieobjekt är unikt på det sättet, för även om forskaren vet mer än övriga om hur kultur fungerar är det ändå så att resten av befolkningen också vet massor. Det är omöjligt att leva i en kultur utan att ha och få kunskap om den. Och kunskap, även om den är ogrundad eller problematisk, påverkar handlingar. Kulturvetaren studerar med andra ord något som hela tiden skapas och förändras interaktivt. Därför är bloggen ovärderlig som ett slags kombinerat verktyg och som medium för kommunikation och interaktion.

1800 poster har det alltså blivit, och fler är på väg. Den ena posten ger den andra och det händer hela tiden saker i samhället som behöver reflekteras över och granskas kritiskt. Kultur är inget man blir färdig med. Kunskapen om kultur är bred, komplex och dessutom föränderlig och inte sällan motsägelsefull. Kultur är på många sätt en karriärhungrig forskares mardröm, för det är ett kunskapsobjekt som inte går att kontrollera. Vill man göra karriär och bli berömd, få priser och bli inflytelserik i samhället, om det är ens mål är kultur hopplöst att ägna sig åt. Kunskap om kultur är dock i högsta grad viktigt för ett samhälle med ambitionen att bli hållbart. Här finns en paradox, som inte är ett problem för kulturforskaren men som riskerar att bli ett samhällsproblem om den inte uppmärksammas och tas på allvar.

Tillfredsställelsen över att få och kunna blogga är enorm. Det var en befrielse att upptäcka hur bra det fungerar och hur mycket skrivande hjälper mig utvecklas som kulturvetare. Samtidigt är det frustrerande att inse hur kallsinnig akademin är inför mediet. Bloggandet kan till och med ibland vara en belastning. Jag har fått finna mig att kallas saker som Blondinbella och hobbyforskare. Kollegor med makt och inflytande över organisationen där jag arbetar har försökt hindra mig att blogga, även om det strider mot grundlagen. Den formella sidan av akademin är helt kallsinnig till bloggande, oavsett vilka kunskaper det ger och hur stor spridningen av forskningsresultat är. Det enda som räknas är publiceringar i referee-granskade tidskrifter och storleken på erhållna forskningsanslag. Som sagt, det är inte därför jag sökte mig till universitetet, för att göra karriär eller slaviskt följa en (meriterings)plan. Jag är här för kunskapen och för utbytet av kunskap. Och så länge jag känner uppskattning från kollegorna jag arbetar med i vardagen och så länge det jag publicerar blir lär kan jag överse och ignorera belackarna. Jag kan förlåta dem, för de vet inte vad de gör. De är inte fria i tanken, de följer reglerna och månar systemet mer än kunskapen. Deras väg är inte långsiktigt hållbar. Min väg och bloggandet är det däremot. Därför överväger det positiva och därför fortsätter jag publicera, minst en ny bloggpost om dagen. För kunskapens och lärandets skull.

Många poster handlar om skolan just nu, för skolan är en del av kulturen och den handlar i högsta grad om kunskap. Dessutom är det val snart och skolan har seglat upp som en stridsfråga. Det är olyckligt, men just nu är det viktigare att Sverige får en annan utbildningspolitik än den nuvarande än att debattera debatten. Björklund saknar empati och lyssnar inte på någon annan än dem som håller med honom. Alla andra, till och med oroliga lärare avfärdas som vänsterpopultistiskt flum. Få saker gör mig så upprörd som att lyssna på vårt lands högste ansvarige för forskning, utbildning och skola. Få människor är mer ignoranta än vår nuvarande skolminister. Björklund är mycket mer en del av problemet, än av lösningen. Skolan är bara ett verktyg för honom att profilera sig och synas. Om det vore kunskapen han värnade skulle han lyssna mer än han talade. Men det gör han inte, för han vill inte höra att han har fel. När han blickar ut över världen väljer han att se det som passar honom, allt annat ignorerar han. Så bygger man inte världens bästa skola. Finland, vårt grannland, har en helt annan syn på skolan. Där har till och med företrädare för näringslivet insett att konkurrens är förkastligt och kvalitetshämmande, inom utbildning. Och de ligger i topp och är ett föredöme som allt fler länder hämtar inspiration från. I Sverige, med Björklunds goda minne och ivriga stöd anser man tvärt om att konkurrens leder till bättre kvalitet. Så går det som det går också: Utför. När skolan och kunskapsbasen i samhället utarmas, undermineras den högre utbildningen. Och sedan bär det snabbt utför. Låt oss innerligt hoppas att utvecklingen går att rädda och skadorna går att reparera utan allt för höga kostnader. Tyvärr är jag dock inte helt övertygad om att S och övriga är rätt ute, men de lyssnar i alla fall på lärarna och deras människosyn, med betoning på solidaritet, rimmar i alla fall väl med det som främjar kunskapsutveckling.

