Efter något år på universitetet trillade polletten ner och jag förstod plötsligt, under en kurs i ekonomisk historia, som i ett slags blixtbelyst uppenbarelse, vad teori var och hur det användes som ett analytiskt verktyg i arbetet med att förstå verkligheten. Känslan av befrielse som sådana insikter skänker är obeskrivlig och har kommit över mig vid många tillfällen genom åren. Varje gång man plötsligt förstår något som man funderat intensivt på, ibland kanske under flera år, sprider sig samma känsla, av att världen samtidigt växer och blir mer förståelig. Det är genom den typen av upplevelser som jag genom åren sakta men säkert arbetat mig fram till ett litet, men ändå solitt och betryggande självförtroende, som gör att jag idag vågar föreläsa på universitetet, uttala mig offentligt och skriva vetenskap. Men det är återigen att gå händelserna i förväg, för med bara 20 poäng (det fick man när jag läste för en termins heltidsstudier) i ämnet etnologi i ryggen återstod det en lång väg för mig att vandra innan jag kände mig trygg.
Både osäkerheten och den befriande känslan av insikt är centrala delar av och viktiga framgångsfaktorer för min bildningsresa. Lika viktigt för kunskapsutvecklingen var friheten att söka sig fram längs den väg som jag ansåg bäst, för mig. Studier på högskolan var då, på 1990-talet, innan New Public Managment, fria på ett helt annat sätt än idag. Skillnaden är påtaglig. När jag studerade var det upptäckten av frihet och ansvaret för studiernas resultat som helt och hållet var mitt, som inspirerade mig och gav mig kraft att fortsätta. Under hela resan fram till högskolan var det någon annan som tog ansvar för min lärprocess. Det var katastrofalt för mig, som bara nätt och jämt klarade mig vidare. Jag var en katastrof i skolan och trodde länge att det berodde på mig, när det i själva verket var ett strukturellt problem. På högskolan var jag fri och när jag väl upptäckt att det verkligen var så och att jag ansvarade helt och hållet för mina kunskaper och vilka kurser jag valde, kom resultaten. Plötsligt fick jag uppskattning från lärarna, vilket var värt mer an alla betyg i världen. Ett betyg är läraren tvingad att sätta, men uppskattning får man för att det man gör är bra på riktigt. Och det var inspirerande, det gjorde att jag vågade.
När jag väl förstod fick jag verktygen jag så länge saknat men behövde för att söka mig vidare. Jag letar fortfarande, är fortfarande på väg. Kunskapen är en outsinlig brunn och ju mer man öser ur den, desto djupare och bredare blir den.
Idag införs fler och mer omfattande och rigida kontroller av utbildning och kunskapsbyggande. Jag tror det är en dålig väg att gå, delvis utifrån egna erfarenheter, men framförallt bygger jag kritiken på studenternas sjunkande förkunskaper och svårigheten som vi lärare på högskolan har att få studenterna att inse att studier på Universitetsnivå är självständiga. På grund av skolans iver och omsorg och myndigheternas kontrollbehov byggs det in en förödande osjälvständighet i dagens skola, som påverkar kunskapsutvecklingen menligt.
Bara genom frihet under ansvar och tillit kan kunskap byggas, för det är inte alltid roligt att studera. Därför behöver man för motivationens skull den typen av upplevelser som jag fick när jag förstod vad teori var och hur den typen av texter skulle läsas. Detta hade lärarna föreläst om, jag visste alltså på ett plan (det plan som går att kontrollera och betygsätta), men det var först när insikten integrerats intellektuellt och jag kunde använda kunskapen på egen hand även i andra sammanhang som vetandet hjälpte mig vidare. För att lyckas med högre utbildning krävs mental förberedelse för att det är svårt att studera, men att svårigheten inte är något problem. Poängen med högre utbildning är inte att göra det enklare, utan att kunna behärska svårare och svårare saker. Det är lika svårt idag tycker jag, men nu går jag igång på svårigheterna och välkomnar dem. Jag trivs vid gränsen för mina kunskaper och förmågor, för det är där och av det som jag lär mig.
Insikt om detta saknas i idag, i praktiken. Det talas om betydelsen av frihet, men i handling ökar kontrollen vilket gör att kunskapen tappar i aktualitet och värde. Ibland måste man helt enkelt ge för att få, måste man släppa taget för att få kontroll. Skolan och kunskap är just en sådan typ av problem, där det sunda förnuftet är mer en belastning än en tillgång. Det kanske är det viktigaste jag har lärt mig under resan, som nu varat i över 20 år men som fortfarande pågår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar