Pengars personlighetsförändrande egenskaper

Läser i DN om pengar, om vad pengar gör med oss människor. Ämnet för artikeln har tangerats av andra, också. Till exempel av Daniel Kahneman. Om vi ska ha kapitalism (vilket hävdas i dagens SvD) och om pengar ska släppas fria i samhället behövs denna typ av forskning. Pengar är en aktör, pengar gör något med oss och det sammanhang vi lever och verkar i. Pengar är inget neutral inslag i helheten, det måste vi förstå. Utan väl underbyggd kunskap går inte att vara varken för eller mot kapitalism eller vinst i välfärden. Här driver jag ingen opinion, jag reflekterar över ett fenomen: Aktören pengar och dess egenskaper.

Rikedom kan göra dig snål, fåfäng och nonchalant i trafiken. Det fastslår en amerikansk forskare som kallar fenomenet rövhålseffekten.

Den amerikanska psykologen Paul Piff har studerat effekterna av att vara rik och kommit fram till att pengar sannolikt påverkar attityder, skriver den brittiska tidningen the Guardian. 

Paul Piffs har gjort en rad experiment som visar att rika människor har benägenhet att anamma mindre smickrande egenskaper.

– Att ha pengar behöver inte påverka någon på något vis, men den som är rik prioriterar oftare sina egna intressen framför andras och har oftare egenskaper som vi stereotypt förknippar med vad vi kallar rövhål, säger Paul Piff enligt the Guardian.
Exempelvis kör den som äger en dyr bil mer aggressivt och släpper mer sällan fram fotgängare än den som äger en mer skruttig bil. 

Det finns inga kausala samband här, men bara för att man inte måste bli odräglig och egoistisk av pengar, bara för att alla inte blir det, betyder inte att problemet är obefintligt. Pengar påverkar den som har dem. Pengar har agens och gör något med oss, alla, utan undantag. Speciellt i ett samhälle där allt fler aspekter av livet ekonomiseras. Tillåter vi vinst i skola och vård är dessa forskningsresultat i högsta grad angelägna. Vill vi ha en skola som fostrar egoism? Och hur rimmar detta med målen om en likvärdig skola, för alla? Är det ens möjligt att förena målen om jämlikhet med vinst i välfärden? Jag vet inte, men det gör heller inte vinstförespråkarna. Därför är det upp till bevis, för båda sidor. Jag, som är mot vinst i välfärden, manar till försiktighet. Hur tänker dem som är för vinst, hur ser deras argument ut, givet dessa forskningsresultat.

Ett annat experiment visade att rika elever på en skola var mer benägna att fuska än elever från exempelvis medelklassen. Experimentet visade också att de rika eleverna i större utsträckning kunde tänka sig att stjäla godis från barn. 

Skatt ser oftare som stöld av dem har mycket pengar och de som lyckats i samhället vill mer sällan bidra till det allmänna. Kanske är det därför som teorin om att välstånd sipprar ner, från de rika och framgånsrika till de mindre bemedlade, har slagit an en ton hos eliten? Milton Fredmans teori har visat sig framgångsrik, även om de predestinerade resultaten uteblivit. Kanske just för att den inte bara ger stöd åt de rikas egoism, utan dessutom tillhandahåller argument för att sänka skatten. Dags att utvärdera och kanske revidera den tanken, i ljuset av ny forskning?

Rikedom kan enligt forskarna också påverka fåfänga. När en bild ska tas tittar sig rika oftare i spegeln än de som har mindre pengar. 

Det är inte heller så att de som är rika skänker större andel av sin inkomst till välgörenhet. Enligt Paul Piff skänker den rikaste femtedelen i USA 1,3 procent av sin inkomst till välgörenhet medan den fattigaste skänker 3,2 procent av sin inkomst. 

Detta är en aspekt av filantropi som alldeles för ofta glöms bort, eller trängs bort. Den som är rik ser ut att vara mer givmild än den som är fattig, när det i själva verket är tvärt om. Och detta är naturligtvis inget som filantroperna påpekar, tvärt om. Lägg därtill den starka önskan om att välgörenhet ska vara avdragsgill. Vem gynnas av det? Inte är det den fattige. Pengar har en tendens att liksom kapillärkraften sugas uppåt och ansamlas allt mer på allt färre platser. Egoismen är också en kraft, som samverkar med pengarnas förmåga till agens. Och människan är bara en del av helheten. En berättigad fråga blir därför, är det människan som styr, eller är det pengarna som talar? Tittar vi på effekterna, på utfallet av processen är svaret inte givet. Mycket talar för att människan är en slav under pengarnas makt. Och det är kunskap att beakta i talet om vinst i välfärden. Vill vi inte bara bjuda in utan dessutom ge carte blanche till ekonomins krafter? Vågar vi ta den risken? Som sagt, svaret är inte givet, men detta är saker som borde diskuteras mycket mer och på flera olika sätt än vad som är fallet i Sverige idag.

– Vi påstår inte att rika är dåliga människor utan det handlar snarare om att rikedom har de här psykologiska effekterna, säger Paul Piff enligt the Guardian.

Exakt, att kritisera pengar för dess personlighetsförändrande egenskaper handlar inte om att kritisera rika människor. Om den som är rik reagerar med ryggmärgen och går i försvar när sådana tankar lyfts kanske dessa forskningsrön kan mana till eftertanke. Det borde de i alla fall göra!