Läser på Brännpunkt idag en Ledare, skriven av en friskoleägare. Han skriver, helt i sin ordning, i egen sak. Det har jag inga problem med, alla röster måste få höras. Men att en företrädare för och aktör inom skolan så uppenbart skyltar med sina dåliga kunskaper är allvarligt. Han skriver följande,

En elevplats i en friskola kostar skattebetalarna exakt lika mycket som en elevplats i en kommunal skola.. Om så alla elevplatser i aktiebolagsdrivna friskolor dras in tjänar kommunerna inte ett öre. Kostnaden för skattebetalarna blir densamma.

Så skriver bara den som försvarar ett eget intresse i skolan. En som är mer intresserad av företagens rätt att tjäna pengar, än av samhällets kunskapsutveckling (vilket paradoxalt hotar framtida företagande och Sverige som kunskapsnation). Att en företrädare för skolan väljer att publicera lögner visar hur allvarliga bristerna är ifråga om kunskap. Skolan är en del av samhället och det friskolorna tar åt sig äran för är att ambitiösa och kunniga föräldrar och barn med goda förutsättningar väljer bort den kommunala skolan. Skolan är inte liktydig med skolpengen. Därför kostar inte alls friskolorna exakt lika mycket som den kommunala skolan, för friskolorna tar bara ansvar för elever de får betalt för. Den kommunala skolan (indirekt via skattsedeln och politikerna) tvingas ansvara för alla andra och för att det finns lokaler och resurser, vilket är en del av skolans samhällskostnader som friskolorna högaktningsfullt och med stöd i marknadsekonomiska principer ignorerar.

Igen med intresse för kunskap kan vara stolt över den Svenska skolan och dess samlade resultat. Sverige håller på att bli ett utbildningens U-land. Att grundaren och ägaren av något som cyniskt nog heter Kunskapsskolan torgför följande synpunkter och därmed blottar en djupt problematisk syn på kunskap säger allt om vilka problem vi har att brottas med i Sverige, till skillnad från Finland, där konkurrens på goda grunder och med lysande resultat förkastas.

En bred majoritet av det svenska folket vill ha kvar rätten och möjligheten att välja skola – och välja bort skola. Det är bara bland vänsterpartiets väljare som ett flertal är emot det fria skolvalet.

Vi har alla skäl att vara stolta över vår gemensamma finansiering av skolan där var och en har rätt att med sin skolpeng välja skola – vare sig den drivs kommunalt eller som friskola. Det är ett unikt system. I andra länder begränsas rätten att välja till överklassens barn och specialbegåvade.

Ibrahim Baylan kan få mycket att göra om vänster- och miljöpartierna får gehör för sin politik att förbjuda aktiebolag att driva skolor. Han kan stå inför uppgiften att ta hand om nycklarna till 900 skolor med över 160 000 elever.

Bara för att det finns en majoritet betyder inte att det majoriteten vill och önskar är bra. Den svenska skolan lider av allvarliga problem. Sverige halkar efter som kunskapsnation och eleverna som söker sig till Högskolor och Universitet har dåliga förkunskaper som sjunker för varje år som går. Och ägaren av Kunskapsskolan har mage att känna sig nöjd när han, liksom den skolminister han röstar på ger sitt stöd offentligt, i själva verket är en del av problemet. Det faktum att han har ett förflutet i PR-branschen kanske kan betraktas som värdefullt för den som vill vinna ett val, men i skolans värd är det en belastning och ett hinder för kunskapen, för på retorik byggs inte världens bästa skola, hur många man än kan övertyga och få med sig.

Oj, det blev långt. Men så blir det när det jag skriver om engagerar och när jag ser felaktigheter och problem. Slutar här, och återkommer imorgon. Om inte förr.