Det gäller att veta när ens tid är ute och det är dags att lämna lokalen där man sitter och läser. Det har jag lärt mig genom åren av studier, på just caféer, i Göteborg. Min känsla för vilka ställen man kan gå till och vid vilken tid på dygnet just det stället fungerar och hur länge man kan sitta på varje ställe innan man bör dra vidare, den känslan har jag under åren utvecklats till fulländning. Caféer är kommersiella inrättningar, de finns där för att ägarna vill tjäna pengar på kundernas behov. Behoven skiljer sig dock åt från individ till individ och vilka behov en specifik kund har kan ingen caféägare bestämma över. Relationen mellan den som driver café och den som har behov att sitta på caféet är med andra ord byggd på ömsesidig respekt.
Mitt behov av att gå på café handlar inte om utbudet av varor, det handlar om andra saker. Om miljön för det första och sedan länge, samt på senare tid allt mer om tjänster, i form av Wi-Fi. Tidigt insåg jag att det var svårt att studera hemma. Sommaren innan jag började på KomVux inredde jag klädkammaren som kontor, med skrivbord, lampa och bokhyllor. Där tänkte jag mig att jag skulle sitta och studera. Och jag trivdes verkligen och skrev en del där hemma, i början. Ganska snart upptäckte jag dock att det kröp i mig. Först förstod jag inte varför, men efter ett tag utkristalliserades ett mönster. Det var rutinen och tystnaden som fick det att krypa i mig. Paniken växte, för det var ju samma känsla som fick mig att trötta på bageriet. Och jag kunde dra mig till minnes att det även var något liknande som satte käppar i hjulet för läxläsning när jag gick i grundskolan. Var jag kanske inte lämpad för studier? Jag försökte på olika sätt och med hjälp av olika tekniker att få det att fungera. Bytte plats, satt vid köksbordet, i soffan eller på balkongen. Det hjälpte, men tystnaden fanns där ändå. Den öronbedövande tystnaden som fick tankarna att vandra. Och satte jag på musik eller radion fångades uppmärksamheten av det. Vad skulle jag göra?
I början på komvux gick jag mest på café för att jag kunde och för att det kändes högtidligt, lite som att vara ledig, vilket jag ju faktiskt var. Ledig från bageriet. Det var så det kändes, för jag hade ingen aning om ifall det var tillfälligt eller om jag skulle återkallas till tjänstgöring på heltid som bagare igen, längre fram. Första gången jag fikade ensam kändes det ovant och märkligt. Tittar de andra på mig? Kan man sitta ensam? Fast jag vande mig snart. Det var något där, i den typen av lokaler som fick mig att känna ro. Jag märkte snart att jag kunde fokusera bättre där än hemma. Det var en befriande upptäckt, för då var ett av hindren övervunna. Dyslexin är en förutsättning, något jag bara får acceptera. Men koncentrationssvårigheterna som följer på min troliga ADHD-diagnos går att hitta vägar förbi, har jag märkt. Min lösning är att läsa på café. Där, i ett lagom sorl av röster, kan jag koncentrera mig. Inte så länge, men i alla fall ungefär en timme. Och byter jag sedan café kan jag köpa mig mer tid av koncentrerade studier. Om förutsättningarna är gynnsamma vill säga och turen är på min sida. Det finns aldrig några garantier. Plötsligt sitter det någon jag känner där, som vill prata. Då är den timmen bränd. Eller så är det tomt på folk, så när som på en mobiltalande besökare eller två andra som talar högt med varandra. Då får jag svårt att koncentrera mig. Då störs arbetet och tiden rinner iväg.
Vid några tillfällen har förhållandena varit särskilt gynnsamma, med ett lagom bakgrundsbrus som hjälpt mig fokusera. Det har då hänt att jag förlorat mig i studierna, att jag har så fullkomligt uppslukats av det jag läst att jag glömt både tid och rum. Det som hänt då föranledde mig att inleda bloggposten som jag gjorde. Det har hänt, men bara vid några enstaka tillfällen, att jag suttit kvar på ett café under lunchen för att jag inte märkt att stället fyllts av folk. Jag brukar annars vara noga med det, att inte uppehålla en plats för länge. En timme tycker jag nog att en caféägare får finna sig i att en betalande gäst sitter kvar, men efter det handlar det om tillgång och efterfrågan av plats. Är det fullt får man gå. Att bli tillsagd om detta är pinsamt, men fullt förståeligt. Och det har som tur är bara hänt några enstaka gånger genom alla år.
Vågar inte tänka på hur mycket pengar jag spenderat på fik. Även om jag bara tar en slät kopp kaffe blir det en del om man sitter på fyra eller fem ställen på en dag, vilket jag ofta gjorde. Idag hinner jag aldrig det, för idag tar jobbet den mesta av tiden. Men ska jag läsa gör jag det fortfarande helst på café. Det är fortfarande lika befriande att lämna arbetsrummet för att bege sig ut på stan, på arbetstid, för att sitta på café och läsa. Det värt varenda krona. För mig har det varit en förutsättning. Utan möjlighet att läsa på café hade jag inte klarat KomVux och jag hade aldrig fått någon examen från högskolan. Om jag tvingats läsa på någon annans premisser eller enligt en på förhand uppgjord plan, om hade läst för att uppnå något annat mål än kunskap och ökad bildning, hade det helt enkelt inte fungerat. Inget fungerar för mig om jag inte får lösa problemet på mitt sätt. Ge mig ett mål och friheten att ta mig dit på mina premisser, efter eget huvud, och jag klarar det. Ge mig en enkel uppgift och tvinga mig att utföra den enligt en rigid plan eller inlåst någonstans och det går fullkomligt åt skogen.
Jag har med möda lärt mig hur jag fungerar och hur jag ska får det jag vill göra att fungera. Och idag kan jag blicka tillbaka på en framgångsrik akademisk karriär. Om det varit mitt mål är jag säker på att jag sysslat med något helt annat och jag är övertygad om att jag varit olycklig. Jag är tacksam för att jag fick chansen och för att det gick vägen. Oerhört tacksam. Det är därför jag engagerar mig så i skolfrågor. Jag vill att så många som möjligt ska få möjligheten att uppnå sina drömmar och testa var gränsen går för den egna kapaciteten. Skolans mål som jag ser det är kunskap, inget annat än kunskap. Det är vad lärare ska syssla med. Allt annat tar fokus från det som är centralt.
Väldigt länge studerade jag utan något riktigt mål i sikte, bara med en tanke i huvudet: måste bort från bageriet och det liv jag levde, den jag var. Nu 241 högskolepoäng, en doktorsavhandling och en anställning som oavlönad Docent senare, inser jag att jag aldrig kommer att behöva ställa mig i ett bageri igen. Som lektor på högskolan har jag nått den dröm jag aldrig någonsin vågade uttala, ens för mig själv. Ändå är allt inte riktigt frid och fröjd. Trots framgångarna och även om jag är högt meriterad och har en fast anställning på högskolan, även om jag är författare till flera böcker och en hel del artiklar, även om jag älskar att föreläsa och ta på mig externa uppdrag. Även om jag vet att jag kan och vad jag vill finns den ändå där. Hela livet har jag dragits med en liten djävul på axeln som viskar i örat att, du är värdelös, du är värdelös, du är värdelös. Klassresenärens dilemma, det som håller så många tillbaka. Känslan av att inte höra hemma någonstans och oron över att avslöjas som den bluff man känner sig som. Även om jag vet att jag inte är ensam om att känna så förföljs jag och plågas av den där djävulen. Kanske är det inte bara jag som hör och ser honom? Kanske ”skolkompisarna” i Förortsidyllen också hörde rösten och bara följde uppmaningen: Tryck ner den killen, han ska fan inte få något gratis. På honom bara, låt honom aldrig vila. Tvinga honom att ständig vara på sin vakt. Han ska inte tro att han är något, han ska finna sig i sin lott, längst ner i hierarkin. Kanske är det han som får igång illvilliga kollegor eller kritiker som utan argument plötsligt bara står och kastar invändningar och försöker misstänkliggöra mig? Eller också är det bara så det är, i skolan och i den akademiska världen, och i samhället. Kanske alla känner så, mer eller mindre ofta? Kanske är det ett lyckligt undantag att vara utrustad med ett gott självförtroende? Kanske, men hur som helst är jag tacksam för att den där djävulen idag allt mer sällan gör sig påmind. Idag har jag ett hyfsat självförtroende som oftast bär. Jag har helt enkelt insett att jag faktiskt kan låta honom orera där på axeln utan att det bekommer mig. Någon gång när undervisandet går bra kan jag till och med få för mig att jag kanske är bra, att jag kan på riktigt. Den känslan är fortfarande relativt ny för mig. Jag har inte riktigt flyttat i den och jag kommer nog aldrig att kunna ta den för given. Känslan av att kunna och ibland kanske till och med vara efterfrågad för sina kunskaper och kompetenser, den känslan är beroendeframkallande. Det är skrämmande att inse, för vad ska man då längta efter och sträva efter att uppnå?
Om man är färdig, kan allt och inte har några nya utmaningar att uppfinna lösningar på. Det fixar i alla fall inte jag. Bildning är en resa, inte ett mål! Ett oändligt äventyr!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar